fredag 31 juli 2020

The Taking of Pelham One Two Three (Revisited)



Titel: The Taking of Pelham One Two Three / Pelham 1-2-3 kapat
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Joseph Sargent
I rollerna: Walter Matthau, Robert Shaw, Martin Balsam, Hector Elizondo

Handling: En grupp beväpnade män tar över ett tunnelbanetåg i New York. De kräver en miljon dollar av staden New York inom en timme, annars kommer de att döda en passagerare i minuten.

Omdöme: Ibland känner man för en hårdkokt 70-talare och detta är ett typexempel på denna typ av film från den här tiden. Det är en film som setts förr, men det spelar ingen roll. Filmer som dessa tål att ses om och om igen. Filmen fick en remake med The Taking of Pelham 1 2 3 (2009) som givetvis inte kan mäta sig med denna.



Fyra tungt beväpnade män med långa rockar stiger på ett tunnelbanetåg i New York. De kliver ombord på olika stationer och tar till slut över tåget. De fyra är ledaren Mr. Blue (Robert Shaw), Mr. Green (Martin Balsam), Mr. Grey (Hector Elizondo) och Mr. Brown (Earl Hindman). Med militärisk precision sätter de sin plan i verket och sätter hela New York i skräck. De kräver $1m som ska levereras inom en timme, annars börjar de avrätta en ur gisslan varje minut. Polisen Garber (Walter Matthau) sköter förhandlingarna med gisslantagarna från ledningscentralen och försöker vinna tid samtidigt som han och de övriga försöker lista ut hur de tänkt komma undan.



Direkt när filmen drar igång ryggar jag tillbaka av musiken som spelas under förtexterna. Det är inte bra. Som tur är tar musiken inte en central plats i filmen, åtminstone inte med lika förskräcklig musik. Istället är det ganska funkiga och passande 70-tals toner vi får filmen igenom. På tal om 70-tal så är 70-tals känslan påtaglig. Kläderna, modet och attityden i New York är på topp. Det må inte vara snyggt, men charmigt på ett sätt som inte går att återskapa. Det fångar en tidsera som är lika viktig för filmen som resten. Det är helt enkelt en av huvudfigurerna.



Till stor del blir det en hjärnornas kamp mellan Garber och Mr. Blue, och då är det skönt att ha Walter Matthau och Robert Shaw som är perfekta för rollerna. Detsamma kan sägas om de flesta rollerna. Hector Elizondo är t.ex. skönt elak och sliskig i rollen som Mr. Grey. Kul också med Ben Stillers far (och George Costanzas pappa i "Seinfeld") Jerry Stiller i en biroll som polisen Rico Patrone. Eller varför inte Matthew Brodericks far James Broderick som tågföraren Denny Doyle. Givetvis är användandet av färgkoderna på kidnapparna något som Tarantino sedan återanvände i Reservoir Dogs (1992).



Är det något jag hade önskat var annorlunda med filmen så är det när man närmar sig upplösningen. Det är inte som att filmen tappar eller har ett dåligt slut eller avslutning innan dess. Men en sån här film hade gärna fått ha ett riktigt minnesvärt och bra slut. I vilket fall som helst är det en 70-tals klassiker som tål att ses i alla väder. De görs helt enkelt inte så här längre.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar