Movies - Noir

Der Untergang (Revisited)

2012-01-29T17:30:00.000+01:00

Titel: Der Untergang / Downfall / Undergången
Genre: Drama/Krig
Land: Tyskland/Italien/Österrike
År: 2004
Regi: Oliver Hirschbiegel
I rollerna: Bruno Ganz, Alexandra Maria Lara, Ulrich Matthes, Heino Ferch

Handling: Året är 1945. Platsen är Berlin och Hitlers bunker. Adolf Hitlers privatsekreterare, 25-åriga Traudl Junge, fortsätter sitt arbete alltmedan Tredje Riket går mot sitt slut och de allierades bomber rasar över ett Berlin i spillror. Hitlers dagar är räknade. Men vad hände egentligen de sista dygnen...

Omdöme: När jag såg Der Untergang (2004) första gången, vilket var på bio, hade jag samma dag, precis innan, sett det sovjetiska krigsdramat Come and See (1985). Att se två tunga krigsfilmer efter varandra var givetvis något som satte sina spår. Come and See räknas som en av de allra starkaste krigsskildringarna någonsin och det var lite svårt att ladda om och se detta starka krigsdrama.

I Hitlers bunker får vi följa ett stort antal personer, främst Hitlers närmaste befälhavare, men även hans privata sekreterare Traudl Junge (Alexandra Maria Lara) befinner sig i hans närhet de sista dygnen. Adolf Hitler porträtteras av Bruno Ganz, en favorit redan innan denna prestation. Hans porträtt är mångsidigt och visar en både svag och stark person. Det går inte att komma ifrån att hans utbrott blir lite komiska, något som gör att filmupplevelsen inte blir riktigt så tung filmen igenom.

Man har en oerhört balanserad berättelse som aldrig blir tråkig, upprepande eller för den delen översentimental, och detta trots att filmen är 2.30 lång. Här finns så mycket att ta till sig, så många prestationer som sticker ut och mitt i allt detta pågår ett djävulskt krig utanför denna "isolerade" värld de befinner sig i. Intressant nog är många av utomhusscenerna inspelade i Sankt Petersburg då arkitekturen var väldigt germansk och bevarad.

Man har verkligen fått ihop alla ingredienser så de flyter ihop och bildar denna starka och högst intressanta inblick. Men det går inte att komma ifrån att Bruno Ganz stjäl all uppmärksamhet varje gång han är med. Det här är en från början till slut fängslande film som blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film (och nog borde vunnit), men där man saknade en nominering för Ganz. Förmodligen var det pga karaktären han spelade, men även för att det är en icke-engelskspråkig roll som sällan nomineras.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

Maurice Richard

2012-01-28T17:55:00.000+01:00

Titel: Maurice Richard / The Rocket
Genre: Drama/Sport
Land: Kanada
År: 2005
Regi: Charles Binamé
I rollerna: Roy Dupuis, Julie LeBraton, Stephen McHattie, Patrice Robitaille

Handling: Den unge maskinisten Maurice Richard har all talang i världen för att bli en av Kanadas bästa ishockeyspelare. Men som fransktalande kanadensare i 1940-talets främsta ishockeyliga NHL, som har en engelsktalande regim, möts han av ständiga fördomar och trakasserier på och utanför isen. Hans talang är dock omöjlig att blunda för. Men alla är inte helt nöjda med den tuffe nykomlingens framfart, och när stämningen blir alltmer laddad måste "The Rocket" välja mellan att stå upp för sin sak eller fortsätta spela för en uppenbar fiende...

Omdöme: En film som jag på förhand trodde skulle vara en sportfilm om ishockeyspelaren Maurice Richard, även kallad "The Rocket" för sin förmåga att ta sig förbi försvarare och spruta in mål, visar sig mer vara ett drama. Ett drama om Maurice Richards väg från att vara maskinist till älskad (och fruktad) ishockeyspelare för det fransk-kanadensiska laget Montreal Canadiens. En väg som är allt annat än smärtfri.

Något man måste säga är att man lyckats väldigt väl med att få ishockeymatcherna och allt runt omkring att se väldigt trovärdigt ut. Man har lyckats fånga eran på ett utmärkt sätt och man önskar bara att man hade byggt upp historien på ett bättre sätt. Nu blir det enbart fokus på Maurice Richard och hans väg mot toppen. Inget fel i det, men här finns inte tillräckligt material för att fylla ut två timmar som man gör här. Hade föredragit om man fått följa hela laget och på så vis fått lära känna de andra spelarna också, det hade givetvis blivit mer intressant.

Filmen känns lite för enformig och utan att ha några direkta toppar. Visst ökar pulsen en aning när Maurice Richard slår i huvudet i isen och ligger livlös. Eller när han blir slagen med en klubba rätt över huvudet, utan att domarna gör något åt saken. Det blir istället lite för mycket fokus på det politiska, fransktalande mot engelsktalande, något som än idag är ett aktuellt tema. Detta gjorde honom älskad i den fransktalande Quebec-regionen och han har sedan dess varit en stor hjälte och ikon.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

RoboCop - Director's Cut

2012-01-28T02:00:00.000+01:00

Titel: RoboCop - Director's Cut
Genre: Action/Sci-Fi/Kriminalare
Land: USA
År: 1987
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Peter Weller, Ronny Cox, Miguel Ferrer, Nancy Allen, Kurtwood Smith

Handling: Murphy är polis i Detroit i en nära framtid. Ett privat företag har tagit över polisverksamheten, och när Murphy blir svårt skottskadad ser de ett tillfälle att testa en revolutionerande uppfinning - RoboCop - en robot som till viss del består av Murphys kropp.

Omdöme: Flera av Hollywoods på den tiden kända regissörer fick förfrågan att regissera filmen, bl.a. David Cronenberg, men samtliga tackade nej. Även Paul Verhoeven lär ha varit ointresserad till en början efter att endast ha läst början av manuset. Men han övertalades sedan av sin fru som läste hela manuset och såg potentialen.

Vem som skulle spela RoboCop var inte heller klart från början. Ett alternativ var Arnold Schwarzenegger, men då han hade sett ut som Michelin-gubben skippade man den idén. Istället gjorde de Verhoevens nästa film, den lyckade Total Recall (1990). Lance Henriksen och Tom Berenger var två andra namn som var aktuella. Men det blev alltså Peter Weller som fick bära RoboCop-dräkten. En dräkt som lär ha kostat mellan $500.000 och $1m (vilket var en stor summa med tanke på att budgeten låg på runt $13m).

Som sig bör i en Verhoeven-film bjuds man på mycket våld och en del sarkasm, speciellt sättet man väljer att använda övervåld på. Det är extra påtagligt i Director's Cut-versionen där man låter flera scener rulla på några extra sekunder där det nästan går till överdrift när någon blir sönderpepprad. Men det är faktiskt ganska skönt att man inte lägger fingrarna emellan. Istället visar man hur brutalt samhället är vilket gör att man behöver poliser som RoboCop.

Peter Weller behöver inte direkt förta sig i rollen som RoboCop. Eftersom han är god får han inte lika mycket att jobba med som t.ex. Schwarzenegger får som ond i The Terminator (1984). Favoriten är Miguel Ferrer i rollen som Bob Morton, mannen som leder projektet där man skapat RoboCop. Han kommer inte direkt överens med sin chef Dick Jones, en skönt elak Ronny Cox. De två har filmens bästa karaktärer att spela, och som ofta hamnar i tjafs med varandra.

En av filmens stora svagheter är effekterna när den stora prototypen ED-209 dyker upp. Som tagen från den gamla Star Wars-trilogin har man problem med att få denna tvåbenta skapelse att se naturlig ut i sina rörelser. Man har använt sig av stop-motion för att filma ED-209 och det är tyvärr nästan pinsamt dåligt. Väldigt synd då det förstör en annars ganska underhållande actionfilm. En klen tröst är att detta endast är när den rör på sig, annars ser det bra ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Crossing Delancey

2012-01-27T14:50:00.000+01:00

Titel: Crossing Delancey / Kärlek på Manhattan
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Joan Micklin Silver
I rollerna: Amy Irving, Peter Riegert, Jeroen Krabbé, David Hyde Pierce

Handling: Isabelle är en attraktiv, självständig kvinna i 30-årsåldern. Hennes judiska mormor tycker dock att det är dags för Isabelle att gifta sig med en trevlig, judisk man.

Omdöme: Isabelle (Amy Irving) är en 33-årig kvinna som jobbar i en bokaffär i New York. Hon är omgiven av författare och publicister, trivs med sitt jobb och har goda vänner. Men hon har ingen man i sitt liv, något hon egentligen inte har några problem med. Hennes mormor är dock av den gamla skolan och som hängiven judinna ser hon till att hennes väninna fixar ihop Izzy, som hon kallas, med en trevlig, judisk man. Och Sam Posner (Peter Riegert) är just detta. Men Izzy har ögonen och hjärtat på annat håll, nämligen författaren Anton Maes (Jeroen Krabbé).

På sätt och vis är vissa saker lika You've Got Mail (1998) där vi också har en kvinna som jobbar i bokhandel (äger i det fallet) och försöker hitta kärleken och även har en scen där de träffas på ett café på ett liknande sätt. Men där slutar egentligen likheterna. Det här är inte en superromantisk film, inte heller särskilt rolig. Den känns mer 90-tal än 80-tal, men samtidigt avslöjar 80-tals musiken dess rötter.

Amy Irving är ingen superkänd skådespelerska, men var under denna tid gift med en viss Steven Spielberg. Hon funkar bra filmen igenom, men har ingen direkt sprakande kemi med någon av sina två kärleksintressen. Detta beror nog främst på att Anton Maes är den hon genast finner attraktiv och intressant, men inte har mycket gemensamt med. Medan Sam Posner inte fångar hennes intresse får början, men har något lockande över sig. Beslutet är inte helt enkelt och det utvecklas inte riktigt som man tänkt sig. Inte ens Izzy är en perfekt person, vilket är lite ovanligt att se, men även realistiskt.

Det här är inte en direkt minnesvärd film. Det blir kanske lite för mycket fokus på de typiska judiska situationerna, och det är egentligen inget fel i det, men det känns som man använder det för mycket. Det blir även en del utfyllnad som inte riktigt för handlingen framåt. Här finns ett par trevliga scener, men även lite irritationsmoment i form av mormorn och framförallt hennes skrikiga och excentriska väninna. När filmen slutar känner man sig tom, det har helt enkelt inte gett tillräckligt många trevliga ögonblick.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Light Sleeper

2012-01-26T20:20:00.000+01:00

Titel: Light Sleeper
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1992
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Willem Dafoe, Susan Sarandon, Dana Delany, David Clennon

Handling: En droglangare med rika klienter har börjat fundera över de moraliska aspekterna i sitt förvärv. Han är själv en f.d. narkoman och har inte kommit över det faktum att hans flickvän lämnade honom. Paret som han jobbar för med att sälja droger börjar oroa sig över hans mentala hälsa och hur han sköter sitt jobb. Samtidigt har någon mördat en ung kvinna i vad som verkar vara en drogrelaterad situation.

Omdöme: Regissören (och manusförfattaren) Paul Schrader är främst känd för sitt manus till Taxi Driver (1976), men det är inte det enda manuset han skrivit där man verkligen utforskar psyket hos en människa. Här är ett exempel på en inte lika känd film som drar in tittaren på ett nästan hypnotiskt vis. Det är inte bara huvudkaraktären som framkallar denna känsla, hela filmen har en slags dragningskraft.

John LeTour (Willem Dafoe), oftast bara kallad Tour, har under en längre tid langat droger åt Ann (Susan Sarandon). Hon har inriktat sig på rika och oftast inflytelserika klienter och Tour är hennes kontakt med dem. Tour har sedan flera år tillbaka slutat med att använda droger själv, men har alltså svårt att bryta sig loss från "yrket" som langare. Han är duktig på det han gör och klienterna litar på honom.

Det är en stämning man kan ta på. Man har inte bara en ytterst välskriven karaktär som Willem Dafoe spelar riktigt bra (en favorit för övrigt) utan även några viktiga ingredienser som gör väldigt mycket för att man ska komma in i den rätta stämningen. Det är bl.a. musiken som jag faller för lite extra. Musiken står Michael Been för med sitt band The Call och sätter verkligen sin prägel på filmen. Lite synth, gitarr och saxofon i en skön mix. Från början var det tänkt att man skulle använda sig av Bob Dylan-musik, men Schrader och Dylan kunde inte komma överens om användandet av hans låtar.

En annan sak som jag tycker funkar väldigt bra filmen igenom är en enkel, men viktig detalj att sopåkarna gått i strejk i New York. Detta medför att soporna på trottoarerna blir allt fler och det är på sätt och vis symboliskt för hur Tours liv ser ut. Han har inte mycket pengar undanstoppade för framtiden och eftersom Ann planerar att börja med lagliga affärer inom kort har han inte mycket hopp. Nej, det här är en "trevlig" film, även om den är ganska dyster och mörk.

Willem Dafoe förtjänar mer uppmärksamhet för sitt skådespeleri och sin karriär, speciellt när man ser sådana här lite bortglömda filmer där han är lika bra som vanligt. Och Susan Sarandon, som jag vanligtvis inte är så förtjust i, funkar även hon bra i en för henne lite ovan roll. Även kul att då okända Sam Rockwell och David Spade dyker upp i små roller. Det finns mycket att gilla med filmen, inte minst prestationerna, stämningen, musiken och budskapet. Kanske att filmen kunde slutat någon minut tidigare än den gör, men det är en "humör"-film som ska ses vid rätt tillfälle.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

Cross of Iron

2012-01-26T15:30:00.000+01:00

Titel: Cross of Iron / Järnkorset
Genre: Krigsdrama
Land: Storbritannien/Västtyskland
År: 1977
Regi: Sam Peckinpah
I rollerna: James Coburn, Maximilian Schell, James Mason, Klaus Löwitsch

Handling: Året är 1943. Platsen östfronten i södra Sovjetunionen. En tysk bataljon är hårt pressad av sovjetiska styrkor och inom bataljonen utspelas en tvekamp mellan den preussiske aristokraten Stransky och den ärrade, djupt cyniske soldaten Steiner.

Omdöme: Steiner (James Coburn) är en hård, men rättvis soldat som leder en grupp udda karaktärer. Men det här är inte en film i stil med t.ex. The Dirty Dozen (1967) eller Kelly's Heroes (1970). Männen har kul tillsammans under sina lediga stunder, men krigets verklighet gör sig hela tiden påmind. Det är uppenbart psykiskt påfrestande, även för en veteran som Steiner som är trött på kriget, även om det är hans liv.

En på många sätt typisk Sam Peckinpah-film med mycket slow motion-sekvenser. Slow motion som passar in väldigt bra under krigsscenerna och det är definitivt en av filmens starkaste sidor. Att man får följa tyskar slåss mot ryssar är lite annorlunda än man är van vid, åtminstone i en engelskspråkig film (även om det finns ett par sådana). Här talar ryssarna ryska (de få ord man talar), medan tyskarna talar engelska. Och det har jag inga problem med.

Här finns en internationell blandning skådespelare där man förutom James Coburn (amerikan) även ser Maximilian Schell (tysk) som hans nye överordnade Stransky, James Mason (britt) som Stranskys överordnade Brandt samt en del tyskar i birollerna, som t.ex. Klaus Löwitsch som den illaluktande, men lojale soldaten Krüger. Det blir främst en kamp mellan Steiner och Stransky där förstnämnda starkt ogillar all auktoritet medan Stransky står för precis det han ogillar. Både Coburn och Schell är minnesvärda i sina roller.

Filmen är som bäst under krigsscenerna och när Steiner är med sin bataljon. Tyvärr har den en liten svacka när Steiner råkar ut för en hjärnskakning och hamnar på militärsjukhus under ett par veckor. Samma sak kan sägas om slutet som inte riktigt känns tillfredställande. Fast här finns en förklaring, pengarna tog nämligen slut och man fick avsluta filmen på ett annat sätt än vad som fanns i manuset, genom att improvisera. Sen att Peckinpah, en notorisk alkoholist, drack fyra flaskor whisky/vodka varje dag man spelade in kanske inte hjälpte...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

The Blue Dahlia

2012-01-25T18:57:00.000+01:00

Titel: The Blue Dahlia / Blå dahlian
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: George Marshall
I rollerna: Alan Ladd, Veronica Lake, Howard Da Silva, William Bendix

Handling: Johnny Morrison återvänder från kriget och finner sin fru i armarna på en annan man. Hon hittas senare död och Johnny anklagas för mordet.

Omdöme: Kort efter att Johnny Morrison (Alan Ladd) återvänt från kriget, tillsammans med de två armévännerna Buzz (William Bendix) och George (Hugh Beaumont), besöker han sin fru Helen (Doris Dowling). Men återseendet blir inte riktigt som Johnny hade förväntat sig. Frun har en fest i deras hem och han ser en viss Eddie Harwood (Howard Da Silva) kyssa Helen. Grälet är i full gång och Johnny knockar Eddie som dock tar det som en man och lämnar festen.

Johnny förstår att hans fru inte bara varit otrogen utan även ligger bakom deras sons död, något som blir droppen för honom. I hällregnet ger han sig iväg och plockas då upp av en vacker blondin (Veronica Lake) som ger honom skjuts ut från stan. Snart är Johnny efterlyst för mordet på sin fru. Men han visar sig inte vara ensam misstänkt då flera personer kom till bostaden den där regniga kvällen och kan ha mördat henne.

Något som är intressant var att Alan Ladd och Veronica Lake gjorde en hel del filmer tillsammans, mycket tack vare att Ladd var väldigt kort för att vara huvudrollsinnehavare (1.68) och Lake då passade perfekt (1.51). Trots att de två är filmens stjärnor så blir det något som bromsar upp storyn i princip varje gång de är tillsammans. För annars är det en ganska fartfylld historia som utvecklar sig väl filmen igenom, förutom när de två alltså träffar på varandra under filmens gång. Lite kul att filmen är fylld med otrevliga karaktärer, rättare sagt samtliga är otrevliga förutom kanske Lakes karaktär, även om hennes avsikter inte är helt klara.

Filmen har två bra prestationer i birollerna. Främst är det William Bendix i rollen som Buzz som övertygar. Han blev skadad under kriget och har en järnplatta inopererad i huvudet, något som gör att han blir lite galen och tål absolut inte musik. Detta medför flera roliga och bra scener med honom, ja varje gång han är med faktiskt. Likaså är Howard Da Silva som Eddie bra. Han är en av ägarna till nattklubben "The Blue Dahlia" och är både hal och lite sliskig.

Intressant nog hade Alan Ladd blivit inkallad för militärtjänstgöring vilket gjorde att man inte hade mycket tid på sig att få klart manuset och spela in. Kände författaren Raymond Chandler fick klartecken att skriva klart manuset under speciella omständigheter och med diverse förmåner. Under inspelningen av en slagsmålsscen bröt en av skådespelarna benet, vilket gjorde att man snabbt skrev in det i manuset, på ett mycket lyckat sätt bör tilläggas.

Filmens upplösning passar inte riktigt in då man fick ändra på vem den skyldige var pga påtryckningar från amerikanska militären. Annars är det en bra film-noir som alltså har en av de främsta karaktärerna i Buzz och funkar bra på det stora hela. Det var förresten från denna films titel man gav namnet till den mördade Elizabeth Short, fallet som senare filmatiserades i den inte helt lyckade The Black Dahlia (2006).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Death and the Maiden

2012-01-25T12:32:00.000+01:00

Titel: Death and the Maiden / Döden och flickan
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Frankrike
År: 1994
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson

Handling: Paulina lever numer ett tryggt liv som hemmafru i ett land i Sydamerika. Femton år tidigare styrdes landet av en militärregim. Då blev Paulina gripen, torterad och våldtagen. En kväll kliver det förflutna in i hennes hem...

Omdöme: Det här var en film som jag länge velat återbesöka. Ett kammarspel där vi endast har tre skådespelare i hela filmen. Vi har Sigourney Weaver som Paulina som bor i ett ensligt hus vid kusten någonstans i Sydamerika. Hennes make Gerardo (Stuart Wilson) är advokat och har blivit utnämnd av landets president att jobba åt honom. Samtidigt dyker Dr. Roberto Miranda (Ben Kingsley) upp en regnig kväll och Paulina blir då påmind om något från hennes mörka förflutna.

Det är verkligen en skådespelarfilm och mycket riktigt var det från början en pjäs. I pjäsen bestod uppsättningen av Glenn Close, Gene Hackman och Richard Dreyfuss, ingen dum trio som säkerligen hade fungerat väl även på film. Nu funkar det också riktigt bra där Sigourney Weaver får visa prov på hur duktig hon kan vara i rätt roller. Hon blir nästan som besatt en bit in i filmen när hon är övertygad om att mannen som dykt upp var inblandad i hennes mardröm för femton år sedan.

För mig okända Stuart Wilson är inte alls så okänd då han varit med i ett flertal kända filmer, bara det att man inte känner igenom honom. I rollen som advokat och Paulinas make hamnar han i mitten, och gör det föredömligt. Det blir till en hjärnornas kamp de tre emellan där Ben Kingsley sin vana trogen övertygar stort med sin pondus, men även en osäkerhet som han hanterar ypperligt. Man kan aldrig vara säker på hur det ligger till och det är en av filmens starkaste sidor.

Trots att i princip hela filmen utspelar sig på ett ställe och endast har tre skådespelare har Roman Polanski lyckasts få till en nerv och ett drama som man nästan sitter fastklistrad vid från början till slut. Det känns aldrig utdraget eller onödigt det man får ta del av. Och att man får en del att fundera på och tolka när filmen är slut är inte helt fel. En film den har likheter med är Closet Land (1991), även om jag föredrar denna.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

And the Oscar goes to...

2012-01-24T18:35:00.000+01:00

Nu är Oscarsnomineringarna här och jag tänkte ta en titt på vilka det är, vilka de missat och vilka favoriterna är. Man kan även ta en titt på Oscarsgalan - Om valet var mitt för att se vilka jag tycker var bäst.

BÄSTA FILM:

The Artist

En av förhandsfavoriterna. Kul om den vinner och omöjligt är det inte. Inte min favorit i fältet, men en av de bättre är det.

The Descendants

En av förhandsfavoriterna. Tycker inte den är tillräckligt stark för att vara en av favoriterna, och den skiljer sig inte från mängden heller för att vara särskilt minnesvärd.

Extremely Loud and Incredibly Close

I förhandssnacket var den en av favoriterna, sen försvann den i princip helt, men nu när den är med är det en "dark horse" som kan komma att överraska allt och alla.

The Help

En film som lever mycket på sina starka karaktärer och ett dialogdrivet manus. Känns inte som en värdig Oscarsvinnare, men kan mycket väl överraska då det är en typisk Oscarsfilm.

Hugo

Alltid kul med Martin Scorsese-filmer och denna ska bli intressant att se. Så här på förhand tror jag inte den direkt har en chans, men säkerligen är det en trevlig filmupplevelse man bjuds på.

Midnight in Paris

En mysig film och alltid skönt med denna typ av film. Tror inte den har så stor chans, däremot kan den vinna för manus. Frågan är om Woody Allen kommer dyka upp...

Moneyball

Min favorit i fältet och en film jag hoppas kan sno åt sig Oscarn, även om det känns avlägset. Den film som övertygade klart mest på mig och som gav något.

The Tree of Life

Känns definitivt som Terrence Malick är en Oscarsfavorit för akademin och det gör att den får en plats bland de nominerade. Visuellt snygg, men svagare story.

War Horse

Lite störande att denna film blev nominerad, men det visar än en gång att akademin röstar på vem, inte vad. I det här fallet Steven Spielberg som kan bättre än så här.

Min rangordning av BÄSTA FILM:

1) Moneyball
2) The Artist
3) Midnight in Paris
4) The Descendants
5) The Help
6) The Tree of Life
7) War Horse

Ej sett:

Extremely Loud and Indredibly Close
Hugo

Vilka de missade:

Drive
Martha Marcy May Marlene

KOMMENTAR:

Största överraskningen var att Extremely Loud and Incredibly Close kom med, men den kan komma att överraska. The Tree of Life var kanske inte en lika stor överraskning, men även den hade man nästan räknat ut.

Varken Drive eller Martha Marcy May Marlene hade haft någon chans att vinna i sammanhanget, men båda var bättre än de flesta nominerade och hade varit mer värdiga.

Kanske lite överraskande att inte The Girl with the Dragon Tattoo kom med, men det är inte en film som brukar gå hem hos Oscarsakademin.

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:

Demián Bichir (A Better Life)

Den stora överraskningen i fältet, även om jag hade läst att han var en outsider. Kan inte uttala mig om hans prestation än, men den stora frågan - bättre än Michael Fassbender ?

George Clooney (The Descendants)

Stabil och en helt ok prestation, men inget utöver det vanliga. Clooney är dock en favorit i Hollywood och vinner mycket på det. Bästa prestationen är det dock inte.

Jean Dujardin (The Artist)

Duktig rakt igenom och väldigt sympatisk i sin roll. Är förmodligen den stora utmanaren till Clooney, och jag ser honom gärna stå som vinnare, något som vore kul.

Gary Oldman (Tinker, Tailor, Soldier, Spy)

En oerhört duktig skådespelare och gör en bra prestation. Känns inte som favorit på något sätt, men alltid uppskattat med veteraner som får vara med. Liten chans till vinst.

Brad Pitt (Moneyball)

Trodde inte jag skulle ha honom som favorit, men i ärlighetens namn är han den klart värdigaste vinnaren av de fem nominerade. En mycket bra prestation rakt igenom.

Min rangordning av BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:

1) Brad Pitt (Moneyball)
2) Jean Dujardin (The Artist)
3) Gary Oldman (Tinker, Tailor, Soldier, Spy)
4) George Clooney (The Descendants)

Ej sett:

Demián Bichir (A Better Life)

Vilka de missade:

Michael Fassbender (Shame)
Woody Harrelson (Rampart)
Matthias Schoenaerts (Rundskop)

KOMMENTAR:

Stora överraskningen var givetvis Demián Bichir, annars var de övriga ganska givna.

Men att man missar Michael Fassbender är lite av en skandal. Hade han varit amerikanare och/eller om filmen varit amerikansk hade han varit given. Tycker det är en lika stor miss som när Viggo Mortensen inte blev nominerad för The Road, trots att det förmodligen var det årets bästa prestation.

Woody Harrelson tycker jag också var förtjänt av en nominering i sitt livs roll, väldigt synd.

Clooney är favorit före Dujardin, men Pitt kan blanda sig i.

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:

Glenn Close (Albert Nobbs)

En duktig skådespelerska som varit nominerad ett flertal gånger. Känns som en outsider, men vore kul med en överraskning.

Viola Davis (The Help)

Ska man vara petig hade hon biroll i filmen. Kanske huvudfavoriten till att vinna, men det skulle kännas fel tycker jag.

Rooney Mara (The Girl with the Dragon Tattoo)

En del klagar på henne, men hon hanterar rollen väl och gör den till sin under filmens andra halva. Tror inte hon har en chans dock, men omöjligt är det inte så klart.

Meryl Streep (The Iron Lady)

En av de främsta och alltid imponerande. Frågan är dock om akademin tycker hon gör något utöver det vanliga eller om hon är "bra som vanligt". Synd om de tänker så.

Michelle Williams (My Week with Marilyn)

Tror tyvärr inte hennes prestation räcker hela vägen, men man ska aldrig säga aldrig. Har dock gjort starkare prestationer tidigare utan belöning så man vet aldrig.

Min rangordning av BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:

1) Rooney Mara (The Girl with the Dragon Tattoo)
2) Michelle Williams (My Week with Marilyn)
3) Viola Davis (The Help)

Ej sett:

Glenn Close (Albert Nobbs)
Meryl Streep (The Iron Lady)

Vilka de missade:

Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene)
Olivia Colman (Tyrannosaur)
Stephanie Sigman (Miss Bala)

KOMMENTAR:

Inga direkta överraskningar bland de fem som blev nominerade. Men Tilda Swinton hade man hört skulle vara en av de som kunde bli nominerad och hon brukar alltid vara duktig så lite överraskad blev jag.

Viola Davis verkar vara favoriten, men jag hoppas verkligen på någon av de andra. Jag stör mig på att hon inte ens hade den kvinnliga huvudrollen (Emma Stone) och alltså borde blivit nominerad för bästa biroll (om något). Men där hade hon inte haft en chans mot Octavia Spencer från samma film.

Annars är det en stor miss att inte nominera Elizabeth Olsen som gjorde den bästa prestationen av dem alla. Samma sak kan sägas om Olivia Colman, men det var inte lika överraskande då hon är brittiska i en brittisk film.

BÄSTA MANLIGA BIROLL:

Kenneth Branagh (My Week with Marilyn)

Inte någon favorit vanligtvis, men här gör han det bra och uppenbarligen har han stor chans att utmana.

Jonah Hill (Moneyball)

Faktiskt en positiv överraskning på mig och väl värdig en nominering. Gör nog i mitt tycke den bästa prestationen, men jämnt är det.

Nick Nolte (Warrior)

Jättekul att veteranen blir nominerad och jag gillade prestationen. Hade tyvärr inte tillräckligt med speltid för att vara favorit, men bra var han.

Christopher Plummer (Beginners)

Storfavoriten i fältet och visst vore det kul om han fick vinna. Har inget emot att se honom som segrare, men lite starkare vinnare hade man velat se.

Max von Sydow (Extremely Loud and Incredibly Close)

Kul, om än lite överraskande nominering. Hade hört på förhand att han skulle vara bra, men att han förmodligen inte skulle få en nominering.

Min rangordning av BÄSTA MANLIGA BIROLL:

1) Jonah Hill (Moneyball)
2) Christopher Plummer (Beginners)
3) Nick Nolte (Warriors)
4) Kenneth Branagh (My Week with Marilyn)

Ej sett:

Max von Sydow (Extremely Loud and Incredibly Close)

Vilka de missade:

Daniel Henshall (Snowtown)

KOMMENTAR:

Enda överraskningen var väl egentligen von Sydow, även om han alltså ska vara bra. Sen var det kul att Nick Nolte kom med då han gör en bra prestation i en film som inte får någon Oscarsuppmärksamhet i övrigt.

Mest överraskande om man ser till förhandstipsen är att Albert Brooks (Drive) inte blev nominerad, även om jag inte tyckte den kanske var SÅ bra. Däremot hade jag personligen gärna sett australiern Daniel Henshall fått en nominering, men det var givet att så inte skulle bli fallet.

Christopher Plummer är lite av storfavorit, men allt kan hända.

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

Bérénice Bejo (The Artist)

Kändes ganska given och gör också en fin prestation. Tror inte hon har någon chans mot favoriten i fältet dock.

Jessica Chastain (The Help)

Hon var minst lika bra i The Tree of Life, men inte direkt konstigt att hon fick en nominering här. Chanslös med tanke på att favoriten kommer från samma film.

Melissa McCarthy (Bridesmaids)

Kul att hon fick en nominering då hon var duktig. Men i sammanhanget väger hon lite för lätt (eller inte) och eftersom man har en storfavorit känns hon som en rejäl outsider.

Janet McTeer (Albert Nobbs)

En prestation jag läst ska vara bra så inte direkt överraskande att se henne få en nominering. Om den är tillräckligt bra för att utmana favoriten är dock tveksamt.

Octavia Spencer (The Help)

Storfavoriten och även min favorit då hon övertygade filmen igenom. Att hon är okänd sedan tidigare är ett plus då man inte har något att jämföra med.

Min rangordning av BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

1) Octavia Spencer (The Help)
2) Bérénice Bejo (The Artist)
3) Jessica Chastain (The Help)
4) Melissa McCarthy (Bridesmaids)

Ej sett:

Janet McTeer (Extremely Loud and Incredibly Close)

Vilka de missade:

Jessica Chastain (The Tree of Life)

KOMMENTAR:

Största överraskningen var väl Melissa McCarthy, men då det saknades verkliga utmanare så är nomineringen välkommen.

Det var väl Jessica Chastain (The Tree of Life) som hade kunnat få två nomineringar, men man valde givetvis den som mer karaktärsdriven. I denna kategori borde Viola Davis (The Help) varit med, men då man "fuskade" och flyttade över henne till bästa huvudroll blev det en öppning.

Storfavoriten heter dock Octavia Spencer och det är även min favorit.

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM:

A Separation (Iran)

Storfavoriten, speciellt efter att ha fått en nominering för bästa manus också. Vore väldigt förvånad om den inte vinner.

Footnote (Israel)

Är inte särskilt överraskad att Israels bidrag blir nominerat. Tror inte den har någon chans i sammanhanget, men konstigare saker har hänt.

In Darkness (Polen)

Ska vara ett starkt krigsdrama och de kan ju vara hur bra som helst, men tror inte det räcker till med en bra storfavorit.

Monsieur Lazhar (Kanada)

Förra året vann inte Kanada trots att de kanske var bäst, men kul med en ny film som jag hoppas kan överraska.

Rundskop (Belgien)

Jättekul att den fick en nominering, men kunde också varit starkare för att verkligen vara med och utmana.

Min rangordning av BÄSTA UTLÄNDSKA FILM:

1) A Separation (Iran)
2) Rundskop (Belgien)

Ej sett:

Footnote (Israel)
In Darkness (Polen)
Monsieur Lazhar (Kanada)

Vilka de missade:

Miss Bala (Mexiko)
The Flowers of War (Kina)

KOMMENTAR:

Att A Separation är storfavorit är det inget snack om. Det är en mycket bra film och jag ser den som ganska given vinnare.

Inga större överraskningar med tanke på vilka filmer som fanns kvar att välja bland. Däremot lite överraskande att The Flowers of War (Kina), Pina (Tyskland) samt några andra inte blev nominerade som man trodde på förhand.

Personligen tycker jag de missade Miss Bala (Mexiko) då det var en riktig upplevelse som stack ut och var en av de bättre enligt mig.

Oscarstankar - I sista minuten

2012-01-24T14:13:00.001+01:00

Med tanke på att Oscarsnomineringarna kommer tillkännages inom kort tänkte jag lite snabbt gå igenom kandidaterna för bästa film.

Här lutar det åt mellan sju och åtta nominerade. Sex stycken är givna och det är The Artist, The Descendants, The Help, Hugo, Midnight in Paris och Moneyball. De övriga platserna kommer stå mellan War Horse (tyvärr troligast) samt The Girl with the Dragon Tattoo och The Ides of March. Personligen hoppas jag War Horse inte kommer med då Spielberg inte gjorde tillräckligt för att vara värd en nominering.

GIVNA:
The Artist
The Descendants
The Help
Hugo
Midnight in Paris
Moneyball

BRA CHANS:
The Girl with the Dragon Tattoo
War Horse

OUTSIDER:
The Ides of March

ÖVRIGA JAG HOPPAS MEST PÅ:
Drive
Martha Marcy May Marlene

Hela min egna lista hittas på Oscarsgalan - Om valet var mitt.

The Descendants

2012-01-24T01:42:00.000+01:00

Titel: The Descendants
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2011
Regi: Alexander Payne
I rollerna: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller, Robert Forster

Handling: Matt King har glidit isär från sin fru och sina två döttrar. Men då hans fru råkat ut för en båtolycka blir hans värld helt omvänd och han måste nu försöka knyta banden med barnen och tänka på deras framtid.

Omdöme: Att komma nära sina barn efter att ha varit mentalt frånvarande i flera års tid är ingen lätt uppgift. Speciellt om man inte har mamman till barnen som stöd. Så är situationen för Matt King (George Clooney) vars familj ärvt en förmögenhet och land på Hawaii, där han är uppväxt och bor. Han har ett bra jobb och har det gott ställt, men när frun hamnat i koma får han börja fundera på hur han vill att framtiden ska se ut för hans två döttrar, 10-åriga Scottie (Amara Miller) och 17-åriga Alexandra (Shailene Woodley).

Det visar sig att de båda döttrarna, främst uppfostrade av den äventyrliga mamman, tagit mycket efter henne sin mor. Inte minst märks det på det ovårdade språket. Trots att det varit mamman som varit mest närvarande under deras uppväxt sympatiserar de med sin pappa nu när de måste gå vidare. För att få ordning på saker och ting ger de tre sig iväg runt Hawaii för att besöka vänner och andra de behöver prata med angående situationen med mamman.

Regissören Alexander Payne gjorde tidigare Oscarsvinnande Sideways (bästa manus) och tar här på ett liknande sätt med oss på en resa där huvudpersonerna försöker finna sig själva. Med George Clooney som den som bär det tunga ansvaret att leda den annars relativt okända skaran skådespelare har man en bekväm och avslappnad tillvaro. Att Hawaii är skådeplats gör det givetvis bara än mer avslappnat när man på denna gemytliga plats får följa en familjs jakt på sanningen och att hitta varandra.

George Clooney hyllas allt som oftast, och han gör det bra, stabilt. Men de som ska hyllas lite extra är de båda döttrarna. Shailene Woodley får sitt stora genombrott som den äldre dottern som måste börja ta ansvar och inte bara vara vild. Och Amara Miller i sin debutroll som den unga dottern tillför en del humor till det hela, men på ett sätt som får pappan och den äldre dottern att inse att det inte är värt att titta bakåt utan istället framåt.

Man skulle kunna likna filmen med nämnda Sideways (2006), lite Little Miss Sunshine (2006) samt Up in the Air (2009), där ju Clooney också har huvudrollen. Men i detta fall är det inte lika lättsamt, trots att det hade behövts. Det är inte tillräckligt känslosamt och under långa stunder känns det inte som historien kommer leda någonvart, vilket det till slut gör. Man måste helt enkelt kunna kräva mer än så här av en så pass hyllad film.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

The Artist

2012-01-23T19:40:00.000+01:00

Titel: The Artist
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Frankrike/Belgien
År: 2011
Regi: Michel Hazanavicius
I rollerna: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell

Handling: Hollywood, slutet av 20-talet. Stumfilmsstjärnan George Valentin är övertygad om att biobesökarna älskar honom nog mycket för att han ska kunna fortsätta göra stumfilm. Samtidigt förälskar han sig i nykomlingen Peppy Miller, en av de som får sitt genombrott i och med ljudfilmen.

Omdöme: Att göra en film på det här sättet är både vågat och definitivt inte vad man förväntar sig av dagens filmindustri. Att göra en svartvit stumfilm om Hollywood och ha franska skådespelare i de båda huvudrollerna, regisserat av en fransman, det förväntar man sig inte heller. Intressant nog har de tre - regissören Michel Hazanavicius, manliga huvudrollen Jean Dujardin och kvinnliga huvudrollen Bérénice Bejo, gjort en film tillsammans tidigare, nämligen OSS 117: Le Caire nid d'espions (2006). Den gången var det en Bond-fars, denna gång alltså något helt annat.

Man har lyckats väldigt bra med att fånga den gamla känslan som man hade i stumfilmerna där ansiktsuttrycken och gesterna var minst lika viktiga som musiken och det visuella. Jean Dujardin lyckas exceptionellt väl med detta och det enda man önskat hade varit att filmen igenom varit så komisk och lättsam som första halvtimmen. När sedan filmen blir allvarligare tappar också filmen lite av sin charm och magi. Bérénice Bejo funkar också mycket bra och de två har fint samspel. Det är dock Dujardin som är den stora stjärnan, kanske tillsammans med hunden då.

En stumfilm måste ha bra och passande musik för att väcka känslor till liv. Och det lyckas man bra med filmen igenom. Det är musik i princip i varje scen. Det är en blandning av dåtidens takter och lite modernare, men hela tiden gjort på ett smakfullt sätt som passar det som händer. Men man ska ha klart för sig att all musik inte är komponerad för filmen. Här har man nämligen vacker, och mycket passande, musik från Vertigo (1958) av Bernard Herrmann, som ju var Alfred Hitchcocks gamle vapendragare. Den funkar väldigt bra, men samtidigt är det så välkänd musik att man blir lite tveksam till om man inte kunde komponerat något liknande eller i samma stil istället.

Filmen som helhet är bra. Det är främst det komiska som sticker ut, att man verkligen lyckats med att återskapa eran och faktiskt vågat göra en film på det här sättet. Sättet man avslutar filmen på är minst sagt smart. Något som definitivt får en att känna sig nöjd med helheten. Samtidigt kan man tycka att man borde fått ut mer av filmen, speciellt med tanke på att man faktiskt lyckats så väl med att bygga upp hela atmosfären och karaktärerna. Filmen gav mig inte den där känslan av att vara helnöjd, men trots det en film som är lätt att tycka om.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5

Mad Max

2012-01-23T17:59:00.000+01:00

Titel: Mad Max
Genre: Action/Thriller
Land: Australien
År: 1979
Regi: George Miller
I rollerna: Mel Gibson, Joanne Samuel, Hugh Keays-Byrne, Steve Bisley

Handling: I ett framtida Australien härjar ett fruktat MC-gäng. När de utnämner polisen Max Rockantansky till sin fiende och bränner en MC-polis bestämmer sig Max för att sluta arbetet för att på så sätt skydda sin familj, men MC-gänget har inte gett upp...

Omdöme: Av någon anledning såg jag uppföljaren Mad Max 2: The Road Warrior (1981) först. Kanske för att den skulle vara den bästa i serien. Detta kom att bli Mel Gibsons genombrottsfilm och även en av hans allra första filmer. Att han skulle bli känd som Mad Max visar sig stämma ganska bra med Mad Mel i verkligheten.

Något jag tänker på ganska tidigt är att det är en australisk film, men alla pratar "vanlig" amerikansk engelska. Förklaringen visar sig vara så enkel att samtliga röster dubbades till amerikansk engelska när filmen kom i USA. En av anledningarna var att man skulle förstå vad de säger, men än viktigare var att originalljudet lär ha varit så dåligt att man ofta inte hörde vad som sades. Även om det inte stör allt för mycket känns dialogen lite träig rakt igenom.

Är det något den här filmen har som är lyckat så är det biljakter, krascher och stunts. För ska man vara ärlig är själva filmen i sig inte så värst bra. Det är iofs lågbudget och en exploitationsfilm, så filmmakarna ska ha en eloge för att ha gjort en så pass underhållande film som det faktiskt är på sina håll. Främst är det filmens sista tjugo minuter som gör filmen till vad den är. Det är då Max (Mel Gibson) får visa sin rätta sida. Hade det inte varit för denna avslutande del hade filmen varit allt annat än godkänd, men nu får man iaf ut något av den.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

The Deer Hunter

2012-01-22T14:40:00.000+01:00

Titel: The Deer Hunter
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Storbritannien
År: 1978
Regi: Michael Cimino
I rollerna: Robert De Niro, Christopher Walken, John Savage, John Cazale, Meryl Streep, George Dzundza

Handling: Före avresan till Vietnam hinner vännerna med en sista hjortjakt, men händelserna förflyttas snart till det grymma kriget. Där får vännerna genomlida fängslandet och tortyr. Vissa av dem kommer därifrån i en kista. Andra blir helt enkelt bara galna.

Omdöme: Vi är i en grå och trist stålstad i Pennsylvania. Tre vänner ska snart ge sig av till Vietnam för att delta i kriget. En av dem ska gifta sig och ett stort bröllop hålls. Men innan avresan hinner även vännerna ge sig upp i bergen för att jaga, något de gjort i åratal. De har en stark sammanhållning och gör allt för varandra. Samtidigt är det spänt då alla hanterar situationen på olika sätt.

De tre som ska iväg till Vietnam är Michael (Robert De Niro) som är starkast rent psykiskt, Nick (Christopher Walken) som man inte vet så mycket om och så Steven (John Savage) som gifter sig och har svårast att hantera det hela. De tre som stannar är Stan (John Cazale), John (George Dzundza) samt Axel (Chuck Aspegren). Och så har vi Linda (Meryl Streep) som både Michael och Nick tycker väldigt mycket om, men som är förälskad i Nick.

Filmen är indelad i tre delar där uppbyggnaden i stålstaden med bröllopet och jakten visar prov på vännernas sammanhållning och gemenskap. De verkar verkligen vara vänner på riktigt, något som regissören Michael Cimino såg till att man skulle känna genom diverse småknep under filmens produktion. Andra delen slängs man rakt in i det skrämmande Vietnamkriget där Michael, Nick och Steven utsätts för fysisk och psykisk tortyr. Och under sista delen tar man del av efterspelet och hur allt förändrats för de tre vännerna, men även för vännerna där hemma.

Mittendelen i Vietnam är verkligen som att få ett slag rakt i ansiktet. Man får inte värma upp lite lätt utan man slängs in mitt i brinnande krig med explosioner, bränder och dödande. Vad som sedan följer är en av filmhistoriens mest intensiva och välkända scener som inte släpper greppet om en förrän långt senare. Det är den ryska rouletten som verkligen får tittaren att sitta på helspänn och känna styrkan av det man tar del av. Våra vänner ser verkligen ut att lida ordentligt, inte bara på film utan även i verkligheten.

Robert De Niro har själv sagt att detta var den mest utmattande filmen han varit med i och det kan man förstå. Ett exempel på detta var när John Savage blir slängd i en bur i vattnet och upptäcker att det finns råttor där. Han ropar då på Michael, vilket ju De Niros karaktär heter, men i själva verket lär han ha ropat på regissören Michael Cimino då det var riktiga råttor i floden där man filmade. Resultatet var så realistiskt att de lämnade det i filmen. Och det var inte enda gången man kände av genuiniteten, den fanns där filmen igenom.

Christopher Walken var den enda skådespelaren som kom att vinna en Oscar för sin prestation (De Niro och Streep nominerade), men här kan man verkligen tala om en strålande ensemble. John Cazale, som var döende i cancer och dog kort efter inspelningen, är hela tiden allvarlig filmen igenom, men inbringar skratt som ingen annan med sin härliga stil.

George Dzundza visade upp sina riktiga känslor under stora delar av filmen då han kände så starkt för rollen, skådespelarna och filmen. Och Chuck Aspegren, ja han var inte ens skådespelare utan jobbade på ett stålverk och imponerade så pass mycket på Cimino och De Niro att de erbjöd honom en roll i filmen som han sköter väl. Men frågan är om inte De Niro är bäst av dem alla, en rakt igenom strålande prestation.

Det var ett helt annat sätt att göra film på än idag. Realismen lyser verkligen igenom och gör det här till en både minnesvärd och gripande film. Själva historien är annars kanske inte särskilt revolutionerande i sig, men helheten gör den så pass kraftfull som den är. Titelmelodin gör också sitt då den är vacker och sorglig på ett väldigt talande sätt för filmen. Man har gjort helt rätt i att använda denna melodi ett flertal gånger under filmens gång för att vid rätt tillfällen höja den redan höga stämningen. Och sättet man lyckas avsluta filmen på måste också poängteras är lyckat och visar på den starka vänskapen.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Jägarna 2

2012-01-20T20:58:00.000+01:00

Titel: Jägarna 2
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Sverige
År: 2011
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Rolf Lassgård, Peter Stormare, Annika Nordin, Kim Tjernström

Handling: Det har gått 15 år sedan Erik lämnade Norrland efter en polisutredning som slutade i tragedi. Ett brutalt brott i hans hembygd får honom nu motvilligt att återvända. Men det som från början såg ut som ett rutinuppdrag utvecklar sig steg för steg till en värre mardröm än Erik någonsin kunnat ana.

Omdöme: När det var klart att en tvåa skulle komma på Jägarna (1996) var det inget som direkt lockade. Uppföljare brukar ha en tendens att bli upprepande och mycket svagare än originalet. Visst finns det undantag, men i det här fallet fanns inte mycket att ha särskilt stora förväntningar på. Trots det var det något som lockade, man ville tillbaka till Norrland, det lite mystiska och okända som fanns i originalet.

Att man har Peter Stormare i rollen som Torsten, styvfar åt Peter som i sin tur är brorson till Erik (Rolf Lassgård), får man lite tyngd även när inte Lassgård är med. Stormare funkar till stora delar bra och får en bra roll att spela. Hade kunnat vara ännu elakare och brutalare, men eftersom han är polis är det väl bra att han är "lite" nedtonad. Annars är det noterbart hur butter och grinig Erik är mot allt och alla, men på ett sätt som ger karaktären tyngd, precis som i originalet. Lassgård känns lika rätt som senast det begav sig.

Storyn har man vävt in ganska bra så att det hela utvecklas och går framåt, åtminstone under filmens första halva. Här får man ett flertal misstänkta och allt pekar egentligen på att Jari (Eero Milonoff) är den skyldige. Utredningen är inte utan dess brister och problem, på typiskt svenskt vis får man väl säga. På ett sätt känns det som lite missar i manuset, men samtidigt kan man inte vara säker då svensk polis kan vara och är klantiga, det bara är så.

Det är under filmens andra del som filmen börjar tappa. Den känns lite utdragen och det mesta känns nästan standardiserat vad gäller upplösningen. Man saknar den där ordentliga pulsen som man kände av mer i originalet och det hade varit väldigt kul om man valt att gå en annan väg och chockat lite mer. Det är inte en dålig film på något sätt och det känns skönt att filmen funkar som uppföljare. Den är alltså över förväntan, men ändå inte så bra som den kunde blivit.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Rise of the Planet of the Apes

2012-01-20T12:16:00.001+01:00

Titel: Rise of the Planet of the Apes / Apornas planet: (R)evolution
Genre: Action/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 2011
Regi: Rupert Wyatt
I rollerna: James Franco, Freida Pinto, John Lithgow, Brian Cox

Handling: I en möjlig och närliggande framtid leder ett forskarlags jakt på botemedel för Alzheimers till att en grupp apor utvecklar intelligens lik vår egen. Detta blir upptakten till ett fullskaligt krig mellan apor och människor om den planet som vi hittills kallat vår...

Omdöme: När Will (James Franco) tillsammans med sitt forskarteam tagit fram en ny drog kallad ALZ-112 och fått lyckade resultat på en apa, vill han gå vidare och testa på människor. Men så enkelt är det inte när det verkar finnas uppenbara aggresiva bieffekter hos apan. Wills pappa Charles (John Lithgow) lider av Alzheimer och tiden börjar bli knapp, så Will ser sin chans att testa drogen. Samtidigt får Will ta hand om en apunge som växer upp i hans hem. Men allt kommer inte förbli idylliskt särskilt länge.

När man har ett välfungerande original i Planet of the Apes (1968), med en bra story, utveckling och något som verkligen känns oroväckande så ser man inte så stor anledning för något sånt här. Särskilt med tanke på en story som är tunn och inte har mycket nytt att komma med. Visst är det så att man gjort en film där man ska känna sympatier med aporna, men det kunde man gjort på ett mycket bättre sätt.

Det är egentligen otroligt att man fortfarande inte kan få till dataeffekterna att se naturliga ut efter alla dessa år. Med en enorm budget tycker man att det borde se bättre ut än det gör. När apan Caesar är liten har man använt en docka, när man har Caesar som äldre funkar det oftast också bra då man har Andy Serkis som fått agera apa. Men resten känns bara fel, som t.ex. när Caesar hoppar runt och gör akrobatövningar i hemmet. Eller när en massa apor är på bild samtidigt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

My Week with Marilyn

2012-01-19T22:40:00.000+01:00

Titel: My Week with Marilyn
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien/USA
År: 2011
Regi: Simon Curtis
I rollerna: Eddie Redmayne, Michelle Williams, Kenneth Branagh, Judi Dench, Emma Watson, Julia Ormond, Toby Jones

Handling: Colin Clark, en anställd hos Sir Laurence Olivier, dokumenterar den spända stämningen mellan Olivier och Marilyn Monroe under produktionen av filmen "Prinsen och balettflickan".

Omdöme: Året är 1956 och Laurence Olivier (Kenneth Branagh) ska regissera en film där han även spelar huvudrollen. Men han är inte filmens stjärna utan det är Marilyn Monroe (Michelle Williams) som dock inte är så enkel att jobba med. Det blir istället Colin Clark (Eddie Redmayne), en ung rikemansson vars passion för film gör att han fått jobbet som tredje assisterande regissör, som får se till att Marilyn trivs och presterar.

Baserat på Colin Clarks memoarer är filmen helt och hållet hans syn på tiden med Marilyn Monroe. Det är något som är filmens svaghet då man saknar det rätta flytet med tanke på sättet historien berättas på. Och med tanke på att det är Colin Clarks berättelse hamnar Marilyn Monroe lite i bakgrunden, vilket känns konstigt med tanke på att det ska vara hennes film. Det hjälper inte heller att Eddie Redmayne känns relativt blek och tråkig i rollen.

Det här skulle vara Michelle Williams film som Marilyn Monroe, och visst gör hon det bra. Hon lyckas vara så där bildskön som Marilyn Monroe kunde vara. Istället känns det som det finns brister i manuset och regin då man inte får något direkt djup i hennes karaktär. Man hade velat se mer av hennes liv och hennes upp och nedgång. Men så är detta inte en sådan film, det är en vecka under en period i hennes och Colin Clarks liv.

Kenneth Branagh får mest att jobba med i rollen som Laurence Olivier. Branagh gör ett mycket bra jobb, men något som stör en del är att karaktären svär en del, något jag inte riktigt köper. Han har alltid ansetts vara en gentleman och väldigt vårdad, så det känns inte helt rätt att se honom porträtteras som han gör här. Det är samtidigt en varierad roll där man även slänger in en del humor, något Branagh lyckas med fullt ut.

Man hade kanske förväntat sig lite mer, lite mer djup och kraft i historien. Marilyn Monroe skulle vara den stora stjärnan i filmen och det är hon inte riktigt. Att man har en relativt okänd regissör i Simon Curtis känns lite som en miss då han inte klarar av att få ut allt. Samtidigt är manuset/materialet lite svagt, iaf om man vill ha ut lite mer känslor än så här. Lite av en besvikelse är det trots allt, men allt beror på vad man förväntar sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Married to the Mob

2012-01-19T14:30:00.000+01:00

Titel: Married to the Mob / Gift med maffian
Genre: Komedi/Kriminalare/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Jonathan Demme
I rollerna: Michelle Pfeiffer, Matthew Modine, Dean Stockwell, Alec Baldwin, Mercedes Ruehl, Joan Cusack, Oliver Platt, Nancy Travis

Handling: Den raffiga gangsterhustrun Angela får äntligen tillfälle att leva ett vanligt liv när hennes make mördas. Men det blir inte så lätt som hon trott. Gangsterbossen Tony gör allt för att lägga beslag på henne och den snygge Mike som dyker upp visar sig vara FBI-agent.

Omdöme: Det är lite kul hur Jonathan Demme gick från lättsammare filmer som denna och Something Wild (1986) under 80-talet till seriösa och hyllade filmer som The Silence of the Lambs (1991) och Philadelphia (1993) under 90-talet. Man märker att han har förmågan att få ut ganska mycket från sina filmer även om de håller lite varierande klass.

Michelle Pfeiffer, det är tveksamt om man kan tycka illa om henne när man ser henne här. Hennes karaktär må inte vara någon supersvår roll att spela, men hon känns komfortabel och bjuder på sig själv. En viktig egenskap är att man lätt köper det man får se pga henne. För storyn är lite överdriven och man får ha överseende med att det faktiskt är en komedi där handlingen och utvecklingen kommer i andra hand. Istället är det karaktärerna och atmosfären man tar med sig.

Lite överraskande blev Dean Stockwell Oscarsnominerad får sin roll som gangsterbossen Tony. Överraskande för att jag inte tycker det är något spektakulärt över hans prestation, även om han är bra. Han är dock långt mycket bättre än Matthew Modine i rollen som FBI-agenten Mike Downey som känns både mesig och ganska dålig. Har aldrig tyckt han övertygat, inte ens i Full Metal Jacket (1987) som är en mycket bra film. Filmen lever annars mycket på 80-tals känslan man känner av starkt och den har en del roliga scener. Fungerar som tidsfördriv, men inget man återvänder till.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

Oscarsuppdatering - Bästa utländska film

2012-01-18T21:06:00.000+01:00

Eftersom Oscarsakademin minskat ner fältet för Bästa utländska film till nio bidrag (vilket är vanligt) så har flera favoriter försvunnit och det ser allt mer ut som favoriten i fältet blivit starkare av detta.

Följande nio återstår varav fem kommer bli nominerade:

Rundskop (Belgien)
SuperClásico (Danmark)
A Separation (Iran)
Footnote (Israel)
Monsieur Lazhar (Kanada)
Omar Killed Me (Marocko)
In Darkness (Polen)
Warriors of the Rainbow: Seediq Bale (Taiwan)
Pina (Tyskland)

Jag har endast sett två av dessa, där A Separation (Iran) är huvudfavoriten. Kul att Rundskop (Belgien) är med och jag håller tummarna att den lyckas bli nominerad.

Skulle jag välja de fem jag tror och hoppas på (även om jag alltså inte sett alla) så skulle det vara:

Rundskop (Belgien)
A Separation (Iran)
Monsieur Lazhar (Kanada)
In Darkness (Polen)
Pina (Tyskland)

Av dessa tror jag faktiskt att alla har en mycket bra chans att bli nominerade. Det är Rundskop (Belgien) som nog ligger sämst till medan Footnote (Israel) är den som jag är mest rädd för (av den enkla anledningen att det är Israel).

Jag har givetvis uppdaterat Oscarsgalan - Om valet var mitt också.

The Flowers of War

2012-01-18T19:11:00.002+01:00

Titel: Jin líng shí san chai / The Flowers of War
Genre: Drama/Krig
Land: Kina/Hong Kong
År: 2011
Regi: Zhang Yimou
I rollerna: Christian Bale, Ni Ni, Zhang Xinyi, Atsurô Watabe

Handling: En västerlänning finner skydd hos en grupp kvinnor och barn i en kyrka under Japans våldtäkt av Nanking 1937. Han poserar som en präst för att så gott han kan försöka skydda kvinnorna och barnen från soldaterna.

Omdöme: Regissören Zhang Yimou gjorde sig ett namn i väst efter filmer som Hero (2002) och House of Flying Daggers (2004). Här utspelar det sig under kriget mot Japan 1937 där amerikanen John (Christian Bale) försöker fly kriget. Som västerlänning är han förhållandevis säker, men med vinande kulor och förödande explosioner runt honom måste han söka skydd. Han var på väg till en närliggande kyrka för att ta hand om begravningen av kyrkans präst. På vägen dit påträffar han två unga flickor som är studenter på kyrkan och som hjälper honom att hitta dit och få skydd.

Man slängs rakt in i ett pågående krig där stora delar av staden Nanking ligger i ruiner och där japanska styrkor drar fram. Det är ytterst välgjort och ett utmärkt sätt att dra in tittaren från allra första stund. Jag tänker på filmer som Saving Private Ryan (1998) och Children of Men (2006) under dessa krigsscener för det är mycket skickligt filmat och utfört. Efter den starka inledningen tar ett lugnare tempo över inne i kyrkan, men aldrig med onödiga scener eller ett för långsamt tempo.

Asiatiska filmer har ofta en tendens att bli allt för sentimentala där det visuella i kombination med fin musik tar över och blir nästan sagolikt vackert, men tappar på så vis fokus från berättandet. Här tycker jag det hålls på en väldigt bra nivå filmen igenom och även om det är visuellt snyggt går det aldrig till överdrift. Trots att filmen är lång med en speltid på nästan 2.30 där man kanske kunde kortat ner speltiden en del, så finns här inte mycket onödigt som inte för historien framåt.

Jag kan inte påstå att filmen lyckas höja sig till några jättenivåer, men den är jämn rakt igenom och den är inte så förtusägbar som det lätt blir. Just att man lyckats så väl med det visuella, känslan av att staden ligger i ruiner och hur välgjorda krigsscenerna är gör detta lite extra sevärt. Att man pratar väldigt mycket engelska gör att det mer känns som en samproduktion mellan USA och Kina, men så är inte fallet. Orsaken är givetvis karaktären John som i princip bara pratar engelska.

Christian Bale gör som vanligt en stabil insats, helt enkelt vad man kan förvänta sig. Det är inte en roll som går till historien som en av de mer utmanande rollerna, men samtidigt känns den rakt igenom gedigen. Man har också fått fram lite av en ny stjärna i skådespelerskan Ni Ni (skönt namn dessutom) som här gör sin filmdebut som Yu Mo som har den kvinnliga huvudrollen. En man säkerligen kommer se mer av efter hennes fina prestation här.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

The Heroes of Telemark

2012-01-17T22:12:00.000+01:00

Titel: The Heroes of Telemark / Hjältarna från Telemarken
Genre: Action/Drama/Krig
Land: Storbritannien
År: 1965
Regi: Anthony Mann
I rollerna: Kirk Douglas, Richard Harris, Ulla Jacobsson, Michael Redgrave

Handling: Baserat på verkliga händelser. 1943 är tyskarna på väg att vinna andra världskriget. I en topphemlig fabrik i de norska fjällen är nazisterna farligt nära att framställa den mängd tungt vatten som behövs för att tillverka en atombomb före västmakterna. Uppdraget är enkelt - motståndsrörelsen måste förstöra fabriken, annars är kriget förlorat...

Omdöme: Vet inte hur länge sen det var jag såg filmen, men tillräckligt länge för att inte minnas ett skvatt. Intressant nog hade jag för mig att det var Alistair MacLean som låg bakom historien, men det är alltså en verklighetsbaserad historia som givetvis gör det lite mer trovärdigt, även om man ändrat en del från verkligheten. På många sätt finns det likheter med Where Eagles Dare (1968) som säkert fått lite inspiration härifrån. Samtidigt är denna film inte lika händelserik som nämnda klassiker.

Doktor Rolf (Kirk Douglas) på Oslos universitet rekryteras av norska motståndsrörelsen och tas av Knut (Richard Harris) till Telemarken där det visar sig att Rolfs ex-fru Anna (Ulla Jacobsson) också tillhör motståndsrörelsen. De bildar en grupp som ska sabotera en nazi-styrd anläggning för tungt vatten och planeringen är i full gång. Man slänger även in en sidohistoria som iofs får betydelse mot slutet, men som sänker tempot en del under filmens gång. Filmens första halva är alldeles för händelsefattig. Den tar sig förvisso en del under andra halvan, utan att man för den delen känner nämnvärt för någon karaktär.

Det är en ganska välgjord film där man fångat det vackra norska snölandskapet på ett nästan (men bara nästan) Bond-aktigt sätt. Regissören Anthony Mann, som dog endast två år efter filmens premiär, gjorde sig ett namn i Hollywood med sina film-noirs i slutet av 40-talet och västerns under 50-talet (med favoriten James Stewart). Så det var en gedigen och rutinerad räv som hade lyckats med olika typer av filmer och oftast hade ett fint foto i sina filmer. Det här funkar inte riktigt så väl som det borde göra, men då det är en verklighetsbaserad historia tycker jag den är värd att se.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

Bridesmaids

2012-01-17T20:15:00.000+01:00

Titel: Bridesmaids
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2011
Regi: Paul Feig
I rollerna: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Melissa McCarthy, Rose Byrne

Handling: Annies liv är en enda röra. Men när hon får reda på att hennes bästa vän Lillian är förlovad har hon inget annat val än att tacka ja till uppdraget som hennes brudtärna. Trots att Annie både är kärlekskrank och pank bluffar hon sig genom de dyra och bisarra ritualerna inför bröllopet samtidigt som hon får uppleva konkurrens om den närmaste vänskapen till Lillian.

Omdöme: Vad jag tror när jag ska ta och se filmen är att det ska vara en The Hangover (2009) för kvinnor. Alltså att ett gäng vänner ska ha kul och saker går snett när de festar i Las Vegas eller liknande. Mycket riktigt visar det sig att exakt detta händer en bit in i filmen - vännerna (och ovännerna) hoppar på ett plan mot Las Vegas och jag känner att det bara kommer gå utför. Som tur är går man sin egna väg och de flesta likheterna med nämnda film slutar där.

Till en början skakar jag mest på huvudet åt skämten och tänker "ska det vara den här nivån på hela filmen så är det definitivt inte en film för mig". Som tur är förändras min inställning efter ett tag då jag finner mig småskratta åt ett par situationer som Annie (Kristen Wiig) hamnar i. Eller rättare sagt, som hon försätter sig i. Hon är energisk och god vän till Lillian (Maya Rudolph) som ska gifta sig. Men det visar sig att hon inte har någon vidare koll på sitt liv och följer inte mallen för en helt "normal" kvinna, vilket givetvis bara är kul.

Kristen Wiig är helt klart filmens stjärna. Inte bara för att hon har huvudrollen och gör en bra prestation, utan även för att hon varit med och skrivit manuset. På det stora hela funkar filmen bra, skämten likaså. Det finns några scener som känns lite utdragna där man liksom känner att det blir för mycket. Som tur är händer det bara två-tre gånger. Jag är även glad att Melissa McCarthy i rollen som Megan (syster till brudgummen) visar sig vara en skön karaktär och inte irriterande som jag först tror.

En sak jag gärna hade varit utan var det utomordendligt jobbiga brittiska syskonparet Annie bor ihop med. För egen del fyller de absolut noll funktion och skulle uppenbarligen ge en del obekväma skratt/ögonblick, men de blev i det närmaste outhärdliga. Som tur var fick de ingen betydande roll på det stora hela och man kunde lätt glömma bort dem, speciellt som man avslutar filmen med ett skönt 80-tals bröllop som liksom var pricken över i:et. Inget extraordinärt, men i genren och med tanke på förväntningarna blev det till två trevliga timmar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Total Recall

2012-01-17T11:47:00.000+01:00

Titel: Total Recall
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Sharon Stone, Michael Ironside, Ronny Cox, Rachel Ticotin

Handling: Året är 2075. Douglas Quaid hemsöks ständigt av samma mardröm om planeten Mars. När han köper minnen om en semester från Rekall Inc går något väldigt fel. Han upptäcker att hans liv inte existerar och att någon vill se honom död.

Omdöme: Det finns filmer som man minns som bra, men som man känner nog inte är så bra som man minns dem. Sen finns det filmer som man minns som bra, och som visar sig leva upp till minnet. Här är ett typiskt fall på det senare exemplet, ja kanske till och med så att filmen var bättre än jag kom ihåg. För trots att jag sett den förr och kommer ihåg en hel del så är det en sån film som funkar att se om, och om igen.

Till en början var det inte alls tänkt att filmen skulle se ut som den gör. Manuset hade en lugn revisor som huvudkaraktär där bl.a. William Hurt och Patrick Swayze (och många fler) var tänkta för huvudrollen. Men när produktionsbolaget som skulle producera filmen gick i konkurs såg Arnold Schwarzenegger till att projektet köptes upp så han kunde göra filmen med Paul Verhoeven som regissör. De två skulle ha gjort RoboCop (1987) tillsammans, men det projektet blev inte av för Schwarzenegger så nu fick de istället chansen att jobba ihop.

Jag kan tänka mig att filmen hade funkat bra med en mer "normal" huvudkaraktär, men det funkar ännu bättre så här. Man får non-stop action, eller åtminstone underhållning, och bjuds på en hel del humor utan att man tappar elakheten. Filmen skulle egentligen ha varit ännu mer humorfylld, men Verhoeven bytte ut mycket humor mot brutalitet vilket jag tycker var helt rätt. Humorn finns fortfarande där och det brutala gör att filmen håller än idag och inte blir en bortglömd dussinfilm.

Schwarzenegger gör vad man brukar förvänta sig av honom. Han levererar sköna one-liners och skriker som en jättebaby när han blir attackerad, fasthållen eller sparkad mellan benen (vilket händer ofta). En av höjdpunkterna är Sharon Stone som förvisso hade varit i branschen i tio år, men som i och med denna roll verkligen fick folk att få upp ögonen för henne. Hon imponerade Verhoeven så pass mycket med sin arbetskapacitet och sina förberedelser att han gjorde Basic Instinct (1992) med henne i en än mer utvecklad roll.

Filmen har ett skönt flyt filmen igenom utan några svackor att tala om. Det futuristiska har man lyckats bra med och en kul detalj är att man spelade in tunnelbanescenerna i Mexiko Citys t-bana. Det är en riktigt skön känsla filmen igenom som är en kombination av många saker. Det är replikerna, actionscenerna, musiken, fotot både på Jorden och på Mars och helt enkelt sättet man tillåter filmen att ha glimten i ögat och inte bli gravallvarlig trots att den alltså är brutal. Filmen kom även att vinna en Oscar för bästa specialeffekter, inte alls konstigt.

På ett sätt förstår jag varför man gör en remake på filmen då materialet är väldigt bra. Men varför man gör en remake på en redan mycket bra film är något jag aldrig kommer förstå.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

An Unmarried Woman

2012-01-16T23:03:00.000+01:00

Titel: An Unmarried Woman / En fri kvinna
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: USA
År: 1978
Regi: Paul Mazursky
I rollerna: Jill Clayburgh, Alan Bates, Michael Murphy, Cliff Gorman

Handling: Ericas liv faller samman efter att hennes man lämnat henne för en yngre kvinna. Efter tid och terapi vänjer hon sig vid sitt nya liv och börjar uppskatta sin frihet. Då träffar hon konstnären Saul...

Omdöme: Det är inte ofta man hittar filmer som inte är regisserade av Woody Allen, men som lika gärna hade kunnat vara det. Det här är en av dem, i regi av Paul Mazursky, som blev nominerad till tre Oscars (film, manus och kvinnlig huvudroll). Det är höst i New York, 70-tal, en man och kvinna är ute och springer en tidig morgon. De är gifta och verkar leva ett trivsamt och gott ställt familjeliv tillsammans med dottern Patti som går i privatskola. Men allt är inte bra, mannen har konstant ångest och berättar en dag varför.

Jill Clayburgh spelar kvinnan, Erica, och blev mycket välförtjänt Oscarsnominerad för sin prestation. Hon var även nominerad året därpå, men vann aldrig någon Oscar. En skådespelerska jag inte hade sett så mycket med tidigare (endast en film), men som visar prov på mycket av det som t.ex. Diane Keaton brukade visa i Woody Allen-filmerna. Med tanke på hennes porträtt här är det lite konstigt att hon inte blev större och mer känd, även om hon inte var helt okänd bör påpekas.

Filmen är till stora delar ett drama där Erica går från den bekväma och säkra vardagen till något lite läskigt och oförutsägbart. Att förlora allt hon trott på och försöka hitta sig själv är inte så enkelt. Erica mår inte bra och tar hjälp av sina vänner och går i terapi för att prata ut om sina känslor och tankar. Humorn är inte så tydlig som i Woody Allen-filmer, men den finns där. Det är en film som inte riktigt väcker känslor fullt ut, men ganska bra är det trots allt.

Det finns en hel del att gilla med filmen, inte minst männen som Erica träffar på. Favoriten är Cliff Gorman i rollen som Charlie som är en kvinnotjusare som jobbar med Erica och som gör närmanden redan under tiden hon är gift. Alan Bates spelar konstnären Saul som verkar vara perfekt för henne, men han är lite tråkig för min smak då det mesta faller på plats dem emellan, och lite för snabbt. Annars gillar jag hennes relation med maken Martin spelad av Michael Murphy. Det finns en dynamik dem emellan som både känns naturlig och som att det kan blixtra till när som helst, både positivt och negativt.

Jag är lite snål med mitt slutbetyg då jag trots allt känner att filmen inte väcker tillräckligt med känslor, vare sig hos mig som tittare eller hos Erica. Om nu Erica känner sig så nere under en period, så hade jag gärna velat se mer känslor från hennes sida. Det hade nog gjort att jag känt mer för hennes karaktär och inte bara följt med i hennes utveckling. Det är den där riktiga kopplingen till karaktären jag saknar och det är inte skådespelarens fel utan manusets alternativt regissörens (i båda fallen Paul Mazursky). Gillar man Woody Allen från den här tiden tror jag dock detta är en film man absolut ska se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Giallo och Eurocrime

2012-01-16T05:53:00.000+01:00

Kombinationen svarta läderhandskar, vassa föremål (gärna rakknivar), vackra kvinnor, oftast innovativt foto och så klart blodiga mord är ingredienserna i giallo-genren. Men varför inte också ha lite biljakter, J&B whisky, skottlossningar, kidnappningar och ta-lagen-i-egna-händer hjältar när man ändå håller på, alltså eurocrime-genren.

Giallon fick sitt namn från de billiga deckarna som i Italien gavs ut i bokform med gula omslag (giallo betyder just gult på italienska). Med inspiration från Alfred Hitchcocks filmer föddes giallon när Mario Bava regisserade The Girl Who Knew Too Much (1963). Men det var året därpå när Bava gjorde Blood and Black Lace (1964) som världen fick sin maskerade mördare med svarta läderhandskar och rakkniv, något som kom att bli genrens främsta kännetecken.

Genren skulle sedan få sin topp under början av 70-talet, men flera filmer kom även under slutet av 60-talet och fram till början av 80-talet innan genren snabbt började dö ut. Dario Argento nämns ofta när man pratar om giallo, men det fanns flera som gjorde ett flertal filmer i genren och även bemästrade den. Bl.a. nämnda Mario Bava, Sergio Martino och Lucio Fulci för att nämna några.

Morden i filmerna var oftast brutala och extremt blodiga, gärna med en hel del naket. Tillvägagångssättet skiljde sig oftast åt under filmens gång för att bjuda på nya sätt att döda sina offer. Mördaren behövde inte alltid vara man utan i vissa fall "lurade" man tittaren genom att låta en av kvinnorna vara mördaren, vilket alltid var extra kul om det inte blev för uppenbart vill säga.

Det innovativa fotot var kanske inte alltid närvarande i de sämre filmerna, men eftersom filmerna hade låg budget var det istället mycket lekfullhet som kom fram. De allra bästa filmerna i genren var just bildlösningarna, färgerna och vinklarna det som fångade filmens stämning. Samtidigt visade det vilka regissörer som hade det lilla extra.

Eurocrime (eller poliziotteschi som det heter på italienska och står för ungefär "tuff polis") kom efter giallon och hade sin storhetsperiod under hela 70-talet. Många regissörer gjorde filmer både inom giallo och eurocrime, och vissa gånger slog man även samman de två, som t.ex. i What Have They Done to Your Daughters? (1974).

Man kan lugnt säga att filmer som The French Connection (1971) och Dirty Harry (1971) var stora influenser. Skillnaden var så klart att budgeten var lägre, och att de italienska stuntmännen var galna vilket resulterade i härliga biljakter och annat trevligt. Samtidigt har en som Quentin Tarantino, med kärlek till genren, använt sig flitigt av den i många fall minnesvärda och stämningshöjande musiken av främst Ennio Morricone, Stelvio Cipriani och Bruno Nicolai.

Något som var återkommande i främst eurocrime-filmerna, men även i giallo-filmerna, var J&B whiskyn. Denna uppenbara produktplacering kunde dyka upp ett flertal gånger i en och samma film, gärna med någon av huvudkaraktärerna som drack också. Det är en rolig och självklar grej för filmerna i genren att man blir väldigt överraskad om man inte upptäcker J&B åtminstone en gång under filmens gång.

Efter den lilla genomgången tycker jag det är dags att ta en titt på vilka jag anser vara de fem främsta hjältarna, skurkarna, kvinnorna, giallo och eurocrime filmerna. Jag har även valt att gå utanför ramarna och ta med två skådespelare som inte gjorde sig ett namn i den italienska filmen, men trots allt passar in i temat.

HJÄLTARNA

FRANCO NERO [1941-]

Stenhård, sympatisk, cool italienare som nog var den allra största inom eurocrime och alltid spelade hjältar. Favoriten nummer ett, oslagbar.

FABIO TESTI [1941-]

Började som stuntman och kan bl.a. ses utföra och ordentligt missa ett stunt i Once Upon a Time in the West (1968). Kom istället att bli en gedigen skådespelare som var bra som hjälte.

MAURIZIO MERLI [1940-1989]

En blonderad Franco Nero-kopia som inte hade samma karisma, men ändå hade en framgångsrik period under 70-talet.

LUC MERENDA [1943-]

En ganska hård fransman som inte fick de stora rollerna, men som passade bra att spela lite tuffare karaktärer.

GEORGE HILTON [1934-]

Född i Uruguay, men gjorde sig ett namn inom den italienska giallo-filmen där han gärna, och ofta, kunde spela huvudkaraktären med onda avsikter.

SKURKARNA

IVAN RASSIMOV [1938-2003]

Denna jugoslavisk-ättade skådespelare gjorde sig ett namn i både giallos och eurocrime, alltid som skurk och ond.

MARIO ADORF [1930-]

Kunde både spela skurk som hjälte, men gjorde sig bäst som skurk då han kunde se så där typiskt sliskig och svettig ut som man bara måste älska.

HENRY SILVA [1928-]

En härlig elaking som även kunde spela hjältar som skulle hämnas. Amerikanare med italienska rötter därav användes han en del i Europa.

HEINZ HOPF [1934-2001]

Härligt sliskig svensk skurk som främst utmärkte sig i ett par kultförklarade Christina Lindberg-filmer. Underbar röst i kombination med skön stil.

ADOLFO CELI [1922-1986]

Kunde spela lite allt möjligt, men bäst funkade han som skurk och allra helst som boss. Svårt att inte lägga märke till honom när han var med.

KVINNORNA

EDWIGE FENECH [1948-]

Den odiskutabla drottningen av giallo som gärna visade upp sin kropp och det är nog få som inte håller med om att hon ska vara i topp.

CHRISTINA LINDBERG [1950-]

Känd för Thriller - en grym film (1974), men gjorde flera minnesvärda filmer där hon fick spela oskyldig ung tjej och gjorde det oftast övertygande.

BARBARA BOUCHET [1943-]

Likt Edwige Fenech var hon med lite överallt och visade gärna upp sin kropp. Inte lika minnesvärd utseendemässigt, men en av de allra största i genren.

BARBARA BACH [1947-]

Söt amerikansk skådespelerska som gifte sig med en italienare och på så vis hamnade i den italienska giallo-världen med några minnesvärda roller.

ANITA STRINDBERG [1943-]

Svenska som hade en relativt kort karriär, men var bland de flitigaste inom giallo och eurocrime innan hon gifte sig med en miljonär och flyttade till Los Angeles.

GIALLO

Blood and Black Lace (1964) är en av de allra första, av många räknas den som den första giallon. Mario Bava står för regin och är lite av grundaren av genren, även om det oftast är en viss Dario Argento som nämns flitigast.

Regi: Mario Bava

The Strange Vice of Mrs. Wardh (1971) är en av de tidigare filmerna i genren och i mitt tycke en av de bästa. Det är stämningsfullt, har snyggt fotot och en bra story.

Regi: Sergio Martino

The Case of the Scorpion's Tail (1971) var Sergio Martinos andra lyckade film i genren samma år. Vilken man tycker är bäst är en smaksak då båda bjuder på mycket av det goda.

Regi: Sergio Martino

Tenebre (1982) är nästan mer en slasher där Dario Argento övergått lite mer åt det amerikanska hållet (slashern kommer för övrigt från giallon).

Regi: Dario Argento

Opera (1987) är inte en av Argentos mest kända filmer, men den bjuder på några av de mest innovativa morden och har en av mina absoluta favoritscener i genren. Det gör den minst sagt sevärd.

Regi: Dario Argento

EUROCRIME

Milano calibro 9 (1972) anses av många vara den allra bästa i genren. Den tillhör definitivt de bästa och har, för ovanlighetens skull, ett välskrivet och smart manus. Här finns många härliga karaktärer och alla vill lura varandra.

Regi: Fernando Di Leo

Tony Arzenta (1973) har det mesta genren ska ha, vilket innebär en hård och tuff hjälte (Alain Delon), biljakter, skottlossningar och annat trevligt. Bl.a. inspelad i Köpenhamn där en skön biljakt utspelar sig.

Regi: Duccio Tessari

Street Law (1974) har den alltid så sevärde Franco Nero i huvudrollen som här måste ta lagen i egna händer när polisen inte gör något. Med charmig och lite udda musik av bröderna De Angelis bjuds man på en trevlig resa genom det våldsamma Italien.

Regi: Enzo G. Castellari

Colt 38 Special Squad (1976) har ingen av de vanliga i huvudrollen, men istället dyker favoriten Ivan Rassimov upp som skurk och det är inte fy skam. Ganska typisk för genren och har en hel del att tycka om.

Regi: Massimo Dallamano

Il grande racket (1976) är en härlig film i bästa vigilante-stil där Fabio Testi får röja en hel del. Han är en polis som får nog och bestämmer sig för att rensa upp bland de kriminella med hjälp av några män han rekryterar på sin fritid.

Regi: Enzo G. Castellari

Pushover

2012-01-15T19:59:00.000+01:00

Titel: Pushover / Polisdetektiven
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Richard Quine
I rollerna: Fred MacMurray, Kim Novak, Philip Carey, E.G. Marshall

Handling: Ett bankrån ger ett gäng rånare $210.000. Det dröjer inte länge förrän den ena rånarens flickvän Lona McLane möter Paul Sheridan och de har en het affär. Snart får hon reda på att han är polis och tillsammans ser de sin chans att komma över pengarna.

Omdöme: I sin debutfilm får Kim Novak rollen som Lona, en blond femme fatale vars pojkvän jagas för ett bankrån som gav ett byte på $210.000. Hon visar redan tidigt prov på det som senare gjorde henne känd i och med Vertigo (1958). Hon har en skön stil över sig, en som passar en femme fatale bra. Hon är både vacker, smart och farlig i sitt skådespeleri och känns inte alls som en nykomling i filmbranschen.

Fred MacMurray spelar polisen Paul Sheridan som får komma nära henne för att försöka ta reda på om hon vet något. Hon har en förmåga att få en man att göra galna saker och det tar inte lång tid att få honom att fundera på pengarna. Men då krävs att allt går planenligt och att man har någon på insidan - han själv. Men om allt skulle gå enligt plan skulle man inte få så värst mycket spänning.

Det är inte så mycket att diskutera, jag gillar det här, mer än jag trodde. Det är en väldigt trevlig historia som öppnar upp flera möjligheter och där Paul hamnar allt djupare i soppan han skapat. På många sätt är det en typisk film-noir som även har en del Hitchcock-scener, även om det inte är gjort med samma finess. Just utförandet är ganska ordinärt, inget utöver det vanliga egentligen. Men jag gillar att det händer något hela tiden och under filmens gång tänker jag att detta skulle kunna vara utmärkt material till en remake.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Once Upon a Time in Anatolia

2012-01-15T14:04:00.000+01:00

Titel: Bir zamanlar Anadolu'da / Once Upon a Time in Anatolia
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Turkiet/Bosnien-Hercegovina
År: 2011
Regi: Nuri Bilge Ceylan
I rollerna: Muhammet Uzuner, Taner Birsel, Yilmaz Erdogan, Ahmet Mümtaz Taylan

Handling: En grupp personer - poliser, åklagare och misstänkta - letar efter en död kropp vid Anatoliens kullar. Tankar, frågor och hemligheter delas mellan de inblandade under timmarna som utredningen pågår.

Omdöme: Turkiets Oscarsbidrag för 2012 är denna långsamt och stillsamt berättade historia. Det är kväll/natt när tre bilar med tända strålkastare glider fram på de ödsliga småvägarna. Här finns åklagaren Nusret (Taner Birsel) som är ansvarig för utredningen, poliskommisarie Naci (Yilmaz Erdogan) som har hand om sökandet efter kroppen, läkaren Cemal (Muhammet Uzuner) som ska fastställa dödsorsak, föraren Arab Ali (Ahmet Mümtaz Taylan) som kör huvudbilen och är Nacis högra hand samt den misstänkte Kenan (Firat Tanis) och några till, t.ex. två grävare som konstant blir utskällda då de är långsamma.

Eftersom man på förhand vet väldigt lite om vad det är för slags film, regissörens tidigare filmer och turkisk film överhuvudtaget så är man beredd på det mesta. Vid varje plats kan ett lik påträffas, de kan bli överfallna, den misstänkte kan plötsligt rymma, en polis kan tappa fattningen. Ja, det finns en hel del scenarier och detta gör att det finns en viss spänning och mystik i luften. Det är långa tagningar som bjuder in till att man som tittare får dessa tankar. Man är inte så van vid att se filmer gjorda på det sättet, men det har sina uppenbara fördelar.

En sak jag tänker på under filmens gång är att det har vissa likheter med sydkoreansk film gällande utredningen och sättet man jobbar på. Det är inte den där korrekta, effektiva och hyperallvarliga utredningen man är van vid från amerikanska filmer. Här är man ute på landsbygden, poliserna och utredarna är inte så vana vid denna typ av fall och det gör att det uppstår en del misstag och lite humor i sammanhanget.

Man märker att man lagt ner mycket tid på karaktärernas djup och fokus skiftar då från utredningen till några av de inblandade, framförallt doktorn Cemal spelad av Muhammet Uzuner. Han påminner mig starkt om en blandning mellan en turkisk Bruno Ganz och Franco Nero på 70-talet och får huvudrollen ju längre filmen lider. Filmen är uppdelad i två delar där första delen utspelar sig i mörkret medan den andra tar fart under morgonen därpå. Det hela utspelar sig under ett par timmar så det blir till en inblick nästan i realtid vilket är klart intressant.

Det är svårt att verkligen komma in i filmen fullt ut. Man avslöjar inte allt och lämnar en del för tittaren att fundera på. Samtidigt är det inte helt enkelt att hänga med i allt som händer vilket gör att man lätt missar några viktiga detaljer som är avgörande för filmens utveckling och upplösning. Även om jag gillar den annorlunda upplevelsen med det långsamma berättandet så saknas något för att verkligen höja filmen till den nivå den kunde varit på. Det är utan tvekan en film som jag är glad över att ha sett, även om det fanns utrymme för ännu mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

Moscow on the Hudson

2012-01-14T19:23:00.000+01:00

Titel: Moscow on the Hudson / En ryss i New York
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: Paul Mazursky
I rollerna: Robin Williams, Maria Conchita Alonso, Cleavant Derricks, Alejandro Rey

Handling: En rysk cirkus åker över till New York. En clown vill hoppa av men vågar inte. Däremot tänker hans vän, som är saxofonist, göra det i mitten av varuhuset Bloomingdale's. Han lär där känna en mörkhyad säkerhetsvakt och blir förälskad i den italienska parfymexpediten.

Omdöme: När vi träffar Vladimir Ivanoff (Robin Williams) sitter han på en buss någonstans i New York och med knackig engelska förklarar vägen för en fransk turist. Bara några månader tidigare var Vladimir i Moskva och levde sitt vanliga, kommunistiska liv. Med sin familj och flickvän fick han vardagen att gå, samtidigt som han levde för sitt saxofonspelande på en cirkus. Men när cirkusen åker över till New York blir han allt mer övertygad av sin clownvän att defektera.

Tack vare en svart säkerhetsvakt vid namn Lionel (Cleavant Derricks) får han någonstans att bo, en familj som liknar hans egna hemma i Sovjetunionen. Med hjälp av familjen och den vackra italienska parfymexpediten Lucia (Maria Conchita Alonso) har han vänner runt sig som hjälper honom med omställningen. Han börjar ta diverse ströjobb och livet i det nya landet börjar ta fart.

Robin Williams är både nedtonad och bra i en roll som lätt hade kunnat bidra till överspel från hans sida. Jag har alltid tyckt han varit en lite underskattad skådespelare, även om han även är en underbar komiker. Han får prata en hel del ryska och även om jag inte kan språket verkar han göra ett bra jobb. Han lär ha övat språket i fem timmar om dagen under en månad tillsammans med en rysktalande skådespelare. Sen gillar jag även Maria Conchita Alonso som förvisso inte var någon stor skådespelerska, men som gjorde några sköna roller under 80-talet.

Filmen tar lite för lång tid på sig att komma någon vart eftersom man under första halvtimmen visar upp hans liv hemma i Moskva. Detta är nödvändigt, men kanske lite för utdraget. Sen känns det som hans anpassning till livet i New York går enklare än det borde. Jag saknar även lite mer "sightseeing" av New York, vilket borde vara givet för någon som besöker och stannar i denna härliga storstad. Lite uddlöst rakt igenom och jag saknar helt enkelt mer hjärta.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

Storm Warning

2012-01-14T13:48:00.000+01:00

Titel: Storm Warning / Under Ku Klux Klan
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1951
Regi: Stuart Heisler
I rollerna: Ginger Rogers, Ronald Reagan, Doris Day, Steve Cochran

Handling: Marsha Mitchell, en kringresande manekäng, stannar till i en liten stad i Sydstaterna för att hälsa på sin syster Lucy och hennes make Hank. Marsha blir ögonvittne till ett mord som Ku Klux Klan begår och blir ombedd att hjälpa distriktsåklagaren Burt Rainey med att ställa de ansvariga inför rätta. Men hon har sett något som gör det väldigt svårt för henne att vittna om vad hon sett...

Omdöme: Jag är alltid ute efter att hitta mindre kända filmer, även inom klassiska genren film-noir. Man brukar ofta kunna se ganska tidigt om det är en B-noir eller en högklassig sådan. I detta fall är det inte så lätt då vi har en genomgående bra produktion. Inte minst när vi har Ginger Rogers i huvudrollen som inte direkt var känd för dessa mer dramatiska rollerna utan främst för sång och lite lättsammare roller.

Det tar inte lång tid för Marsha (Ginger Rogers) att träffa på den lilla stadens mäktiga invånare - Ku Klux Klanen. Strax efter att hon klivit av bussen från New York för att träffa sin syster Lucy (Doris Day) bevittnar hon mordet på en fängslad man som får sitt "straff" av KKK. Två av männen bär ingen huva och på så vis blir hon ett utmärkt vittne. Distriktsåklagaren Burt Rainey (Ronald Reagan) vill en gång för alla stoppa KKK och litar på att Marsha ska hjälpa honom med det. Problemet är bara att Marsha sett Lucys make Hank (Steve Cochran) på mordplatsen.

Extra kul att se den f.d. amerikanska presidenten Ronald Reagan i en större roll (även om jag gärna hade sett honom som KKK-medlem, hur kul hade inte det varit). Ginger Rogers är dock filmens stjärna och presterar bra, gillar henne här. Även Steve Cochran är småkul att se, speciellt då hans karaktär är lite Marlon Brando-lik med sin tajta vita t-shirt och stil.

KKK och film-noir är inte direkt något man ser varje dag, så det var en lite annorlunda blandning. Men trots allt en blandning som visar sig funka. Till en början, iaf efter mordet, är filmen mest ett drama och hela staden pratar om KKK, men ingen vill berätta vad de vet utav rädsla. Marsha vill skydda sin syster, men vill samtidigt sätta dit KKK. Det hela får en ganska bra avslutning där det kan gå lite hur som helst och jag är klart nöjd med helheten när filmen är slut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Breakheart Pass

2012-01-13T21:45:00.000+01:00

Titel: Breakheart Pass / Mot Fort Humboldt
Genre: Action/Mysterium/Västern
Land: USA
År: 1975
Regi: Tom Gries
I rollerna: Charles Bronson, Richard Crenna, Ed Lauter, Ben Johnson, Jill Ireland, Charles Durning

Handling: Året är 1873. Genom Rocky Mountains snötäckta landskap rusar ett tåg fram med trupper och mediciner för att undsätta det epidemidrabbade Fort Humboldt. Men någon ombord vill inte att tåget ska nå sin destination. Telegrafkontakten bryts, flera passagerare hittas mördade och vagnarna med soldaterna kopplas ur. Snart står det enda hoppet till John Deakin.

Omdöme: Filmer med Charles Bronson brukar kunna bjuda på skönt tidsfördriv. De behöver inte vara särskilt spännande, välspelade eller för den delen särskilt bra. Charmen som Bronson bjuder på och stilen på filmerna brukar vara tillräckligt.

I denna film baserad på Alistair MacLeans bok och manus, får Bronson spela hjälten John Deakin som utger sig för att vara efterlyst för diverse brott för att kunna utföra sin utredning ombord tåget. Ett tåg som likt det i Murder on the Orient Express (1974) av Agatha Christie får ett mysterium med flera misstänkta och inblandade.

Tåg, snötäckta landskap och mysterium, det låter som något som brukar funka och som jag brukar gilla. Tyvärr saknar jag något som helst intresse för karaktärerna, ja förutom då kanske John Deakin. Här finns Jill Ireland i en helt onödig roll som bara är med för att fylla kvinnorollen. Ge henne åtminstone något att jobba med, annars är det helt onödigt att hon är med. Richard Crenna får inte heller mycket att jobba med, trots att han uppenbarligen är huvudskurken.

Visst bjuds man på några få trevliga scener ombord på tåget och framförallt på taket av vagnarna när Bronson stöter på kocken Carlos (spelad av f.d. boxningsmästaren Archie Moore). Men det är alldeles för få actionladdade scener, bra karaktärer eller något som skulle kunna hålla mitt intresse uppe. Det känns helt enkelt som en trött film som saknar glöd för att det hela inte ska bli en undermålig film.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

The Bridges of Madison County

2012-01-13T13:15:00.000+01:00

Titel: The Bridges of Madison County / Broarna i Madison County
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1995
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Meryl Streep, Clint Eastwood, Annie Corley, Victor Slezak

Handling: Det är sommaren 1965 då mötet tar plats mellan hemmafrun Francesca och den bohemska National Geographic-fotografen Richard Kincaid, som en dag stannar till vid gården där Francesca bor för att fråga om vägen till en av de överbyggda broarna i området. Francescas man och barn är bortresta på en boskapsmarknad och mötet mellan henne och Richard utvecklas till en passionerad kärlekshistoria som varar i fyra dagar.

Omdöme: Jag har alltid gillat Clint Eastwood, vare sig det är som skådespelare eller regissör. Men romantiskt drama är en genre man inte är van vid att se honom göra eller spela i. Här tycker jag dock att han valt helt rätt projekt då 60-talets USA på landsbygden funkar alldeles utmärkt som skådeplats. Man har verkligen hittat den där somriga känslan, inte bara genom fotot, utan även genom de små ljuden och skådespelarnas rörelser som gör att man nästan känner av hettan och doften av sommar.

Då historien i princip bara handlar om hemmafrun Francesca (Meryl Streep) och fotografen Richard (Clint Eastwood) så krävs givetvis mycket av dem. Jag blir imponerad av Streep som verkligen får spela ut hela sitt register av känslor och hela tiden behåller trovärdigheten. Likaså är det både kul och skönt att se Eastwood kännas så komfortabel i sin roll, och då tänker jag inte på rollen som fotograf som ju är ganska naturlig.

Trots en hel del positivt så tycker jag filmen har en svacka eller två i mitten av filmen. För min del funkar historien bäst när Francesca känner den där attraktionen, den förbjudna attraktionen gentemot Richard. Det är då filmen hela tiden utvecklas och man undrar vad som ska hända härnäst. Jag gillar verkligen utflykterna till broarna runt Madison County, det är vad filmen ju handlar om. Det hade gärna kunnat vara ännu mer av den varan då man bara besöker två, max tre broar och då är det magi.

Filmen har en tendens att bli lite enformig när kärleksaffären tar fart på allvar. Men som tur är tar den sig under sista akten igen när Francesca ställs inför ett omöjligt val. En annan sak jag inte är så förtjust i är blues-musiken som ju har en stor del i filmen. Det är inte det att den är dålig, men den höjer inte scenerna för egen del. Däremot tycker jag resten av musiken komponerad till filmen är bra och får fram de rätta känslorna och atmosfären. Clint Eastwood har tillsammans med Meryl Streep skapat ett på många sätt fint och väloljat romantiskt drama.

5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Consenting Adults

2012-01-13T09:58:00.000+01:00

Titel: Consenting Adults / Lek till döds
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Kevin Kline, Kevin Spacey, Mary Elizabeth Mastrantonio, Rebecca Miller, Forest Whitaker

Handling: Paret Otis flyttar in i huset bredvid paret Parkers hus, och de blir genast goda vänner. En dag föreslår Eddy Otis att de båda männen för en natt ska byta partners...

Omdöme: Richard Parker (Kevin Kline) och hans fru Priscilla (Mary Elizabeth Mastrantonio) lever ett ganska så ordnat och bra familjeliv. Han är kompositör och skapar jingles till reklamfilmer medan hon är en assistent på samma studio. Vi får egentligen veta väldigt lite om dem när de plötsligt får nya grannar. Det är Eddy Otis (Kevin Spacey) som jobbar med finans och hans fru Kay (Rebecca Miller). Innan man hunnit blinka är de i princip bästa vänner och allt går väldigt fort.

Kvinnorna visar tidigt intresse för respektive man medan männen börjar fantisera om att byta fru för en het natt. Eller rättare sagt så känner Richard en stor attraktion till Kay medan Eddy mest pratar om det, även om han visar sådana tendenser han med. Eddy är en lite småkuslig person som hela tiden är positiv och försöker få paret Parker att ta emot hans hjälp, inte minst ekonomiskt då de har en del skulder och han har lösningen. Varningsklockorna skulle ringa med en gång bara man såg Eddy, en blonderad Kevin Spacey.

Tyvärr är det inte mycket som funker med den här filmen. Regissören Alan J. Pakula skapade sig ett rykte och vann min respekt med sin paranoia-trilogi bestående av Klute (1971), The Parallax View (1974) och All the President's Men (1976). Här vet jag inte vad som hände då man uppenbarligen har bra skådespelare, men där framförallt manuset är en soppa. Karaktärerna byggs iofs upp en del inledningsvis, men det känns ändå inte särskilt genomarbetat. När man sedan ska komma till den typiska Hitchcock-biten så faller filmen allt mer.

Det är nästan smärtsamt att se att så mycket talang kastas i sjön. Speciellt med tanke på att det man får ta del av under filmens andra halva inte bara är långsökt, utan främst korkat och orealistiskt. Kevin Kline tycker jag gör sitt, man kan inte förvänta sig så mycket mer av honom i en så pass dålig film som detta tyvärr är. Kevin Spacey däremot har en tendens att spela över. Jag tycker han passar som obehaglig typ, men när han ska visa sina känslor och börja gråta så blir det bara för mycket, speciellt med sitt blonderade hår (eller om det är hans naturliga hårfärg). En kalkon är det inte riktigt då en sådan är genomusel, men det här är inte så mycket bättre rent manusmässigt.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7

The Return of the Living Dead

2012-01-12T18:00:00.001+01:00

Titel: The Return of the Living Dead
Genre: Komedi/Skräck
Land: USA
År: 1985
Regi: Dan O'Bannon
I rollerna: Clu Gulager, James Karen, Don Calfa, Thom Mathews

Handling: Två arbetskollegor råkar av en olyckshändelse släppa ut en giftig gas som väcker upp döda. Snart översvämmas stan av levande döda som letar efter något att äta - hjärnor.

Omdöme: Det här är en sån där typisk, harmlös och väldigt charmig 80-talare som inte har något att göra med den ursprungliga Night of the Living Dead (1968), men som trots allt har att göra med zombies. Det hela börjar med att Frank (James Karen) ska visa sin nyanställda kollega Freddy (Thom Mathews) ett par tunnor nere i källaren där de jobbar. Tunnorna har stått där nere i 14 år och levererades en gång i tiden av misstag till dem istället för en militärbas. I dessa tunnor finns döda i någon slags gas. Problemet är bara att de av misstag råkar släppa ut gasen vilket gör att det instänga kan rymma.

Man bjuds på non-stop underhållning där de två kollegorna måste fundera ut vad de ska göra. De bestämmer sig för att ringa chefen Frank (Clu Gulager). Samtidigt festar några ungdomar i närheten då de väntar på att Freddy ska sluta jobbet och följa med dem på fest. En fest får de allt, men inte riktigt som de hade väntat sig då de får festa loss med levande döda som väcks till liv av den utsläppta gasen och är ute efter "levande hjärnor".

Jag får mig ett par skratt, i synnerhet när de levande döda pratar. Bl.a. huvudzombien från tunnan som är en riktigt skön varelse. Eller när andra zombies via kommunikationsradio anropar att det behövs fler poliser och ambulanser till platsen (så att de kan få fler hjärnor). Regissören heter Dan O'Bannon som var med och skapade Alien (1979) med story och manus. Humorn i kombination med snygga zombieeffekter och bra tempo gör detta till en underhållande och typisk 80-talare med allt vad det innebär. Är man på rätt humör kan det blir riktigt njutbart.

2 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Apartment Zero

2012-01-11T20:27:00.000+01:00

Titel: Apartment Zero
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/Argentina
År: 1988
Regi: Martin Donovan
I rollerna: Colin Firth, Hart Bochner, Fabrizio Bentivoglio, Mirella D'Angelo

Handling: En inte helt emotionellt stabil man som driver en biograf i Buenos Aires och är ett film-freak skaffar sig en inneboende, som även han verkar vara rätt udda. En konstig vänskap börjar gro dem emellan samtidigt som en seriemördare härjar i staden.

Omdöme: Den argentiskfödde regissören Martin Donovan har här regisserat en lite kultförklarad film som utspelar sig i Buenos Aires där Adrian (Colin Firth) driver en gammal biograf och visar gamla klassiker. Men affärerna går dåligt och Adrian tvingas hyra ut ett rum i sin centralt belägna lägenhet. Eftersom Adrian är uppväxt och studerat i England pratar han perfekt engelska. Han vill ha en engelsktalande inneboende och hittar efter några kandidater sin man - Jack (Hart Bochner), en amerikan som ska börja jobba på en amerikansk firma i närheten av lägenheten.

Vad som följer är en udda och högst intressant historia som inte minst har uppenbara homoerotiska undertoner. Man låter tittaren gissa en lång stund hur det egentligen ligger till, och slänger in en hel del annat småmystiskt och överraskande. Bl.a. har vi grannarna i hyreshuset där Adrian bor som skulle kunna vara tagna ur en Roman Polanski-film, närmare bestämt Le locataire (1976). En av de kvinnliga grannarna är en kopia av Isabella Rossellini medan en av de manliga ser ut som en sliten Prins Carl Philip, något som givetvis ger en del skratt.

Colin Firth har förvisso huvudrollen som den emotionellt ostabile mannen som har svårt att komma någon annan än sin sjuka mamma nära. Men det är Hart Bochner som stjäl showen. Han är lite som en blandning mellan Richard Gere och Pierce Brosnan och passar perfekt i rollen som Jack. Till en början tror man att han bara är med för att se snygg ut, men när filmen går in i andra andningen får han visa prov på stabilt skådespeleri. Av någon anledning blev han inte någon stor skådespelare, men hans prestation som Harry Ellis i Die Hard (1988) räknas bland de slemmigaste karaktärerna någonsin. En roll jag för övrigt alltid trott Ron Silver spelade.

Filmen är lite konstig på sina håll, men inte på ett direkt negativt sätt. Det är lite Polanski, Hitchcock och Lynch över det hela och jag gillar hur filmen utvecklas från att vara nästan ett kammarspel mellan Colin Firth och Hart Bochner till att involvera allt fler karaktärer. Även att man tar med seriemördarhistorien som till en början bara verkar vara en ointressant sidohistoria vävs smart in i handlingen. Och att man är osäker på hur det hela ligger till och vart det ska ta vägen känns på något sätt skönt. Man vet väldigt lite om deras bakgrund och intentioner förrän man nått slutet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Swimming with Sharks

2012-01-11T15:06:00.000+01:00

Titel: Swimming with Sharks
Genre: Komedi/Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: George Huang
I rollerna: Frank Whaley, Kevin Spacey, Michelle Forbes, Benicio Del Toro

Handling: En ung man får ett arbete som assistent till en känd filmproducent i Hollywood. Problemet är att denne producent är den värsta tänkbara chef någonsin.

Omdöme: Unge Guy (Frank Whaley) har fått ett drömjobb som assistent till filmproducenten Buddy Ackerman (Kevin Spacey). Han vet att om han sköter sina kort rätt kommer erfarenheten leda till större utmaningar och högre positioner. Bevis på detta är ju Buddys förre assistent Rex (Benicio Del Toro) som nu fått jobb på en annan filmstudio. Eftersom Guy är en ambitiös kille som själv gillar att skriva manus och har en utbildning på filmskola bakom sig ska det nog gå vägen. Buddy är dock en riktigt jobbig chef.

Överraskande nog är filmen inte så mycket komedi som jag trodde den skulle vara. Hade denna film gjorts idag hade den definitivt varit en typisk glömma-bort-komedi som är en i mängden. Inte den här, även om det till en början ser ut som det. Det intressanta här är att regissören och manusförfattaren till filmen, George Huang, till stora delar tagit sina egna erfarenheter från att jobba som assistent till den kände Hollywood-producenten Joel Silver (alltså Buddy i filmen).

Det var när Robert Rodriguez lärde känna George Huang och hörde hans idéer som han sa åt honom att göra en film av det hela. Huang sa upp sig från sitt jobb och gjorde filmen på 18 dagar. Hans filmdebut kom också att bli hans fall då uppenbarligen Joel Silver, en mäktig figur i Hollywood, inte var särskilt glad över hur han porträtteras i filmen.

Filmen är annars en välskriven historia, särskilt när man kommer till slutet där det hela knyts ihop och får en lite oväntad twist. Jag har lite svårt för att man hoppar mellan nutid och dåtid. Hade kanske hellre sett att man bara berättat historien linjärt, men eftersom man faktiskt har twisten så funkar det också. Frank Whaley påminner starkt om en ung Mark Whalberg, de skulle kunna vara bröder. Han funkar väl så där, det är istället inte helt oväntat Kevin Spacey som är filmens drivande stjärna. Även kul att Benicio Del Toro dyker upp i en tidig roll.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

The Apartment

2012-01-10T17:05:00.000+01:00

Titel: The Apartment / Ungkarlslyan
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1960
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Jack Lemmon, Shirley MacLaine, Fred MacMurray, Jack Kruschen

Handling: Försäkringstjänstemannen C.C. Baxter skulle förblivit helt okänd på den stora firman om inte fyra avdelningschefer hade behövt ett bekvämt ställe att dra sig tillbaka till med sina respektive älskarinnor. Det blev Baxters våning de inriktade sig på och detta trasslar till hans relationer med den märkliga hissflickan Fran.

Omdöme: Denna klassiska Oscarsvinnare (bästa film och sammanlagt fem Oscars) är en av många härliga filmer regisserade av legendaren Billy Wilder. Han kom att sammanlagt vinna sex Oscars, varav tre för denna (bästa film, regi och manus). Huvudrollen som C.C. Baxter skrevs specifikt med Jack Lemmon i åtanke och mycket riktigt är han helt superb i rollen som den ensamme kontorskillen som blir utnyttjad av kollegorna som hyr hans ungkarlslya.

C.C. Baxter jobbar i ett härligt kontorslandskap där man har sina tider och uppgifter att följa. Men när alla går hem när arbetspasset slutar 17:20 så stannar han oftast kvar en-två timmar. Orsaken är helt enkelt att hans lägenhet är upptagen och han inte har någonstans att ta vägen. Som tur är för Baxter är det olika avdelningschefer som lånar lägenheten av honom och som tack rekommenderar honom till chefen, vilket kan ge befordran och löneökning. Men problem uppstår givetvis med hans grannar, sömn och privatliv.

Det är verkligen en fröjd att se Jack Lemmon i en av sina paradroller. Det kommer så naturligt för honom och även om han inte vann en Oscar för sin prestation (dock nominerad) så är det en från början till slut strålande prestation. Likväl bjuds man på en nästan lika imponerande prestation av Shirley MacLaine som även hon blev nominerad för rollen som hissflickan Fran Kubelik som alla på kontoret är intresserade av, inklusive Baxter. Ja, samtliga i filmen ger underbara prestationer, mycket tack vare ytterst välskrivna karaktärer.

Filmen är till en början främst en komedi och följer Lemmon. Ungefär halvvägs in blir filmen allvarligare och övergår allt mer till ett drama och ett romantiskt drama. För egen del ligger filmen på topp under första halvan då femman känns given, men den tappar lite på att bli allvarlig, även om humorn återkommer. Jag gillar det faktum att Billy Wilder valde att filma en julfest på kontoret den 23:e december, exakt som det ska utspela sig på. Detta gjorde att skådespelarna kände sig upplagda och i rätt stämning för scenen och det hela blev lyckat redan på första tagningen. Endast de allra största har den där rätta fingertoppskänslan.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

Femmorna (5/5) på Movies - Noir

2012-01-10T00:30:00.000+01:00

En ny sida har dykt upp här på Movies - Noir. Denna gång är det mina absoluta favoritfilmer, mina femmor (5/5), som fått en egen sida där jag lagt upp de filmer jag gett högsta betyg till. Jag kommer uppdatera den när jag ser andra filmer som får/fått högsta betyg av mig. Länken hittas i länkfältet under headern.

Filmerna på listan är endast de jag skrivit om här på Movies - Noir så det finns några till som kommer dyka upp när jag sett om dem.

"Keep your eyes OPEN!"

American Psycho (2000) är inte en av dem, men Patrick Bateman fick vara med på ett hörn.

War Horse

2012-01-09T19:12:00.000+01:00

Titel: War Horse
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 2011
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emma Watson, Niels Arestrup, David Kross, Eddie Marsan

Handling: Den fantastiska vänskapen mellan en häst kallad Joey och en ung man vid namn Albert, som tämjer och tränar honom. När de tvingas isär följer den extraordinära resa som hästen kastas ut på då han arbetar sig igenom första världskriget, förändrar och inspirerar människor som han möter på vägen - både i brittiska kavalleriet, tyska soldater och en fransk bonde och hans dotterdotter...

Omdöme: Jag har aldrig varit ett stort fan av Steven Spielberg. Men några av hans tidiga filmer gillar jag och det är en av de mest framgångsrika regissörerna någonsin. I denna två och en halv timmes långa film får vi följa resan som den speciella hästen Joey kommer göra från det att han föds på den engelska landsbygden. Albert (Jeremy Irvine) tar hand om och tränar upp hästen på familjens gård. Men när första världskriget bryter ut tvingas de sälja Joey som blir en krigshäst. Vad som sedan följer är en hjältehistoria.

Hade det handlat om en människa, en hjälte, hade man aldrig kommit undan med historien man bjuds på här. Jag tycker inte det här är en speciellt bra film eller direkt intressant. Det är långa stunder som jag funderar på vad de tänkte. Men en sak måste man berömma filmmakarna för och det är hur extremt skickligt man lyckats med hästarna. Det finns många scener filmen igenom som man undrar hur de lyckats med. Det kan vara enkla saker som två hästar som springer fram till varandra som desto mer avancerade sekvenser.

Att historien inte bara följer hästen och Albert är givetvis bra då det ger lite variation. Att Joey får vara med hos britterna, tyskarna och fransmännen ger så klart något annorlunda hela tiden. Men jag har väldigt svårt för att alla ska prata engelska med brytning (ja, förutom britterna så klart). Varför kan de inte prata tyska och franska ? Det är trots allt (i de flesta fallen) tyska och franska skådespelare. Givetvis vill man nå ut till en bredare publik och undvika undertexter, men det känns bara fel.

Det är alltid svårt att betygsätta filmer som dessa som egentligen inte tilltalar en och som inte bjuder på något nytt. Å ena sidan förtjänar den inte ens godkänt då man sett det förr, men å andra sidan imponeras man av hästscenerna och det är givetvis filmens mening. Det är riktigt välgjort, speciellt krigsscenerna som i mitt tycke höjer filmen. Rent produktionsmässigt är det en välgjord film, som alltid när Spielberg är i farten, och då har jag svårt att ge ett dåligt betyg. Lite intressant är att huvudhästen man använt även var huvudhästen i Seabiscuit (2003).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Night of the Demon

2012-01-09T17:26:00.000+01:00

Titel: Night of the Demon / Demonens förbannelse
Genre: Drama/Rysare
Land: Storbritannien
År: 1957
Regi: Jacques Tourneur
I rollerna: Dana Andrews, Peggy Cummins, Niall MacGinnis, Athene Seyler

Handling: En amerikansk psykolog reser till England för att delta i en kongress om parapsykologiska fenomen. Hans syfte är att avslöja en brittisk kultledare som en bedragare. Men efter en rad underliga händelser börjar den förut så skeptiske psykologen att tveka. Vad är myt och vad är verklighet?

Omdöme: Den franske regissören Jacques Tourneur är för egen del mest känd som regissören av en av de allra främsta film-noir filmerna - Out of the Past (1947). Men det var med en film i denna genre som han först gjorde sig ett namn i Hollywood - Cat People (1942), en film jag inte riktigt uppskattade. Något han allt som oftast lyckas med är stämningen i sina filmer, så även här.

Jag älskar 50-talets svartvita foto, speciellt när det är så skickligt upplyst som det är här. Från allra första scenen fångar filmen mitt intresse där en uppenbart stressad och rädd man kör i hög fart på en skogsväg. Vi får sedan veta att han är professor Harrington som utreder en viss Julian Karswell (Niall MacGinnis) som är en slags kultledare som håller på med svart magi. Karswell har gjort Harrington vettskrämd och bevisligen har han all rätt att känna sig rädd...

Det är en blandad upplevelse jag bjuds på. För å ena sidan gillar jag verkligen atmosfären som byggs upp och det underbara fotot, inte minst i skogen. Men å andra sidan känns dialogen lite krystad, framförallt mellan Holden (Dana Andrews) och Joanna (Peggy Cummins). Men det som stör mig mest är nog att man visar demonen/monstret vilket är en i mitt tycke stor miss som sänker upplevelsen för egen del. Regissören lär inte ha velat visa demonen/monstret, men blev tvingad av sin studio och det hela lades till under slutet av produktionen.

Jag blir lite besviken när filmen är slut då det är en hyllad film i genren och även om den alltså definitivt har sina ögonblick så är det i slutändan inte helt lyckat. Jag stör mig också på en liten detalj mot slutet där man väldigt synligt ser en fiskelina vid minst tre tillfällen vilket får mig att helt komma ur stämningen. Sen måste jag erkänna att det är sällan filmer av detta slag lyckas få mig att känna obehag (med seanser och diverse övernaturliga inslag), men det finns undantag.

När filmen släpptes i USA kortade man ner den med 13 minuter och ändrade titeln till Curse of the Demon. Vad jag läst har den ett bättre tempo, men tar bort en del scener som förklarar lite mer. Det låter dock som den kortare versionen hade kunnat vara att föredra. Sam Raimi ville göra en remake på denna film, men då han inte lyckades köpa rättigheterna "lånade" han istället ett flertal saker från filmen och gjorde Drag Me to Hell (2009), en i mitt tycke misslyckad film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Something Wild

2012-01-08T14:33:00.000+01:00

Titel: Something Wild / I vildaste laget
Genre: Komedi/Drama/Romantik/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: Jonathan Demme
I rollerna: Jeff Daniels, Melanie Griffith, Ray Liotta, Margaret Colin

Handling: Affärsmannen Charlie Driggs liv tar en ny vändning efter att han mött den eldiga Lulu. Med ett spontant sätt och en sprudlande sexualitet tar Lulu med Charlie på äventyr som inte sällan slutar i trubbel.

Omdöme: Regissören Jonathan Demme är mest känd för The Silence of the Lambs (1991) som tillhör de allra bästa thriller-filmerna. Men innan dess gjorde han bl.a. denna 80-tals komedi som inte riktigt är vad den först verkar. Det är inte en vanlig komedi vilket inte minst avslöjas när Melanie Griffith i rollen som Lulu klär av sig naken på ett motellrum för att sedan tillfredsställa den fastkedjade Charlie (Jeff Daniels).

Lulu har plockat upp Charlie i New York när han ska tillbaka till sitt jobb efter sin lunchpaus. Det hela blir till en road-movie när de två ger sig iväg mot Virginia. Charlie är en ordnad och snäll kille, men han har en rebell i sig och även om det tar emot till en början så låter han Lulu låta göra knäppa saker. Han har en sjuhelsikes weekend som låter honom reflektera över sitt liv och njuta av tiden med denna energiska, härliga och galna tjej.

Någonstans halvvägs in blir filmen dock allt mörkare när Ray Liotta dyker upp i rollen som Ray. Detta var hans andra filmroll, men den första stora och det är en riktig genombrottsprestation av honom. Han spelar rollen som man sett honom spela så många gånger förr (eller senare) i form av en charmig, men farlig man som inte låter något komma i hans väg. Och han vill ha Lulu. Förutom Liotta är även Griffith och Daniels på topp, två skådespelare som annars oftast är mediokra.

Det är en skön blandning man bjuds på där man har ett bra soundtrack som blandar gamla klassiska rock 'n' roll låtar, reggae (som jag inte brukar vara så förtjust i, men som passar bra här) och lite allvarligare musik skriven till filmen. Filmen påminner en del om en annan road-movie i form av Freeway (1996). Det är en väldigt stark 80-tals känsla i filmen och just den där road-movie atmosfären har man lyckats fånga riktigt bra. Jag gillade till en början inte vändningen till det mörkare, men efter ett tag fastnade jag helt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

Bad Boy Bubby

2012-01-08T10:30:00.000+01:00

Titel: Bad Boy Bubby
Genre: Drama/Kriminalare/Komedi
Land: Australien/Italien
År: 1993
Regi: Rolf de Heer
I rollerna: Nicholas Hope, Carmel Johnson, Claire Benito, Ralph Cotterill

Handling: Bubby är ett stört barn i en vuxen mans kropp; underkastad en grym mor som hållit honom inlåst hela sitt liv begränsar sig hans talförmåga till att härma det han hör. När pappan oväntat dyker upp rubbas familjens redan så skeva balans. Bubby rymmer hemifrån, men frågan är om han är redo för den kaotiska värld av sex, våld och rock 'n' roll som väntar utanför - eller om den är redo för honom...

Omdöme: Jag hade för en tid sedan visats inledning på filmen som både var konstig och fascinerande på samma gång. Det hela inleds med att en vuxen man i 35-års åldern bor tillsammans med sin förskräckliga mor i en liten, sliten råtthåla. Hon är psykiskt och fysiskt dominant mot sin son som blivit hjärntvättad att det inte är säkert att gå utanför ytterdörren eftersom det finns en livsfarlig gas man då andas in. Detta förstärks av att hon alltid tar på sig gasmask när hon ska ut.

Bubby (Nicholas Hope) är som han blivit uppfostrad, han är sadistisk, elak och sexgalen. Han kan inte skilja på rätt och fel och mamman gör inget för att stoppa honom när han gör dumma saker mot katten som han har instängd och torterar. Han härmar helt enkelt de saker som mamman gör mot honom, det är hans vardag. Men när pappan dyker upp efter 35 år upptäcker han att saker och ting kanske inte är riktigt så som mamman sagt i alla dessa år.

När han så kommer ut i världen utanför träffar han på en massa människor som vill hjälpa honom samtidigt som han har sin stil som är väldigt rakt på. Udda som han är berör han folk och lär sig samtidigt hur saker och ting funkar. Han är inte så elak som han var runt sin elaka mamma, det är helt enkelt omständigheterna som gjort honom till den han är. Samtidigt kan han inte börja följa de vanliga reglerna utan vidare.

På samma sätt som Forrest Gump (1994) har en naiv och korkad huvudkaraktär har man här Bubby. I båda fallen påverkar han människorna runt omkring honom och har en förmåga att både charma och fascinera de han träffar. Utseende- och beteendemässigt känns han som en blandning mellan Billy Bob Thornton och Hugo Weaving (ett tag trodde jag det var han). En imponerade debut av Nicholas Hope i ett extremt svårt och naket porträtt av denna förlorade själ.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Det är olikt allt jag sett på både gott och ont. Man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst, speciellt under inledningen i råttboet. Man känner sig lika instängd som Bubby och vill bara bryta sig loss och andas. Frågan är också hur det ska sluta för Bubby. Trots att det är sevärt och jag inte ångrar att jag sett den så är det en konstig film som jag har svårt att tycka är särskilt bra, men den har sin poäng och det är skönt. Hade den bara varit meningslös och konstig "bara för att" hade det blivit skräp.

Noterbart är att man experimenterade en hel del, både ljud- och bildmässigt. Man använde sig av två små mikrofoner som man satte bakom öronen på huvudrollsinnehavaren för att plocka upp allt ljud som man sedan använde sig av. Och för varje ny scen använde man sig av en ny cinematograf, sammanlagt lite över 30 olika användes för att ge filmen en ny känsla för varje ny upplevelse för Bubby. Experimentfilm är det verkligen och likaså har det blivit en kultfilm, uppskattad av många.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

25 filmer av Hitchcock, men ändå inte...

2012-01-06T16:55:00.000+01:00

Alfred Hitchcock har alltid varit en av de stora och en av mina absoluta favoritregissörer. Och det är inte bara jag som tycker det. Många regissörer har genom åren tagit inspiration från hans filmer och influenserna syns tydligt i flera av dem.

Jag tänkte här lista de 25 filmerna jag tycker på ett eller annat sätt har Hitchcock i sig, och även är sevärda. De flesta av dem är högst rekommenderade om man som jag inte bara gillar Hitchcock utan även vill se mer bra film i liknande stil.

Här återfinns filmer från tiden då Hitchcock själv var verksam till idag. Det är främst två regissörer som har flera filmer med på listan och det är Brian De Palma samt Roman Polanski vars filmer i många fall uppenbart influerats av Hitchcock, främst De Palma.

Listan tas i kronologisk ordning.

Les diaboliques (1955, Henri-Georges Clouzot)

Regissören Henri-Georges Clouzot, kallad "Den franske Hitchcock", utmanade i och med denna film mästaren själv som sedan gjorde Psycho då han kände sig lite hotad och imponerad.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Experiment in Terror (1962, Blake Edwards)

Med en riktigt minnesvärd inledning skapade Blake Edwards en mycket tät och bra film som kanske inte har Hitchcocks humor, men stilfull är den utan tvekan.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Charade (1963, Stanley Donen)

En av de filmerna som ofta nämns som en väldigt lik Hitchcock-film. Man har Cary Grant och Audrey Hepburn i huvudrollerna samtidigt som man bjuds på en trevlig blandning av humor och spänning.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

The Girl Who Knew Too Much (1963, Mario Bava)

Räknas av många som den första giallon, men har också hämtat influenser från Hitchcock där bildspråket och stämningen har likheter med mästarens filmer.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Mirage (1965, Edward Dmytryk)

En av de bortglömda filmerna som lika gärna kunnat vara regisserad av Hitchcock. Den har det mesta en film av denna typ ska ha med bl.a. minnesförlust, en oskyldigt anklagad man, en passande Gregory Peck och fin regi av Edward Dmytryk.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Wait Until Dark (1967, Terence Young)

Bond-regissören Terence Young har här skapat en mycket tät film som Hitchcock hade varit stolt över. Audrey Hepburn gör en av sina bästa prestationer och Alan Arkin är riktigt elak.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

The Bird with the Crystal Plumage (1970, Dario Argento)

Dario Argentos regidebut är långt ifrån perfekt, men att Hitchcock varit en inspirationskälla är uppenbart när en man blir vittne till ett mordförsök och sedan genom att minnas tillbaka försöker lösa mysteriet.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Sisters (1973, Brian De Palma)

Brian De Palma är nog den regissör som tydligast visat vem hans förebild var. Inte hans bästa film, men vill man se en Hitchcock-lik film och en tidig De Palma så är det en bra plats att börja på.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Le locataire (1976, Roman Polanski)

Roman Polanski är en av de som skapade sin egna stil, men även visade att han utvecklade och i många avseenden gick ett steg längre än vad Hitchcock brukade göra. Här spelar han själv huvudrollen och visar att han har viss potential som skådespelare.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Silver Streak (1976, Arthur Hiller)

En ganska lättsam film som till stora delar är en komedi, men som även har hämtat influenser från Hitchcock. Sen är det aldrig fel med filmer som utspelar sig ombord tåg, vilket denna till stora delar gör.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Foul Play (1978, Colin Higgins)

En liten personlig favorit som är ett perfekt exempel på en blanding av komedi och en typisk Hitchcock-story som funkar. Goldie Hawn och Chevy Chase är underbara, likaså Dudley Moore i en oförglömlig sekvens i hans "lya".

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Someone's Watching Me! (1978, John Carpenter)

En mindre känd John Carpenter-film som gjordes för TV, men som innehåller en del spänning. Kunde varit bättre samtidigt som den har de flesta Hitchcock-ingredienserna för att göra den till en trevlig titt.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Last Embrace (1979, Jonathan Demme)

Innan The Silence of the Lambs (1991) gjorde Jonathan Demme sig ett namn med denna trevliga film där Roy Scheider i huvudrollen tror att någon är ute efter att döda honom. Paranoia eller livsfara är frågan...

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Dressed to Kill (1980, Brian De Palma)

Omtyckt av många och den har definitivt bra Hitchcock-stämning och en del snygga scener, men lite för uppenbar för egen del. Att De Palma vet hur man gör modern-Hitchcock, det är iaf en sak som är säker.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Blow Out (1981, Brian De Palma)

Nyversion av Blowup (1966), men istället för foto handlar det här om ljud. Klart bättre än 1966-versionen och med Hitchcock-influenser. Rollen som lär ha gett John Travolta rollen i Pulp Fiction (1994).

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Road Games (1981, Richard Franklin)

Bygger enligt regissören själv på Hitchcocks egna Rear Window, men utspelar sig i en lastbil istället för lägenhet. Intressant på många sätt med Stacy Keach och Jamie Lee Curtis.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

De vierde man (1983, Paul Verhoeven)

Paul Verhoeven kom senare att göra en amerikansk version av denna film, Basic Instinct (1992), som är ganska olik denna. En ganska speciell film som har en del av det där som Hitchcock gärna hade velat ha med, som t.ex. mardrömmar och farliga kvinnor.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Body Double (1984, Brian De Palma)

En av de främsta Hitchcock-typiska filmerna, givetvis med regi av Brian De Palma. Inte alla uppskattar eller förstår den, men lekfullhet och humor blandat med rädsla och spänning är en lyckad kombination. Inte strålande på något vis, men i sammanhanget är den ett måste.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

No Way Out (1987, Roger Donaldson)

I jämförelse med många andra så är det kanske inte så mycket Hitchcock rent visuellt, men storyn om en man som försöker bevisa sin oskuld är det. En för övrigt mycket trevlig film med ett minnesvärt slut.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Frantic (1988, Roman Polanski)

Förmodligen Roman Polanskis allra mest Hitchcock-inspirerade film och en väldigt trevlig sådan. Om en man vars fru plötsligt spårlöst försvinner under deras vistelse i Paris och där en mystisk kvinna hjälper honom och är nyckeln till mysteriet. En blek kopia gjordes i form av Unknown (2011) som dock inte kan jämföras med detta.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Basic Instinct (1992, Paul Verhoeven)

Själva utförandet är kanske inte så jättelikt, men visuellt sett finns här mycket som får en att tänka på Hitchcock. Även storymässigt är det så och att det utspelar sig i San Francisco (Vertigo) är ett plus.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

Raising Cain (1992, Brian De Palma)

Långt ifrån den bästa filmen av Brian De Palma, men har några ganska lyckade scener som får en att tänka på Hitchcock. Inte den första filmen man kanske ser, men en titt kan den vara värd.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

A Perfect Murder (1998, Andrew Davis)

Eftersom det är remake på härliga Hitchcock-filmen Dial M for Murder så är det givet att den har mycket i sig från denna film. Inte alls pjåkigt av regissören till The Fugitive (1993), men originalet är av högre klass.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

What Lies Beneath (2000, Robert Zemeckis)

Finns mycket att gilla i denna täta film med Michelle Pfeiffer och Harrison Ford. Att man också känner av Hitchcock-vibbar är inte helt fel. Rear Window och Shadow of a Doubt tänker jag på i första hand, men även Suspicion.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

The Ghost Writer (2010, Roman Polanski)

Det är de små sakerna som gör att jag tänker en del på Hitchcock i denna Polanski-film. Det är en speciell stämning filmen igenom och att mysteriet leder till en kamp på liv och död har man lyckats bra med.

FILMEN:

LIK HITCHCOCK:

The Snow Walker

2012-01-06T14:42:00.000+01:00

Titel: The Snow Walker
Genre: Äventyr/Drama
Land: Kanada
År: 2003
Regi: Charles Martin Smith
I rollerna: Barry Pepper, Annabella Piugattuk, James Cromwell, Jon Gries

Handling: En pilot kraschar på den arktiska tundran och tvingas tillsammans med sin passagerare överleva på det naturen har att bjuda på.

Omdöme: Trevliga och bra äventyrsfilmer växer inte på träd. Efter att ha sett den trevliga och tillfredsställande Never Cry Wolf (1983) med Charles Martin Smith i huvudrollen fick jag upp ögonen för detta äventyr, denna gång regisserat av Charles Martin Smith. Båda filmerna baseras på böcker av Farley Mowat och visst finns det likheter dem emellan.

Jag har aldrig sett Barry Pepper som någon vidare skådespelare, men här får han verkligen visa vad han går. Han har huvudrollen som Charlie som är pilot i nordvästra territoriet i Kanada där vildmarken och landskapet inte vet sina gränser. Det är obebott, bortsett från en del eskimåer, och oerhört tufft att överleva i när vintern drar in. Charlie har dock sällskap av en eskimå vid namn Kanaalaq (Annabella Piugattuk) som han skulle flyga till sjukhuset när planet kraschade.

Hon visar sig vara precis vad han behöver för att kunna överleva innan räddningen kommer, om den kommer vill säga. De två får göra allt för att överleva och äventyret är ett faktum. Samtidigt försöker Charlies chef Walter (den alltid duktige birollsskådisen James Cromwell) organisera sökuppdraget för att försöka hitta sin pilot som man inte vet var han försvann. Eftersom det är så ofantligt stora ytor som måste letas igenom blir det som att leta efter en nål i en höstack.

Man bjuds på en hel del vackra tagningar vid solnedgång, vandringar genom snön, jakt på mat och ren överlevnad när något gått snett. Huvudpersonerna funkar bra tillsammans och man får ofta till en bra känsla i filmen. Kanske att man saknar den där verkliga stämningen som man hade i tidigare nämnda Never Cry Wolf, men trots allt en trevlig film som inte har många fel. Den känns genuin och välgjord, precis som en äventyrsfilm av det här slaget ska vara.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

One False Move

2012-01-05T22:43:00.000+01:00

Titel: One False Move
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Carl Franklin
I rollerna: Bill Paxton, Billy Bob Thornton, Cynda Williams, Michael Beach

Handling: De gjorde det för pengarna. För makten. Och för sitt höga nöjes skull. Två hänsynslösa knarkhandlare begår ett brutalt massmord i Los Angeles och måste fly ut ur staten hals över huvud. Deras vackra medbrottsling Fantasia har sin hemtrakt Arkansas som destination, vilket för dem utan att veta det rakt in i lejonets kula.

Omdöme: Innan Billy Bob Thornton hade slagit igenom på allvar som skådespelare skrev han manus. Detta kom att bli hans genombrott då han inte bara visade prov på sin talang som skådespelare utan även som manusförfattare. Några år senare kom han att vinna en Oscar för bästa manus för Sling Blade (1996) där han även regisserade och hade huvudroll (Oscarsnominerad). Men det var alltså denna film och speciellt hans manus som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för honom.

Tre personer rånar och dödar ett par människor för droger och pengar. De är Fantasia (Cynda Williams), Ray (Billy Bob Thornton) och Pluto (Michael Beach) där Ray och Pluto känner varandra från kåken medan Fantasia är Rays flickvän. Fantasia är vanligtvis en skötsam tjej, men hon har blivit indragen i det hela pga Ray och det faktum att hon håller på med droger, precis som Ray. Ray kan inte hålla huvudet kallt och är en ond typ. Likaså är Pluto väldigt elak, men på ett helt annat vis - han är nämligen iskall och intelligent.

Jag hade sett filmen tidigare då jag trodde mig ha hittat en liten pärla. Förväntningarna var dock aningen för stora då jag förväntade mig något lite mer fartfyllt. Eftersom jag inte mindes mycket alls var jag nyfiken på om filmen skulle funka bättre med mindre förväntningar. Svaret är definitivt ja. Här finns ett välskrivet manus som dels låter en följa de tre misstänka och dels följa poliserna som är dem på spåren, inte minst Dale Dixon (Bill Paxton) som är sheriff i Fantasias lilla hemstad.

Förutom det välskrivna manuset får vi ett par gedigna rollprestationer där självklart Billy Bob Thornton är mest minnesvärd. Jag småskrattar varje gång jag ser honom med sin hästsvans. Han påminner mig om en blandning av hans karaktär i Bad Santa (2003) och Samuel L. Jackson i Jackie Brown (1997). Sen har jag alltid gillat Bill Paxton och han passar perfekt som småstadssheriffen som är lite naiv, pratglad och trevlig, men som även har en allvarligare sida.

Filmen är mörk rakt igenom, men har hela tiden en lättsammare ton som kommer fram genom de sköna karaktärerna som Thornton och Paxton spelar. Det är denna balans mellan gott och ont som också genomsyrar filmen som man inte vet vart den ska leda. Det är definitivt en story som byggs upp inför avslutningen. Den har ett långsammare tempo, men inte utan att man tappar intresset för en stund. Jag önskar att Billy Bob Thornton skulle skriva fler manus då han uppenbarligen kan sin sak. Och när en film har en så härlig referens till Hitchcock och hans North by Northwest (1959), då får den pluspoäng av mig.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Highlander - Director's Cut

2012-01-05T14:59:00.000+01:00

Titel: Highlander - Director's Cut
Genre: Action/Fantasy
Land: USA/Storbritannien
År: 1986
Regi: Russell Mulcahy
I rollerna: Christopher Lambert, Sean Connery, Roxanne Hart, Clancy Brown

Handling: Det finns ett antal män i världen som är odödliga, bland annat den gode MacLeod och den ondskefulle Kurgan. I parallella handlingar skildras MacLeods liv som skotsk klanmedlem på 1500-talet och hans slutliga sammandrabbning med Kurgan i 1980-talets New York.

Omdöme: Jag vet inte hur länge sen det var jag såg filmen, men det var inte någon film jag mindes som direkt jättebra. Det var därför kul att se den med lite nya ögon och kastas in i två tidsperioder som brukar göra sig bra på film. Christopher Lambert är Connor MacLeod, men går nu under namnet Russell Nash som antikhandlare i 1980-talets New York. Han kommer från en annan tid och hans förflutna har hunnit ikapp honom i form av Kurgan (Clancy Brown) som vill ha hans - huvud.

I form av (oftast) långa flashbacks får vi följa Connor MacLeod i sitt Skottland på 1500-talet då han tillsammans med sin klan slåss för överlevnad. Det är då han får veta att han är odödlig, vilket medför en del smärta. Han blir tränad av en spansk svärdmästare i form av Juan Ramirez (Sean Connery). Här får man ett par härliga sekvenser i det vackra skotska drömlandskapet. Connery var endast tillgänglig för inspelning under en veckas tid så han är inte med allt för mycket, men sätter självklart sitt avtryck på filmen med en minnesvärd prestation.

Det är lite intressant att se skillnaden på MacLeod som under sin period i Skottland oftast är glad och lycklig. Medan han i New York är uppenbart ledsen och besvärad. Det är inte lätt att vara odödlig och förlora de han älskar. Samtidigt måste han fokusera inför uppgiften han står inför och det är sammandrabbningen med Kurgan. De fåtal överlevande odödliga (dödliga om de får huvudet avhugget) ska nämligen samlas i New York för att ha ett "möte". Kurgan kommer från den mörka sidan och utgör det stora hotet.

Jag kan inte annat än gilla det här, mer än jag trodde faktiskt. Man har lyckats hitta en bra balans mellan 1500-talets Skottland som får mig att tänka på Braveheart (1995) och 80-talets lite mörka USA där man tagit inspiration från The Terminator (1984). Kurgan är på många sätt en kopia av Terminator - stor, ond, läderutstyrsel och i många fall filmad på liknande vis. Och jag gillar kombinationen, inte minst för att de lyckas så väl med övergångarna mellan dåtid och nutid.

Filmen är väldigt snygg rakt igenom, inte minst övergångarna där man använt sig av smarta lösningar som är en fröjd för ögat. Det finns en hel del tekniska delikatesser som gör att man känner att man lagt ner en hel del tid på att skapa mer än bara en story om dessa odödliga. Och det är nog det jag uppskattar mer nu än när jag såg filmen för länge sen. En annan viktig ingrediens är musiken som till stora delar består av Queen-låtar skrivna för filmen. "Who Wants to Live Forever" är riktigt passande, sorglig och bra, likaså ett par andra låtar som spelas under väl valda tillfällen filmen igenom.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Le dossier 51

2012-01-04T23:30:00.000+01:00

Titel: Le dossier 51 / Dossier 51
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Frankrike/Västtyskland
År: 1978
Regi: Michel Deville
I rollerna: Roger Planchon, François Marthouret, Claude Marcault, Philippe Rouleau

Handling: Dominique Auphal är en viktig och respekterad diplomat. En organisation vill rekrytera honom för att utnyttja honom politiskt. De gör allt för att hitta hans svagheter och börjar övervaka allt han gör för att samla tillräckligt med information för att kunna utpressa honom. Han blir "Fil nr. 51"...

Omdöme: Jag hade en längre tid haft ögonen på denna film. Orsaken är att det finns en del filmer från framförallt 70-talet som genom åren fått rykte om sig att vara något utöver det vanliga, men som tyvärr varit svåra att få tag på. Jag har tidigare bl.a. sett två sådana filmer som jag kommer att tänka på och det är franska I... comme Icare (1979) och västtyska Welt am Draht (1973). Skulle jag jämföra denna med en av dem så är det den sistnämnda, även om de skiljer sig åt en hel del rent storymässigt. Men båda har en liknande atmosfär som är lite udda och ganska unik. Däremot är I... comme Icare den i särsklass bästa av dem och en riktig pärla i min smak.

Med för mig helt okända skådespelare och en regissör jag inte sett något av tidigare slängdes man rakt in i en okänd värld. Det står tidigt klart att en organisation bestämt sig för att övervaka en diplomat vid namn Dominique Auphal. De ger honom numret 51 och hans fru 52. Alla fältagenter inom organisationen har också nummer, oftast fyrsiffriga, medan andra som rekryteras utifrån till uppdraget oftast har tresiffriga nummer. Höjdarna som leder arbetet från kontoret har kodnamn, som Mars, Jupiter och liknande. Det blir en hel del att hålla reda på, inte bara nummer och namn, utan även utveckligen som går i rask takt.

Det är en väldigt annorlunda filmupplevelse där man i princip filmen igenom filmat på ett sådant sätt att det vi ser är sett från en persons perspektiv i rummet. Vare sig han/hon pratar med en person som tittar på honom/henne, han/hon tittar på en TV där någon blir förhörd eller i andra sammanhang. Vi får även många stillbilder i form av fotografier och ljudupptagningar från övervakningarna. Man kan se organisationen som ett slags franskt Stasi som fokuserar på politiska och viktiga personer. Allt detta är högst intressant och man vill verkligen gilla det man får ta del av. Tyvärr blir det alldeles för mycket dialog för att man ska kunna njuta av bildspråket då man hela tiden måste läsa texten.

Filmen har en svacka i mitten då det raska tempot övergår i några långsammare förhör/samtal vilket gör att man tappar lite intresse. Men jag gillar hur man får ihop slutet där höjdarna på organisationen samlas för att gå igenom materialet och besluta hur man ska gå vidare med utpressningen av 51 på bästa sätt. Jag är glad över att ha sett filmen och den är gjord på ett sådant sätt att den borde vara mer känd än vad den är. Samtidigt känner jag att man kunde gjort så mycket mer för att öka spänningen som i princip var obefintlig då man bara matades med en massa fakta. Men så var det nog också meningen att det skulle vara på det viset...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Blow Out

2012-01-04T09:53:00.000+01:00

Titel: Blow Out / Vittnet måste tystas
Genre: Mysterium/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Brian De Palma
I rollerna: John Travolta, Nancy Allen, John Lithgow, Dennis Franz

Handling: Jack arbetar som ljudtekniker och är ute i natten för att spela in lite lämpliga ljudeffekter till en skräckfilm. Det han fångar upp på bandet är dock tillräckligt skrämmande i sig, en bil som störtar ner från en bro. Han lyckas rädda den unga kvinnan Sally ur bilen, men inte McRyan, den förmodade framtida presidenten, som dör i olyckan. Jack upptäcker snart att det hela kan vara en konspiration som tystas ner.

Omdöme: Jag hade sett denna Brian De Palma-film ett par gånger tidigare, men det är en trevlig film att återbesöka. De Palmas förstahandsval för huvudrollen lär ha varit Al Pacino. Men när han inte var tillgänglig fick John Travolta rollen som Jack Terry, som han hade haft i en biroll i filmen Carrie (1976). Även den kvinnliga huvudrollen gick till en som hade biroll i nämnda film, nämligen Nancy Allen. Hon hade även varit i Dressed to Kill (1980) som var De Palmas film innan denna.

John Travolta är en av få i filmen som känns som man kan ta på allvar, och hans karaktär. Han lär ha lidit av sömnlöshet under inspelningen vilket kan bidra till varför han precis som sin karaktär blir allt mer sliten genom filmen. Quentin Tarantino lär ha varit ett stort fan av filmen och Travoltas prestation att det gav honom rollen i Pulp Fiction (1994). Med Nancy Allen är det svårare. De Palma hade uppenbarligen bra koll på henne sedan tidigare och kände att hon skulle passa här. På ett sätt känns hon dålig, men samtidigt inte då hennes karaktär ska vara korkad och naiv, vilket hon lyckas spela väldigt bra.

I birollerna använder sig De Palma av två favoriter som dykt upp i flera av hans filmer. Det är John Lithgow som den psykopatiska mördaren som är lite "over-the-top" och inte riktigt kan tas på allvar, även om han är lite creepy. Detsamma gäller Dennis Franz som spelar en lurendrejare som försöker tjäna pengar på incidenten. Även hans karaktär är lite åt det lättsammare hållet så man mest måste skratta åt honom. Dessa lättsammare karaktärer tillsammans med filmens stämning gör att man inte riktigt kan ta det hela på allvar, trots att den definitivt är mystisk och på sina håll spännande.

Ska man jämföra med någon film så kommer givetvis The Conversation (1974) på tal då även den handlar om ljudupptagning och ett mysterium. Den där paranoian och det konspiratoriska man ofta fick till så ypperligt i 70-tals filmerna får man väl inte riktigt fram här, även om det finns där. Jag tror det mest beror på att man valt att spela på mysteriet och även sidohistorien med John Lithgow som mördaren som försöker "täcka över" historien istället för att ha en organisation eller liknande som man känner är starka och mäktiga.

Det som istället funkar bäst filmen igenom är det genomtänkta fotot som alltid varit lite av ett signum för De Palma. Med inspiration från Alfred Hitchcock har han i flera filmer skapat visuellt ögongodis med snygga kameraåkningar och lösningar som tyder på en stor mängd lekfullhet. Filmen i sig lider av att inte vara så allvarlig vilket då bl.a. kan ses i karaktärerna, men även höras på musiken som är av blandad kvalité. Det är inte så bra som det borde ha blivit, men tillräckligt intressant för att man ska bli fascinerad av den.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Point Blank

2012-01-03T00:49:00.002+01:00

Titel: Point Blank / Hämnaren från Alcatraz
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1967
Regi: John Boorman
I rollerna: Lee Marvin, Angie Dickinson, John Vernon, Keenan Wynn

Handling: Walker blir bedragen av sin fru och blåst av sin kompanjon som snor hans pengar och skjuter honom efter en stöt. Vad de inte räknar med är att han överlever. Nu är han tillbaka och vill ha sin hämnd och sina pengar.

Omdöme: Första scenen och Walker (Lee Marvin) blir skjuten i en cell på det nedlagda och ödsliga fängelset Alcatraz. Hans "vän" Mal Reese (John Vernon) och fru Lynne (Sharon Acker) har förrått honom, tagit hans del av pengarna de precis snott åt sig och lämnar honom att dö. Men Walker är en hård jävel som inte ger upp så lätt. Han tänker utkräva hämnd och ingen ska få stå i vägen. Det är en surrealistisk och drömlik känsla över inledningen där man klipper in sånt som Walker tänker på under tiden han är på väg till Lynne och Mals bostad.

Jag är inte så värst nöjd med filmen inledningsvis. Jag hade sett den tidigare och kände mig faktiskt lite besviken. Det finns dock en härligt klassisk scen efter tio minuter där Walker går i en lååååång korridor och man hör hans fotsteg, högt. Till detta klipper man in hans ex-fru och lite annat, men hela tiden med fotstegen som enda ljudet. Man vet att Walker är tillbaka och att det kommer smälla. Det tar drygt en halvtimme innan man kommer ut ur dimman och Walker verkligen fått upp ett spår för att kunna påbörja sin hämnd.

Filmen ändrar allt mer karaktär och snart blir den till en riktigt stilbildande och imponerande film. Det kan också finnas en orsak till varför filmen ändrar karaktär och till en början är så surrealistisk. Man kan helt enkelt tolka filmen på lite olika sätt och det är så klart positivt. Vad jag kanske gillar mest är det snygga fotot. Det är på många sätt väldigt tidstypiskt med inredningen och färger som senapsgult, olivgrönt, brunt och orangt. Men sättet man använt sig av färgerna, inredningen, byggnaderna och sedan packeterat det hela på är snyggt och skapar mycket atmosfär.

Lee Marvin är verkligen ett stenansikte i denna film, vilket han oftast var, men här är det extremt. Han blir i en scen ordentligt slagen av Chris (Angie Dickinson), som är syster till hans fru Lynne, och tar emot misshandeln tills hon faller ihop av trötthet. Under hela denna sekvens rör han inte en min, riktigt härligt. Och nämnda Angie Dickinson gillar jag i princip alltid. Hon är naturlig och även om hon inte har det där typiska snygga utseendet är hon sexig och kvinnlig.

Ju längre in man kommer, ju bättre blir det i min mening. Vi får stifta bekantskap med en anlitad yrkesmördare spelad av James Sikking som är riktigt skön, även om han bara är med i ett fåtal scener. Sen har man även en trevlig twist som förändrar en hel del, utan att avslöja för mycket. Det är långt ifrån en perfekt film. Jag gillar t.ex. inte musiken i filmen som är flummig och skrikig, men som tur är används den ganska sparsamt. Inte den bästa filmen man sett, men på många sätt stilbildande, senare kopierad och även nyinspelad.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Against All Odds

2012-01-02T16:45:00.000+01:00

Titel: Against All Odds / Mot alla odds
Genre: Drama/Kriminalare/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Taylor Hackford
I rollerna: Jeff Bridges, Rachel Ward, James Woods, Richard Widmark, Jane Greer

Handling: Terry Brogan är ett arbetslöst fotbollsproffs i behov av pengar. Han tar på sig att leta reda på en nattklubbsägares kvinna mot en stor summa pengar. När Terry finner henne i Mexiko blir de förälskade, vilket får ödesdigra konsekvenser.

Omdöme: Jag kan inte hjälpa det men jag gillar oftast Jeff Bridges när han var ung. Han passar liksom så bra och har en avslappnad stil som allt som oftast funkar till karaktären han spelar. Här spelar han det amerikanska fotbollsproffset Terry Brogan som efter en skada får lämna sitt lag i Los Angeles. Utan inkomst och skulder att betala besöker han en gammal vän som han hört kanske kan hjälpa honom. Vännen är nattklubbsägaren Jake Wise (James Woods) som vid sidan av nattklubben även är en gambler. Givetvis har han affärer i görning och vill att Terry, mot bra betalning, ska ge sig ner till Mexiko för att hitta Jakes kvinna, Jessie Wyler (Rachel Ward).

När Terry inte ser någon annan utväg beger han sig ner till ön Cozumel utanför Mexikos östra kust. Lite semester skadar inte tänker han samtidigt som han letar efter Jessie. Det tar inte lång tid för de två att falla för varandra och med sina svettiga kroppar låta lusten ta över. Givetvis komplicerar detta situationen fullständigt då Jake inte tänker finna sig i att inte få några svar från Terry. Den heta passionen övergår snart till rädsla för vad som kan ske när Jake inser att han blivit lurad.

Filmen är en remake på film-noiren Out of the Past (1947), eller snarare nyversion då de skiljer sig åt ganska mycket. Att göra en nyversion på en av de allra mest hyllade och bästa filmerna inom film-noir är både vågat och dumdristigt. Man väljer att lägga till en halvtimmes introduktion av karaktärerna vilket förvisso berättar lite om Terry och varför han gör som han gör. Tyvärr gör det att filmen med sina nästan två timmar blir för utdragen. Filmen lyckas inte alls trots att man alltså har ett mycket bra grundmaterial att jobba med. Och det vackra Cozumel med det turkosa vattnet är himmelskt vackert så inga fel där inte.

Jeff Bridges gör utan tvekan vad han ska. Charmen, utseendet och den där genuiniteten finns helt enkelt där, vilket gör mycket. Rachel Ward är inte dålig, men inte heller något extra. Tycker hon funkar desto bättre i After Dark, My Sweet (1990), även det en neo-noir, men en klart bättre sådan. James Woods är alltid kul att se och jag önskar bara att han hade haft en större roll och fått visa mer elakhet. Sen är det kul att de båda veteranerna Richard Widmark och Jane Greer (som för övrigt var med i originalet) är med i större biroller.

Måste också berätta lite om musiken som inledningsvis är så där mystisk och sätter tonen direkt. Man känner att det kan bli något med stämningen som byggs upp. Tyvärr varar det inte särskilt länge då det blir allt sämre musik filmen igenom. Regissören Taylor Hackford lär ha velat ha Mark Knopfler som kompositör, istället har man två okända kompositörer där det nästan verkar som de delade på bördan och det blev då blandad kompott, tyvärr mest dålig. Dock avslutas filmen med Oscarsnominerade låten av Phil Collins - "Against All Odds (Take a Look at Me Now)" som så klart är bra och säkerligen hade vunnit om det inte varit för stark konkurrens.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7

Julia

2012-01-02T03:15:00.000+01:00

Titel: Julia
Genre: Drama
Land: USA
År: 1977
Regi: Fred Zinnemann
I rollerna: Jane Fonda, Vanessa Redgrave, Jason Robards, Maximilian Schell, Meryl Streep, Hal Holbrook

Handling: Baserat på pjäsförfattaren Lillian Hellmans självbiografi "Pentimento". Lillian lever med författaren Dashiell Hammett, men längtar efter att besöka sin barndomsvän Julia som är inblandad i spioneri mot tyskarna. Lillian blir så småningom inblandad i Julias hemliga aktiviteter, som sätter deras liv på spel.

Omdöme: Med hela 11 Oscarsnomineringar förstår man att detta är en riktig Oscarsfilm. Handlingen utspelar sig strax innan andra världskriget bryter ut där Lillian (Jane Fonda) försöker skriva en pjäs med hjälp av duktige författaren Hammett (Jason Robards) i deras strandhus i USA. Samtidigt tänker Lillian tillbaka på sin barndom då hon och hennes bästa väninna Julia (Vanessa Redgrave) umgicks. Julia kom att studera i Wien och de två har inte setts på ett bra tag när Lillian tar chansen att åka till Paris för att vila upp sig och samla tankarna inför skrivandet. Hon planerar att besöka Julia i Wien, men omständigheterna blir inte riktigt som hon väntat sig.

Filmen är relativt långsamt berättad där man tar tid på sig att följa Lillian. Julia syns mest i tillbakablickar och det enda man egentligen vet om henne är att hon är emot fascismen, något som ger henne stora problem. Det tar ett bra tag för att historien verkligen ska komma igång och det är när Lillian besöker Paris för andra gången som spänningen stiger. Det är i samband med att en man vid namn Johann (Maximilian Schell) söker upp henne och berättar att han är ditsänd av Julia som vi förstår att något är på gång. Det blir genast spänt och allt mer tryckt stämning när Lillian ska bege sig till Berlin med tåg.

Det är egentligen två halvor vi får ta del av där jag tycker andra halvan verkligen kommer igång. Man känner liksom att det är på allvar nu och att allt kan hända. Men avslutningen på filmen känns väldigt konstig måste jag säga. Från att ha tagit god tid på sig under uppbyggnaden och tågresan så känns det som man vill avsluta det hela, men bara har ett par minuter på sig. Sista tio minuterna händer plötsligt en hel del och man hoppar från ställe till ställe. Det känns helt enkelt förhastat och filmen tappar i mitt tycke på denna avslutning. En del frågor lämnas obesvarade och det känns helt enkelt konstigt då resten av filmen är poetiskt berättad i jämförelse med sista tio eller femton minuterna.

Av de elva Oscarsnomineringarna kom den att belönas med tre. Vanessa Redgrave för biroll, Jason Robards för biroll samt manuset. Egentligen inget att invända mot och det var ett ganska starkt Oscarsår. Jane Fonda är med i princip hela filmen och gör det bra, men ingen wow-prestation i mitt tycke. Intressant nog var detta långfilmsdebuten för Meryl Streep, som dock bara är med i två scener, men lämnar sitt avtryck. Tidigt under produktionen lär regissören Fred Zinnemann ha funderat på att ge Streep rollen som Julia, men då hon var i princip okänd valde man istället Redgrave. Och Jack Nicholson blev erbjuden rollen som Hammett, och var intresserad, men då det tog för lång tid för honom att tacka ja valde Zinnemann att gå en annan väg.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

2011 - Vad tittade jag egentligen på

2012-01-01T17:59:00.000+01:00

Här är en titt på vad jag egentligen tittade på under 2011. Observera att detta endast baseras på filmer jag tidigare ej hade sett. Jag väljer här ut filmerna jag gett bäst och sämst betyg till under året som gått.

Ingen femma har delats ut under året (inte helt överraskande då jag endast delat åt femmor till 1% av alla filmer jag sett, senast 2003), däremot delades det ut en etta (detta hör också till ovanligheterna då bara 3% av alla filmer jag sett fått detta).

De som fått sämst betyg i årtalsordning (betyg 1/5 till +2/5):

A Night at the Opera (1935)
Abscheid von gestern (Anita G.) (1966)
Massacre Mafia Style (1978)
Phantasm (1979)
TRON (1982)
Wheels on Meals (1984)
The Goonies (1985)
No Mercy (1986)
The Morning After (1986)
The Great Outdoors (1986)
Closet Land (1991)
Romeo Is Bleeding (1993)
Twilight (1998)
Jar City (2006)
You Kill Me (2007)
Angels & Demons (2009)
The Girlfriend Experience (2009)
Dogtooth (2009)
Wild Target (2010)
The Tourist (2010)
The Killer Inside Me (2010)
Stone (2010)
Hereafter (2010)
Into the White Night (2010)
Insidious (2010)
Due Date (2010)
Westflug - Entführung aus Liebe (2010)
Texas Killing Fields (2011)
Super 8 (2011)
Scream 4 (2011)
Carré blanc (2011)
Coriolanus (2011) -> 1/5

De som fått bäst betyg i årtalsordning (betyg -4/5 till +4/5):

The Invisible Man (1933)
Ride the Pink Horse (1947)
House of Strangers (1949)
Born Yesterday (1950)
Dial 1119 (1950)
Cry Danger (1951)
To Hell and Back (1955)
Deep End (1970)
Prime Cut (1972)
The Prisoner of Second Avenue (1975)
Days of Heaven (1978)
A Little Romance (1979)
Au revoir les enfants (1987)
Valmont (1989)
Frankie & Johnny (1991)
Karakter (1997)
Rounders (1998)
Boiler Room (2000)
El habitante incierto (2004)
Knallhart (2006)
Timecrimes (2007)
Trust (2010)
TRON: Legacy (2010)
The Yellow Sea (2010)
Der Räuber (2010)
The Fighter (2010)
Senna (2010)
Never Let Me Go (2010)
Megamind (2010)
Incendies (2010)
Hævnen (2010)
Flipped (2010)
Blue Valentine (2010)
127 Hours (2010)
Tyrannosaur (2011)
The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Snowtown (2011)
Shame (2011)
A Separation (2011)
Moneyball (2011)
Miss Bala (2011)
Martha Marcy May Marlene (2011)
Magic Valley (2011)
Kill the Irishman (2011)
Drive (2011)
50/50 (2011)

Och så lite priser att dela ut:

Bästa film-noir: Cry Danger (1951)

Bästa krigsfilm: To Hell and Back (1955)

Bästa dokumentär: Senna (2010)

Bästa animerade film: Megamind (2010)

Bästa skräckfilmen: The Invisible Man (1933)

Bästa komedi: Born Yesterday (1950)

Bästa romantiska drama: Blue Valentine (2010)

Bästa sci-fi: TRON: Legacy (2010)

Bästa amerikan: Drive (2011)

Bästa britt: Never Let Me Go (2010)

Bästa fransman: Au revoir les enfants (1987)

Bästa tysk: Knallhart (2006)

Bästa spanjor: Timecrimes (2007)

Bästa mexikan: Miss Bala (2011)

Bästa korean: The Yellow Sea (2010)

Bästa australier: Snowtown (2011)

Största överraskningen: Never Let Me Go (2010)

Största pärlan: Timecrimes (2007)

Sämsta filmen: Coriolanus (2011)

Moonstruck

2012-01-01T14:40:00.000+01:00

Titel: Moonstruck / Mångalen
Genre: Komedi/Romantik/Drama
Land: USA
År: 1987
Regi: Norman Jewison
I rollerna: Cher, Nicolas Cage, Olympia Dukakis, Vincent Gardenia, Danny Aiello

Handling: Loretta är änkan som bor hemma hos sina hetlevrade italienska föräldrar i Brooklyn. Sedan hennes man blev överkörd av en buss tror Loretta att hon är otursförföljd och därför lika gärna kan gifta sig med den lite triste Johnny när han friar till henne. Men när hon träffar Johnnys bror Ronny börjar hon tveka...

Omdöme: Att denna film kom att vinna tre Oscars beror, som jag ser det, endast på en sak - ett svagt Oscarsår. Cher kom att vinna Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll, Olympia Dukakis för bästa kvinnliga biroll samt en för manuset. Den var även nominerad för bästa film, regi och Vincent Gardenia för manlig biroll. Under ett bra Oscarsår är jag tveksam till om den ens hade fått några nomineringar, men jag kanske helt enkelt inte uppskattar den lika mycket som många andra.

Det är en småmysig film som har en sak som är väldigt lyckad och det är de många karaktärerna som får utrymme filmen igenom. Jag tycker dock filmen funkar bäst under första halvan, det är också då Cher nog är som bäst. Hennes prestation är inte dålig, men om man jämför med många andra skådespelare som gjort bättre prestationer genom åren som inte fick Oscarn så blir man lite ledsen. Jag vill inte ta något ifrån henne, men faktum kvarstår att det var ett svagt Oscarsår samt att det trots allt är hon - Cher. Då tycker jag utan tvekan hon hade varit värd Oscarn mer för sin Oscarsnominerade biroll i Silkwood (1983).

Nicolas Cage träder in i handlingen ungefär halvvägs in i filmen. Det är ungefär vid den tidpunkten filmen också tappar en del. Frågan är om det har ett samband eller om det bara är en slump, att storyn utvecklar sig så. Lite både och tror jag då Cage är helt ok, men karaktären är lite halvjobbig och jag kan förstå varför producenterna inte var så förtjusta i honom. Dock lär det ha varit Cher som ville ha honom och lär ha hotat med att lämna filmen om han inte fick rollen. Antar att hon såg fram emot att få hångla lite med honom. Något som räddar filmen från lägre betyg är hur man får ihop slutet med alla karaktärerna, det gillade jag.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Silkwood

2012-01-01T04:28:00.000+01:00

Titel: Silkwood
Genre: Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Mike Nichols
I rollerna: Meryl Streep, Kurt Russell, Cher, Craig T. Nelson, Bruce McGill, Fred Ward, Ron Silver, Charles Hallahan, David Strathairn

Handling: Baserat på verkliga händelser. Karen Silkwood jobbar på en fabrik som tillverkar kärnbränsle. Alla som jobbar där är medvetna om riskerna som finns men företagsledningen försäkrar dem om att säkerheten är den bästa tänkbara, men det är desvärre inte riktigt sant. Karen börjar ifrågasätta anläggningens säkerhet och blir medlem i fackföreningen, men hennes efterforskningar och engagemang uppskattas inte av alla.

Omdöme: Denna femfaldigt Oscarsnominerade film missade att kamma hem någon Oscar, men frågan är om Meryl Streep ändå inte borde ha vunnit sin tredje Oscar för mycket bra är hon. Hon spelar Karen Silkwood som tillsammans med pojkvännen Drew (Kurt Russell) och bästa vännen Dolly (Cher) både jobbar och bor ihop. Arbetsdagarna är ganska trista, enformiga och alla vet vad de ska göra, men ändå har de bra gemenskap och kul ihop.

Karen är en kvinna med två sidor. Hon kan vara riktigt bitchig och envis samtidigt som hon kan vara lätt att tycka om och älskvärd. Dessa två sidor ger henne problem både i jobbet och privat. När hon inser att riskerna med att jobba på anläggningen är större än de anställda informerats om går hon med i fackföreningen för att försöka få arbetarnas röst hörd. Men det tär också på förhållandet till Drew, Dolly, arbetskamraterna och arbetsgivaren. Hon kommer under denna period nära fackrepresentanten Paul Stone (Ron Silver) som gör vad han kan för att få Karens röst hörd. Samtidigt ökar spänningen mellan Karen och hennes arbetsgivare, främst chefen Hurley (Bruce McGill) som självklart vill tysta ner bristerna i säkerheten.

Jag tänker tidigt på The China Syndrome (1979) där man ju har ett kärnkraftverk som har problem med säkerheten. Här är det inte riktigt samma typ av säkerhet, men trots allt finns likheterna där. Men här ligger främst fokus på Karen Silkwood och då kommer dramat på det mänskliga dramat före jakten på den sensationella storyn. Det funkar i båda fallen, men här blir det tyvärr lite för utdraget där man gärna hade kunnat korta ner speltiden från de 2.10. Just det, filmen utspelar sig 1974 och det märker man främst på Streeps och Chers frisyrer.

Jag har nämnt Meryl Streep som ger en Oscarsvärdig prestation, men filmen är rakt igenom fylld med bra prestationer där halvkända ansikten dyker upp i biroller. Kurt Russell gör kanske ingen Oscarsprestation, men han har ett fint samspel med Streep och Cher och de känns som vänner på riktigt. Cher fick en Oscarsnominering för bästa biroll och hon känns inte alls så divig som man kan tro med tanke på hennes karriär som sångerska. Hon är avskalad, spelar definitivt inte på sin sexighet och spelar dessutom lesbisk. Hade hon haft en lite större roll med fler repliker hade det förmodligen lett till en Oscar.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

The Thing (1982)

2011-12-31T06:45:00.000+01:00

Titel: The Thing
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Wilford Brimley, Charles Hallahan, Donald Moffat

Handling: MacReady är helikopterpilot på en amerikansk forskningsstation i Antarktis. När en hund, jagad av norrmän från en närbelägen bas, kommer in på basen börjar märkliga saker hända. När MacReady och läkaren Copper besöker den norska basen upptäcker de märkliga saker.

Omdöme: Jag vet inte hur många gånger jag sett denna läckra och stämningsfulla film av John Carpenter. Men varje gång jag ser den dras jag in i den täta stämningen som aldrig släpper taget. Man får inte en lugn stund och det börjar redan med första scenen där en helikopter flyger över ett öde och snötäckt landskap där någon skjuter på en hund.

Det går inte att prata om den här filmen utan att nämna den oerhört stämningsfulla musiken av Ennio Morricone. Det är iaf han som officiellt står som filmens kompositör, men jag är ganska säker på att Carpenter själv varit minst lika inblandad då det låter väldigt likt hans egna sköna musik. Hur det än ligger till är det sanslöst stämningsfullt och skapar den där täta spänningen som man älskar på film.

En annan sak som jag noterar är att ljussättningen är otroligt bra filmen igenom. Det är sparsamt med ljus och bara på rätt ställen vilket gör att det blir än mer kusligt. Man känner verkligen isolationen och skräcken som de inblandade känner. Besättningen består för övrigt enbart av män vilket måste sägas är mycket ovanligt, men utan tvekan helt rätt val.

Är det något man kan klaga på så är det möjligtvis effekterna på sina håll som är lite B. Tänker främst på sista scenen där varelsen är med. Men samtidigt är det väldigt bra och äckliga effekter under stora delar av filmen så det är definitivt inte så att det förstör filmen. Det är nästan alltid att föredra dessa "handgjorda" effekter framför dataeffekter.

Kurt Russell i rollen som MacReady måste man också nämna då han spelar denna sköna karaktär prickfritt. Han gör vad som helst som krävs för att överleva och döda vad det än är som tagit sig in på hans område. Han är egentligen helikopterpilot, men får vid behov uppenbarligen även göra smutsjobbet. Han är helt enkelt en cowboy i snön som tar till alla metoder, allra helst sitt favoritredskap - eldkastaren.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

The Thing (2011)

2011-12-31T05:52:00.000+01:00

Titel: The Thing
Genre: Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: USA/Kanada
År: 2011
Regi: Matthijs van Heijningen Jr.
I rollerna: Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen, Eric Christian Olsen

Handling: Antarktis vintern 1982: Platsen för en liten, avlägsen forskningsstation där en banbrytande vetenskaplig upptäckt gjorts. När en främmande livsform grävs fram av en internationell forskargrupp övergår glädjen och spänningen snart till en kamp för överlevnad.

Omdöme: En remake på The Thing (1982), helt onödigt. En prequel däremot låter inte som en så dum idé, särskilt med tanke på att det faktiskt finns material att utforska. Historien tar helt enkelt fart innan John Carpenters film där ett norskt forskarteam hittat en annan livsform på Antarktis. De flyger även dit amerikanska specialisten Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) för att få hjälp med att fastställa vad det är de har att göra med.

På ett liknande sätt som originalet bygger upp stämningen och med smarta detaljer försöker man göra en film som står på sina egna ben. Och det gör den, det är ingen dålig film och den har effekter som fungerar. Men det går givetvis inte att jämföra med originalet som har så mycket mer av allt. Däremot är det väldigt kul att man fått med referenser till originalet genom att smart lägga ut spår som man sedan ser i originalet.

Även om jag tycker originalet funkar alldeles utmärkt på egen hand och inte behöver förklara saker och ting så är det helt klart så att man får ut något av denna prequel om man ser den innan originalet, även om man sett originalet flera gånger tidigare. Man kan egentligen inte kräva att man ska lyckas lika bra som i originalet, men man har ingen riktig ledare här känns det som. Och musiken av Marco Beltrami går givetvis inte att jämföra med originalet som skapar så mycket mer stämning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4

Underneath

2011-12-30T16:08:00.000+01:00

Titel: Underneath / Insider
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Peter Gallagher, Alison Elliott, William Fichtner, Elisabeth Shue, Joe Don Baker

Handling: Michael Chambers återvänder hem till sin hemstad för sin mors bröllop. Michael försvann från sina spelskulder och sin flickvän Rachel för några år sedan och tvingas nu ta itu med allt gammalt groll som fortfarande finns under ytan.

Omdöme: När filmens förtexter rullar fram står det att det är baserat på en bok med namnet "Criss Cross". Jag är då ganska säker på att det är en remake eller nyversion på Criss Cross (1949), en film-noir med Burt Lancaster som har ett minnesvärt slut, men som borde varit bättre. När så filmen kommer igång är grundstoryn densamma och jag känner att det är trist att jag vet hur det kommer sluta, även om jag alltså vet att jag kommer gilla slutet. Vägen dit är ändå ganska intressant då Steven Soderbergh leker en del med fotot och färgerna, något jag tycker är kul och snyggt.

Förutom det intressanta fotot som bjuder på en del godbitar gillar jag även musiken av Cliff Martinez som jobbat en hel del tillsammans med Soderbergh och även fick sin första chans med honom när han gjorde sin regidebut med Sex, Lies, and Videotapes (1989). På senare tid har han gjort musiken till Drive (2011) och Contagion (2011). Det är skön musik som aldrig blir för skrikig och där man känner att något liksom är på gång. Martinez var bl.a. trummis åt bandet "Red Hot Chili Peppers" innan han alltså började komponera filmmusik.

I huvudrollen som Michael syns Peter Gallagher som mest känns som en TV-skådis, men han gör inte bort sig. Man får följa honom i nutid och tillbakablickar, något som till en början känns lite rörigt då man tror att en del flashbacks är tillbakablickar när de i själva verket utspelar sig framåt i tiden. Efter ett tag klarnar det dock och man får grepp om vem Michael är och varför han för några år sen lämnade sin familj, flickvän och allt annat. Det är ett lite intressant sätt man valt att berätta historien på och håller intresset uppe trots att det inte händer så värst mycket.

En timme in tar filmen lite fart och intrigen tätnar mellan Michael, hans ex-flickvän Rachel (Alison Elliott), hennes kriminelle man Tommy (William Fichtner) samt Michaels nya tjej Susan (Elisabeth Shue). Jag hade personligen gärna sett Elisabeth Shue fått den större rollen som Rachel då jag gillar henne och hon är bättre än Alison Elliott som känns ganska medelmåttig. Något som glädjer mig är att slutet inte alls är likadant som i 1949-års film, även om det lutar åt det. Trots att man hade ett bra slut där tycker jag man lyckats väl med slutet här som är helt annorlunda, men fortfarande bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

Twilight

2011-12-30T02:36:00.000+01:00

Titel: Twilight
Genre: Mysterium/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Robert Benton
I rollerna: Paul Newman, Susan Sarandon, Gene Hackman, Reese Witherspoon, James Garner, Liev Schreiber, M. Emmet Walsh

Handling: Harry Ross, en utbränd privatdetektiv, kastas in i en mordgåta med kopplingar till ett gammalt ouppklarat fall om Hollywood-drömmar, intriger och mörkläggningar.

Omdöme: Skådespelarmässigt har man lyckats samla en bra skara skådespelare, både veteraner (Paul Newman, Susan Sarandon, Gene Hackman, James Garner och M. Emmet Walsh) som yngre förmågor (Reese Witherspoon och Liev Schreiber). Det är en klassisk noir-historia som utspelas i ett nutida Los Angeles. Harry Ross (Newman) är en f.d. polis och numera avdankad privatdetektiv. Han har utfört jobb åt Jack (Hackman) och hans fru Catherine (Sarandon), båda gamla Hollywood-skådespelare, när han hämtar hem deras minderåriga dotter Mel (Witherspoon) från Mexiko då hon har ihop det med Jeff (Schreiber).

Det är en långsamt berättad film, förmodligen vill man få till den där noir-känslan där man använder sig av en del berättarröst och har ett gammalt mordmysterium som kommit upp till ytan. Tyvärr blir det alldeles för tråkigt och även om själva storyn inte är så dum så är utförandet alldeles för trist. Paul Newman känns väldigt sliten och blixtrar bara till i någon enstaka scen, annars går han mest på tomgång. Gene Hackman är alltid stabil, så även här, men han får väldigt lite tid att visa vad han går för. Istället är det främst Susan Sarandon som får en bra roll som passar henne bra, lite osympatisk och kall.

Ett av filmens allra största problem tycker jag är när det väl händer något (vilket det faktiskt gör ett par gånger). Då blir det problem med musiken som känns totalt felaktig för scenerna när det blir skottlossning eller spänning. Däremot är musiken under de långsamma partierna passande så det är uppenbart att kompositören Elmer Bernstein helt enkelt inte känns bekväm med den typen av musik. Det låter som en dålig TV-serie under dessa scener så det förstör verkligen känslan i scener som annars hade kunnat bli filmens starkaste.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1

Rampart

2011-12-29T16:10:00.000+01:00

Titel: Rampart
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2011
Regi: Oren Moverman
I rollerna: Woody Harrelson, Robin Wright, Sigourney Weaver, Ben Foster, Ned Beatty

Handling: Året är 1999 i Los Angeles och polisveteranen Dave Brown kämpar både för att ta hand om sin familj, och för sin egen överlevnad.

Omdöme: Regissören Oren Moverman gjorde The Messenger (2009) med Woody Harrelson som jag inte fann särskilt bra, men välspelad. Därför hade jag inga direkta förväntningar eller förhoppningar på denna film även om jag hade läst att Woody Harrelson skulle göra en bra prestation. Han spelar Los Angeles-polisen Dave Brown som inte bryr sig om regler eller konsekvenser utan kör sitt eget race. Samtidigt har han två döttrar som behöver sin far och mår dåligt av allt som händer.

Det är en obehaglig bild som målas upp runt Dave Brown som är självdestruktiv och principfast. Han har inga problem att prata sig ur situationer och ljuger om det behövs, allt som oftast övertygande. Han är även påläst och vet en hel del, men även när han inte vet låter han trovärdig. Hans två döttrar har olika mammor, närmare bestämt två systrar. På något sätt har han lyckats hålla samman "familjen" genom att de två systrarna bor i hus bredvid varandra och han själv bor lite var han känner för det. Ingen vidare miljö för döttrarna där den äldre dottern inte har mycket över för sin far.

Det är en ganska så konstig miljö där vi egentligen inte har några sympatiska karaktärer, varken systrarna (lika med ex-fruarna), döttrarna, kollegorna eller några av de andra kan jag se som sympatiska. Alla har sina mörka och onda sidor. Trots det, eller kanske pga det, sympatiserar man nog mest med just Dave som gestaltas alldeles förträffligt av Woody Harrelson. Det är förmodligen hans allra främsta prestation jag sett honom göra. Jag brukar främst tänka på honom som en lättsam, underhållande och trevlig person, men så är det inte riktigt här. Samtidigt förstår man hur karaktären funkar och det är liksom han mot hela världen, det är väl så han själv upplever det.

Regissören försöker vara lite konstnärlig på sina håll utan att egentligen lyckas. Det är framförallt en scen där kameran hela tiden snurrar och man följer tre personer vid ett bord. Men istället för en lång tagning innehåller den en massa klipp och det känns då helt onödigt att ha scenen på det sättet. Nattklubbsscenen lyckas man däremot ganska bra med. Historien påbörjar en hel del som den inte riktigt avslutar och detta brukar jag inte ha några större problem med om man själv ska dra slutsatser. Men i det här fallet hade det nog hjälpt filmen om den kunnat dra ihop säcken på ett bättre sätt. Jag gillar trots allt filmen mer än jag hade trott och mycket är tack vare Woody Harrelson.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

Notes on a Scandal

2011-12-28T21:12:00.000+01:00

Titel: Notes on a Scandal
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2006
Regi: Richard Eyre
I rollerna: Judi Dench, Cate Blanchett, Bill Nighy, Andrew Simpson

Handling: Barbara jobbar som lärarinna på en skola i medelklassens England. Hon lever ett liv i ensamhet med dagboken som sin enda konfidant. Men hennes värld förändras när Sheba kommer in i hennes liv. Som ny lärare på skolan tar Sheba alla med storm. En frisk fläkt bland rutiner, polyesterkläder och betonggråa väggar och Barbara tror hon hittat den själsfrände hon alltid sökt - tills hon upptäcker något om Sheba. Barbara tappar först fattningen, hennes perfekta lojala väninna har svikit henne, men inser sedan att hon kan använda hemligheten till sin fördel.

Omdöme: Vi har Judi Dench som den gamla, bittra lärarinnan Barbara som för dagbok. Cate Blanchett som Sheba, den nya, vackra lärarinnan i bild som är lätt att tycka om. Och så Bill Nighy som Shebas make Richard som är mycket äldre än sin fru, och liksom hon är lärare. De har två tonårsbarn ihop och allt är frid och fröjd. Barbara lär känna Sheba och hennes familj och ser det hela som det mest intressanta som hänt på hela året. Barbara skriver stolt om sina upplevelser och sin nyfunna vän i sin dagbok där många stjärnor delas ut till Sheba.

Filmen kom att bli fyrfaldigt Oscarsnominerad. Judi Dench och Cate Blanchett tillsammans med manuset och musiken. Av dessa fyra skulle jag vilja säga att Judi Dench var mest värd sin nominering. Hon spelar den bittra lärarinnan på ett föredömligt sätt filmen igenom. Hon känns verkligen som en osympatisk kärring långa stunder, men visar även upp en förstående sida och vänskap gentemot Sheba som känns genuin. Det är därför inte svårt att köpa deras vänskap. Vad jag däremot har svårare att känna för är hemligheten och efterspelet.

Materialet finns där för att det ska bli en känslosam och spänd film. Istället saknar jag den rätta intensiteten. Det blir liksom lite platt trots ett ämne som bör väcka känslor. Jag tycker helt enkelt man inte får ut tillräckligt av Shebas hemlighet. Jag vill känna obehag eller åtminstone ha förståelse eller något. Kanske har det att göra med Andrew Simpson i rollen som Steven Connolly. Känner att jag stör mig på honom mer än jag borde och det förstör givetvis.

Sen tycker jag efterspelet mellan Blanchett och Nighy inte blir riktigt så äkta som jag hade velat. Det blir inte en stigande, mörk stämning utan man skriker lite och så är det avklarat. Det låter kanske som jag inte alls gillade filmen. Det stämmer inte riktigt. Däremot trodde jag på mer, speciellt med tanke på den fina kritik filmen fick när den kom. Judi Dench gör vad jag hade förväntat mig, men i övrigt känner jag mig lite besviken då detta kunde blivit så mycket bättre. Hade föredragit något i stil med In the Bedroom (2001) som delvis har ett lite liknande tema, men får fram känslorna och stämningen på ett mycket starkare sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Un homme est mort

2011-12-28T16:44:00.000+01:00

Titel: Un homme est mort / The Outside Man / Den våldsamma jakten
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien/USA
År: 1972
Regi: Jacques Deray
I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Roy Scheider, Ann-Margret, Angie Dickinson

Handling: En fransk lönnmördare anländer till Los Angeles. Han utför sitt uppdrag, men snart inser han att det inte bara är polisen som jagar honom när en amerikansk lönnmördare är honom på spåren.

Omdöme: Jag erkänner, jag är svag för den här typen av film. Detta är en blandning av amerikansk och europeisk crime-film där franske regissören Jacques Deray valt att leka på amerikansk mark. Vi får följa den franske lönnmördaren Lucien (Jean-Louis Trintignant), som för övrigt varken ändrar min eller byter kläder genom hela filmen, när han anländer till Los Angeles och sitt hotell. Där väntar en attachéväska på honom i receptionen innehållandes ett vapen, ammunition och en stor summa pengar. Han får snart namn och adress på måltavlan.

Det är när jobbet är slutfört som Lucien förstår att någon vill se honom död, och det är ingen slump då en amerikansk lönnmördare (Roy Scheider) är honom hack i häl. Lucien måste kämpa för att hålla sig vid liv och ta sig ut ur landet. För att få hjälp kontaktar han Nancy Robson (Ann-Margret) som kan hålla honom gömd och förse honom med resedokument. Men han börjar snart tänka på vem som ligger bakom och vem han kan lita på. Frågan är om han kan utmanövrera den amerikanske lönnmördaren och hitta vem som ligger bakom...

Det är en ganska typisk tidig 70-talare som inte lägger fingrarna emellan, precis som jag gillar det. Det är inte helt politiskt korrekt, men det är så det ska vara. Musiken av Michel Legrand är otroligt skrikig och opassande, speciellt titellåten som låter som från en blaxploitation-film. Den tar sig dock under andra halvan då man tonar ner det hela och låter musiken ligga i bakgrunden och då funkar det mycket bättre. Tyvärr kan kompositören inte låta bli att låta fingrarna skena iväg igen mot slutet.

Något som jag fann som ytterst roligt var att Jean-Louis Trintignant pratar med tung fransk brytning vilket gör att det många gånger är näst intill omöjligt att höra vad han säger (ingen textning). Det blir som när Peter Sellers pratar som Jacques Clouseau i Rosa Pantern-filmerna, fast här ska det inte vara roligt eller tillgjort. Ann-Margret, som är ganska så framtung, är ursprungligen från Sverige och hade en ganska bra karriär i Hollywood. Men det är främst en kamp mellan Trintignant och Scheider där jag brukar gilla båda, men föredrar här Scheider som bara är cool.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Thief (Revisited)

2011-12-28T15:38:00.001+01:00

Jag har sett Thief (1981) för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som Michael Mann-fan är det en av mina favoritfilmer av honom och det är också hans långfilmsdebut (även om han gjorde en bra TV-film innan dess).

James Caan har själv sagt att det är hans favoritroll och mycket bra är han filmen igenom. Den har ett strålande Tangerine Dream-soundtrack och filmens sista 30 minuter gör att betyget höjs ett halvt snäpp.

Beginners

2011-12-27T22:51:00.000+01:00

Titel: Beginners
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2010
Regi: Mike Mills
I rollerna: Ewan McGregor, Mélanie Laurent, Christopher Plummer, Goran Visnjic

Handling: Oliver träffar Anna bara några månader efter att hans pappa Hal gått bort i cancer. Förälskelsen fyller Oliver med minnen av pappan, som vid 75 års ålder kom ut som homosexuell efter att ha mist sin fru efter ett långt äktenskap. Hals nya liv som gay blev på samma gång omtumlande och fantastiskt, inte minst då han träffade en yngre älskare, men också för att far och son kom varandra nära för första gången. Något som nu får största betydelse för Olivers kärlek till Anna.

Omdöme: När jag bestämde mig för att se filmen var det främst för att se Christopher Plummer. Jag visste inget om handlingen, om filmen skulle vara bra eller vilka andra som spelade med. Därför kom det mesta som en överraskning. Ewan McGregor spelar Oliver som efter sin far Hals (Christopher Plummer) bortgång har svårt att gå vidare och skaka av sig sorgen han känner. Då träffar han den söta och mystiska Anna (Mélanie Laurent) på en fest och han vill gärna spendera mer tid med henne, samtidigt som tiden med henne får honom att tänka tillbaka på sin tid som liten och sin mor och far.

Det är delvis en autobiografi av regissören/manusförfattaren Mike Mills där man dels får följa Oliver och Anna som nyförälskade, dels Oliver med sin far Hal efter att han kommit ut som gay och dels en inblick i Olivers barndom där pappa Hal oftast var frånvarande och där han istället mest umgicks med sin mamma Georgia (Mary Page Keller). Något som slår mig väldigt tidigt är hur mycket filmen påminner mig om Woody Allen. Till stor del är det musikvalen som görs, men även huvudpersonen Oliver och hans förhållande till Anna, Hal och Georgia. Det finns en del kärlek, humor och värme filmen igenom och det är alltid kul när man inte förväntar sig så mycket av en film och det blir till något trevligt.

Filmen blir aldrig för mycket av något och jag gillar att man går så smärtfritt mellan de tre historierna. Lite kul var att jag kände igen skådespelerskan som spelar Anna, men kunde inte placera henne förrän efter halva filmen då jag kom på att hon spelade och var duktig i Inglourious Basterds (2009). Jag älskade verkligen hennes och Ewan McGregors relation under inledningen, utan att avslöja för mycket. De passade fint ihop och båda spelar bra. Fokus skulle vara på Christopher Plummer, men det visade sig alltså att han inte var den enda som stod ut. Tycker han gör bra ifrån sig i birollen, men trodde han skulle få en än mer minnesvärd roll. Också kul att Goran Visnjic spelar Hals pojkvän, något jag helt missade (att det var han).

Jag är glad för att filmen är seriös, även om den har lite tendenser till att kunna vara lite crazy, men inget överdrivet. Att filmen påminner en hel del om en Woody Allen-film ser jag som något positivt. Den innehåller dock inte den lättsamma tonen hans filmer brukar innehålla utan detta skulle kunna vara en av hans mer seriösa och allvarliga filmer. Tycker även Ewan McGregor kan vara lite okomfortabel i många filmer jag sett med honom, men här känns han bekväm och passande filmen igenom. Helt enkelt en trevlig liten film som lämnar en del spår efter sig utan att verkligen låta känslorna flöda.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Texas Killing Fields

2011-12-27T15:07:00.000+01:00

Titel: Texas Killing Fields
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2011
Regi: Ami Canaan Mann
I rollerna: Sam Worthington, Jeffrey Dean Morgan, Jessica Chastain, Chloë Grace Moretz, Stephen Graham

Handling: The Fields i Texas är en plats där människor dör, en osäker och skrämmande plats som Texasborna har stor respekt för. Två mordutredare tänker till varje pris sätta dit den sadistiska mördaren som metodiskt dumpar sina offer där. De tvingas tänja på lagens gränser för att närma sig mördaren och en lösning på fallet.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia ser de öde fälten utanför Texas City som skådeplats för en osannolik mängd dumpade kroppar. De två mordutredarna från Texas City, Brian (Jeffrey Dean Morgan) och Mike (Sam Worthington), har fått ett lik på sina händer när en 15-årig flicka hittats bakom en byggnad i Texas City. Frågan är om utredningen har något att göra med seriemördaren som härjar i trakten och där kropparna brukar dumpas i fälten utanför Texas City.

Eftersom fälten ligger utanför deras område får de istället samarbeta med den ansvariga utredaren för det området, vilket visar sig vara Mikes ex-fru Pam (Jessica Chastain). Hon har befogenhet att låna utredare från Texas City och vill då ha hjälp av Brian och Mike som inte har något annat val än att hjälpa henne. Brian, som ursprungligen kommer från New York, är fast besluten att hitta mördaren och har blivit lite besatt av det hela. Mike å andra sidan är uppvuxen i Texas och vet hur lokalbefolkningen ska handskas. Poliserna har snart flera mordfall på sina bord och bevisen pekar mot två hallickar.

Värt att notera, och en av anledningarna till varför jag ville se filmen, är att regissören är Ami Canaan Mann, dotter till favoriten Michael Mann som för övrigt är filmens producent. Rent produktionsmässigt är det inget större fel. Inspelningsplatserna och fotot funkar filmen igenom, så även skådespeleriet till stora delar. Det stora problemet ligger i regin där man märker att det inte är en erfaren och särskilt duktig regissör. Det blir stundtals lite svårt att hänga med och man får inte heller förklarat varför de tre huvudkaraktärerna är så otrevliga, förutom då relationen mellan Mike och Pam, men inte mer än så.

Man bryr sig inte nämnvärt om karaktärerna, även om Little Anne (Chloë Grace Moretz) är en man kan sympatisera med lite grann. Hon är en ung flicka som Brian ser far illa i sin hemmiljö och gärna hjälper så gott han kan, samtidigt som man vet att hon kan vara mördarens nästa offer. Utvecklingen av karaktärerna är det dock lite av då man alltså får ytterst lite bakgrund för att förstå varför de är som de är. Jag hade gärna även sett Jessica Chastain få en större roll då hennes karaktär endast dyker upp lite här och där när en mordutredning tar fart.

Jag tycker materialet annars fanns där för att detta skulle kunnat bli riktigt spännande och till en tät och bra kriminalthriller. Men här saknas fingertoppskänslan då man inte lyckas få fram det lilla extra från actionsekvenserna eller uppbyggnaden. Det känns liksom lite slarvigt ihopsatt och det kan bara tillskrivas en regissör som inte riktigt kan få fram de där känslorna man vill känna i en sån här film. Ett annat problem som genomsyrar filmen är att de tre mordutredarna inte verkar följa polisrutiner utan kör sina egna race. De tillkallar inte hjälp från andra poliser utan försöker leka hjältar stup i kvarten. Då det inte är en sån typ av film blir det till ett störande element.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7

El habitante incierto

2011-12-26T17:44:00.000+01:00

Titel: El habitante incierto / The Uninvited Guest
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Spanien
År: 2004
Regi: Guillem Morales
I rollerna: Andoni Gracia, Mónica López, Francesc Garrido, Agustí Villaronga

Handling: Arkitekten Félix bor i en stor villa och försöker bearbeta att hans fru lämnat honom. En dag ringer en okänd man på dörren och ber att få låna Félix telefon, trots att det finns en telefonautomat precis utanför. Félix låter dock mannen kliva in och lämnar på dennes begäran även rummet. Efter en stund märker Félix att mannen försvunnit. Samma natt börjar han höra konstiga ljud i olika hörn av huset, är han vansinnigt paranoid eller lämnade aldrig gästen huset?

Omdöme: Det tar inte lång tid för denna spanjor att dra in en i rätt atmosfär. Félix (Andoni Gracia) jobbar hemifrån sin stora villa som han designat själv, bl.a. med en lönndörr som döljer ett dolt utrymme, men även en vind och källare. Villan är givetvis alldeles för stor för att vistas ensam i, men han är fast besluten att bo kvar i familjevillan trots att hans fru/flickvän Claudia (Mónica López) nyligen lämnat honom. Hon kommer på besök för att hämta lite grejer då hon ännu inte hunnit hämta allt. Det är uppenbart att känslor fortfarande finns dem emellan, men vad orsaken är till att det tagit slut är oklart.

Det är en intressant liten film. Man misstänker tidigt hur det ligger till, men filmen har mer att bjuda på när den ungefär halvvägs in tar en ny vändning som förändrar mycket. Från att vara en ganska så spänd historia blir det en del humor i det hela, utan att för den delen tappa fokus. Det finns en poäng med det hela och när man kommit till filmens slut tycker jag man fått ihop det på ett ganska bra och smart sätt. Med det sagt finns det en hel del att fundera på. Jag tror det är en film som kan dela tittare i två läger - de som gillar vändningen och upplösningen och de som helst hade sett att filmen fortsatt som den börjar. Jag känner att det funkar bra som det är då det blir annorlunda och oväntat.

Något som är intressant är att regissören Guillem Morales, som här gör sin långfilmsdebut, lär ha David Lynch och Roman Polanski som förebilder. Och det tycker jag man kan förstå med tanke på att det finns detaljer man tänker tillbaka på när filmen är slut för att försöka pussla ihop hur det ligger till. Det känns som man behöver se om filmen och det är något jag gillar. Just att man inte får allt förklarat gör att alla tyder filmen på olika sätt. Jag tror jag vet ungefär hur det ligger till, men det är som sagt klurigt och kul att ha sina teorier som inte alls behöver stämma...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Sällskapsresan

2011-12-26T01:10:00.000+01:00

Titel: Sällskapsresan
Genre: Komedi
Land: Sverige
År: 1980
Regi: Peter Hald & Lasse Åberg
I rollerna: Lasse Åberg, Jon Skolmen, Lottie Ejebrant, Kim Anderzon

Handling: Det är grisfest på Kanarieöarna i jultid och där befinner sig Stig Helmer Olsson på sin allra första utlandsresa. Till Kanarieöarna har han tagit sig trots sin fruktansvärda flygrädsla... Dr Levander, som försökt hjälpa Stig Helmer råda bot på sin flygrädsla, skall köpa hus på Kanarieöarna – och han betalar med "svarta pengar", pengar som Stig Helmer utan vetskap får smuggla in...

Omdöme: Det är kallt, snö och snart jul i Sverige. Då kan det vara skönt att packa väskan och sticka iväg till lite värme och slippa allt ett par veckor. Det är precis vad Stig Helmer (Lasse Åberg) och en hel del andra svenskar bestämmer sig för att göra. Då det är Stig Helmers första utlandsresa får vi följa med på den typiska charterresan som varje svensk nog varit med om. Och roligheterna börjar givetvis med en gång när karaktärerna introduceras på Arlanda.

Stig Helmer är en snäll, men väldigt naiv man i tidiga 40-års åldern. Han åker ensam, men träffar snart på norrmannen Ole (Jon Skolmen) som är desto mer resvan och visar sin svenske vän hur allt går till. På resan finns givetvis två fyllpåsar i form av Robban (Weiron Holmberg) och Berra (Sven Melander) som är filmens stora behållning. Speciellt Sven Melander är rent utsagt klockren när han däckar av all sprit om och om igen. En typisk svensk turist skulle jag vilja påstå. En sådan som sticker ut och som är lite skrikig, men oftast harmlös.

Det finns många trevliga karaktärer att lägga märke till under filmens gång, inte minst de tre killarna som jobbar åt SunTrip som arrangerat resan. De har diverse evenemang, grisfest, julfest och försöker hålla humöret uppe hos sina gäster. Filmen håller nog bäst under först två tredjedelerna, men sista halvtimmen blir det inte riktigt lika roligt då man liksom lärt känna alla karaktärer och det mesta sedan bara flyter på. Det är trots allt en svensk klassiker som får till många bitar ypperligt och som de flesta nog känner igen sig i på ett eller annat sätt.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1