fredag 27 januari 2023

Villain



Titel: Villain / Hej Vic, hur mår mamma / Gangsterguden
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Michael Tuchner
I rollerna: Richard Burton, Ian McShane, Nigel Davenport, Joss Ackland

Handling: Den mordiska och sadistiska gängledaren Vic Dakin är orolig för att hans kriminella imperium håller på att krossas.

Omdöme: Gangsterbossen Vic Dakin (Richard Burton) styr sitt gäng med järnhand och skyr inga medel för att inge rädsla och respekt bland de han har att göra med. Efter att ha torterat en man och lämnat honom hängandes blödande från en balkong, sätts polisutredaren Matthews (Nigel Davenport) exklusivt att spana på Vic och hans gäng.



Vic är medveten om att Matthews har koll på honom, men trots det planerar Vic tillsammans med sitt gäng en vågad kupp mot en pengatransport. Han har fått insiderinformation om att företaget de planerar att slå till mot inom kort ska övergå till att transportera pengarna i en värdetransportbil. Det gör att tiden är knapp och stöten genomförs därför innan dess då transporten sker med vanlig personbil.



Man etablerar tidigt att Vic är en hänsynslös gangster som dock har två svagheter - hans älskade gamla mor och unge Wolfe (Ian McShane) som Vic har ett gott öga till. Vic är något av en oberäknelig psykopat, men när han spenderar tid med sin mor är han som en schweizisk klocka vilket gör att polisen har enklare att hålla koll på honom.



Denna något bortglömda brittiska gangsterfilm visar sig vara en relativt hårdkokt historia men även en realistisk sådan. Det är liksom inte förskönat på något sätt. Och saker och ting går inte riktigt som planerat där både det ena och det andra går åt skogen vilket får Vic att behöva improvisera. Han är inte korkad även om han ibland är övermodig och trycker på det faktum att de alltid klarat sig.



Filmen kommer inte upp i toppen av gangsterfilmer, men den kan gott mäta sig med en del desto mer kända i genren som t.ex. Get Carter (1971) som kom samma år. Visst är Michael Caine minnesvärd i den och det är snarare en hämndhistoria än en renodlad gangsterfilm som det är här, men Richard Burton och gänget sköter sig bra här också.



Kanske att filmen är något bättre under den första halvan än den andra. Det är ändå här planeringen och genomförandet av kuppförsöket sker. Filmen tappar inte så värst mycket under andra halvan, men det blir lite mer att Vic och gänget måste hålla sig undan polisen som är dem på spåren. Mot slutet känner man av blinkningen till White Heat (1949) där ju James Cagney (för övrigt en av Richard Burtons förebilder) spelar en mammas pojke som leder ett gangstergäng på ett kallblodigt vis.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

torsdag 26 januari 2023

M3GAN



Titel: M3GAN
Genre: Thriller/Sci-Fi/Skräck
Land: USA/Nya Zeeland
År: 2022
Regi: Gerard Johnstone
I rollerna: Allison Williams, Violet McGraw, Amie Donald, Ronny Chieng

Handling: En robotingenjör på ett leksaksföretag bygger en verklighetstrogen docka som börjar skapa sitt eget liv.

Omdöme: Gemma (Allison Williams) jobbar på ett leksaksföretag som robotingenjör och tillsammans med sitt team försöker hon ta fram en ny robotleksak. Chefen David (Ronny Chieng) är dock föga imponerad av testerna och kräver bättre resultat. Då är olyckan framme när Gemmas syster och svåger omkommer i en bilolycka vilket lämnar Gemma att ta hand om sin systerdotter Cady (Violet McGraw).



Gemma är för självupptagen och fokuserad på sitt jobb för att ha egen familj, speciellt inte ett barn. Självklart vill hon inte att Cady ska hamna hos fosterfamilj eller liknande, så hon gör så gott hon kan. Men deras relation är allt annat än bra till en början och socialtjänsten kommer på besök för att se hur Cady mår i sin nya omgivning.



En dag får Gemma en idé av Cady vilket gör att Gemma börjar skapa en unik robotdocka som ska kunna avlasta föräldrarna när de inte har tid. Robotdockan får namnet M3GAN och är så pass intelligent att den lär sig ju mer tid den spenderar med barnet, i det här fallet Cady.



På förhand låter det givetvis som en upphottad version av Den onda dockan, alltså Child's Play (1988). Och visst är det lite åt det hållet. Vi har en docka som får eget liv och med det kommer ondska. Men det är mer än så här eftersom man får lite vibbar av The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgment Day (1991) då robotdockan är av titan, hela tiden lär sig och anpassar sig till sin omgivning, inklusive att kunna förvränga rösten för att låta som någon annan.



Det är tack och lov en film som inte är humorbefriad vilket gör att man har lite kul med filmen. Den är dock långt ifrån skrämmande som man kanske hade önskat sig mer av. Filmen lär från början ha varit tänkt att vara grymmare och blodigare, men när filmen klipptes märkte man att den kunde vara effektiv om man tonade ner våldet en del. Man filmade om en del scener och resultatet blir en tonårsvänlig skräckfilm. Som sagt, särskilt skrämmande blir det inte, men trots allt underhållande.



En sak man tar med sig från filmen är att den ger ett varningens finger till ett samhälle som är alltmer beroende av teknik och appar. Ett beroende som är farligt nära det filmen visar upp. Med andra ord att folk använder tekniken och appar helt i blindo utan att egentligen ha koll. Till slut kan ett beroende och abstinens uppstå, något flickan Cady uppvisar likt en pundare som behöver sin fix.



Visst är det en film som får ses som lite underhållning för stunden, men det är skönt att den ändå skapar en del frågeställningar och inte bara blir en korkad skräckfilm som så många andra. Den vinner en del pluspoäng på det. Sen är det nog ett bra val att ha en skådespelerska (Amie Donald) som spelar M3GAN och låta ansiktet vara dockaktigt istället för att låta en massa dataeffekter förstöra realismen.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

onsdag 25 januari 2023

The Edge



Titel: The Edge / På gränsen
Genre: Äventyr/Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Lee Tamahori
I rollerna: Anthony Hopkins, Alec Baldwin, Elle Macpherson, Harold Perrineau

Handling: När ett litet flygplan störtar i Alaskas iskalla vildmark ställs den intellektuelle miljardären Charles Morse mot den självbelåtne modefotografen Robert Green i en brutal kamp för att överleva. De inser snart att den största faran inte finns i omgivningen utan i deras egna sinnen, i form av rädsla, svek och mord.

Omdöme: En grupp människor flyger ut till vildmarken i Alaska för ett fotouppdrag. Tanken är att modefotografen Bob Green (Alec Baldwin) med sitt team ska fota fotomodellen Mickey Morse (Elle Macpherson) med Alaskas natursköna landskap som bakgrund. Med på resan är Mickeys make, miljardären Charles Morse (Anthony Hopkins). Han visar sig veta allt, ja det mesta, åtminstone i teorin.



När så Charles, Bob och assistenten Stephen (Harold Perrineau) bestämmer sig för att flyga till en närbelägen plats, är olyckan framme och det lilla flyget störtar. Det blir nu en kamp för överlevnad för männen som inte kan räkna med att någon kommer att leta efter dem där de är då de flög till en annan plats än vad de sagt till teamet som stannade kvar på resorten de bor på.



Under överlevnadsäventyret ställs männen öga mot öga med naturen och den tuffa terrängen. Dessutom har en kodiakbjörn fått upp spåret efter dem. Som om det inte vore nog dyker ett par hemligheter upp som Charles och Bob har sinsemellan som gör att läget blir än mer laddat då tankar om mord dyker upp.



Manus av gamle räven David Mamet och regi av Lee Tamahori som inte direkt rosade marknaden med sina två nästkommande filmer Along Came a Spider (2001) och Bond-fiaskot Die Another Day (2002). Han hade dock tidigare gjort de desto bättre Once Were Warriors (1994) och Mulholland Falls (1996). Denna kan tack och lov läggas till hans mer sevärda alster.



Det är tre saker som gör detta överlevnadsäventyr trevligt. Musiken av Jerry Goldsmith får första guldstjärnan. Det är vackert och passande, skapar helt klart god stämning på egen hand. Naturlandskapet får den andra guldstjärnan då det är en karaktär i sig. Utspelar sig i Alaska, men inspelat i Alberta, Kanada. Den tredje guldstjärnan får Bart the Bear. Scenerna med denna kodiakbjörn är ytterst välgjorda och Bart the Bear själv gör en övertygande prestation i en av sina sista filmroller.



Vad gäller de övriga prestationerna är det inte helt oväntat Hopkins som gör bäst ifrån sig i rollen som den intellektuelle miljardären som misstänker att modefotografen vänstrar med frun och dessutom vill döda honom. Hopkins är bäst, men Baldwin funkar också helt ok även om det är en annan klass mellan dem. Tungvikt mot mellanvikt skulle man kunna säga.



God underhållning och ett på det stora hela välgjort överlevnadsäventyr. Intressant att koka ihop kampen mot naturen och den de båda männen har sinsemellan när de försöker överleva i vildmarken. En sak som är ett plus är att scenerna med flygplanet som störtar och björnen känns äkta. Skönt att slippa en massa taffliga specialeffekter som definitivt hade sänkt upplevelsen ett snäpp eller två.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

tisdag 24 januari 2023

52 Actors - Ray Milland


Ray Milland har kanske hamnat lite i skymundan av de allra största. Har själv ofta tänkt på honom som en fattigmans Cary Grant då de ibland påminner om varandra sett till rösten och stilen. Men det skulle vara att underskatta honom och inte ge honom det erkännande han förtjänar. Han vann trots allt en Oscar och har uppenbarligen lämnat ett tillräckligt stort avtryck med flera fina roller och filmer.

Fyra filmer var givna för en topp fem. Men vilken skulle bli den femte? Det hetaste kandidaten var Sullivan's Travels (1941), men efter att ha sett om den kunde det konstateras att den nog inte kan räknas. Han är okrediterad i rollistan och lär dyka upp som en bakgrundskaraktär som en av huvudpersonerna springer förbi.

Eftersom det är smått omöjligt att välja en av de tre filmerna det står mellan för femteplatsen, får alla tre komma med. Dessutom får de dela femteplatsen då det är för svårt att bestämma vilken som gillas mest. Väljer att för enkelhetens skull presentera dessa tre i årtalsordning.



Plats #5

Alias Nick Beal (1949)


Milland är skön som den mystiske Nick Beal i denna lite annorlunda film-noir. Ögonen säger väldigt mycket när han filmen igenom lurigt får folk att göra som han vill.



Plats #5

The Thief (1952)


En film helt utan dialog, något man inte ser varje dag där man finurligt låter oss följa forskaren Dr. Allan Fields (Milland) som blivit spion. Detta kräver en del av Milland som elegant visar känslorna och ångesten karaktären känner.



Plats #5

Panic in Year Zero! (1962)


Ray Milland spelar inte bara huvudrollen som Harry, han regisserar även denna klart intressanta film med frågan tänk om när en kärnvapenbomb detonerar och han måste försöka skydda sin familj.



Plats #4

Love Story (1970)


Finstämt romantiskt drama där Milland spelar Oliver Barrett III, den strikte fadern till huvudpersonen.



Plats #3

The Big Clock (1948)


Klassisk film-noir där Ray Milland i rollen som George Stroud måste försöka bevisa att han är oskyldig. En film som senare fick en minst lika bra remake i No Way Out (1987).



Plats #2

The Lost Weekend (1945)


En klassiker (Oscarsvinnare) av Billy Wilder där Milland mycket bra och övertygande spelar den alkoholiserade Don Birnam. En roll som resulterade i hans enda Oscarsvinst.



Plats #1

Dial M for Murder (1954)



En favorit av Hitchcock med Ray Milland i rollen som Tony Wendice som planerar det perfekta mordet på sin fru. En näst intill perfekt prestation av Milland i denna storklassiker.



Totalt har 12 filmer setts med Ray Milland:

The Major and the Minor (1942)
The Uninvited (1944)
Ministry of Fear (1944)
The Lost Weekend (1945)
The Big Clock (1948)
Alias Nick Beal (1949)
The Thief (1952)
Dial M for Murder (1954)
Panic in Year Zero! (1962)
X: The Man with the X-Ray Eyes (1963)
Love Story (1970)
Battlestar Galactica (1978)

Totalt snittbetyg på samtliga 12 filmer (av 5.00) = 3.17

måndag 23 januari 2023

Anger Management



Titel: Anger Management
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2003
Regi: Peter Segal
I rollerna: Adam Sandler, Jack Nicholson, Marisa Tomei, John Turturro, Luis Guzmán, Woody Harrelson, John C. Reilly, Harry Dean Stanton

Handling: Dave Buznik är en något blyg och tillbakadragen affärsman som efter en rad olyckliga omständigheter blir arresterad och dömd att gå i terapi för att hantera sin aggressivitet. Dessvärre ser inte terapin ut att bli särskilt framgångsrik då den som ska leda kursen verkar mer eller mindre galen.

Omdöme: Dags för lite terapi med Dr. Buddy Rydell (Jack Nicholson). Dave Buznik (Adam Sandler) har nämligen efter en incident ombord ett flyg blivit dömd att gå i gruppterapi hos Buddy. Under gruppterapin möter Dave "likasinnade" som t.ex. Chuck (John Turturro) och Lou (Louis Guzmán) som också har problem med sin ilska.



Omständigheterna gör att Dave måste gå i intensiv terapi hos Buddy, vilket innebär att Buddy ska bo hos Dave och vara med honom dygnet runt i 30 dagar. Daves flickvän Linda (Marisa Tomei) blir i princip ersatt av Buddy i en månad och med tanke på Buddys metoder är det en situation som kan liknas vid en tickande bomb.



Hade sett filmen en gång i tiden och hade fått för mig att det var mer av en crazy-komedi där Sandler och Nicholson mest gapar och skriker på varandra. Lite av den varan blir det men i desto mindre dos än väntat. Sen är det kul att så pass många kända namn dyker upp i birollerna, för det mesta i ganska minnesvärda roller. Woody Harrelson ser t.ex. inte klok ut i rollen som Galaxia.



Skådespelarna gör en hel del för att filmen ska funka. Nicholson får ta ut svängarna en del men känns hela tiden i kontroll. Sandler är något ojämn och jag kan inte hjälpa att flera gånger tänka på Ben Stiller och att han nog hade kunnat funka bättre i rollen. Men det är en smaksak. Marisa Tomei är annars som klippt och skuren för den här typen av roller och filmer. Hennes roll och karaktär hade gott kunnat utvidgas för att ge henne mer utrymme.



Vad som kunde blivit en urflippad galen komedi håller sig tack och lov på mattan. Dessutom uppvisar den en del hjärta vid sidan om humorn. Även med en romantisk historia som blir ganska central för filmen när man kommer längre in. Detta i kombination med en liten twist gör att det trots allt är ett ganska genomtänkt manus.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2

söndag 22 januari 2023

Mille milliards de dollars / A Thousand Billion Dollars



Titel: Mille milliards de dollars / A Thousand Billion Dollars
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike
År: 1982
Regi: Henri Verneuil
I rollerna: Patrick Dewaere, Mel Ferrer, Michel Auclair, Jeanne Moreau

Handling: En journalist försöker hitta sanningen bakom ett stort företags skumma affärer. Vad han hittar är så stort att hans liv är i fara.

Omdöme: Paris-journalisten Paul Kerjean (Patrick Dewaere) blir kontaktad av en anonym källa som sent en kväll vill träffa honom i ett parkeringsgarage. Paul får reda på att källan har smaskig information om en mäktig affärsman som äger det största elektronikföretaget i landet. Vad som till en början verkar handla om ett otrohetsfall visar sig så småningom vara något mycket större.



Ju mer Paul gräver i fallet, ju större blir det. Elektronikföretaget visar sig bl.a. haft affärer med ett stort amerikanskt företag ägt av Cornelius A. Woeagen (Mel Ferrer). Paul hittar oroväckande affärer och kontakter som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det står snart klart att Paul kommit en konspiration på spåren och frågan är inte om utan när han behöver oroa sig för sitt eget liv.



Det är inte en film som kan mäta sig med de desto bättre amerikanska motsvarigheterna som The Parallax View (1974) och All the President's Men (1976) eller för den delen franska motsvarigheten I... comme Icare (1979), som för övrigt också regisserades av Henri Verneuil. Synd då materialet fanns där för att göra det här till något klart bättre.



Det blir en något sömnig film att ta sig igenom. Ett dialogdrivet manus som lägger på mer och mer information, något som inte behöver vara fel men när det inte känns som det leder framåt blir alldeles för stillastående. Ett problem är att tempot är på tok för svagt och någon direkt tät stämning eller spänning går inte att tala om. Ett av problemen är pianomusiken som istället hör hemma i en pianobar och inte i vad som ska vara en konspirationsthriller.



Materialet finns som sagt på plats, det kan man inte säga något om. Men när pulsen på filmen hela tiden ligger i viloläge blir det svårt att ryckas med i journalisten Paul Kerjeans öde. Om ett manus bara är korkat och inte har så mycket att komma med är en sak. Det är en annan när regissören inte gör tillräckligt med materialet. Ändå lite konstigt med tanke på att Henri Verneuil alltså tidigare gjorde den klart mycket bättre konspirationsfilmen I... comme Icare (1979). Kanske la han allt krut på den och hade inte mer att ge här, men detta borde helt klart blivit något mer i den stilen. Nu blir det mest en besvikelse.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0