tisdag 20 augusti 2019

52 Directors - Robert Altman



Robert Altman anses av många som en ypperlig regissör. Personligen delar jag inte riktigt den uppfattningen, även om han gjorde filmer som uppskattas. Det är dock ofta något med hans filmer som lockar och väcker nyfikenhet. Inte alltid filmerna når upp till potentialen, men vissa uppskattas mer än andra. Hans filmer höll en relativt jämn nivå utan vare sig de riktiga topparna eller dalarna, vilket är på både gott och ont.

Även om han hade en lång karriär känns det som hans topp var under 70-talet då han var mest produktiv. Han fick sedan något av en comeback under 90-talet med ett par gedigna filmer, men topp fem domineras med filmer från hans storhetsperiod. Filmer som präglas av en lite speciell stämning som hans filmer ofta bjöd på.




Plats #5

That Cold Day in the Park (1969)


En slow burner som inleder som ett kammardrama i en lägenhet för att sakta men säkert utvecklas till en psykologisk dramathriller. En duktig Sandy Dennis i huvudrollen och ett klimax som är tillfredsställande. Påminner en del om Altmans senare film Images (1972).



Plats #4

McCabe & Mrs. Miller (1971)


En ganska fascinerande film som inte släpper taget om en. För även om den bitvis är lite småtråkig så tar den sig och bjuder både på ett par bra prestationer, en speciell stämning och lite annorlunda foto och ljussättning.



Plats #3

Short Cuts (1993)


Många historier och livsöden sammanlänkas i denna både intressanta och välspelade film. En del historier och karaktärer får en att känna och man är nyfiken att följa hur det ska gå.



Plats #2

Images (1972)


En film som tidigt lockar och gör en nyfiken. Lite som Polanskis lägenhetstrilogi där den psykologiska biten blir central för utvecklingen. Stämningsfull och småspännande mest hela tiden.



Plats #1

The Long Goodbye (1973)


Den ständigt cigarettrökande privatdetektiven Marlowe spelas skönt och bekymmerslöst av Elliott Gould. Nästan lite nonchalant och kaxigt, vilket passar bra. En mysig modern noir i trevliga Los Angeles-miljöer.





Totalt har 12 filmer setts av Robert Altman:

Countdown (1967)
That Cold Day in the Park (1969)
MASH (1970)
McCabe & Mrs. Miller (1971)
Images (1972)
The Long Goodbye (1973)
California Split (1974)
Nashville (1975)
3 Women (1977)
The Player (1992)
Short Cuts (1993)
Gosford Park (2001)

Totalt snittbetyg på samtliga 12 filmer (av 5.00) = 3.08





Vilka fem filmer har Henke valt?

måndag 19 augusti 2019

The Dead Don't Die



Titel: The Dead Don't Die
Genre: Komedi/Skräck
Land: USA
År: 2019
Regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Bill Murray, Adam Driver, Tilda Swinton, Chloë Sevigny, Caleb Landry Jones, Danny Glover, Steve Buscemi, Selena Gomez, Tom Waits

Handling: I den sömniga småstaden Centerville står något inte riktigt rätt till. Månen är extra stor, dygnets timmar blir oförutsägbara och djur börjar visa ovanliga beteenden. Ingen vet riktigt varför. Nyhetsrapporterna är läskiga och forskare börjar bli oroliga. Men ingen förutser de märkligaste och farligaste konsekvenserna som snart kommer att börja plåga Centreville. De döda stiger upp från sina gravar och attackerar de levande - och medborgarna i staden måste slåss för sin överlevnad.

Omdöme: Det är intressant hur vissa regissörer uppskattas med en gång medan andra behöver tid på sig. Min knackiga relation till Jim Jarmusch och ett par av hans tidiga filmer gjorde att jag inte direkt var sugen på mer. Kändes helt enkelt inte som en regissör för mig. Men med hans lite nyare filmer som Broken Flowers (2005), Only Lovers Left Alive (2013) och till viss del även Paterson (2016) uppskattas han lite mer.



Här har de tre huvudpersonerna från de ovan nämnda filmerna samlats. Bill Murray är polismästaren Cliff Robertson, Adam Driver är hans yngre kollega Ronnie Peterson och Tilda Swinton är Zelda Winston, stadens nya begravningsentreprenör. De får fullt upp när den lilla sömniga staden plötsligt får besök av levande döda - zombies. Ronnie säger tidigt att det inte kommer sluta väl, är hur lugn som helst trots detta och diggar filmens titelmelodi "The Dead Don't Die" av Sturgill Simpson.



En skräckkomedi, om zombies på det, är inte det enklaste att få till. Filmen har till stor del inställningen att man driver med genren, men inte på ett sätt som Shaun of the Dead (2004). Istället är det en mer lågmäld skräckkomedi och det passar bra. Det hålls för det mesta på en skönt avslappnad nivå och är ändå välgjord och på det stora hela seriös. Det är bara det att Cliff och Ronnie är medvetna om att de är med i en film med Jim Jarmusch som regissör.



Det är humor som inte alltid går hem, men när den gör det skrattar man gott. Tilda Swintons karaktär är en udda figur som omedelbart för tankarna till Uma Thurman i Kill Bill: Vol. 1 (2003). Hennes Zelda visar sig även ha mer än så att bjuda på. Murray och Driver är sköna och Larry Fessenden som motellägaren Danny Perkins är en klockren Jack Nicholson-kopia. Steve Buscemi är inte heller helt fel, även om man hade velat se mer av honom. Caleb Landry Jones som skräckfilmsfantasten Bobby Wiggins funkar också bra i en film som är bättre än sitt rykte, om man inte förväntar sig för mycket.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.0

söndag 18 augusti 2019

Scary Stories to Tell in the Dark



Titel: Scary Stories to Tell in the Dark
Genre: Skräck/Fantasy/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2019
Regi: André Øvredal
I rollerna: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Dean Norris

Handling: En grupp tonåringar försöker lösa ett mysterium som involverar en serie fruktansvärda dödsfall i deras lilla hemstad.

Omdöme: Den här typen av skräckisar där man har ett gäng ungdomar/barn som hamnar i trubbel har det kommit en rad av på senare tid, som t.ex. It (2017) och den klart bättre Summer of '84 (2018). Det är svårt att lyckas då det redan på förhand känns lite barntillåtet när just barn är inblandade.



För regin står norske André Øvredal som tidigare bl.a. gjort Trolljegeren (2010) och The Autopsy of Jane Doe (2016), två småtrevliga filmer. Tyvärr lyckas han inte direkt följa upp dessa med någon vidare bra film här.



Historien tar plats i en liten stad år 1968. Vietnamkriget är i full gång och Richard Nixon är på väg att bli vald som USA:s president. Det är inget fel med denna bit av filmen när vi får lära känna en grupp tonåringar just som de ska fira Halloween. De tar sig till ett obebott kråkhus där de kommer över en bok som sägs innehålla historier som kvinnan i huset berättade för barn innan de dog.



Dödsboken skriver sina egna historier om de inblandade ungdomarna, och de läser givetvis historierna som då besannas. Tänker en del på Final Destination (2000) där ett gäng (äldre) ungdomar måste försöka förhindra sin egen död. Där funkar det bättre än vad det gör här när Guillermo del Toro, som varit med och skrivit manuset och producerat slängt in för honom typiska fantasy-figurer och andra inslag.



Filmen inleder helt ok med att fånga 1968. Man slipper ju på så vis allt som har med mobiler och internet att göra. Däremot har storyn väldigt lite att göra med vad som händer i landet i bakgrunden. Den går istället sin egen väg in i fantasyvärlden som dödsboken skapar. Man kommer aldrig in i filmen och även om den på sina håll skapar lite spänning så finns inte stämningen riktigt där. Nu förväntade man sig inte så mycket, tyvärr bjöd den inte på mycket för att överträffa förväntningarna. Trista karaktärer och skådespelare gör också sitt.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.5

lördag 17 augusti 2019

Child's Play



Titel: Child's Play
Genre: Skräck
Land: USA/Kanada
År: 2019
Regi: Lars Klevberg
I rollerna: Gabriel Bateman, Aubrey Plaza, Brian Tyree Henry, Tim Matheson, Mark Hamill (röst)

Handling: En mamma ger sin son en docka på hans födelsedag, omedveten om den ondska som lurar bakom dess leende.

Omdöme: När filmen inleds med att den gamla Orion-loggan dyker upp känner man sig genast hemma. Orion som släppte en rad härliga filmer under främst 80-talet. Originalet Child's Play (1988) släpptes dock av ett annat filmbolag. Ett småtrevligt och småroligt original för övrigt.



Om man sett originalet vet man ungefär vad som väntar. Dock skiljer sig filmerna åt en hel del. Bakgrundsstoryn till hur dockan blir den onda dockan Chucky är t.ex. helt annorlunda mot originalet. Likväl är dödsfallen annorlunda. Ungen Andy (Gabriel Bateman) är också äldre här (13 år) jämfört med 6 år i originalet. Han har också ett par tonårsvänner här vilket gör att premissen ändras avsevärt på sina håll, och det blir inte till det bättre. Snarare som The Goonies (1985) eller liknande vilket man gärna hade varit utan.



Till stor del har norske regissören Lars Klevberg lyckats bra med att göra filmen tillräckligt mörk. Dockan Chucky (med röst av Mark Hamill kul nog) är överlag bra. En sak man dock saknar är humorn och glimten i ögat som det kändes som originalet hade mer av. Det gjorde att Chucky kändes ondare och mer psykopatisk än här.



På sina håll blir filmen ganska brutal, men det håller en lite ojämn nivå då man i många fall undviker att visa exakt vad Chucky gör vid dödsögonblicket. Man känner att man lika gärna hade kunnat visa det fullt ut när man ändå gör det i vissa lägen. Filmen håller överlag helt ok och underhåller som en sån här film ska göra. Vad som drar ner den en aning är när man närmar sig slutuppgörelsen när Buddi2-dockan ska släppas. Då blir det lite för mycket och Goonies-gänget ska klara biffen. Om man istället tagit tillfället i akt och låtit Chucky avpollettera Andys vänner så hade det definitivt höjt. Överlag en småkul nyversion.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

fredag 16 augusti 2019

Once Upon a Time... in Hollywood



Titel: Once Upon a Time... in Hollywood
Genre: Drama/Komedi
Land: USA/Storbritannien/Kina
År: 2019
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Kurt Russell, Bruce Dern, Michael Madsen

Handling: Los Angeles år 1969. En smått avdankad TV-stjärna och hans stuntman försöker klänga sig fast i ett Hollywood de inte längre känner igen.

Omdöme: Innebär en ny Tarantino per automatik en modern klassiker? Vad han gjort är att blanda riktiga personer och händelser med fiktiva personer och fiktion. Till en början är det inte så lätt att se det, men när Roman Polanski och Sharon Tate dyker upp en bit in, flyter verklighet och fiktion ihop till något annorlunda.



Det är inte den gamla typiska Tarantino-filmen utan man känner att det är en Tarantino som kanske tagit ett steg tillbaka. På så vis får vi en mer "normal" film utan de dialogdrivna scenerna han är så känd för. Inte heller coolheten finns där på samma sätt. Avsaknaden av sköna karaktärer är också påtaglig.



Något som däremot finns där är känslan för detaljer vad gäller att ta fram en era, i det här fallet slutet av 60-talet då historien utspelar sig under 1969. Många gånger en fröjd för ögat när denna tid tagits tillbaka mitt framför ögonen på en. Fast det är inte gjort med den klassiska Tarantino-touchen om man får kalla det. Det är nedtonat för att vara hans verk.



Leonardo DiCaprio är Rick Dalton, en skådespelare som mest gjort sig känd på TV i en cowboyserie. Han får främst spela skurkroller och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) följer med vart han än är. Det har gått så långt att Cliff efter alla år tillsammans blivit Ricks bäste vän och lite av en allt-i-allo.



Rick bor fint i Hollywood och hans granne är ingen mindre än Roman Polanski och hans vackra fru Sharon Tate (Margot Robbie). Polanski är förmodligen Hollywoods, kanske världens hetaste regissör för tillfället efter succén Rosemary's Baby (1968). Nu kommer Rick, Cliff och Sharon bli mer än bara grannar när händelser längre fram kommer föra dem samman.



Här finns några roliga och intressanta saker, som vanligt när det handlar om Tarantino. Gillar t.ex. hur man fått in DiCaprio i gamla filmer och filmaffischer på ett snyggt sätt. Hade gärna fått vara mer av detta. Som tidigare nämnts fångas eran fint med bilarna och annat. Även kul att få med ett par stjärnor från den tiden som Steve McQueen och Bruce Lee, även om de visas upp med lite blandat resultat.



Det känns som det saknas något. Det här är inte vad man förväntar sig. Det är inget speciellt eller direkt minnesvärt. I ärlighetens namn skulle det i stort sett kunna vara vilken regissör som helst som gjort filmen. Handlingen är inte så genomtänkt som man är van vid när vi talar Tarantino. Skådespelarvalen känns inte helt inspirerade, men där Brad Pitt och Margot Robbie nog funkar bäst.



De 160 minuterna hade kunnat utnyttjas bättre då vissa scener inte hade behövts och där det under långa stunder inte leder någonvart. Till slut exploderar filmen under en sekvens som blir filmens enda riktiga wow-ögonblick. Det är långt ifrån tillräckligt för att man ska längta efter att se om filmen som med många andra av regissörens filmer. Helt enkelt alldeles för mediokert för att bli minnesvärt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.4

---

Om visningen: Ingen märkvärdig IMAX-visning, vilket hade att göra med att det inte var någon märkvärdig Tarantino-film. Dock alltid värt att ses i IMAX och slukas upp av vad som sker på den stora duken.

Ett mindre störningsmoment var paret som satt på samma rad som genom hela filmen småpratade och kommenterade saker under filmens gång. Det var även de som skrattade högst när sådana scener dök upp. Hade filmen engagerat mer hade det blivit en tillsägelse, men som det var nu störde det inte tillräckligt.

torsdag 15 augusti 2019

Mina favoritprestationer - 1998

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Edward Norton (American History X)

Som nynazisten och storebrodern Derek Vinyard.



Jeff Bridges (The Big Lebowski)

Som den store slackern "The Dude" Lebowski.



John Turturro (The Big Lebowski)

Som den latinamerikanske bowlingspelaren Jesus Quintana.



Vince Vaughn (Clay Pigeons)

Som den smått psykopatiske cowboyen Lester Long.



Gene Hackman (Enemy of the State)

Som den sluge och hemlighetsfulle säkerhetsexperten kallad Brill.



Brendan Gleeson (The General)

Som den notoriske brottslingen Martin Cahill, kallad The General.



Philip Seymour Hoffman (Happiness)

Som den psykiskt labile grannen Allen.



John Malkovich (Rounders)

Som den egensinnige ryssen Teddy KGB.



Jim Carrey (The Truman Show)

Som den ovetande realitystjärnan Truman Burbank.



Ed Harris (The Truman Show)

Som Truman Show-regissören och fadersfiguren Christof.



Andra som var med i diskussionen:

Michael Keaton (Desperate Measures)
Hugo Weaving (The Interview)
Franka Potente (Lola rennt)