onsdag 25 november 2020

Sammanfattning av Europeisk Filmfestival

Mellan den 11-22 november bjöds det på Europeisk Filmfestival här på Movies - Noir. Sammanlagt sågs 23 filmer från en rad länder runt om Europa. Runt hälften av filmerna fick mer än godkänt i betyg och få hamnade i kategorin besvikelser.

Nedan följer en titt på de 23 filmerna, indelade i fyra block:

Klart bra/över förväntan
Bra/klart sevärda
Helt ok/sevärda
Mindre bra/besvikelser



KLART BRA/ÖVER FÖRVÄNTAN:



Only the Animals (2019) - Frankrike
Gibraltar / The Informant (2013) - Frankrike
L'autre vie de Richard Kemp / Back in Crime (2013) - Frankrike
A Viszkis / The Whiskey Bandit (2017) - Ungern



BRA/KLART SEVÄRDA:



Nokas (2010) - Norge
En ganske snill man (2010) - Norge
Stratos (2014) - Grekland
Strangled (2016) - Ungern
The Invisible Guardian (2017) - Spanien
Tore tanzt / Nothing Bad Can Happen (2013) - Tyskland
Goliat (2018) - Sverige
Braqueurs / The Crew (2015) - Frankrike



HELT OK/SEVÄRDA:



La mécanique de l'ombre / The Eavesdropper (2016) - Belgien
Fleuve noir / Black Tide (2018) - Frankrike
Human Capital (2013) - Italien
Hurok / Loop (2016) - Ungern
Under the Tree (2017) - Island
The Heineken Kidnapping (2011) - Holland
To Steal from a Thief (2016) - Spanien



MINDRE BRA/BESVIKELSER:



Yella (2007) - Tyskland
Les traducteurs / The Translators (2019) - Frankrike
Why Me? (2015) - Rumänien
Het vonnis / The Verdict (2013) - Belgien

tisdag 24 november 2020

Hockey Night



Titel: Hockey Night / En tjej i hockeylaget
Genre: Drama/Sport
Land: Kanada
År: 1984
Regi: Paul Shapiro
I rollerna: Megan Follows, Yannick Bisson, Rick Moranis, Maury Chaykin

Handling: När en ung tjej vill vara med i det lokala ishockeylaget, möts hon av motstånd. Men hon får också support, speciellt från en av spelarna.

Omdöme: En kanadensisk TV-film om tjejhockey? Inte riktigt. Med ett simpelt, men inte dåligt upplägg ser vi Cathy Yarrow (Megan Follows) flytta från storstaden till en liten håla i Ontario med sin lillasyster och mamma som nyligen separerat från systrarnas pappa. I den lilla staden finns inte mycket att göra. Det mesta handlar om ishockey under vintermånaderna. Cathy tar då chansen att försöka spela till sig en plats i det lokala ishockeylaget då hon trots allt vunnit två mästerskap med sitt tjejlag. Problemet är att det inte finns något tjejlag här, så hon får försöka ta plats bland killarna...



Filmen kom ett par år efter klassikern Slap Shot (1977), men innan t.ex. Youngblood (1986) som blev desto mer känd. Den stora skillnaden, förutom att vi har en tjej i blickfånget, är att hon är målvakt. En utsatt position till att börja med och där pressen blir ännu större med tanke på omständigheterna. Hon är dessutom en späd liten tjej, så hon får det hett om öronen när de större grabbarna testar henne framför målet.



Detta är långt ifrån bara en sportfilm. Här finns alla de klassiska elementen om att växa upp. Cathy har trubbel hemma då hon saknar sin pappa, men har ändå en bra relation till mamman och lillasystern. Hon träffar en ny tjejkompis som hon spenderar en del tid med. Och så är frågan om hon kommer få ihop det med lagets stjärna, Spear Kozak (Yannick Bisson). Megan Follows i huvudrollen är svår att ogilla. Inget spektakulärt i hennes agerande, men naturlig som det mesta med filmen får sägas.



Filmen är endast på runt 75 minuter men hinner med ganska mycket på denna tid. Det är inte för mycket ishockey, men man får sig en lagom dos och en ganska charmig inramning. En kul återkommande grej är hur de genom högtalarsystemet söker efter en pojke vid namn Joey som är bortsprungen varje gång det spelas match. Kommentatorn Bum Johnston (Maury Chaykin) har även en ganska skön jargong. Sammantaget en film som inte gör bort sig, som är lite mysig och charmig även om den inte går till historien som något man inte sett förr.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Another 52 Directors - Paul Schrader



Paul Schrader, mannen som skrev manusen till Taxi Driver (1976) och Raging Bull (1980). Hans manus och filmer har oftast ett mörker som får ut det mesta (både det bästa och värsta) ur karaktärerna. Detta har han även visat prov på som regissör där karaktärsstudierna blir minst lika viktiga som handlingen. Inte alltid filmer med hög omtittningsfaktor, men filmer som får en att känna och som drar in en. Och alltså med starka prestationer.

Vi får kanske inte den starkaste topp fem, men samtliga är de välspelade och gripande på ett eller annat sätt. En del lite underskattade filmer också, inte minst de två i topp.




Plats #5

Auto Focus (2002)


Greg Kinnear och Willem Dafoe övertygar tillsammans i denna verklighetsbaserad uppgång och fall-historia. Sevärd och välspelad film som tappar en del när det börjar gå utför för huvudpersonen.



Plats #4

Blue Collar (1978)


I Schraders regidebut bjuds man på tre bra prestationer av Richard Pryor, Harvey Keitel och Yaphet Kotto i denna film om arbetarklassen. Både stark och med en del komiska inslag.



Plats #3

Affliction (1997)


Starkt, mörkt och välspelat drama med Nick Nolte, Willem Dafoe, Sissy Spacek och Oscarsvinnande James Coburn.



Plats #2

American Gigolo (1980)


Bättre än sitt rykte är detta en underskattad film av Paul Schrader. Stilren och med musik av Giorgio Moroder. Dessutom ger Richard Gere sin främsta rollprestation.



Plats #1

Light Sleeper (1992)


En liten pärla till film med gott om stämning och fina prestationer, inte minst av Willem Dafoe. New York-miljöerna fångas fint och historien håller en på tårna filmen igenom.





Totalt har 9 filmer setts av Paul Schrader:

Blue Collar (1978)
Hardcore (1979)
American Gigolo (1980)
The Comfort of Strangers (1990)
Light Sleeper (1992)
Affliction (1997)
Auto Focus (2002)
Dog Eat Dog (2016)
First Reformed (2017)

Totalt snittbetyg på samtliga 9 filmer (av 5.00) = 3.11


måndag 23 november 2020

The Nest



Titel: The Nest
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Kanada
År: 2020
Regi: Sean Durkin
I rollerna: Jude Law, Carrie Coon, Oona Roche, Charlie Shotwell

Handling: En familj följer pappans önskningar och flyttar till England då han erbjudits ett nytt jobb. Det hela blir dock inte som de väntat sig och deras familjerelationer sätts på stora prövningar.

Omdöme: Det skulle ta nästan tio år för Sean Durkin att komma med en ny film efter regidebuten, den klart sevärda och bra festivalfilmen Martha Marcy May Marlene (2011).



Handlingen utspelar sig under 1980-talet och vi följer en familj som lever ett till synes bra liv utanför New York. Rory O'Hara (Jude Law) är britt som för runt tio år sedan lämnade London för USA för att gå efter den amerikanska drömmen - att bli rik på sina affärer. Han har gift sig med Allison (Carrie Coon) som jobbar med att träna och dressera hästar. Tillsammans har de sonen Ben (Charlie Shotwell) medan Allisons tonårsdotter Samantha (Oona Roche) är från ett tidigare förhållande.



Rory känner att han behöver ta vara på en affärsmöjlighet, vilket innebär att de ska flytta till England. Det är en stor omställning för familjen och även om det blir fjärde flytten på tio år, är det första gången de flyttar utomlands. Rory skaffar en herrgård åt familjen och Allison får bygga stall åt sina hästar. Men Rorys dröm om att ro hem den stora affären visar sig bli svårare än han först trott och familjelivet för samtliga blir alltmer ohållbart.



Även om det utspelar sig på 80-talet slipper man modet, frisyrerna och annat. Man slipper även mobiltelefoner, internet, datorer och liknande. Mercedesen familjen kör är dock en klassisk 80-talare. Det är en lågmäld och relativt långsamt berättad historia som sakta förs framåt. En historia där man känner att något bubblar under ytan och kan bli hur explosivt som helst.



Om man sett regissörens förra film är detta något av en besvikelse. Det är en välspelad film av samtliga inblandade aktörer, inte minst Jude Law och Carrie Coon. Därför är det synd att resten av filmen inte lyckas lyfta med prestationerna. Musiken är t.ex. väldigt trist och ger inte filmen någon själ. En del 80-tals låtar som spelas under filmens gång är stabila, men den komponerade musiken är väldigt blek. Detsamma kan sägas om filmens utveckling som mest blir dyster och inte ger så mycket när eftertexterna börjar rulla. Finns även saker under filmens gång som inte utforskas som de borde. En film som inte är utan intresse, men där poängen inte riktigt finns där.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Run



Titel: Run
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2020
Regi: Aneesh Chaganty
I rollerna: Sarah Paulson, Kiera Allen, Pat Healy, Onalee Ames

Handling: Chloe har vuxit upp i total isolation från omvärlden. Hennes överbeskyddande mamma Diane styr hennes steg sedan födseln. Men nu är Chloe i tonåren och börjar nysta fram otäcka hemligheter från mammas förflutna.

Omdöme: Regissören och manusförfattarna bakom den inte alls tokiga och lite annorlunda Searching (2018) har här gett sig på skräckgenren. Eller rättare sagt, vi har ett mysterium i grund och botten som utvecklar sig åt rysarhållet. Det hela börjar med att Diane (Sarah Paulson) föder en dotter med diverse hälsoproblem. Dottern Chloe (Kiera Allen) är nu 17 år, har alltid haft hemundervisning och varit kontrollerad av mamma Diane. Hon drömmer om att komma in på college. Samtidigt kämpar hon mot en rad sjukdomar och handikapp, är i behov av en rad olika mediciner och sitter i rullstol.



Redan under inledningen när vi får se Dianes nyfödda baby ligga i kuvös och kämpa för sitt liv, ringer det varningsklockor. Hur allt ligger till får vi reda på sakta men säkert när Chloe börjar misstänka att Diane döljer saker från henne. Eftersom mamman hela tiden har full koll på vad Chloe har för sig, kan hon inte ens surfa på internet utan att mamman vet om det. Hon har inte heller en egen mobiltelefon. Varför skulle hon behöva det när hon ändå bara är hemma, inte har några vänner och inte träffar någon? Men det är denna värld Chloe känner till. Visst tar mamman henne ut ibland på bio eller liknande, men mycket mer än så av omvärlden känner Chloe inte till.



Ju längre in man kommer och ju mer Chloe nystar i mammans förflutna, ju sämre blir det. Vad som borde bli mer och mer spännande och skrämmande blir inte det. Det är saker som liksom inte synkar. Ibland blir det nästan som en parodi att följa Chloe som desperat försöker ta sig runt huset när Diane lämnat henne ensam och Chloe måste klara sig utan sin rullstol.



Det visar sig tyvärr vara en film som har en nedåtgående kurva efter en ganska lovande inledning. För när Chloe börjar bli misstänksam och nysta i det hela har man ett småtrevligt mysterium. Det hela mynnar dock ut i något som blir alldeles för korkat och krystat. När det inte heller är direkt spännande eller skrämmande finns inte mycket att ta med sig från filmen när den slutar.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

söndag 22 november 2020

To Steal from a Thief



Titel: Cien años de perdón / To Steal from a Thief
Genre: Kriminaldrama
Land: Spanien/Argentina/Frankrike
År: 2016
Regi: Daniel Calparsoro
I rollerna: Luis Tosar, Rodrigo De la Serna, Raúl Arévalo, Patricia Vico

Handling: Ett gäng bankrånare gör en stöt i Valencia men flykten genom en underjordisk tunnel går inte som planerat. Under dagen har den vattenfyllts p.g.a. ett kraftigt regnoväder.

Omdöme: Sex maskerade och tungt beväpnade män kliver in på en bank i centrala Valencia utrustade med bombvästar. De menar allvar och tar snabbt ett 30-tal som gisslan. Målet är att ta sig in i bankvalvet och rensa så många bankfack som möjligt innan de försvinner "bakvägen" från banken - ner genom en tunnel de grävt i två månaders tid. Polisen omringar snart banken och rånarna väntar iskallt in i det sista. Men det ihållande regnandet de senaste dagarna har gjort att tunneln fyllts med vatten...



Man kastas i princip direkt på bankrånet efter att lite kort ha fått träffa bankdirektören Sandra (Patricia Vico) som denna morgon fått reda på att hon kommer bli avskedad. De två ledande bankrånarna är männen som kallas för uruguayanen (Rodrigo De la Serna) och spanjoren (Luis Tosar). De hamnar i konflikt då de båda upptäcker att bankfack 314 tillhör en nyligen avliden toppolitiker som förvarat känsliga och värdefulla dokument i bankfacket. Samtidigt får säkerhetstjänsten reda på att rånarna är ute efter bankfacket med dokument som kan användas mot landets premiärminister, något de måste stoppa till varje pris.



Det tar alltså inte lång tid för filmen att komma igång. Personligen föredrar jag när man får vara med i planeringen och lära känna aktörerna lite mer för att sedan känna för dem. Nu blir det inte så, men under tiden där inne i banken lär man ändå känna de inblandade lite bättre och deras motiv. Dock inte så mycket om deras bakgrund och då förlorar man lite djup.



Storyn som sådan verkar inte vara så speciell. Att stjäla från en kriminell har man sett förr. Likaså känns filmen som en kombination av flera heistfilmer man sett tidigare. Det är små saker och detaljer som får en att tänka på tre, fyra, fem filmer under filmens gång. Trots det känns det inte som någon rip-off och den bjuder till slut på något eget som ändå blir lite småintressant. Saknar dock mer djup och något som sticker ut för att göra detta till något mer än en medioker, om än inte dålig heistfilm.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Stratos



Titel: To mikro psari / Stratos
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Grekland/Tyskland/Cypern
År: 2014
Regi: Yannis Economides
I rollerna: Vangelis Mourikis, Petros Zervos, Vicky Papadopoulou, Yannis Tsortekis

Handling: Om nätterna bakar Stratos bröd på ett bageri och om dagarna är han en professionell lönnmördare. Han sparar pengar för att få ut Leonidas ur fängelse.

Omdöme: Bagare by night, hitman by day. Det är vad Stratos (Vangelis Mourikis) är. Han är en kändis i den kriminella undre världen för vad han tidigare gjort. Numera är han en lugn och tillbakadragen man som inte har något emot att jobba på ett bageri om natten, trots att de i den kriminella undre världen inte förstår varför. Pengarna han tjänar som hitman ger han till Yorgos (Yannis Tsortekis) då han via sin byggfirma iscensätter ett fritagningsförsök av deras boss Loenidas (Alekos Pangalos) genom en tunnel de gräver.



Vid sidan av att baka bröd och utföra lönnmord, verkar Stratos liv mest gå ut på att folk runt omkring honom höjer rösten och beter sig otrevligt. Han själv behåller för det mesta lugnet och lyssnar. Den enda i hans liv som inte ger honom huvudvärk är den lilla grannflickan Katerina (Polina Dellatola) som lever med sin prostituerade mamma Vicky (Vicky Papadopoulou) och hennes bror Makis (Petros Zervos). De är Stratos enda vänner och Stratos får en mening här i livet - att agera som en slags skyddsängel åt Katerina.



Det är utan tvekan en film som har en lite egen stil och inte minst stämning. Den framstående och klart bra gitarrmusiken skapar en atmosfär helt på egen hand. Den ger mellanpartierna, när det är dialogfritt och Stratos är på väg till och från ett jobb en lite melankolisk och skön känsla. Gillar helt enkelt den enkla och effektiva gitarren som är en av de absoluta behållningarna med filmen.



Det är inte helt enkelt att förstå hur allt ligger till ibland. Exakt varför Stratos ger alla (åtminstone det mesta av) pengarna han tjänar till Yorgos för fritagningsförsöket. Hans uppdragsgivare och kontaktperson är en skäggig herre som betalar honom, fast det kanske är Leonidas som ger order från fängelset. En del saker förklaras helt enkelt inte fullt ut, även om man förstår och kan pussla ihop det mesta.



Filmen är något udda och inte helt enkel att få grepp om, men den har något redan tidigt. Den slår till med full kraft när Stratos utför sina uppdrag. Det är även en film som inte förhastar något med gott om dialog mellan uppdragen. För det mesta skäller och beter sig de flesta illa runt Stratos, så man förstår om han är trött på allt, något han visar med sin tysthet och få känslor. Melankoliskt och något poetiskt, inte alls dumt och ett extra plus till gitarren som gillas lite extra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

lördag 21 november 2020

En ganske snill mann



Titel: En ganske snill man / A Somewhat Gentle Man / En ganska snäll man
Genre: Komedi/Kriminaldrama
Land: Norge
År: 2010
Regi: Hans Petter Moland
I rollerna: Stellan Skarsgård, Bjørn Floberg, Jannike Kruse, Jorunn Kjellsby

Handling: Ulrik släpps motvilligt ut ur fängelset efter att ha avtjänat tolv år för mord. Nu måste han lära sig leva med sitt förflutna och lära känna världen på nytt. Hans son har en gravid fästmö. Hon ser inte med blida ögon på mord. Ulrik är en ganska snäll man. Men hur snäll kan man egentligen vara?

Omdöme: Regissören Hans Petter Moland gjorde ett par år senare Kraftidioten (2014) som såg flera ur rollbesättningen här även i den, inklusive Stellan Skarsgård i huvudrollen. Här spelar han Ulrik som precis blir utsläppt från fängelset efter att ha avtjänat 12 år för mord. Hans gamle kriminelle chef Jensen (Bjørn Floberg) fixar boende, ett rum i källaren hos sin storasyster Karen Margrethe (Jorunn Kjellsby) och ett jobb som bilmekaniker hos Sven (Bjørn Sundquist) där även Merete (Jannike Kruse) jobbar som tidsbokare.



Ulrik försöker komma på fötter i världen utanför där man inte längre får röka inomhus. Han har även saker från det förflutna att göra upp med. Det ena är den numera vuxne sonen Geir (Jan Gunnar Røise) som var 13 år när pappa Ulrik åkte in. Det andra är mannen som såg till att Ulrik åkte in, en tjallare som jobbade åt Jensen och som Jensen tänker hjälpa Ulrik med att nacka.



Om man sett Kraftidioten (2014) så känner man igen sig här. Det händer mycket och det är svart humor som bjuder på en del skratt men även mörka händelser. Det är en balans som inte alltid är lätt att få till, men Hans Petter Moland med hjälp av Stellan Skarsgård och de övriga lyckas bra med det.



Filmen börjar möjligtvis lite trevande när Ulrik precis kommit ut och allt är nytt. Men när han börjar bli varm i kläderna börjar det hända saker i hans liv. Kvinnorna "kastar sig" över honom, han träffar sin son och Jensen är på honom om att han måste hämnas på tjallaren. Nej, en trevlig och underhållande film det här som kanske inte är lika bra som nämnda Kraftidioten (2014), men gillar man den ena är det stor chans att man även gillar den andra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9