söndag 24 oktober 2021

Dune: Part One



Titel: Dune: Part One
Genre: Sci-Fi/Fantasy/Drama/Action/Äventyr
Land: USA/Kanada
År: 2021
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Josh Brolin, Jason Momoa, Dave Bautista, Javier Bardem, Stellan Skarsgård, Charlotte Rampling

Handling: Paul Atreides, en briljant och talangfull ung man född med ett storslaget öde, måste resa till den farligaste planeten i universum för att säkra sin familjs och sitt folks framtid. När illasinnade krafter kastas in i en konflikt över tillgången på planetens mest värdefulla råvara - ett ämne med förmåga att låsa upp mänsklighetens fulla potential - kommer bara de som övervinner sina rädslor att överleva.

Omdöme: I denna storslagna film av Denis Villeneuve får man något i stil med Star Wars-filmerna i kombination med Stargate (1994). Det är på gränsen mellan sci-fi och fantasy där filmen tagit flera av sina influenser från Mellanöstern-temat. Det är inspelat där, musiken av Hans Zimmer har oftast sådana toner och ja, hela inramningen är som en futuristisk titt på Mellanöstern.



Denis Villeneuve har länge haft det som dröm att regissera Dune och lär ha valt att regissera Arrival (2016) och Blade Runner 2049 (2017) i sci-fi genren för att förbereda sig inför detta projekt. Det visar sig även när titeln "Dune: Part One" dyker upp att detta bara är den första delen. Det hade enligt Villeneuve varit för mycket att få med hela storyn från böckerna i en film.



När filmen drar igång och vi introduceras för de olika karaktärerna och historien, känns det som man bör känna till både det ena och det andra. Det gör man så klart inte om man inte vet något om bakgrunden sedan tidigare. Det blir därför lite svårt att få ett grepp om vad det hela går ut på och vem som är vem. Filmen borde gjort ett bättre jobb med att förklara bättre helt enkelt, kanske genom en berättarröst som hade kunnat hjälpa till.



Så som filmen är nu blir det för egen del svårt att verkligen komma in i den och känna för någon. Vill bry mig om vad som sker och få en bra grund att stå på. Tycker nog Villeneuve lyckats lite sämre med sina sci-fi filmer med just denna viktiga bit, även om det är välgjorda filmer. Bara att det inte riktigt klickar när innehållet inte greppar tag i en.



Vad gäller rollvalen är det få som känns som inspirerade val. De flesta känns platta överlag får man säga, men det är inte bara valen av skådespelare det brister i. Främst är det karaktärerna som är något bleka. Vill trots allt bry mig och känna mer, men det ges inte mycket chans till det. Det saknas helt enkelt själ på flera håll och kanter.



Vad som funkar bra är det visuella som med hjälp av cgi-effekter skapar en fantasivärld som vi transporteras till. Men när det inte direkt sprakar om historien, prestationerna, karaktärerna eller stämningen så blir det svårt att känna så mycket.



Det må vara en storslagen film, en film som är seriös och relativt mörk, men den saknar själ och hjärta. Det hjälper inte heller att historien är oavslutad. Det hade varit helt ok om denna första del hade byggt upp något med en bra grund, men den saknas alltså och då blir det lite av en besvikelse. Absolut ingen dålig film, men inte så mycket mer än ok.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.3

lördag 23 oktober 2021

Tunes of Glory



Titel: Tunes of Glory / En gång hjälte
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 1960
Regi: Ronald Neame
I rollerna: Alec Guinness, John Mills, Susannah York, Dennis Price

Handling: Efter andra världskriget ersätts en tillförordnad befälhavare över ett höglandregemente av en Oxford-utbildad befälhavare, vilket leder till en dramatisk konflikt mellan de två.

Omdöme: Andra världskriget är slut och ett regemente i det skotska höglandet försöker göra något åt tristessen genom att lyssna på säckpipa, dansa i kilt och dricka stora mängder whisky. Den tillförordnade befälhavaren Jock Sinclair (Alec Guinness) som stigit i rang genom att ha varit ute på fältet, har nyheter åt sina män. Överste Basil Barrow (John Mills) ska ta över regementet. Han är till stora delar raka motsatsen till Sinclair, Oxford-utbildad och har stigit i graderna genom diverse skrivbordstjänster.



Tidigt står det klart att Sinclair och Barrow inte kommer komma särskilt väl överens. Barrow vill ha disciplin bland sina män. Sinclair har låtit en hel del få passera och omställningen blir något av en väckarklocka, inklusive för officerarna. Saker och ting blir inte enklare för Sinclair när han får reda på att hans dotter Morag (Susannah York) har ihop det med en säckpipare från hans regemente.



Småtrevlig film det här som ser Alec Guinness visa att han även kunde spela sådana här roller och inte bara lättsammare, komiska och nedtonade roller som han annars var mest känd för. Lite kul att Dennis Price som spelade hans antagonist i Kind Hearts and Coronets (1949) även är med här. I rollen som major Charles Scott visar han sig spela en kall och lurig karaktär som Jock Sinclair får en del problem med.



En film som likt Twelve O'Clock High (1949) ser en ny befälhavare komma in och försöka få ordning på männen i fråga. I det här fallet är det dock under fredstid och männen i kilt är mer intresserade av att få dansa och dricka än att få ge sig ut på fältet. Till en början funkar det ganska bra och visst kan jag förstå om filmen ses lite som en brittisk klassiker, inte minst med bra prestationer. Men överlag saknas något för att verkligen få det att lyfta. Småtrevligt som sagt, främst att skåda Alec Guinness.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

The Prisoner



Titel: The Prisoner / Fången
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 1955
Regi: Peter Glenville
I rollerna: Alec Guinness, Jack Hawkins, Mark Dignam, Kenneth Griffith

Handling: En kardinal i ett oidentifierat land sätts i fängelse. Under förhören vill förhörsledaren få honom att skriva under ett erkännande. Erkännandet skulle troligen få slut på katolicismen i landet.

Omdöme: En kardinal (Alec Guinness) plockas in på förhör av polisen. Ingen vet varför eller vad anklagelserna är mot honom. Ingen rättegång hålls heller och hans hålls fängslad i flera månader. Under denna tid försöker förhörsledaren (Jack Hawkins) knäcka honom med olika sorts medel. Men han använder sig inte av tortyr och sanningsserum. Det är inte sanningen de är ute efter, det är ett bekännande.




Kardinalen var med i motståndsrörelsen under kriget och knäcktes inte av Gestapos förhörsmetoder. Men under tiden i fängelset sätts hans mentala styrka och inre tro på prov. Förhörsledaren får alltid resultaten som krävs, men han vet att kardinalen blir en tuffare nöt att knäcka. Frågan är hur länge förhörsledarens överordnade har tålamod att vänta innan de tar till mer drastiska metoder.




Tycker allt det här är en intressant liten film. Åtminstone är den det under filmens första halva. Det blir en klassisk hjärnornas kamp mellan kardinalen och förhörsledaren vilket ger två bra prestationer. Men när kardinalen börjar brytas ner tappar filmen längs vägen. Trodde det snarare skulle bli tvärtom och att filmen skulle lyfta allt eftersom, men så blir alltså inte fallet.




Alec Guinness har en sådan självklarhet i sitt uppträdande som kardinalen att hans möte med förhörsledaren spelad av Jack Hawkins blir behagligt att skåda. Man vill se mer av hur de ska bräcka varandra. Guinness stil funkar som bäst när han är återhållsam och i kontroll. När kardinalen förlorar kontrollen känns det inte lika övertygande och då tappar även filmen. Med tanke på att det bygger på en pjäs kan jag tycka att det också blir något teatraliskt på sina håll, om än ett välspelat drama.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9

fredag 22 oktober 2021

Titane



Titel: Titane
Genre: Drama/Sci-Fi/Skräck
Land: Frankrike/Belgien
År: 2021
Regi: Julia Ducournau
I rollerna: Agathe Rousselle, Vincent Lindon, Garance Marillier, Bertrand Bonello

Handling: Titane är en extatisk, färgstark, mörk och påträngande film där identiteter, blod och andra drivmedel flödar fritt och ymnigt. Här bultar hjärtan, motorer och musik i takt i en berättelse som garanterat inte lämnar någon oberörd. Efter en våg av oförklarliga och blodiga mord återfinner en far sin son som varit försvunnen i 10 år.

Omdöme: När Julia Ducournau vann Guldpalmen på Cannes filmfestival blev hon den andra kvinnliga regissören att vinna priset, den första var Jane Champion för The Piano (1993). Vad vi får är en udda filmupplevelse där man inte vet vart det ska leda och med två bra prestationer av Agathe Rousselle och Vincent Lindon.



Alexia (Agathe Rousselle) är med om en bilolycka som liten och får en titanplatta inopererad på sidan av huvudet. 20 år senare uppträder hon som exotisk dansös på alternativa bilmässor och har en skara fans efter sig. Alexia är dock oberäknelig och använder gärna sin hårnål på folk, något som får henne att tvingas lämna södra Frankrike.



Brandkaptenen Vincent (Vincent Lindon) har letat efter sin son som försvann för tio år sedan. Alexia ser sin chans att byta identitet medan Vincent inget hellre vill än att få tillbaka sin son, eller någon. Men kan hon hålla sin verkliga identitet hemlig och vad är det som händer med Alexias kropp?



Filmen etablerar tidigt att den inte har några problem med att visa upp nakna kroppar och man får säga att Agathe Rousselle verkligen får blotta sig fullständigt filmen igenom. Hennes karaktär är inte den trevligaste, hon är psykstörd. Om det har med hennes huvudskada att göra är inte något som utforskas. Detsamma kan egentligen sägas om en hel del med storyn som lämnas som ett mysterium. Detta kan funka i vissa fall och ge en del att fundera över. Men så som det är här blir det snarare smått frustrerande att filmen gör det enkelt för sig genom att inte förklara saker mer.



Det är en film som fångar ens intresse och där man vill se vart det ska leda, vad som egentligen händer. Tyvärr ger den alltså lite för få svar längs vägen och förklarar saker dåligt. Tycker det sänker upplevelsen då det hela blir lite som en David Cronenberg-film utan någon direkt poäng. Synd då prestationerna är övertygande och det är välgjort. Något saknas dock helt klart i berättandet vilket gör att åtminstone jag känner mig lite besviken på att man inte finslipat detaljerna i manuset.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

torsdag 21 oktober 2021

Last Holiday



Titel: Last Holiday / Sista semestern
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 1950
Regi: Henry Cass
I rollerna: Alec Guinness, Beatrice Campbell, Kay Walsh, Bernard Lee

Handling: En försäljare får reda på att han inte har lång tid kvar att leva. Han tar sin sista semester och upptäcker då att han är en mer intressant och trevlig person är vad han någonsin låtit sig själv vara.

Omdöme: En mysig liten brittisk film det här. Kommer på att grundupplägget med att en man under ett läkarbesök får reda på att han är döende och inte har lång tid kvar att leva påminde om en annan film. 40 år efter denna film kom Short Time (1990) där en polis som ska gå i pension får sin dödsdom och försöker då dö i tjänst för att familjen ska få pengar från livsförsäkringen. Här är det istället en ensam försäljare som får samma besked under ett läkarbesök. Denna film fick för övrigt den amerikanska remaken Last Holiday (2006) med Queen Latifah i huvudrollen. Snacka om raka motsatsen till Alec Guinness...



George Bird (Alec Guinness) är en alldaglig man som sköter sitt jobb som försäljare och lever ett trist och inrutat liv. När han uppsöker läkare då han har magont, får han värsta tänkbara diagnos - han är dödligt sjuk och har max ett par månader kvar att leva. Doktorn rekommenderar att han använder sina besparingar och tar en sista semester.



Bird säger upp sig från sitt jobb, löser in en försäkring och tar sig till semesterorten Pinebourne där han tar in på ett fint hotell med idel rika och kända gäster. Bird blir per omgående en man de övriga gästerna och anställda ser som en mystisk och berest man. Detta då Bird inte berättar så mycket om sig själv men agerar självsäkert. Snart har han skapat kontakter, har möjlighet att tjäna bra med pengar, erbjuds bra jobb och även kärlekslivet ser ljust ut.



Alec Guinness är perfekt i sådana här roller där han med hjälp av sina ansiktsuttryck, kroppsspråk och sin behagliga röst är svår att inte tycka om. En gammaldags charm skulle man kunna säga som gör att man myser mest hela tiden när han är med. Filmen gör också ett bra jobb med att få med både humorn, den allvarliga sidan med situationen och även en del kärleksinslag. Allt är ju trots allt omöjligt för honom, men bara han är medveten om det.



Mysig liten film som sagt och det behöver inte vara mer än så egentligen. Bird träffar en rad olika människor på hotellet och filmen utspelar sig i princip bara där under stora delar av speltiden. Det blir främst kul att se hur ryktena går och hur Bird uppskattas av de flesta, trots att de vet väldigt lite om honom. Han får äntligen en chans att vara mystisk och spännande, trots att han alltid varit raka motsatsen. Frågan är bara hur länge han får chansen att glädja sig...

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

onsdag 20 oktober 2021

Kind Hearts and Coronets



Titel: Kind Hearts and Coronets / Sju hertigar
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: Storbritannien
År: 1949
Regi: Robert Hamer
I rollerna: Dennis Price, Alec Guinness, Valerie Hobson, Joan Greenwood

Handling: Louis Mazzinis mor tillhör den aristokratiska familjen D'Ascoyne, men hon gifter sig med en italiensk operasångare. På grund av det blir hon och Louis utkastade av D'Ascoynes-familjen. Som vuxen beslutar Louis sig för att hämnas genom att bli den nästa hertigen i familjen. Att mörda alla pretendenter verkar vara det säkraste sättet för honom att nå sitt mål...

Omdöme: Denna Eiling-komedi hade setts för en herrans massa år sen. Minns att jag gillade den då. Till min förvåning visade den sig nu vara bättre än vad jag hade hoppats på. För ibland kan det visa sig att en film inte alls är så bra som man tyckte en gång i tiden. Men en sann klassiker håller i alla väder och denna får sägas är en sådan. Kanske inte så konstigt med tanke på att det brittiska filminstitutet hade den på plats #6 över de bästa brittiska filmerna från 1900-talet.



Vi tar del av Louis Mazzinis (Dennis Price) memoarer där han berättar sin livshistoria. Från födseln till hur han hamnat där han är idag. Hans mor (Audrey Fildes) skickade honom till de bästa skolorna hon hade råd med och ville att det skulle bli något av honom. Detta eftersom hennes aristokratiska familj D'Ascoyne inte ville veta av henne eller sonen Louis efter att hon gifte sig med en italiensk operasångare.



Louis blir intalad av sin mor att han en dag kan bli hertig, även om det är ytterst långsökt då runt ett dussintal står mellan honom och toppen. Men Louis finner familjen D'Ascoynes uppträdande gentemot modern så pass arrogant att han bestämmer sig för att planera hur han ska döda de kvarlevande D'Ascoynearna. De är åtta stycken som står mellan honom och att bli hertig, och alla ska de dö.



Det är verkligen en klassisk brittisk film det här. Torr brittisk humor och med gott om ironi på det hela. Vad som gör det extra trevligt är att det är en seriös komedi. Louis är sofistikerad och intelligent i genomförandet av sin mordiska plan. Och när han väl börjat finns det ingen återvändo. Längs vägen har han en romans med sin barndomskärlek Sibella (Joan Greenwood) och blir förtjust i ett av sina första offers hustru, Edith D'Ascoyne (Valerie Hobson).



Filmen vore inte vad den är utan Alec Guinness. Från början var det tänkt att han skulle spela fyra D'Ascoyne-familjemedlemmar, men han insisterade på att spela samtliga åtta, och så blev det - sju män och en kvinna. Åtta olika typer av karaktärer, unga som gamla. Guinness var 34 år när han spelade karaktärerna som skulle vara mellan runt 25 år upp till runt 70 års åldern. Tro det eller ej, men han känns övertygande ung som gammal, imponerande.



Det är inte bara Alec Guinness prestation som gör detta till en välspelad, komisk och underhållande film. Dennis Price är t.ex. mycket bra i huvudrollen som Louis i sin förmodligen främsta roll (även om det får erkännas att han annars var ganska okänd för egen del). En sån där film som gör en glad och har den typiska brittiska humorn som när den funkar som här är en fröjd att skåda.


De åtta karaktärerna Alec Guinness spelar.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.0

tisdag 19 oktober 2021

52 Actors - Naomi Watts


Naomi Watts etablerade sig snabbt som en av de främsta moderna skådespelerskorna. Är ofta bland det bästa med filmerna hon är med i och har medverkat i en del bra filmer genom åren. Född i Storbritannien, men uppväxt i Australien och räknas som sådan.

Listan består av sju filmer där topplaceringen är given. Något svårare att rangordna lite längre ner på listan där filmerna skiljer sig åt en del med underhållande respektive tyngre filmer.



Plats #7

St. Vincent (2014)


I rollen som ryskan Daka spelar Naomi Watts mot Bill Murray i denna småcharmiga film.



Plats #6

The International (2009)


Tom Tykwer står för regin på denna internationella film där Watts inte riktigt får det utrymme hon borde få som distriktsåklagaren Eleanor Whitman. Trots det får man en trevlig och underhållande film.



Plats #5

Demolition (2015)


Intressant film med Naomi Watts och Jake Gyllenhaal av regissören Jean-Marc Vallée som gjorde Dallas Buyers Club (2013).



Plats #4

21 Grams (2003)


Watts ses som f.d. drogmissbrukaren Cristina Peck som drabbas av tragedi i detta tunga, men ytterst välspelade drama av Alejandro G. Iñárritu.



Plats #3

The Painted Veil (2006)


Naomi Watts spelar Kitty Fane i denna vackra och poetiska film som tar oss från 1920-talets London till Shanghai och det bildsköna Kina.



Plats #2

The Ring (2002)


I denna lyckade skräckremake spelar Watts journalisten Rachel Keller som börjar nysta i några märkliga dödsfall.



Plats #1

Mulholland Drive (2001)


Slog igenom med dunder och brak i denna David Lynch-film som är ett riktigt pussel och mysterium. En film där drömmar och mardrömmer går hand i hand.



Totalt har 21 filmer setts med Naomi Watts:

Mulholland Drive (2001)
The Ring (2002)
21 Grams (2003)
The Assassination of Richard Nixon (2004)
The Ring Two (2005)
Stay (2005)
Inland Empire (2006)
The Painted Veil (2006)
Eastern Promises (2007)
The International (2009)
Fair Game (2010)
J. Edgar (2011)
The Impossible (2012)
Adore (2013)
Diana (2013)
Birdman (2014)
St. Vincent (2014)
Demolition (2015)
The Glass Castle (2017)
Vice (2018)
Boss Level (2021)

Totalt snittbetyg på samtliga 21 filmer (av 5.00) = 3.33