måndag 3 oktober 2022

Blackout



Titel: Blackout
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2022
Regi: Sam Macaroni
I rollerna: Josh Duhamel, Abbie Cornish, Omar Chaparro, Nick Nolte

Handling: En man vaknar upp på ett sjukhus utan minne och befinner sig snart på flykt på sjukhuset som styrs av kartellen. Han kämpar för att hitta sin sanna identitet på det mest ondskefulla sättet.

Omdöme: Ibland måste man chansa och ge osäkra kort en chans och inte bara gå på säkerhet. Ibland kan magkänslan ge ett par trevliga överraskningar och leda till att man hittar gömda pärlor. Dock ger låga förväntningar och att leva på hoppet inte per automatik en bra film.



Det visar sig vara en film som hade kunnat vara som klippt och skuren för Liam Neeson. Det är nämligen en sådan typ av film och flera av hans actionfilmer gör sig påminda under filmens gång. Tyvärr får man säga att den också hamnar i facket mindre lyckade Neeson-filmer och inte bland några få som lyckats, inte minst Taken (2008).



En man vid namn Cain (Josh Duhamel) vaknar upp i en sjukhussäng efter en bilolycka. Han har minnesförlust och känner inte igen kvinnan vid hans säng. Hon är Anna (Abbie Cornish) och säger att hon är hans fru. Snart kliver en man in på rummet och introducerar sig som Eddie (Omar Chaparro). Han ska vara Cains vän och säger att Cain har något han vill ha.



Eddie visar sig tillhöra den mexikanska kartellen och det kryllar av hans män över hela sjukhuset. Cain förstår tidigt att Eddie är ute efter honom och försöker ta reda på vart Cain gömt en väska som han kom över kvällen då han var med i bilolyckan. Samtidigt som han måste ta till sina färdigheter och skydda sig mot Eddies män, försöker Cain pussla ihop minnesfragmenten i sitt huvud för att ta reda på sin identitet.



Det blir lite som att ta valfri actionrökare med Liam Neeson och kombinera det med Jason Bourne som förlorat minnet och är på flykt. I princip hela filmen utspelar sig på sjukhuset och efter ett tag förstår man att filmen inte har vad som krävs för att bli mer än lite underhållning för stunden. Inte uselt och tillräckligt välgjort för att man ska titta vidare, men det är en bra bit upp till något riktigt bra.



En sliten Nick Nolte ses som DEA-chefen McCoy och även om det är kul med honom i en biroll känns det mest som man plockat med ett avdankat känt namn för att locka med. Vad som annars visar sig vara filmens bästa del är de eleganta eftertexterna som ger en känsla av en mer påkostad film med högre ambitioner. Lite som om man slog ihop Bourne och Bond, men Blackout är alltså mer av en medioker Neeson.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: -.-





söndag 2 oktober 2022

Vesper



Titel: Vesper
Genre: Äventyr/Drama/Sci-Fi
Land: Litauen/Frankrike/Belgien
År: 2022
Regi: Kristina Buozyte & Bruno Samper
I rollerna: Raffiella Chapman, Eddie Marsan, Rosy McEwen, Richard Drake

Handling: Efter kollapsen av jordens ekosystem möter Vesper, en 13-årig flicka som kämpar för att överleva med sin förlamade far, en kvinna med en hemlighet som kommer att tvinga henne att använda sina styrkor och sin biohackande förmåga för att kämpa för möjligheten att ha en framtid.

Omdöme: Denna litauisk-fransk-belgiska samproduktion på engelska med brittiska skådespelare har regisserats av Kristina Buozyte och Bruno Samper. Filmen hade varit på gång i sex års tid och spelades in i Vilnius med omnejd.



I en framtid där jordens ekosystem kollapsat och alla djur dött, har de rika byggt upp s.k. citadels där de kan leva skyddade från den hårda världen utanför. Resten av människorna försöker överleva under svåra förhållanden. En av dessa är 13-åriga Vesper (Raffiella Chapman) som tar hand om sin förlamade far samtidigt som hon är en rackare på biologi, något hon hoppas en dag kommer göra henne användbar i en citadel.



En dag ser hon en flygande farkost som kraschar i den intilliggande skogen. Hon hittar en ung kvinna, Camellia (Rosy McEwen) som visar sig vara väldigt speciell och säger sig kunna ta Vesper och hennes far till en citadel. Under tiden har Jonas (Eddie Marsan) som handlar med ungas blod hittat den kraschade farkosten och är nu ute efter att finna passageraren som försvunnit - Camellia.



Inte varje dag man ser litauisk film och på det en sån här typ av film. Filmens fotograf tog inspiration från tavlorna av Vermeer och Rembrandt för att skapa filmens lite speciella look och ljussättning. Det är en dyster, nästan dystopisk värld som målas upp. På sätt och vis som om vi tagits tillbaka till medeltiden eller liknande.



Något som blir tydligt efter en halvtimme är att filmen har svårt att verkligen komma igång. Varje gång man tror att Vesper ska ge sig ut på äventyr och filmen ska växla upp, återvänder hon hem och liksom varvar ner. På så vis känns det som filmen står och stampar på ungefär samma ställe lite för mycket. Handlingen förs förvisso sakta framåt när Vesper bekantar sig med Camellia och med Jonas som lurar i vassen.



Filmen har en del klart lyckade saker. Gillar inte minst sekvensen med de utsända från citadelen som jagar Vesper genom det "röda gräset" som ger ett par häftiga scener. Finns även ett par andra genomtänkta detaljer filmen igenom. Sen är det välkommet att man håller cgi-effekterna till ett minimum och undviker effektbaserade storscener.



Även om filmen har sina plus är det lite smått frustrerande att den alltså står och stampar på samma ställe lite för mycket. Den känslan består i princip under hela filmen. Har lite svårt för den deppiga stämningen och att den aldrig riktigt kommer igång på allvar. Men den har alltså en del att ta med sig som den lyckas med. Kommer att tänka lite på en annan mindre sci-fi i form av Prospect (2018) som i mitt tycke dock är klart mer lyckad och faller mig mer i smaken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

lördag 1 oktober 2022

Athena



Titel: Athena
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: Frankrike
År: 2022
Regi: Romain Gavras
I rollerna: Dali Benssalah, Sami Slimane, Anthony Bajon, Alexis Manenti

Handling: Timmar efter deras yngste brors tragiska död under oförklarliga omständigheter får tre syskons liv en kaotisk vändning.

Omdöme: Efter att en 13-åring blivit misshandlad till döds, skapar det oro och kaos i gettot Athena. Händelsen filmades och har spridits på sociala medier och poliser verkar ligga bakom. Hans tre äldre bröder boendes i Athena tacklar situationen på olika sätt.



Äldste brodern, knarklangaren Moktar (Ouassini Embarek) försöker komma undan med ett stort drogparti. Mellanbrodern Abdel (Dali Benssalah) är inom franska militären, samarbetar med myndigheterna så att rättvisa kan skipas samtidigt som han försöker få Athena att behålla lugnet. Yngste brodern Karim (Sami Slimane) är stridslysten och vill utkräva hämnd genom att gå till krig med polisen.



Karim får snart stora delar av Athena bakom sig och situationen går snabbt överstyr. Athena sätts i brand och polisen är under attack så fort de dyker upp. Karims plan är att de ska kidnappa en av poliserna och sedan kräva att myndigheterna finner de skyldiga och ger dem livstids fängelse. Givetvis är det en situation som bara kommer eskalera och inte leda till något gott, något förnuftige Abdel också inser.



Romain Gavras, son till legendariske regissören Costa-Gavras, följer lite i sin fars fotspår genom att göra denna politiskt laddade film. En film som påminner en del om franska Les Misérables (2019) och danska Shorta (2020). Intressant nog har Ladj Ly, som regisserade och skrev manuset till förstnämnda film även varit med och skrivit manuset här.



Det är med långa tagningar vi följer händelseförloppet i förortsgettot Athena. Den inledande scenen håller på i 10 minuter och så håller det på nästan hela filmen. Skönt att slippa en massa snabba klipp. Det ger även en känsla av att man nästan på ett dokumentärt vis följer med tätt inpå personerna vi följer. Man får inte rum att hämta andan på så vis.



En sak som slår en relativt tidigt är att det är svårt att direkt sympatisera med karaktärerna vi följer. Visst är det fruktansvärt att deras lillebror blivit dödad men det fyller ingen direkt funktion att starta ett krig. De förstör mest bara för sig själva, även om det nog är det enda sättet de känner att de kan visa sitt missnöje över situationen och väcka de styrande till att reagera. Fast som vi alla vet löser våld sällan något. Istället skapar det bara fler problem.



Tyvärr visar filmen upp en verklighet som finns runt oss. Det är inget man kan blunda för eller sopa under mattan. Känns faktiskt lite hopplöst och man känner inte mycket hopp när man ser filmen. En välgjord film som håller en i sitt grepp, eller fången i Athena skulle man kunna säga. För om du hör hemma där är det smått omöjligt att lämna och om du kommer utifrån är sannolikheten att du inte kommer därifrån levande överhängande.



Romain Gavras film når inte upp till samma klass som tidigare nämnda Les Misérables (2019) sett till helheten. Den filmen får en att känna mer för karaktärerna och med en handling som känns mer välbalanserad. Här blir det lite för mycket tryckt och hetsig stämning i Athena med de tre bröderna som centrala karaktärer. Den äldste och yngste brodern har man svårt att känna sympatier för medan mellanbroden Abdel är den vars handlingar man förstår mest.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

fredag 30 september 2022

Bullet Train



Titel: Bullet Train
Genre: Action/Komedi/Thriller
Land: USA/Japan
År: 2022
Regi: David Leitch
I rollerna: Brad Pitt, Joey King, Aaron Taylor-Johnson, Brian Tyree Henry, Michael Shannon, Sandra Bullock, Channing Tatum, Ryan Reynolds

Handling: Fem yrkesmördare som befinner sig på ett höghastighetståg upptäcker att deras respektive uppdrag har något gemensamt.

Omdöme: När jag först hörde talas om den här filmen trodde jag det skulle vara en amerikansk remake på filmen med samma titel, trevliga japanska Bullet Train (1975) med Sonny Chiba. Den var lite som en blandning mellan The Taking of Pelham One Two Three (1974) och Speed (1994). Denna har alltså inget med den att göra, mer än titeln och att båda utspelar sig på ett japanskt höghastighetståg.



Höghastighetståget shinkansen kallat för Bullet Train ska bege sig från Tokyo till Kyoto över natten och vara framme tidigt nästa morgon. Utsände Ladybug (Brad Pitt) ska ta sig ombord tåget, komma över en attachéväska och kliva av vid nästa stopp. Vad han inte kunnat veta är att flera yrkesmördare är ombord tåget och hans uppdrag kommer vara långt ifrån simpelt.



Ombord det väldigt folktomma höghastighetståget (som mest verkar glida fram) befinner sig bl.a. Tangerine (Aaron Taylor-Johnson) och Lemon (Brian Tyree Henry). De är utsända yrkesmördare som ska transportera sonen till den fruktade ryske gangsterbossen känd som White Death (Michael Shannon). Även en attachéväska ska de leverera, väskan som Ladybug är ute efter.



Ladybug upptäcker att det förutom Tangerine och Lemon finns ytterligare ett par skumma typer ombord som försvårar hans uppdrag, inte minst unga tjejen Prince (Joey King) som lockat dit en japansk man som jobbar åt White Death. Hur hänger allt ihop och varför har dessa kriminella samlats ombord på samma tåg? Det är något som klarnar mer och mer för Ladybug som var en sista-minuten-ersättare för Carver (Ryan Reynolds) som plötsligt insjuknade.



Filmen har under långa stunder en stark känsla av Guy Ritchie vad gäller humorn, dialogen och actionscenerna. Detta i kombination med en del Quentin Tarantino i hur filmen är berättad och uppbyggd med flashbacksekvenser som berättar bakgrunden till de olika karaktärerna och hur de alla hamnat där på tåget. På sätt och vis skulle man kunna kalla det för en fattigmans Guy Ritchie/Quentin Tarantino-film.



Regissören David Leitch hade varit med och gjort John Wick (2014) och Atomic Blonde (2017). Denna film är inte lika lyckad, även om det får sägas att förväntningarna var relativt låga efter att ha sett en del av trailern. Överlag funkar det därför något bättre än väntat även om det mot slutet börjar balla ur lite väl mycket när en massa cgi-effekter slängs in och förstör.



Tyvärr är filmens avslutande del också den svagaste. Ungefär när Michael Shannon och hans White Death-karaktär dyker upp med sina män. Inte på grund av honom utan för att det nu ska dras på för fulla muggar. När handlingen hålls till karaktärerna ombord tåget med en del flashbacks och humor som mestadels funkar har man ändå lite småtrevligt med filmen. Synd att filmen väljer att dra ut på det hela till två timmar då den alltså tappar med sista uppgörelsen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

torsdag 29 september 2022

Hell Drivers



Titel: Hell Drivers / Rattens desperados
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Storbritannien
År: 1957
Regi: Cy Enfield
I rollerna: Stanley Baker, Herbert Lom, Peggy Cummins, Patrick McGoohan, Sean Connery

Handling: Den före detta brottslingen Tom försöker leva ett normalt och hederligt liv som lastbilschaufför. Inom företaget är hastigheten allt som betyder något. Förmannen Red kan köra 18 turer på en dag. Tom gör allt för att bli bättre än Red. Red uppskattar inte denna tävling och försöker tillsammans med sina kamrater att stoppa Tom.

Omdöme: Tom (Stanley Baker) har fått tips om ett välbetalt jobb som lastbilschaufför åt ett företag. Hans skumma förflutna gör att han har svårt att svara på en del frågor, detta eftersom han suttit inne och inte vill att någon ska veta om det. Jobbet går ut på att köra lastbilen så fort som möjligt mellan två destinationer och lasta av lasten som är en stor mängd grus. De får en grundlön och på det tjänar de extra för varje runda de lyckas köra per dag.



Snart har Tom blivit vän med Gino (Herbert Lom) och träffar på de övriga förarna i gänget, inklusive förmannen Red (Patrick McGoohan) och bl.a. Johnny (Sean Connery). Han får även reda på att förarna har ett vad sinsemellan som gör gällande att om någon kan köra fler rundor än Red vinner den föraren ett cigarettfodral i 24-karat guld värt mycket pengar. Tom har siktet inställt på att slå Red, men märker snart att Red gör lite som han vill, inklusive att ta till fula knep.



Samtidigt som grabbarna tävlar och kör som galningar på oftast dåliga vägar, har Tom två unga kvinnor efter sig. Dels är det Jill (Jill Ireland) som jobbar på det lokala haket där förarna äter och hänger, dels är det Lucy (Peggy Cummins) som jobbar på huvudkontoret och är ihop med Toms vän Gino. Saker och ting blir minst sagt lite komplicerade för Tom, på flera håll och kanter.



En film som har flera intressanta namn och ansikten i stora som små roller. Stanley Baker spelade här sin första huvudroll och blev efter det en av de största stjärnorna i Storbritannien. Sean Connery var relativt okänd fem år innan han kom att spela James Bond för första gången i Dr. No (1962). På den här tiden bodde han kul nog hos Stanley Baker och hans familj och sa att det var en av hans första skådespelaridoler. Och visst finns det lite Bond-egenskaper i Baker som Connery nog anammade för rollen som Bond.



Herbert Lom kom att bli känd som Clouseaus chef Dreyfus i Pink Panther-filmerna med start i A Shot in the Dark (1964). Här är han duktig som mustaschprydde italienaren Gino med gott hjärta. Vi har Peggy Cummins som redan hade spelat en ikonisk roll i Bonnie & Clyde-inspirerade noiren Gun Crazy (1950). Patrick McGoohan kom senare att spela en rad skurkroller, inte minst i TV-deckaren "Columbo" och fängelsedirektören i Escape from Alcatraz (1979). Och så får man inte glömma en ung Jill Ireland i en liten roll. Tio år senare kom hon att gifta sig med Charles Bronson.



En film som har en del på gång och har alltså skådespelarna på plats för att klara av det. Till en början går tankarna till fina franska klassikern Le salaire de la peur / The Wages of Fear (1953) med tanke på lastbilstemat, farlig körning och en f.d. kriminell. Men där stannar i princip likheterna. Själva lasten i det här fallet är långt ifrån explosiv även om körningen är minst sagt livsfarlig då de trampar plattan i botten och tävlar med varandra.



Filmens huvudtema som i princip innebär racing med lastbilar som har fullastade flak känns inte helt trovärdigt. Det hjälper inte heller att man ofta valt att speeda upp farten när de tävlar om vem som ska köra flest rundor. Hade helt klart varit att föredra att de bara kört fort vilket givetvis hade krävt en del av stuntförarna, men det hade känts mer äkta än vad det gör nu. Å andra sidan köper man det till viss del efter ett tag.



På sina håll känns det som filmen hade vunnit på att trimma en del scener och sekvenser som inte alltid tillför så mycket, speciellt för tempots skull. Nu har filmen alltså en del på gång och är inte bara en "lastbilsracingfilm". Intrigerna runt omkring är absolut viktiga för utvecklingen av storyn. Men speltiden på nästan 110 minuter kunde kortats ner för bättre helhetseffekt. Allt som allt är det dock en tillfredsställande film som bara saknar lite för att nå upp till nästa nivå.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

onsdag 28 september 2022

Journey to the Far Side of the Sun



Titel: Journey to the Far Side of the Sun / Doppelgänger
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Robert Parrish
I rollerna: Roy Thinnes, Ian Hendry, Patrick Wymark, Lynn Loring

Handling: En tidigare okänd planet har precis upptäckts i exakt samma omloppsbana som jorden, fast på andra sidan solen. En bemannad expedition arrangeras för att utforska den nya planeten.

Omdöme: Historien skriven av Gerry & Sylvia Anderson går ut på att EUROSEC, europeiska motsvarigheten till NASA, upptäckt en ny planet på andra sidan solen. Planeten är på samma avstånd från solen som jorden och rör sig även exakt likadant, vilket gör att den inte upptäckts förrän nu, år 2069. Direktören för EUROSEC är britten Jason Webb (Patrick Wymark) som försöker ta itu med en läcka på EUROSEC i form av Dr. Hassler (Herbert Lom). Samtidigt är han desperat att få finansiering för rymduppdraget till andra sidan solen.




EUROSEC samarbetar med NASA men det är EUROSEC som leder expeditionen. De rekryterar USA:s toppastronaut Glenn Ross (Roy Thinnes) som ska leda tvåmannauppdraget tillsammans med brittiske astrofysikern Dr. John Kane (Ian Hendry). Förberedelserna är i full gång och de båda kommer ställas inför ett livsomvändande uppdrag när de ger sig upp i rymden.




Året efter klassiska 2001: A Space Odyssey (1968), en av de mest ikoniska sci-fi filmerna någonsin, kom denna mindre kända brittiska sci-fi. Nu ska man absolut inte jämföra med den eller förvänta sig något liknande, men visst har den fått en del inspiration från den. Under filmens inledning märker man att inspiration tagits från James Bond-filmerna som tagit världen med storm. Bond-filmen Moonraker (1979) har i sin tur sneglat på denna skulle jag vilja påstå. Dessutom känns det som trevliga The Andromeda Strain (1971) har en del likheter med denna vad gäller detaljrikedomen och att låta storyn leda filmen framåt istället för en massa action.




Filmen överraskar en del då det förväntades vara en i raden småtaffliga sci-fi filmer med svaga effekter och smått skrattretande historier. Ett par goda skratt var man därför beredd på, men redan tidigt visar sig filmen ha större ambitioner än så med den inledande sekvensen där Herbert Lom som Dr. Hassler spionerar på hög nivå. Helt klart Bond-inspirerat. En annan sak som det luktar Bond över är EUROSEC-direktören Jason Webb som är lite som en Bond-skurk. Patrick Wymark, som kändes igen från favoriten Where Eagles Dare (1968) från året innan, funkar bra i rollen. Lite skurkaktig vilket gör att man inte riktigt kan vara säker på vad hans verkliga agenda är.




Själva storyn har en hel del intressanta detaljer som gör att det hela känns trovärdigt, även om manuset kanske inte alltid är så tätt som det kunde varit. Ett par lite flummigare sekvenser kastas in på sina håll som inte hade behövts. Å andra sidan är de inte alltför långa och förstör inte direkt. Desto intressantare blir det att följa hela proceduren med försök till finansiering, förberedelserna och själva resan mot andra sidan av solen.




När filmen slutar är jag nöjd. Inte vad jag hade förväntat mig. För även om den inte är perfekt och en del effekter och annat är daterade, visar sig filmen vara före sin tid i mycket och får en att tänka och fundera. Den har liksom tagit det hela på allvar och gjort en upptäcktsresa för vuxna. Överlag en ganska fascinerande historia och filmen funkar bättre än väntat. Tempot och detaljrikedomen påminner alltså om Michael Crichton-historien The Andromeda Strain (1971) i regi av Robert Wise. Lite lägre tempo vilket kanske inte tilltalar alla, men i mitt tycke en något underskattad (och bortglömd?) film, vilket andra också verkar tycka.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3