tisdag 22 januari 2019

52 Directors - John Hughes



John Hughes förknippas alltid med amerikansk ungdomsfilm från 80-talet och det med all rätt. Men min favorit av honom är inte en ungdomsfilm, dock en 80-talare (samtliga filmer på listan är inte helt oväntat 80-talare).

Förutom att skriva manusen till filmerna han själv regisserade, skrev han även ett par manus till filmer han inte regisserade. Några av dessa kan vara värda att nämna. Some Kind of Wonderful (1987) är ytterligare en bra ungdomsfilm. Ett päron till farsa-filmerna Vacation (1983), European Vacation (1985) och Christmas Vacation (1989) är skrivna av honom. Michael Keaton-komedin Mr. Mom (1983), Home Alone (1990) samt Reach the Rock (1998) var några andra manus han skrev.

Hans topp fem som regissör är relativt enkel att ta fram och rangordna. De fyra första filmerna är favoritkomedier medan den femte är en av hans många ungdomskomedier. Alla fem filmerna har en sak gemensamt, förutom att vara komedier, och det är att de har hjärta. Hughes filmer uppvisade nämligen mycket hjärta förutom den sköna 80-tals känslan.




Plats #5

Sixteen Candles (1984)



Regidebuten uppvisar mycket av det som Hughes blev känd för. Mysig.



Plats #4

Ferris Bueller's Day Off (1986)



Mysig och med många scener som sätter sig.



Plats #3

Weird Science (1985)



En barndomsfavorit som får mig att le bara jag tänker på den.



Plats #2

The Breakfast Club (1985)



Kanske inte superrolig, men en riktigt bra ungdomsfilm med hjärta.



Plats #1

Planes, Trains and Automobiles (1987)



Lyckas med en perfekt kombination av humor, känsla och hjärta. Dessutom är Steve Martin och John Candy utmärkta tillsammans.





Totalt har 8 filmer setts av John Hughes:

Sixteen Candles (1984)
The Breakfast Club (1985)
Weird Science (1985)
Ferris Bueller's Day Off (1986)
Planes, Trains and Automobiles (1987)
She's Having a Baby (1988)
Uncle Buck (1989)
Curly Sue (1991)

Totalt snittbetyg på samtliga 8 filmer (av 5.00) = 3.38





Ta nu en titt på vad Henke skriver om John Hughes.

måndag 21 januari 2019

She's Having a Baby



Titel: She's Having a Baby
Genre: Komedi/Romantik/Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: John Hughes
I rollerna: Kevin Bacon, Elizabeth McGovern, Alec Baldwin, Paul Gleason, John Ashton

Handling: Jake och Kristy Briggs är nygifta. Eftersom de är unga är de kanske lite oförberedda på allt vad äktenskapet innebär och allt som förväntas av dem (inte minst av deras föräldrar). Vill de ha barn? Det vill i alla fall deras föräldrar att de ska.

Omdöme: Flera av John Hughes filmer har man sett om ett flertal gånger då de varit favoriter sedan barnsben. Denna var den enda av hans filmer som inte alls hade setts. Även om de flesta av hans filmer var ungdomsfilmer så var de sällan renodlade komedier. De hade mer att säga och gjordes med omsorg. Detta är en mer vuxen film som inte handlar om ungdomar utan om unga vuxna, men likväl känns tonen igen och att det är en John Hughes-film är svårt att missa.



I korta drag handlar filmen om Jefferson "Jake" Briggs (Kevin Bacon) som gifter sig med ungdomskärleken Kristy (Elizabeth McGovern). Jake är övertygad om att Kristy är hans livs kärlek, men får ändå lite kalla fötter på den stora dagen och försöker få stöd av bästa vännen Davis (Alec Baldwin). Han är dock en typisk ungkarl och något av en playboy som tycker att giftermål kan vänta.



Jake och Kristy köper hus tillsammans och Jake, som är en aspirerande författare, tar ett jobb med att skriva annonstexter på en annonsfirma inne i Chicago. Han känner att det inte är det han vill med livet, men biter ihop i hopp om att han en dag ska skriva sin bok. Samtidigt börjar Kristy drömma om att bli gravid. Påtryckningarna från de bådas föräldrar gör inte saken enklare, inte minst för Jake som börjar inbilla sig saker, eller är det mardrömmar mitt på dagen?



På många sätt en typisk John Hughes-film. Det är allt småmysigt mest hela tiden, vissa gånger mer, vissa gånger inte helt lyckat. Överlag är det dock en skön 80-talare som är smårolig och trevlig att ta sig igenom. Den blir även något mer dramatisk än väntat och frågan är om det trots allt blir lite för mörkt ett tag.



Filmen lär ha varit väldigt personlig för John Hughes så det kan förklara varför det inte blir en renodlad komedi, speciellt under de senare delarna av historien. Å andra sidan innehöll hans filmer ofta en djupare sida, men frågan är om detta inte är hans mörkaste ögonblick. Kan tänka mig att det kan ha varit en bidragande orsak till varför filmen inte riktigt gick hem hos biopubliken som förväntade sig något lättsammare. Men det är en film som funkar ganska bra och en del går så långt som att påstå att det är hans främsta film.



En av filmens absoluta höjdpunkter kommer under eftertexterna när en hel del kända ansikten från 80-talet dyker upp i ett roligt montage. En klockren bonus som blir pricken över i:et efter den något mörka avslutningen dessförinnan.





3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.8

söndag 20 januari 2019

Dogman



Titel: Dogman
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Italien/Frankrike
År: 2018
Regi: Matteo Garrone
I rollerna: Marcello Fonte, Edoardo Pesce, Alida Baldari Calabria, Adamo Dionisi

Handling: I utkanten av Rom driver Marcello en hundsalong. Lönsamheten är låg och för att dryga ut kassan langar han kokain. Samtidigt som han vill ägna all sin tid och kärlek till hundarna och sin dotter, tvingas han in i grövre kriminalitet av den storvuxna boxningsveteranen Simone, Marcellos främsta kokainkund. Nu är det upp till Marcello att ta sig ur Simones grepp, kosta vad det kosta vill.

Omdöme: Marcello, eller Marcé (Marcello Fonte) som han kallas, är en timid liten man. Det är åtminstone vad han verkar vara. Han driver hundsalongen "Dogman" i utkanten av Rom och han är omtyckt av alla, inklusive hundarna och dottern Alida (Alida Baldari Calabria) som är hela hans liv.



Marcé har även en liten sidoverksamhet där han langar mindre mängder kokain. En av Marcés kokainkunder är den oberäknelige och storväxte Simone (Edoardo Pesce). Tvärtemot Marcé är Simone illa omtyckt i området då han är en känd bråkmakare som bara skapar bekymmer. Snäll och hjälpsam som Marcé är har han svårt att säga nej till Simone när Simone börjar dra in honom i diverse kriminella verksamheter. Det blir starten på en nedåtgående spiral för Marcé och frågan är hur han ska ta sig ur Simones järngrepp.



Redan i första scenen är man fast. Marcé tar hand om en aggressiv hund som ska tvättas. Marcé kallar alla hundar för älskling och hans kärlek till djuren blir uppenbar filmen igenom. Här finns även någon riktigt minnesvärd sekvens utanför hans hundsalong när Simone dragit med Marcé på ett inbrott. Man etablerar också redan tidigt att Marcello Fonte i huvudrollen är klockren som Marcé, lite som Steve Buscemi skulle man kunna säga. Även Edoardo Pesce är övertygande som den hårdföre Simone som du inte vill vara ovän med. Dottern spelas också bra och naturligt av Alida Baldari Calabria.



Vid sidan av skådespelarna är hundarna ett trevligt inslag, och alltså Marcés kärlek till dem. Även hans kärlek till dottern är fin och scenerna mellan dem funkar bra. De blir en stark kontrast till en del våldsamheter som trappas upp alltmer genom filmen. Dock så tappar filmen en aning under runt sista tredjedelen då filmen och Marcé förlorar lite av humorn och charmen. Detta då det blir allt mörkare. Man gillar helt enkelt Marcé och filmens ton mer under inledningen, men överlag är detta en minnesvärd film av regissören till Gomorra (2008). Gillar för övrigt denna mer där Marcé och hundarna engagerar. En historia inspirerad av verkliga händelser.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 15:e februari.

lördag 19 januari 2019

Las herederas / The Heiresses



Titel: Las herederas / The Heiresses / Chelas arv
Genre: Drama
Land: Paraguay/Uruguay/Brasilien/Tyskland/Norge/Frankrike
År: 2018
Regi: Marcelo Martinessi
I rollerna: Ana Brun, Margarita Irun, Ana Ivanova, Nilda Gonzalez

Handling: Chela och Chiquita har levt tillsammans i Asunción i över trettio år. Som arvtagerskor från rika familjer har de alltid haft tillräckligt för att leva komfortabelt utan att behöva arbeta, men när de nu har blivit sextio år gamla börjar deras arv sina. Allteftersom tiden går börjar den ekonomiska situationen gå ut över deras relation som numera mest består av långa tystnader. Det hela blir än mer komplicerat när Chiquita åtalas för obetalda skulder och hamnar i fängelse. I ett försök att få ihop lite pengar säljer Chela möbler och annat från hemmet samtidigt som hon startar en slags taxiservice för äldre damer.

Omdöme: Inte ofta man ser film från Paraguay, även om 7 Cajas / 7 Boxes (2012) var mycket trevlig. Här är det något helt annat man får ta del av. En långsamt berättad historia om två äldre damer som sett sina bästa dagar. Ja, deras liv är inte direkt glamourösa och pengarna sinar. De lever på sina arv och lever ihop.



Chela (Ana Brun) och Chiquita (Margarita Irun) anställer en ny hushållerska efter att den senaste flytt fältet. Den nya hushållerskan är inget vidare, men kanske lär hon sig. När så Chiquita hamnar i fängelse för bedrägeri efter att inte kunnat betala en skuld, skiftar fokus till Chela som nu blir ensam - med hushållerskan.



Chela är något svag utan sin Chiquita som är den som får saker gjorda. En dag ber en gammal väninna om att bli skjutsad av Chela, mot betalning så klart. Det blir startskottet på en slags taxiservice och Chela kommer på så vis ut från sitt hus och skal och träffar bl.a. den yngre Angy (Ana Ivanova) som hon gärna umgås med.



Filmen är väl ungefär som väntat. Lyckligtvis tar den sig en aning efter en lite småtrist inledning. När Chiquita hamnar i finkan känns det som det kommer bli än mer trist att följa Chela som är den mer tystlåtna av de två. Chela kanske inte livar upp festen, om man säger så, men inte minst hennes relation till Angy blir småintressant. Man vill se vart det ska leda, om Chela vågar gå längre och vad Angys motiv är. Det blir inte något fyrverkeri av det hela, det får man erkänna. Lite småtrist överlag, även om det inte direkt är dåligt. Puttrar på helt enkelt och Ana Brun är stabil i huvudrollen som Chela.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.0

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 1:a februari.

fredag 18 januari 2019

The Mule



Titel: The Mule
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2018
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Bradley Cooper, Michael Peña, Andy Garcia, Laurence Fishburne, Dianne Wiest, Taissa Farmiga, Alison Eastwood

Handling: Earl Stone, en fattig och ensam man i 80-årsåldern, blir erbjuden ett jobb som chaufför. Det låter enkelt, men vad Earl inte vet är att han precis har tagit jobbet som knarkkurir åt den mexikanska kartellen. Han gör det bra – så bra att han får större leveranser och blir tilldelad en handler. Han är dock inte den enda som håller koll på Earl då han också hamnat på DEA-agenten Colin Bates radar. Även om pengar inte längre är ett problem så börjar så småningom hans tidigare misstag göra sig påminda, och det är osäkert om han hinner ställa allt tillrätta innan polisen eller kartellens torpeder hinner ikapp honom.

Omdöme: När Clint Eastwood verkade ha gjort sin sista roll i Trouble with the Curve (2012) kändes det lite trist, även om han fortfarande var aktiv bakom kameran. Men så kom denna verklighetsbaserade historia om den 90-årige Earl Stone som var knarkkurir åt drogkartellen. Det måste sägas att det är oerhört kul att återse Clint Eastwood, och bra är han också vilket givetvis är extra kul.



Earl Stone (Clint Eastwood) är en gammal man vars passion här i livet är blommor och gården där han odlar blommorna. Men i och med att internet blir en stor grej, hänger Earl inte med i utvecklingen. Hans gård går inte längre runt samtidigt som han ex-fru Mary (Dianne Wiest), dotter Iris (Alison Eastwood) och dotterdotter Ginny (Taissa Farmiga) alla är besvikna på honom för att han aldrig är där för dem. Eller rättare sagt, Ginny har han fortfarande behållit kontakten med. Kanske har han på äldre dar förstått att familjen faktiskt går först. Det gör även att han tar ett beslut att transportera väskor med sin bil åt några mexikaner mot bra betalning. Han blir knarkkurir åt den mexikanska drogkartellen...



Från början kändes det som detta skulle bli en liten film, en sådan som Clint Eastwood ofta brukar vara bra på. Precis så inleds det också när vi följer Earl. Men en liten film visar det sig inte riktigt bli då familjen, DEA med specialagenten Colin Bates (Bradley Cooper) i spetsen och den mexikanska drogkartellen ledda av Laton (Andy Garcia) kommer in i leken.



Stackars gamlingen Earl vet inte vad han gett sig in i. Eller gör han det och inte bryr sig? Vad ska de göra med honom? Spärra in honom tills han dör? Döda honom? Han vet bara att han har en chans att göra något åt sin familj och samtidigt njuta lite av livet.



Det här är en bra film. En film som rakt igenom andas Clint Eastwood. Dessutom bjuder han på en hel del passande humor, trots en allvarlig och seriös film. Han visar nämligen upp Earl Stone, denna veteran från Koreakriget på ett älskvärt sätt. Man tas med på hans resa och ut på vägarna när han transporterar lasten runt USA.



Möjligtvis blir filmen en aning för dramatisk under de senare delarna vilket fick mig att tänka på några scener från Million Dollar Baby (2004). Scener som får en att rygga tillbaka för att de är ganska jobbiga när det kommer till sjukdom och döden. Men det är en del av historien och att Clint Eastwood får ut det mesta man kan få ut av historien är en bedrift i sig. Att han själv ger en fin prestation är utan tvekan grädden på moset. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 25:e januari.

torsdag 17 januari 2019

Mina favoritprestationer - 1969

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Lino Ventura (Army of Shadows)

Som Philippe Gerbier, med i den franska motståndsrörelsen.



Paul Newman (Butch Cassidy and the Sundance Kid)

Som den legendariske bankrånaren Butch Cassidy.



Robert Redford (Butch Cassidy and the Sundance Kid)

Som den legendariske bankrånaren The Sundance Kid.



Goldie Hawn (Cactus Flower)

Som Toni Simmons, olycklig flickvän till en äldre man.



Dustin Hoffman (Midnight Cowboy)

Som den haltande och sliskige Rico "Ratso" Rizzo.



Jon Voight (Midnight Cowboy)

Som bondgrabben Joe "Cowboy" Buck som blir gigolo i New York.



Telly Savalas (On Her Majesty's Secret Service)

Som huvudskurken Ernst Stavro Blofeld.



Robert Duvall (True Grit)

Som elakingen Ned Pepper.



John Wayne (True Grit)

Som den orädde och enögde sheriffen Rooster Cogburn.



William Holden (The Wild Bunch)

Som Pike Bishop, ledaren för ett gäng laglösa brottslingar.



Andra som var med i diskussionen:

-