fredag 10 april 2020

I See You



Titel: I See You
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Skräck/Thriller
Land: USA
År: 2019
Regi: Adam Randall
I rollerna: Jon Tenney, Helen Hunt, Judah Lewis, Owen Teague, Libe Barer

Handling: Pojkar försvinner mystiskt. En polisman är på fallet samtidigt som hans familj håller på att falla samman.

Omdöme: En 10-årig pojke försvinner när han cyklar genom skogen. Försvinnandet kommer kort efter att en annan pojke försvunnit i området. Det finns likheter och bevisning som möjligen kan kopplas ihop med försvinnanden som skedde 15 år tidigare. Men den gärningsmannen sitter i fängelse. Polisen Greg Harper (Jon Tenney) och hans kollega Spitzky (Gregory Alan Williams) som löste fallet 15 år tidigare försöker komma till botten med det nya försvinnandet.



Samtidigt går Greg igenom en familjesituation då hans fru, psykologen Jackie (Helen Hunt) varit otrogen, något varken Greg eller synnerligen sonen Connor (Juday Lewis) har kunnat acceptera. Under tiden utredningen pågår och familjens problem inte verkar försvinna, uppstår något mystiskt hemma hos familjen Harper. Saker som inte går att förklara sker...



Här har vi något av en slow-burner som inleder lite sisådär om man ska vara ärlig där mycket filmats från fågelperspektivet och det känns lite splittrat i berättandet. Vi blir även något skräckslagna av att se Helen Hunt se ganska bedrövlig ut efter plastikoperationer. Skönt nog kan vi en bit in börja koncentrera oss på annat. För nu kommer både en och två vändningar och fokuset skiftar från henne mer till maken, polisen Greg, hans utredning och vad som faktiskt sker i deras hus. Man gör nog även bäst i att inte veta så mycket om vad filmen handlar om, vad det hela går ut på.



Till en början känner jag en nyfikenhet på vad det är som sker där i deras hus. Det känns som det är något övernaturligt och förväntar mig att så kommer vara fallet. Blir sedan glatt överraskad när det uppdagas vad som faktiskt sker, men undrar vart det då ska leda. Det är här filmen bara växer och blir intressantare och smart får ihop vad vi fått se tidigare och spinner även vidare. Det blir både stämningsfullt och spännande när vi tar oss mot upplösningen och det mesta får sin förklaring. En trevlig överraskning till film som är mer psykologisk än att försöka skrämma med billiga tricks, och det brukar oftast vara att föredra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

---

OBS: Nästa film dyker upp redan kl. 15.

torsdag 9 april 2020

Silent Running



Titel: Silent Running / Den tysta flykten
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1972
Regi: Douglas Trumbull
I rollerna: Bruce Dern, Ron Rifkin, Jesse Vint, Cliff Potts

Handling: Efter en miljökatastrof finns de enda träden och växterna kvar i gigantiska växthus ombord på rymdskepp i omloppsbana ute i solsystemet. När ordern kommer att förstöra växthusen och återvända till jorden vägrar en astronaut och försöker rädda odlingarna.

Omdöme: Fyra astronauter ombord det stora rymdskeppet Valley Forge har i uppgift att sköta om växthus ombord rymdskeppet. Tre av de fyra har tröttnat, leker mest och väntar rastlöst på att få åka hem. Den fjärde är Freeman Lowell (Bruce Dern) som är hängiven sina växthus och ser vikten av att bevara träden och växterna då de inte längre finns på jorden p.g.a. en miljökatastrof. När de fyra får beskedet om att de ska bege sig hemåt och förstöra växthusen, slår det slint för Lowell som har en egen agenda.



Douglas Trumbull gjorde regidebut, även om han inte var regissör eller skolad som sådan. Han fick chansen att göra något eget efter att hans visuella effekter uppmärksammades i och med 2001: A Space Odyssey (1968). Han skulle inte göra så många långfilmer som regissör, men hans visuella effekter skulle även lämna avtryck på filmer som The Andromeda Strain (1971), Close Encounters of the Third Kind (1977), Star Trek: The Motion Picture (1979) samt Blade Runner (1982) där de tre sistnämnda gav honom Oscarsnomineringar.



En film som sågs en gång för länge sen och inte direkt imponerande. Att den skulle imponera mer nu kanske vore att överdriva, men uppskattar den för vad den är. Det är allt lite småkul att se Bruce Dern ränna runt med ett par minnesvärda droider (som inspirerade till R2-D2 i Star Wars (1977)) som hjälper honom med diverse sysslor.



Lite som en föregångare till Moon (2009) där ju Sam Rockwell fick klara sig själv (nåja). Det funkar visuellt även om det är långt ifrån så mycket av den biten som man kanske kan tro. Istället är det där ombord rymdskeppet som det mesta av det bästa utspelar sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The Crimson Kimono



Titel: The Crimson Kimono
Genre: Drama/Romantik/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1959
Regi: Samuel Fuller
I rollerna: Glenn Corbett, James Shigeta, Victoria Shaw, Anna Lee

Handling: Två poliser vid mordroteln i Los Angeles försöker lösa ett svårt mordfall. Problem uppstår när de båda förälskar sig i huvudvittnet.

Omdöme: Man brukar säga att de första tio minuterna ofta kan ge en ett hum om man kommer gilla en film eller inte. Inte alltid, men oftast. I fallet med denna film var de första tio minuterna lite si och så. Visst väcktes intresset med en gång när en strippa blir jagad från klubben där hon uppträder och ihjälskjuten mitt på öppen gata. När sedan de två mordutredarna Charlie Bancroft (Glenn Corbett) och Joe Kojaku (James Shigeta) kliver in i handlingen så känns det lite komiskt. Stilen och sättet de jobbar på, jargongen gör att man inte riktigt tar dem på allvar.



Vad som verkar blir ett mordmysterium och en utredning som helt går ut på detta övergår efter ett tag till något annat. I och med inträdet av Christine "Chris" Downs (Victoria Shaw) som kan lösa fallet åt polisen, startas ett triangeldrama mellan de tre. Charlie visar tydligt att han är förtjust i Chris. Men det är inte förrän hon får lite mer tid att lära känna amerikan-japanen Joe som triangeldramat hettar till ordentligt. Vem ska hon välja och hur tar den som blir ensam det hela? Charlie och Joe är trots allt bästa vänner ända sedan Koreakriget.



Glenn Corbett gjorde här sin filmdebut och påminner kul nog om en ung Steve Martin och Glenn Ford. Även James Shigeta kom här att göra sin filmdebut och vann en Golden Globe som mest lovande nykomling. Om man inte känner igen honom som ung eller namnet så var det han som spelade Takagi, den japanske bossen i skyskrapan i Die Hard (1988). Victoria Shaw gjorde inte sin filmdebut, men likväl sin första amerikanska film efter någon roll hemma i Australien. En trevlig bekantskap och inte särskilt svårt att förstå varför de båda poliserna faller för henne. Hon skulle mest medverka i TV-serier, men var även med i Westworld (1973) som medeltidsdrottningen.



Även om det i grund och botten är en sen film-noir så övergår det till att bli ett romantiskt drama. Intressant nog är det detta som funkar bäst och väcker nyfikenheten. Vänskapen mellan de båda poliserna sätts på prov, Chris får känslor för de båda men främst för en av dem och så är det det här med Joes bakgrund. Han har själv svårt att släppa tankarna om vad som är accepterat och hur andra ser på honom som Japan, eller åtminstone med japanska rötter. Det knyts till slut bra ihop med mordmysteriet och gärningsmannens motiv till dådet.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

onsdag 8 april 2020

Park Row



Titel: Park Row
Genre: Drama
Land: USA
År: 1952
Regi: Samuel Fuller
I rollerna: Gene Evans, Mary Welch, Herbert Heyes, Bela Kovacs

Handling: I 1880-talets New York startar en journalist en egen tidning som genast blir en hit, men han möter på motstånd från konkurrenterna som inte uppskattar en ny rival.

Omdöme: Park Row är gatan där alla de välkända tidningarna i New York befinner sig i slutet av 1800-talet. "The Star" drivs av Charity Hackett (Mary Welch) som är en hård och inte särskilt dipomatisk kvinna. En av hennes anställda är Phineas Mitchell (Gene Evans) som är upprörd över att tidningens artiklar om en i hans ögon oskyldig man drivit myndigheterna till att hänga honom.



Efter att ha fått sparken från "The Star" för sina kommentarer direkt till Hackett, får Mitchell chansen att starta sin egen tidning över gatan från "The Star". Han kallar tidningen för "The Globe" och blir snabbt en sensation. Så pass att Hackett vill sänka sin konkurrent innan den blir för stor.



När filmen inleds känner man sig inte direkt upplagd för 1800-tals drama med mycket snack och lite verkstad. Men när Hackett och Mitchell drabbar samman i baren där tidningsfolket samlas, väcker det ett intresse. Undrar vart det ska leda. Det leder till en ganska trevlig liten film om journalism och strävan efter att publicera sanningen, oberoende av politiska åsikter eller med stöd av utomstående. "The Globe" revolutionerar tidningsformen vilket blir en stark konkurrent till de mer etablerade tidningarna, inte minst "The Star".



Gene Evans, som här påminner lite om Robert Shaw och Van Heflin uppvisar bra energi i rollen som Mitchell och han lär själv ha sagt att det var den mest påfrestande rollen han spelade. Så pass att han lär ha tappat runt 20 kg under inspelningen. Han får gott sällskap av de övriga som övertygar i sina roller som tidningsmän (och kvinnor).



Mary Welch var en trevlig bekantskap som Hackett då hon både klarar av den hårda sidan som rollen kräver och att kunna kännas bräcklig när så krävs. Tragiskt nog kom detta att bli hennes enda filmroll (vid sidan av ett par TV-serier) då hon dog ett par år senare när hon födde en son. En son som för övrigt själv omkom tragiskt i det ökända terrorattentatet mot ett passagerarflygplan över Lockerbie 1988.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

The Steel Helmet



Titel: The Steel Helmet / Stålhjälmen
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1951
Regi: Samuel Fuller
I rollerna: Gene Evans, Steve Brodie, Robert Hutton, James Edwards

Handling: Den tuffe, amerikanske sergeanten Zack dras in i en omtumlande serie händelser i början av Koreakriget tillsammans med en föräldralös, koreansk pojke och en vilsen spaningstrupp.

Omdöme: I en av sina allra första filmer porträtterade Samuel Fuller som en av de första det då pågående Koreakriget. Han hade själv varit med i det amerikanska infanteriet under Andra världskriget och fick bl.a. tapperhetsmedaljer. Med sina egna erfarenheter skapade han en realistisk film med ett gäng färgstarka karaktärer.



Utan några kända namn i rollerna fick den f.d. soldaten från Andra världskriget Gene Evans axla huvudrollen som sergeanten Zack. Han är sårad, men också den ende överlevande i sitt kompani efter att fienden i ett bakhåll tillfångatagit och avrättat hans vänner. Han hade turen med sig och kulan ämnad hans huvud gick igenom stålhjälmen men förbi hans huvud. Han får hjälp av en ensam ung koreansk pojke som han kallar för Short Round (William Shun) och stöter snart på en amerikansk spaningstrupp som behöver ledarskap. Zack må inte vara ett befäl, men han besitter goda ledaregenskaper - när han känner för det vill säga.



Det finns två referenser till andra kända filmer som mycket troligt hämtat inspiration härifrån. Den mest uppenbara är givetvis Steven Spielberg som baserade den asiatiska pojken med samma namn - Short Round - i Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) på pojken härifrån. Den andra inte helt uppenbara referensen, men som för egen del märks av är Sergio Leone som mycket väl kan ha plockat inspiration från den cigarrökande, orakade och rappkäftade sergeant Zack till sin dollar-trilogi med Clint Eastwoods karaktär.



Det är en enkel film som trots liten budget gör ganska mycket. Det enda man egentligen kan ha invändning mot med produktionen är att en del scener ute i skogen/djungeln är inspelade i studio. Det var inte alls ovanligt att göra så på den här tiden, även när man hade större budget. Det tar ifrån upplevelsen en del vilket även är fallet här. Inte så det känns direkt B, men ändå så det sänker helhetsupplevelsen.



Stora delar av handlingen är annars försatt till ett buddisttempel där Zack, Short Round och den lilla spaningstruppen trycker ett tag. De lär känna varandra bättre och vi fattar tycke för de olika personligheterna innan de drabbar samman med fienden. Det må inte vara den främsta filmen vad gäller krigsscener även om den inte gör bort sig. Istället är det ett realistiskt, trovärdigt och mänskligt krigsdrama som tål att ses. Dessutom med en rad bra karaktärer och gedigna prestationer anförda av Gene Evans.



"If you die, I'll kill ya!" - Sergeant Zack

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

tisdag 7 april 2020

Another 52 Directors - Blake Edwards



Blake Edwards förknippas oftast med Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers som Jacques Clouseau, och det med all rätt. Deras samarbete var fruktbart och gav en hel del minnesvärda filmer och gott om skratt. Många av hans filmer var komedier, en genre han lyckades bra med. Alla filmer var inte strålande eller i närheten av bra, men många hade de humor som gick hem. Vid sidan av de lättsammare filmerna visade han även prov på att kunna behärska t.ex. spänning, dramatik och en del romantik.

Hans fem favoriter må inte utgöra den starkaste topplistan, men fortfarande bra och uppskattade filmer. Det visade sig vara svårare än väntat att rangordna listan, speciellt i toppen där de tre översta filmerna kan byta plats helt och hållet beroende på om jag går efter hjärtat eller hjärnan...




Plats #5

The Party (1968)


Det är svårt att värja sig mot Peter Sellers som den okände indiske skådespelaren Hrundi V. Bakshi som skapar kaos i Hollywood. Partyt blir så mycket roligare med Bakshi. En komediklassiker som tyvärr ballar ur sista tjugo minuterna.



Plats #4

The Return of the Pink Panther (1975)


Utan tvekan en pärla bland Rosa pantern-filmerna. Peter Sellers i högform som Jacques Clouseau och här bjuds man på många klassiska scener och skämt som tål att ses om många gånger.



Plats #3

A Shot in the Dark (1964)


Den andra Rosa Pantern-filmen, men den första äkta i mitt tycke då Peter Sellers får huvudrollen. Ett mysigt och roligt mysterium med Clouseau som snabbt blir varm i kläderna.



Plats #2

Experiment in Terror (1962)


En relativt okänd liten film av Blake Edwards med stabile Glenn Ford. En thriller som ger gott om stämning och spänning. En sån där film som slår en hel del mer kända filmer på fingrarna.



Plats #1

Days of Wine and Roses (1962)


Gripande och välspelat drama med Jack Lemmon och Lee Remick som inte kan leva tillsammans utan alkoholen. En 60-tals klassiker som funkar lika bra idag som den gjorde när den kom.





Totalt har 18 filmer setts av Blake Edwards:

Operation Petticoat (1959)
Breakfast at Tiffany's (1961)
Experiment in Terror (1962)
Days of Wine and Roses (1962)
The Pink Panther (1963)
A Shot in the Dark (1964)
The Great Race (1965)
The Party (1968)
The Carey Treatment (1972)
The Return of the Pink Panther (1975)
The Pink Panther Strikes Again (1976)
Revenge of the Pink Panther (1978)
10 (1979)
S.O.B. (1981)
Micki + Maude (1984)
Blind Date (1987)
Skin Deep (1989)
Switch (1991)

Totalt snittbetyg på samtliga 18 filmer (av 5.00) = 3.22

måndag 6 april 2020

The Talented Mr. Ripley (Revisited)



Titel: The Talented Mr. Ripley
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1999
Regi: Anthony Minghella
I rollerna: Matt Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Philip Seymour Hoffman, Cate Blanchett, Jack Davenport, James Rebhorn, Philip Baker Hall

Handling: Tom Ripley är en ung man som drömmer om ett bekymmersfritt liv i lyx. Han är också en man med många talanger, varav den främsta är att imitera andra personer. Han använder sina talanger till att leva ett bekymmersfritt liv. Men snart förstår han att hans liv i lyx på andras bekostnad går mot ett slut. Vad är han beredd att göra för att behålla det?

Omdöme: Vissa filmer uppskattas inte med en gång utan behöver lite tid på sig. Nu var detta inte en film jag ogillade när den tidigare sågs, men kunde uppskatta den mer när den nu sågs om. Matt Damon var inte heller en skådespelare jag gillade, men efter The Bourne Identity (2002) och dess uppföljare vann han min respekt. Här var han fortfarande kusligt lik Hilary Swank, nästan så de skulle kunna vara syskon. Det är främst leendet/munnen/tänderna som gör det.



Det är slutet av 1950-talet och Tom Ripley (Damon) är en ung man med många talanger. Han spelar bl.a. piano och under en fin tillställning i New York träffar han den förmögne Herbert Greenleaf (James Rebhorn) som bygger båtar. Det visar sig att Tom gått på Princeton, samma skola som sonen Dickie Greenleaf (Jude Law). Tom, som inte gått på Princeton, anpassar sig snabbt till situationen och säger att han kände Dickie. Mr. Greenleaf ber då Tom om en tjänst. Att bege sig till Europa där Dickie nu befinner sig, närmare bestämt den italienska kusten och försöka få hem honom till New York. För besväret får Tom en slant, båtresan över till Europa och alla utgifter under vistelsen betalda.



Tom anländer till den sömniga lilla italienska kuststaden Mongibello där han stöter ihop med Dickie och hans flickvän/fästmö Marge (Gwyneth Paltrow). De blir snart vänner och Tom följer Dickie nästan som en blodigel. De har kul tillsammans och kommer varandra nära, så pass att de känner att den andra är brodern de aldrig haft. Men allt kan inte vara för evigt. Det blir speciellt uppenbart i och med inträdet av Dickies vän Freddie Miles (Philip Seymour Hoffman) som gör att Tom blir åsidosatt. Freddie ser även igenom Tom, något som innebär stora problem. Tom Ripley kan antingen lämna med svansen mellan benen eller stanna på sina villkor.



Patricia Highsmith skrev ett par böcker om Tom Ripley och det har kommit flera filmer med olika skådespelare i rollen. Detta må inte vara min favorit, det är fortfarande Der amerikanische Freund (1977), men detta är nog en god tvåa. Det är ett intelligent manus vi har som låter oss lära känna Tom och hur han liksom studerar människorna runt omkring sig, i synnerhet de han vill vara som. Han är även en god student av det mesta här i livet så han har inga problem med att smälta in och anpassa sig när det behövs. Han är även duktig på att manipulera vilket han får stor användning för.



Vem är egentligen den riktige Tom Ripley? Spelar han bara sin roll/sina roller eller får vi någonsin se hans rätta ansikte? Det kanske är mellan rollerna han är sig själv. Men det är få gånger han har tid eller möjlighet att släppa garden och bara vara. Det är egentligen när han träffar en gemensam vän till Dickie och Marge, en viss Peter Smith-Kingsley (Jack Davenport) som Tom släpper någon inpå lite mer. Fast man kan aldrig vara säker på om Tom verkligen öppnar upp sig eller manipulerar för sin egen vinning eller en större plan.



Det är en bildskön film som bjuder på många vackra vyer över inte minst Mongibello, men även Rom och andra platser visas upp från sina bästa sidor. Det är till stor del ett bekymmerslöst liv Dickie introducerar Tom för. Det är exakt det Tom strävar efter, men han har inte en rik pappa och måste därför gå över lik för att ta sig upp mot sitt mål.



Det blir en trevlig resa vi gör med Tom och hans vänner (och fiender) där historien på ett smart sätt vaggar in oss i en slags falsk säkerhet innan Tom lämnar lik bakom sig. Dessutom med bra prestationer och passande roller av samtliga inblandade. Svag fyra till fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4