lördag 17 november 2018

The Truk



Titel: L'Enkas / The Truk
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Frankrike/Ukraina
År: 2018
Regi: Sarah Marx
I rollerna: Sandor Funtek, Sandrine Bonnaire, Alexis Manenti, Virginie Acariès

Handling: Nyligen utsläppt ur fängelset har Ulysse främst en sak i åtanke: Att tjäna pengar. Konfronterad av sin mor och med svårigheter att lyckas betala räkningarna behöver han komma bort. Hans plan är att tillsammans med David åka till en fest och sälja droger.

Omdöme: Det är inte första gången Ulysse (Sandor Funtek) sitter i fängelse. Men efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff bestäms det att han ska bli frisläppt. Han måste dock kunna visa att han har ett jobb inom kort. Det fixar han snabbt då en vän på utsidan, David (Alexis Manenti) skriver kontrakt med honom. De ska fixa en "foodtruck" sälja snabbmat, öl och droger på en fest.



Det är snabba (och bra) pengar för Ulysse som vet att han inte kan tjäna de pengarna med vanligt arbete. Men även när han försöker få ett hederligt jobb är det ingen som anställer en tidigare kåkfarare. Eftersom hans mamma (Sandrine Bonnaire) lider av depression och behöver vård, har Ulysses ex-flickvän (Virginie Acariès) tagit hand om henne under tiden han suttit inne. Och hon ska få betalt.



Man har ett klassiskt scenario där en kåkfarare har svårt att göra annat än det han är bra på. Eller rättare sagt, det han kan och har möjlighet att göra. Då filmen bygger på en dokumentär av Sarah Marx som här gjort sin långfilmsdebut, är det inte bara något påhittat. Det är så här verkligheten ser ut för många med kriminell bakgrund. Och det är inte så konstigt. Det är naturligt att det är svårt att få hederligt arbete. Och det är naturligt att kontakterna personen har per automatik gör att han dras tillbaka. Det är ingen komplicerad matematik.



Även om filmen kunde ha gjorts tätare och synat den kriminella biten mer, har man valt att berätta det hela mer som ett rakt drama. Stor vikt läggs även på moderns depression. För samtidigt som sonen inte må få det stöd han behöver från samhället och myndigheterna, kan det samma sägas om modern. Visst får hon behandling, men att få hjälp i hemmet är något sonen måste fixa pengar till. Det blir moment 22 över det hela. Känns inte som ett problem enbart i Frankrike utan i de flesta länderna. När man förstår att regissören har en bakgrund inom dokumentärfilmen och historien kommer därifrån, förstår man bättre stilen som valts.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

---

Om visningen: Står relativt tidigt vid insläppet på Stures övervåning. Det är inte en slutsåld visning, men vill ändå knipa en av få platser jag vill ha på salong 2. Ser att en man kliver ut från toaletterna och in på salong 2 innan volontärerna kommit för att starta insläppet. När så volontären kommer och kollar salongen ser han att någon sitter där och pratar lite (och scannar förmodligen så allt är ok).

När jag kommer in sitter mycket riktigt mannen som slank in och en till bredvid varandra, just där jag ville sitta. Nåja, jag sätter mig på raden bakom och säger lite skämtsamt "jaså, det är så man gör" varpå de svarar att de var på visningen innan. Vi pratar sen lite grann när killen framför mig frågar om jag har en öppnare och håller i en ölflaska. Nej, det har jag inte. Då får jag öppna den på annat sätt, säger han och öppnar flaskan mot en kant (golvet som sticker ut från min rad). Killen har gott om tatueringar på händer, armar och nacke. Verkar ganska harmlös och de är trevliga, så jag bryr mig inte nämnvärt.

Det blir till slut runt 20 personer på visningen (salongen tar lite över 50) och det ska vara Face2Face efteråt (sista visningen för dagen på Sture).

Under filmens gång känner jag öllukten från mannen framför som dricker sin öl. Efter runt halva filmen, ja då är det dags för nästa öl. Han gör samma sak som tidigare. Han öppnar sin flaska mitt under filmen och det hörs givetvis i hela salongen. Öllukten blir nu starkare och jag får i princip andas genom munnen resten av filmen. Han sitter trots allt precis framför och snett nedanför mig, så jag tar värsta smällen.

Efter filmen är det så dags för F2F. Det är nu runt ett dussintal personer kvar i salongen när regissören Sarah Marx och duktige huvudrollsinnehavaren Sandor Funtek kommer fram tillsammans med moderatorn. En duktig moderator som även var moderator på en tidigare film jag var på med F2F (The Good Girls). Dessutom kan han franska, vilket är bra då regissören föredrar att svara på franska, medan skådespelaren kör engelska.

Detta blev ett riktigt trevligt F2F, ett av de trevligaste jag varit på. Kanske för att det var en sen visning, ingen direkt stress innan en ny visning plus att det alltså var få personer kvar. Samtidigt tycker jag det är synd att man bjuder in en regissör OCH skådespelare och så är det inte för en större publik, konstigt. Men det är festivalens val och arrangemang.

Vi fick bl.a. reda på att filmen baserades på regissörens dokumentär. Hon nämnde även att läkaren i filmen som behandlar mamman var den riktiga läkaren som var den första med behandlingen som det pratas om i filmen.

Sandor Funtek nämnde att han var med tidigt under produktionen då han kände de två producenterna som var kända rappare i Frankrike sedan tjugo år tillbaka. Han sa även att han kände starkt för karaktären, även om han kom från helt andra förhållanden. Att det var ett medvetet val att låta honom porträttera rollen och inte ta in en f.d. kåkfarare eller liknande i semi-dokumentär stil som hade varit ett alternativ.

På frågan om hon inspirerats av någon regissör eller filmer sa hon att hon inspireras av människor, av oss. Eftersom hon har en bakgrund som dokumentärfilmare lät det vettigt. Hon sa dock vidare att Sergio Leone är en regissör hon verkligen gillar, men att hon inte försöker efterlikna hans stil eller filmer då hon gör något helt annat.

Efter lite frågor från publiken blev det bra och trevlig diskussion om flera saker. Här kom även ölmannen in och började med att han inte gillar dokumentärer och frågade om poängen med filmen var att visa att f.d. kåkfarare i Frankrike inte har en chans osv. Detta skapade ännu mer diskussion och argumenterande. De båda gästerna sa att filmen inte väljer sida eller reflekterar deras syn, utan visar verkligheten i det här fallet.

Ja, det blev en hel del intressant prat fram och tillbaka. Till slut kom Sture-personal och "slängde" ut oss då klockan började bli mycket. Runt en halvtimme höll F2F:et på och det är exakt så här det ska vara. Mycket trevligt att en skådespelare också kommer, vilket inte händer så ofta.

När F2F:et var över var ölmannen en av de första som lämnade, och lämnade sin plastkasse med tomma ölflaskor efter sig...

Styx



Titel: Styx
Genre: Drama
Land: Tyskland/Österrike
År: 2018
Regi: Wolfgang Fischer
I rollerna: Susanne Wolff, Gedion Oduor Wekesa, Alexander Beyer, Inga Birkenfeld

Handling: Rieke, en tysk läkare i 40-års åldern, bestämmer sig för att uppfylla sin dröm och beger sig ut med sin seglingsbåt mot ön Ascension i södra Atlanten. Utanför Afrikas kust ser hon ett gammalt litet fiskefartyg fullt med flyktingar som håller på att sjunka. Sjöräddningen är på väg och ber henne hålla sig undan, men tiden är knapp.

Omdöme: På ett effektivt sätt introduceras vi för vår huvudperson. Det sker nämligen en trafikolycka i en scen som genast sätter nivån för vad som komma skall. Hon, Rieke är läkare och hjälper mannen som varit med om bilolyckan. Hon är sedan redo att bege sig ut i sin segelbåt. Uppenbarligen har hon semester då turen ska ta henne från Gibraltar, förbi hela Afrikas kust ner till södra Atlanten och ön Ascension.



Segelturen fortskrider, hon får kontakt med ett stort lastfartyg som kommer inom synhåll och ska åt samma håll. Så om hon behöver något kan hon anropa dem. Efter en kraftig storm upptäcker hon en sliten fiskebåt en bit bort full med afrikanska flyktingar. Uppenbarligen behöver de hjälp. När hon kontaktar kustbevakningen för hjälp ställs hon inför ett svårt dilemma. De ber henne hålla sig undan för att inte förvärra situationen. Men då tiden är knapp och hennes naturliga instinkt (inte minst) som läkare är att rädda liv, kan hon inte bara segla därifrån och ha det på sitt samvete.



Susanne Wolff i huvudrollen är högst övertygande som seglare och under majoriteten av filmen får hon agera helt ensam. Det blir till stor del en "one woman show" och då är det viktigt att det känns övertygande, vilket det gör. Och det är inte bara hon som blir övertygande. Hela seglingen, ovädret hon drabbas av och ja, hela filmen känns äkta. Dessutom känns det som huvudpersonen oftast tar vettiga beslut och inte blir en hjältinna som ska lösa allt.



Filmen ställer en hel del frågor utan enkla svar där det inte bara är svart och vitt. Att hjälpa eller inte hjälpa. Och vad blir resultatet? Man förstår helt enkelt att det är ett dilemma beroende på vilken sida man är på och vad ens syfte är. Självklart ska man hjälpa folk i nöd. Men blir det inte så att om de vet att de kan få hjälp så är de mer villiga att ta chansen? Det finns många tankegångar kring detta och det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Allt beror på hur man ser på saken och vad man vill åstadkomma. Inga lätta frågor, inga lätta svar.



Även om filmen ställer intressanta frågor och man kan diskutera fram och tillbaka, känns det som det inte blir så dramatiskt som det kunde ha blivit. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men kanske är det som så att man helt enkelt velat skapa debatt istället för att välja sida lite mer. För det finns en del saker, en del situationer där historien kunde ha gått en lite annan väg och skapat något annat. Personligen hade det nog blivit starkare, men då hade budskapet varit ett annat och inte vad regissören hade i åtanke.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Visning på salong 3 på Sture betyder övervåningen. Står en bra stund i kön då jag vet att det är en slutsåld visning. Men innan det blir insläpp för oss, släpper de in till den andra salongen - salong 2. Som vanligt är volontärerna dåliga på att informera så det blir en hel del förvirring bland folk som undrar vilken visning de släpper in för.

När man äntligen blir insläppt i salong 3 är det riktigt dålig luft där inne då det varit visning precis innan. Varmt är det också, inte alls bra. Och så är det alltså en slutsåld visning.

Efter filmen är det ett Face2Face med filmens regissör Wolfgang Fischer. Han och moderatorn står framme vid duken och moderatorn börjar fråga något. Men det hörs inget vidare så en man ropar att de ska tala högre. En annan säger att de borde fixa en stol åt regissören, varpå regissören svarar att han faktiskt föredrar att stå så att han kan röra på sig.

Moderatorn ger inget bra intryck. Hon pratar lågt och är nervös. Även regissören talar relativt lågt så det gäller att koncentrera sig för att höra vad som sägs. Men han sa t.ex. att 90% av filmen var inspelad ute till havs och att inga cgi-effekter eller liknande användes.

Vidare sa han att Susanne Wolff i huvudrollen främst var känd från teatern vilket var en fördel för rollen som krävde en hel del rörelse och lite dialog. Hon hade dessutom licens för liten segelbåt sedan tidigare, men fick lära sig mer i förberedelse för rollen. Dessutom fick hon följa med ambulanspersonal för att lära sig om den biten som hon även får användning för i filmen.

Filmen hade vunnit LUX-priset som tilldelas av Europeiska parlamentet. Filmen hade även visats för det Europeiska parlamentets medlemmar med efterföljande diskussioner med regissören.

Det blev ett relativt kort F2F då nästa film snart skulle börja. Regissören sa att han gärna fortsatte diskutera och svara på frågor i foajén.

---

OBS: Nästa film dyker upp kl. 15.

fredag 16 november 2018

Alles ist gut / All Good



Titel: Alles ist gut / All Good / All Is Good
Genre: Drama
Land: Tyskland
År: 2018
Regi: Eva Trobisch
I rollerna: Aenne Schwarz, Andreas Döhler, Hans Löw, Tilo Nest

Handling: Efter att ha haft ofrivilligt sex på fyllan med sin nya kollega väljer Janne att inte prata om övergreppet. Men tystnaden ställer snart till problem för henne och hennes glada fasad börjar rasera.

Omdöme: Tyskt drama brukar kunna vara bra. Jag gillar tysk film. Givetvis inte allt, men oftast har de något. Här var man nyfiken. Nyfiken vad den skulle bjuda på och hur stark den skulle vara. Intressant nog utspelar den sig inte i Berlin som många tyska filmer av det här slaget gör. Istället är det runt München.



Janne (Aenne Schwarz) har en sambo i Piet (Andreas Döhler) som hon ska flytta från lägenhet till hus med. På väg till en klassträff stöter hon på en gammal vän till familjen som erbjuder henne ett bra jobb på tidningen han driver då en kollega blivit gravid och blir borta på obestämd tid. Livet leker för Janne som verkar vara en glad person. Men när hon på klassträffen träffar Martin (Hans Löw) och de båda druckit lite för mycket, inträffar något som sakta kommer sätta igång en nedåtgående spiral.



Det är intressant hur man kan känna av pulsen på en film relativt tidigt. Oftast är det så. Här kände man att stilen var lite trevande, inte riktigt så nära inpå som önskat. Men när Janne så utsätts för sin första motgång, då känner man att detta kan bli något, trots att stilen alltså inte riktigt fanns där. Janne verkar inte direkt påverkas av motgången. Hon rycker liksom på axlarna och säger att allt är ok. Och det är det nog också. Det är nämligen inte förrän senare hennes utsida hinner ikapp det hon känner på insidan. Eller gör hon det? Det känns som det inte är förrän hon får en ögonöppnare lite senare som vad hon gått igenom får betydelse.



Det är ett starkt ämne och story man bjuds på, det är det ingen tvekan om. Men det är inte gjort med den rätta genomslagskraften för att det ska bli så effektivt som det var upplagt för, och det är synd. Känns som det har att göra med stilen regissören väljer som inte blir så närgången som man hade önskat av en sån här historia. Det blir därför även lite svårt att få grepp om huvudpersonen. Självklart blir hennes situation och motgångarna det som får henne ur balans. Men till viss del är även några av hennes beslut bidragande till hennes obalans.



Avslutningsvis slutar filmen tvärt, utan att man känner att man får ett avslut. Detta kan många gånger funka där man själv får fylla i luckorna och så. Men när det blir som här, känns det snarare som man gjort det lite enkelt för sig. Då filmen endast är på 90 minuter hade man gott kunnat ge det en tio-femton minuter till och avsluta ordentligt. Personligen fångar mig inte filmen som den borde ha gjort, vilket är synd med ett som nämnts starkt ämne och en story som fanns där för något mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

---

Om visningen: Kommer tidigt till Sture då det är kvällsvisning, filmen är slutsåld och på lilla salong 2 på övervåningen. Det är en del folk som sitter och väntar, men ingen står vid insläppet så det är bara att ställa sig och vänta, trots att filmen inte börjar på ett bra tag. Genast ställer sig några bakom mig och snart har det bildats en kö.

Finner snart ett litet problem med att stå först vid insläppet på övervåningen av Sture. Jag har nämligen en stor lampa precis bakom huvudet, vilket gör att jag efter ett tag svettas som en schnitzel under tiden jag läser min Clint Eastwood-bok.

Visningen, som är fullsatt så när som på en eller två platser, fortskrider hyfsat smärtfritt (trots dåligt med benutrymme). Enda noterbara blir när en herre några platser längre bort på min rad plötsligt tar fram sin mobil med full ljusstyrka på skärmen och börjar sms:a eller liknande. Detta stör fler än mig och till slut blir han tillsagd av en kille med irriterad stämma att stänga av mobilen. Det gör han, men fortsätter snart igen en stund genom att luta sig framåt över mobilen. Nu klarar han sig (nätt och jämnt) från att någon säger till igen.

The Load



Titel: Teret / The Load
Genre: Drama
Land: Serbien/Frankrike/Kroatien/Iran/Qatar
År: 2018
Regi: Ognjen Glavonic
I rollerna: Leon Lucev, Pavle Cemerikic, Tamara Krcunovic, Ivan Lucev

Handling: Under slutfasen av kriget i Jugoslavien – när NATO tagit beslutet att bomba regimen – får lastbilsföraren Vlada i uppdrag att köra en hemlig last genom ett farligt område utan att låta sig stoppas på vägen.

Omdöme: Det är upplagt för nerv och spänning i denna serbiska film. Upplägget är som sådant att Vlada (Leon Lucev) mitt under NATO:s bombande av Jugoslavien ska köra en lastbil från en liten stad genom bergen till Belgrad. Lasten är hemlig, den ska han inte bry sig om. Han ska bara se till att hålla låg profil och ta sig fram till slutdestinationen på utsatt tid.



Visst funderade man lite på William Friedkins halvklassiker Sorcerer (1977) eller varför inte dess franska original Le salaire de la peur / Wages of Fear (1953). Där ska två lastbilar fulla med den högexplosiva lasten nitroglycerin ta sig genom den sydamerikanska djungeln. Här blir det något liknande - eller inte alls. Det är nämligen inte någon direkt spännande historia man får ta del av, även om det kunde blivit det.



Det är en lågmäld film som berättas i ett långsamt tempo. Trots detta finner man det inte direkt tråkigt utan man anar att något kan hända, att det kan bli riktigt nervigt det här. Vad är det i lasten? Vad är det för ljud vi och Vlada hör? Varför är det så hemligt? Ja, vi får svar på det mesta till slut. Svar som är effektiva och sättet vi får dessa svar på funkar.



Vad som inte riktigt funkar är att det hela kunde varit så mycket starkare och mer spännande. Man sitter och väntar på att vändpunkten ska komma, men det sker aldrig. En intressant detalj är att filmens trailer bjuder på stämningsmusik som berättar att detta blir en thriller, eller åtminstone en historia som ökar pulsen. Filmen har ingen musik, förutom något liveuppträdande och bandspelaren. Nu säger jag inte att den stämningsfulla musiken från trailern avsevärt hade höjt, men avsaknaden gör att man känner sig lite lurad (av trailern). Speciellt som det inte riktigt leder någonvart. Det gör det förvisso då man får svaren man vill ha, men på sätt och vis känns det som att man inte berättat hela historien, och det lämnar en något frustrerad.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

---

Om visningen: Anländer något sent till Sture där filmen ska visas på salong 3 på övervåningen. Till min förskräckelse ser jag att insläppet påbörjats. Mycket riktigt är de bästa platserna tagna och man får göra det bästa av situationen.

Just det, stackaren framför mig i kön blir inte insläppt då det lyser rött när hans kort scannas. Han säger att han precis köpte biljetten nere i kassan. Volontären testar en gång till med samma resultat och ber honom gå tillbaka ner till kassan, vilket han gör. Skulle själv inte acceptera detta efter att ha varit med om exakt sånt här strul flera gånger...

Salongen som tar runt 50 platser blir ganska välfylld till slut. Efter reklamen och när volontären pratat klart är det dags för film. Men nej, av någon anledning tar det väldigt lång tid att få igång filmen, trots att filmen är redo att starta på utsatt tid. Vi sitter till slut i sju-åtta minuter innan de äntligen släcker och sätter igång filmen. Normalt sett hade det inte gjort så jättemycket, men när det är en salong med minimalt med benutrymme vill man gärna sitta så lite som möjligt. Varje minut blir viktig ;)

Det blir till slut ändå ok med platsen då ingen sitter direkt bredvid mig. Det är som sagt minimalt (obefintligt) med benutrymme, speciellt på den raden jag sitter på. Eftersom det är fritt på båda mina sidor, kan jag tack och lov vrida på mig en del under filmens gång och sträcka lite på benen.

torsdag 15 november 2018

Pause



Titel: Pause
Genre: Drama
Land: Cypern/Grekland
År: 2018
Regi: Tonia Mishiali
I rollerna: Stella Fyrogeni, Andreas Vasileiou, Popi Avraam, Andrey Pilipenko

Handling: När en ung målare kliver in i hemmafrun Elpidas värld börjar hon att reflektera över det förtryckta förhållande hon lever i. Med hjälp av sin fantasi flyr hon från mannen som inte visar någon hänsyn till hennes behov och känslor. Elpidas drömmar blir snart allt mer våldsamma och hämndlystna mot hennes man och hon får svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Omdöme: Elpida (Stella Fyrogeni) lever ett väldigt inrutat liv. Hennes make Costas (Andreas Vasileiou) är en bit över 60 år och hon är något yngre än så. Hon har alltid varit hemma och tagit hand om hemmet, maken och dottern som numera flyttat och fått barn. Elpida är mormor numera och den enda gången hon egentligen är lycklig är när hon kan prata med sin dotter och sitt barnbarn.



Förhållandet mellan Elpida och Costas är allt annat än kärleksfullt, från någon sida. Han jobbar och förväntar sig mat och sin tid framför TV:n medan Elpida tar hand om hushållet, precis som hon alltid gjort. Visst har hon sitt målande som hon tycker om och så har hon sin lilla bil hon kan ta till stormarknaden eller målerikursen. Hon är dock i en fas i sitt liv då hon har fått nog. Hon vill bryta sig loss från sin make och sitt liv. Gränsen mellan hennes fantasi och verklighet blir snart illavarslande då det innebär att bli av med sin make, och möjligtvis hans älskade fågel som är ett återkommande irritationsmoment för Elpida.



Mitt i den jobbiga situationen Elpida befinner sig i finner man en tragikomisk historia. Hennes dagdrömmar innehåller både den unge målaren hon finner attraktiv och hemskheter mot sin make. Efter den andra gången som man bjudits på en dröm, blir man lite orolig över om det kommer bli så under hela filmen. Att saker visas upp på ett visst sätt, för att i nästa stund liksom backa bandet och visa verkligheten. Skönt nog går man inte i denna fälla. Istället bakas det in på ett lite smartare och effektivare sätt. Det blir lite mer variation och både vi och Elpida får allt svårare att skilja på fantasi och verklighet.



Stella Fyrogeni i huvudrollen är klart duktig och förmedlar mycket känslor även utan dialog. Sen är det åtminstone för egen del svårt att inte tänka på Frances McDormand främst utseendemässigt då de är ganska lika. Andreas Vasileiou i rollen som maken har kanske en rakare roll att spela, men tycker han gör den bra. Dessutom får han mig bitvis att skratta hur han följer Elpida med sin blick under ett par scener.



Sammanfattningsvis kan man säga att detta är en film som definitivt har något, men som man kanske behöver vara upplagd för. Det är inget muntert drama, även om det alltså har sina ögonblick då situationen blir tragikomisk. Man önskar nästan att dessa ögonblick hade varit fler. Man hade även kunnat ta vissa saker längre. Nu blir det mer att man anar att vissa saker kan ske, men oftast gör de inte det. Hade nog önskat mig en lite extremare film. Istället väljer den en för det mesta realistisk väg. Men då tycker jag den borde gjort det mer ordentligt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.8

---

Om visningen: Då filmen skulle visas på samma salong där jag precis hade sett en annan film, blev det ett snabbt toabesök innan man ställde sig i den korta kön till insläppet. Denna visning skulle ha ett Face2Face med filmens regissör efteråt. Mycket riktigt kom regissören fram till volontärerna och presenterade sig för dem när man stod i kö.

Regissören ville inte presentera filmen själv, men satt med under filmens inledning. Efter kanske tio minuter lämnade hon dock salongen. Kanske ville hon se hur vi skulle reagera på den första komiska scenen då flera skrattade högt.

F2F:et modererades sedan av en kvinna med väldigt manslik röst, tänkte jag först innan jag förstod att det var en transperson. Regissören Tonia Mishiali, som även skrev manuset, sa att 90% av filmen stämde och var sant i filmen. Vidare fick hon frågan angående budgeten och produktionen då filmen hade en relativt liten budget på €300.000.

Hon nämnde även att idén till fågeln och fågelkvittret/lätet (det var väl en liten papegoja) kom från att hon under skrivandet av manuset hörde ett irriterande ljud från grannen, vilket visade sig vara deras fåglar. Givetvis kände hon då att hon måste få med det i filmen. En rolig notis på en viktig detalj i filmen.

Prospect



Titel: Prospect
Genre: Sci-Fi/Drama/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 2018
Regi: Zeek Earl & Christopher Caldwell
I rollerna: Sophie Thatcher, Pedro Pascal, Jay Duplass, Andre Royo

Handling: En tonårsflicka reser med sin pappa till en avlägsen måne på jakt efter gäckande rikedomar. Det finns dock fler som strövar omkring i månens giftiga skog och arbetet utvecklas snabbt till en desperat kamp för att fly.

Omdöme: Det är kul när man inte förväntar sig så mycket, för ibland överraskas man positivt. Nu var detta en film som verkade kunna ha potential, men vad jag trodde skulle bli ett litet sci-fi/drama med far och dotter som vandrar runt och utforskar en annan planet, bjuder på klart mer än så redan en bit in i filmen.



Pappa Damon (Jay Duplass) och dottern Cee (Sophie Thatcher) landar på en måne med sin farkost, men inte exakt där de skulle. En farkost som från insidan ser ut som ett hemmabygge, men som är en fullt duglig farkost så länge den är i flygdugligt skick. De vet vart de ska med hjälp av kartan de har, men den giftiga luften gör att de måste bära sina dräkter och hjälmar, och se till att deras luftfilter funkar och syret räcker. På månen finns rikedomar, men även faror, något de snart stöter på.



Redan ombord deras farkost märker man att det är en detaljrik film, ungefär på ett sätt som Alien (1979). Det är inte någon hi-tech eller perfekt yta, men det känns desto mer genomtänkt och har gjorts med omsorg. När de sedan vandrar runt i sina rymddräkter ser det till stor del ut som Jorden, men ändå inte. Det är något i luften, något synbart som är en bra effekt och så där lagom. Dessutom är det gjort på naturlig väg och inte med hjälp av cgi.



Förutom att vara detaljrik och lite gammaldags i stilen så blir filmen även mer händelserik och spännande än väntat. Sci-fi dramat blir istället mer en thriller som genomgående övertygar. Det är välgjort, stämningsfullt och helt enkelt en film av det här slaget som man inte ser alltför ofta. Tack och lov håller den sig även på mattan hela vägen. Man slipper helt enkelt en massa konstigheter som bara hade gjort mer skada.



Det hela bygger för övrigt på en kortfilm med samma namn av Zeek Earl & Christopher Caldwell som regisserat och skrivit denna långfilmsdebut. Definitivt lyckat och det känns förfriskande att se sån här typ av sci-fi göras då det känns som något man inte direkt sett så mycket av sedan 80- och 90-talet.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0

---

Om visningen: Kommer fram till Klarabiografen runt en halvtimme innan filmstart. Redan några i kö, så det är bara att ställa sig och börja läsa Clint Eastwood-boken. Men bara några få minuter senare säger den ansvarige åt volontärerna att de kan börja släppa in. Uppenbarligen ingen visning innan så de släpper in oss 25 minuter innan filmen ska börja. Tar min plats och läser sedan vidare.

Då filmen ska bli fullsatt ber volontärerna oss tidigt att sätta oss bredvid varandra och inte lämna luckor. När de fått in alla är det runt fem platser lediga. Ytterligare fem personer släpps då in som väntat utanför på "stand by" ifall det skulle finnas plats.

Precis när reklamen är till ända dyker festivalloggan upp på duken och en volontär kommer in för att presentera filmen. Precis då buar en i publiken ett par gånger (han sitter dessutom på min rad). Hör hans kompis fråga vad han håller på med och han svarar att han trodde de skulle spela SF:s nya melodi. Men när han inser att han gjort ett misstag säger han att han gjorde fel eller liknande och ber lite lätt om ursäkt. Volontären har dock hunnit prata klart och lämnar salongen utan att höra detta. Volontären måste ha trott att det var en häcklare i publiken.

Filmen visas otextad vilket är lite synd då man inte alltid hör vad som sägs helt tydligt, i synnerhet då minst hälften av dialogen talas med rymddräkt/hjälm på. Man kanske inte missar viktig information, men man kan ju inte vara säker.

onsdag 14 november 2018

Museo



Titel: Museo / Museum
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Mexiko
År: 2018
Regi: Alonso Ruizpalacios
I rollerna: Gael García Bernal, Leonardo Ortizgris, Ilse Salas, Simon Russell Beale

Handling: År 1985 genomför två män en avancerad kupp för att stjäla 140 Maya-föremål från sina utställningar på det antropologiska museet i Mexico City.

Omdöme: Läkarsonen Juan Nuñez (Gael García Bernal) och Benjamin Wilson (Leonardo Ortizgris) känner varandra från veterinärskolan och är bästa vänner. Juan har jobbat som assistent under fotograferingen av samtliga Maya-föremål inne på det antropologiska museet i Mexico City. Själv bor han hos sina föräldrar och syskon en bit bort. När han får reda på att museet ska vara stängt mellan jul och nyår för byte av ventilationssystemet, är det dags för honom och Wilson att sätta sin plan i verket.



Denna verklighetsbaserade film berättar historien om Mexikos största kupp. Och det hela inleds också klart lovande. Under förtexterna känner man att musiken är pampig och sådan som inte längre görs till filmer. Det här kan bli något, tänker man. Sen sker själva kuppen relativt tidigt och luften går liksom ur filmen. Givetvis händer det mer än så, både innan och efter kuppen. Dock känns det som regissören inte riktigt vetat hur han vill berätta historien efter kuppen.



Det blir som om man tappar bort sig på vägen. Vad som kändes som det kunde bli något har till slut ingen direkt poäng. Man blir faktiskt smått frustrerad och besviken. Det är en sak om man inte har något att berätta eller en historia som inte ger så mycket. Här känns det snarare som man inleder relativt starkt, men sen dribblar bort sig. Det blir nästan som man velat visa upp lite kameraåkningar, någon lång tagning och ibland plötslig klippning. Det funkar inte och det är synd när något mer absolut fanns där.



Inte heller karaktärerna är sådana att man fattar tycke för dem eller känner någon sympati. Av vilken anledning får en son i en välbärgad familj för sig att han ska utföra en kupp och på det stjäla landets nationalskatter? Han är inte heller direkt ung, vilket gör honom till en idiot. Wilson, ja han verkar vara lite bakom flötet och han hänger mest med Juan för att det är hans enda vän som det verkar. Hade filmen varit en komedi hade det kanske funkat bättre, men nu förstår man inte riktigt vad de (och filmen) ville åstadkomma.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Tidigt framme på Skandia då jag har gott om tid på mig efter förra filmen jag var på. Sitter och läser Clint Eastwood-boken när jag till slut noterar hur två äldre damer som står vid insläppet blir upprörda när en tjej går förbi alla som köar och fram till insläppet. De säger något i stil med "Jaså, det är så man gör" varpå tjejen svarar "har de inte börjat släppa in än?". De är lite halvgriniga och säger åt henne att det minsann är kö och tjejen går iväg. De fortsätter med att klaga på organisationen och den ena säger att det alltid varit så medan den andra säger att det är hennes första festival, men att det kommer bli fler gånger då hon finner det trevligt.

Visningen blir lite mer än halvfull. Skönt nog har jag varken någon framför mig eller vid sidan om mig. Däremot sätter sig två killar snett bakom mig på dubbelsätena som finns längre bak på Skandia. Precis innan och sedan under själva kuppscenerna sitter den ena och prasslar med sin godispåse, oavbrutet i flera minuter. Till slut vänder jag mig om och tittar på honom, varpå han verkar slänga sin numera tomma godispåse åt sidan/bakåt där ingen sitter. Underligt beteende. Ok att prassla lite, men att inte kunna hålla sig när det är som mest spännande eller fatta att man stör är obegripligt. Men det är varken första eller sista gången. Intelligensnivån och inte minst respektlösheten i dagens samhälle är som den är...

The Old Man & the Gun



Titel: The Old Man & the Gun
Genre: Kriminalare/Drama/Komedi
Land: USA
År: 2018
Regi: David Lowery
I rollerna: Robert Redford, Sissy Spacek, Casey Affleck, Danny Glover, Tom Waits

Handling: En åldrande bankrånare med gentleman-stil lyckas tillsammans med sina två kumpaner råna bank efter bank och kallas snart för pensionärsligan.

Omdöme: Baserat på den mestadels verkliga historien om bankrånaren Forrest Tucker (Robert Redford). När vi följer honom är han pensionär och det är i början av 1980-talet. Men det hindrar honom inte från att fortsätta råna banker. Inte för att han måste, men för att han vill. Han gör det nämligen inte direkt för pengarnas skull utan för att det ger honom glädje. Som den gentleman han är och med ett leende får han sina offer att göra som han vill utan att behöva ta till våld.



När Forrest träffar på änkan Jewel (Sissy Spacek), får han tankarna på annat håll, åtminstone ett tag. De börjar umgås och ja, han berättar för henne vad han gör. Hon tror honom givetvis inte, och han säger att hon inte ska tro på allt han säger. Under tiden blir han och hans två kumpaner Teddy (Danny Glover) och Waller (Tom Waits) kända som pensionärsligan och får polisen John Hunt (Casey Affleck) efter sig.



Redan tidigt när filmen i princip drar igång, får man en skön känsla. En känsla av film som den gjordes förr, en gammaldags känsla. Det är gula förtexter, som lär använda samma typsnitt som Redfords gamla västernklassiker Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969), och mysfaktorn är hög. Med glimten i ögat följer vi sedan en Robert Redford som är lika komfortabel i rollen som Forrest Tucker som han var under sina glansdagar. Jo, lite så känns det faktiskt. Vid sin sida har han Sissy Spacek som blir ett bra och passande sällskap i många av de lugnare scenerna de har tillsammans.



Efter en bit in i filmen känns det som det hela inte har samma drivkraft och kommer liksom inte längre. Det är fortfarande småmysigt filmen igenom, men när man når slutet och upptäcker hur mycket mer man kunde ha berättat om honom och hans eskapader som innefattar en mängd bankrån och lyckade flyktförsök, känner man att det fanns mer att hämta här. Känslan är ändå att det är kul att återse Robert Redford i en sån här roll som han klarar galant även på äldre dar, i vilket som kan vara hans sista roll. Dessutom kan jag inte undvika att tycka att han med mustaschen påminner om Kirk Douglas.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

---

Om visningen: Det blir andra gången under årets festival som jag har en film på en av de mindre salongerna på övervåningen på Sture. Det ska vara visning samtidigt på salong 2 och 3, och då gör man bäst i att vara på plats i god tid.

Väl inne i salongen är jag bland de första, men där jag tänkt sitta har de före mig redan placerat sig. Dock har en av dem sin jacka och saker över tre stolar och jag frågar om alla är upptagna. Nej, säger han. Han har bara inte bestämt sig för var han ska sitta. Så jag glider in och sätter mig bredvid honom när han satt sig ner.

Under reklamen känner jag en illaluktande odör. Ser då att en åsna på raden framför glufsar i sig en jättemacka med någon slags röra/sallad som luktar pyton. Verkligen respektlöst av henne att äta något sådant inne i salongen. Varför inte göra det ute i foajén åtminstone? Det är en sak om det är naturell doft, men inte när det luktar (illa) som här.

Killen som sitter bredvid mig, som var först in i salongen, äter sina M&M och andas genom näsan så det låter högt. Men det är egentligen inget direkt störningsmoment. Runt 15-20 minuter in i filmen andas han dock klart högre och både jag och kvinnan på hans andra sida tittar på honom och ser att han somnat med huvudet bakåt på nackstödet så att munnen är vidöppen när han lapar efter luft. Småskrattar lite åt det hela.

Efter runt en timme händer sedan det klassiska ögonblicket. Killen som sitter bredvid mig, som sovit och vaknat till då och då, är uppenbarligen helt inne i sin sömn under ett tyst ögonblick i filmen. Då bjuder han på världens snarkning som får hela salongen att brista ut i skratt. Verkligen en klassiker. Och han sover dessutom vidare.

Med runt 10-15 minuter kvar av filmen piggnar han till och håller sig någorlunda vaken under slutet av filmen.