fredag 23 juli 2021

Doc Hollywood



Titel: Doc Hollywood
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Michael Caton-Jones
I rollerna: Michael J. Fox, Julie Warner, Woody Harrelson, Bridget Fonda

Handling: Den unge doktorn Benjamin Stone har fått ett nytt jobb i L.A. som plastikkirurg, men på vägen dit kör han vilse och rakt in i ett staket i den lilla staden Grady. Som straff får han 32 timmars samhällstjänst och arbetar av det på stadens sjukhus och blir lite småkär i ambulansföraren Lou.

Omdöme: Ibland känner man för lite Michael J. Fox. Hans bästa har man sett ett par gånger. Denna hör inte till hans bättre, men då den inte hade setts på bra länge var det som att se den för första gången. Michael J. Fox spelar Benjamin Stone som är en ung läkare på väg till Los Angeles där han vill jobba som plastikkirurg. På vägen dit kör han vilse och krockar sin Porsche i en liten håla vid namn Grady.



Väl i Grady döms han till samhällstjänst på den lilla läkarmottagningen då stadens doktor är en gammal otrevlig man som endast vill bli störd om det är på liv och död. Benjamin kalls snart för Doc Hollywood och alla vet att han kommer från storstaden och endast är på genomresa. Men stadens borgmästare och många andra försöker övertyga honom att stanna. Kanske kan kärleken få honom att stanna när han träffar Lou (Julie Warner)?



Michael J. Fox är stabil som vanligt, utan att behöva ta i för fullt. Han omgärdas också av trevliga skådespelare som Julie Warner som funkar fint som kärleksintresset Lou, Woody Harrelson som Hank som själv har ögonen på Lou och så Bridget Fonda som Nancy Lee som är borgmästarens dotter och ser Doc Hollywood som vägen ut från Grady.



Man vet ju vart det kommer leda, men vägen dit behöver inte vara så tokig. Det tar dock en stund innan jag känner att filmen charmar mig. Blir väl inte direkt golvad av det hela, men sakta men säkert vinner den över mig, ungefär som Benjamin. För är storstadslivet, att tjäna extra mycket pengar och det materiella verkligen det viktigaste och vad Benjamin vill?



Grady är en mysig liten stad, utan att vara direkt pittoresk. Det känns som om tiden stått still på ett positivt sätt. Folk är hjälpsamma och vänliga, gamla traditioner gör att folk umgås och trivs ihop. Tycker filmen får fram det ganska bra ju längre in man kommer. Även tack vare Carter Burwells musik som gör att det skapas lite mer känslor än om det endast vore en lättsam komedi. En del hjärta uppvisas helt enkelt och det är alltid ett plus. Noterbart att det också bygger på en bok, vilket man kanske inte hade trott på förhand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

P.J.



Titel: P.J. / De samvetslösa
Genre: Drama/Mysterium/Action
Land: USA
År: 1968
Regi: John Guillermin
I rollerna: George Peppard, Raymond Burr, Gayle Hunnicutt, Brock Peters

Handling: Privatdetektiven P.J. Detweiler tar sig motvilligt an uppdraget att beskydda finansmannen William Orbisons älskarinna. Orbison har dock skumma planer för P.J.

Omdöme: Filmer om privatdetektiver kan ofta vara lite mysiga med ett trevligt mysterium och neo-noir vibbar. Här anlitas New York-privatdetektiven P.J. Detweiler (George Peppard) att agera bodyguard åt vackra Maureen Preble (Gayle Hunnicutt). Det är hennes älskare, den rike och gifte affärsmannen William Orbison (Raymund Burr) som anlitat honom. Detta då Maureen utsatts för hot och då Orbisons familj inte gillar henne, inte minst då hon lär finnas i hans testamente.



P.J. är nära Maureen dag och natt, följer med henne vart hon än går. De börjar också komma varandra nära och han vill inte att något ska hända henne, inte bara för att hon är en klient. Samtidigt börjar det uppenbara sig att William Orbison inte är någon trevlig man att ha att göra med. Han är inte heller särskilt diskret med att han har en älskarinna, snarare tvärtom. Detta blir inte minst tydligt då han flyger in henne och P.J. till en liten karibisk ö till familjens ståtliga villa där familjen samlats.



Filmen har en ganska typisk slutet av 60-talet atmosfär och det blir lite av "the swinging 60's" under delar av filmen. Filmens brittiska regissör John Guillermin, som senare gjorde filmer som The Towering Inferno (1974), King Kong (1976) och Death on the Nile (1978), tog nog med sig lite av hur Londons uteliv såg ut till Hollywood och Universal Studios där inomhusscenerna spelades in. Typiskt 60-tal, en del studiokänsla emellanåt och alltså mycket slutet av 60-talet vad gäller färgerna, inredningen och modet.



Vad som också tidigt blir tydligt är att loungemusiken som spelas filmen igenom är passande och även den med typiskt 60-tals sound. Påminner faktiskt en del om A Shot in the Dark (1964), The Party (1968) och andra Blake Edwards-filmer med Henry Mancini-musik. Med andra ord är det ett ganska avslappnat och lättsamt sound som gör att filmen inte blir direkt spännande men lite småskön att titta på.



Filmen puttrar på mest hela tiden får man säga. Den når kanske inga vidare höjder, men förblir mystisk och med en del vändningar på vägen. Det som drar ner en del är den nämnda studiokänslan under inomhusscenerna och även när de färdas i bil. Desto bättre funkar det under utomhusscenerna och på den karibiska ön (spelades in på bildsköna Santa Catalina Island utanför Kalifornien). Allt som allt, inte så tokigt med lite mysterium, deckare och en skönt avslappnad stil.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4

torsdag 22 juli 2021

Revenge of the Nerds



Titel: Revenge of the Nerds / Nördarna kommer
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1984
Regi: Jeff Kanew
I rollerna: Robert Carradine, Anthony Edwards, Ted McGinley, John Goodman, James Cromwell, Bernie Casey

Handling: När nördarna Gilbert och Lewis börjar på Adams college, blir de trakasserade av medlemmarna i Alphabetaföreningen. Tillsammans med de övriga nördarna måste de hitta ett sätt att slå tillbaka.

Omdöme: Året innan Jeff Kanew gjorde Gotcha! (1985) med Anthony Edwards gjorde de denna tillsammans. Det hela följer de två nördarna och bästa vännerna Lewis (Anthony Edwards) och Gilbert (Robert Carradine) som ska börja på college och får skjuts dit av Gilberts far, Mr. Skolnick (James Cromwell) som själv är en gammal nörd.



Väl på plats inser de två vännerna att college inte bara kommer vara en plats där de kan plugga, festa och träffa tjejer. Alphabetaföreningen bestående av sportkillarna och snyggingarna ledda av quarterbacken Stan Gable (Ted McGinley) kommer nämligen göra livet surt för dem och övriga nördar. De får dessutom stöd av fotbollscoachen Harris (John Goodman) som hetsar dem.



En stor del av handlingen lär ha varit improviserad och det tycker jag märks då det inte är så värst mycket till handling. Filmen försöker istället skapa humor och roliga scener utan att det vare sig blir särskilt roligt eller charmigt som 80-tals ungdomsfilmerna ofta kunde bli. De verkar dock ha haft kul under inspelningen och bara gått med strömmen. Filmen blev ganska framgångsrik och fick både tre uppföljare och ett pilotavsnitt till en TV-serie som aldrig blev av (undrar varför).



Även om filmen har sina ögonblick och en del småroliga scener så är det kanske mest lyckade en del av musikvalen på soundtracket. Eller vad sägs om låtar av Talking Heads, Michael Jackson och Queen. Passande till scenerna om inte annat, även om man hört bättre soundtrack överlag. Filmen är dock långt ifrån någon av de främsta eller mest minnesvärda ungdomsfilmerna från 80-talet, även om den uppenbarligen har sin skara fans.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.6

Big Jake



Titel: Big Jake
Genre: Västern
Land: USA
År: 1971
Regi: George Sherman
I rollerna: John Wayne, Richard Boone, Patrick Wayne, Christopher Mitchum, Maureen O'Hara

Handling: Lille Jake McCandles blir kidnappad av John Fain och hans gäng som kräver 1 miljon dollar för att släppa pojken. Den enda som kan stoppa dem är pojkens farfar Big Jake.

Omdöme: Året är 1909 och McCandles-ranchen blir attackerad av ett gäng ledda av John Fain (Richard Boone). Ett tiotal människor mister livet, inklusive kvinnor och barn. Planen är att kidnappa lille Jake och utpressa familjen på $1m.



Farmor Martha (Maureen O'Hara) är villig att betala summan då hon vill ha tillbaka lille Jake, men även för att de har det gott ställt och har råd med det. Hon vet dock att det är en stor risk att låta utomstående bli inblandade, och sönerna James (Patrick Wayne) och Michael (Christopher Mitchum) är inte kapabla att göra det på egen hand. Därför skickar hon efter Big Jake (John Wayne) som ska försöka få hem sonsonen han aldrig sett.



Det är lite kul att John Wayne här spelade mot två av sina söner, Patrick Wayne som James och Ethan Wayne som lille Jake, och dessutom Robert Mitchums son Christopher Mitchum som spelade sonen Michael. Dessutom med goda vännen Maureen O'Hara i rollen som hustrun Martha som han tidigare minnesvärt hade spelat mot i The Quiet Man (1952).



Big Jake tillsammans med sönerna James, Michael och indianspåraren Sam (Bruce Cabot) ger sig ut efter kidnapparna för att hämta hem lille Jake. De är villiga att betala lösensumman för att få hem pojken välbehållen. Men de är även redo att döda dem allihopa om så krävs, åtminstone är Big Jake inställd på det. Han är en välkänd och fruktad man i dessa kretsar, men de flesta tror att han redan är död, något Big Jake blir trött på att höra.



John Wayne lär ha tyckt att filmen var för brutal och våldsam och ville ha mer humor, vilket man då la till. Resultatet är väl kanske inte optimalt då filmen både känns för lång och ojämn. Förstår om man ville lätta upp stämningen en del, vilket ofta var fallet med Wayne-filmerna och det funkade oftast. Här hade det dock varit intressant att se vad det hade blivit av det hela om man låtit det vara en hårdkokt västern istället.



Filmen är alltså något ojämn. Den blixtrar ibland till med en del bra scener, men man känner samtidigt att det inte är regi som är på topp. Kanske hade Sam Peckinpahs stil passat bättre och gett filmen en lite annan ton och tyngd. Richard Boone är bra som ledaren för gänget, men de övriga är ganska intetsägande. Sen blir man inte riktigt klok på Elmer Bernsteins musik som varvar sköna västerntoner under de lugnare passagerna med dominant och svag musik vid actionscenerna. Här hade det definitivt varit bättre med "less is more".

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

onsdag 21 juli 2021

Loverboy



Titel: Loverboy
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1989
Regi: Joan Micklin Silver
I rollerna: Patrick Dempsey, Kate Jackson, Robert Ginty, Nancy Valen, Barbara Carrera, Kirstie Alley, Carrie Fisher

Handling: Randy Bodek arbetar som pizzabud för att kunna återgå till sina collegestudier. För att tjäna lite extra pengar levererar han pizzor med extra ansjovis, vilket innebär att kvinnorna som har beställt får lite extra i sängen.

Omdöme: Randy Bodek (Patrick Dempsey) går på college där han varit rumskamrat med tjejen Jenny (Nancy Valen) som också är hans flickvän. P.g.a. detta har hans studieresultat varit svaga och han försöker dölja att han har en flickvän som också är hans rumskamrat från föräldrarna Joe (Robert Ginty) och Diane (Kate Jackson). Då pappa Joe inte tänker betala collegeavgiften för nästa termin, tvingas Randy ta jobb på Señor Pizza. Han blir snart hett eftertraktad av äldre kvinnor som är villiga att betala $200 för en stund med honom när han levererar deras pizzor med extra ansjovis.



Det är en historia som är minst sagt motsägelsefull då Randy försöker komma tillbaka till college för att kunna vara med flickvännen Jenny genom att gå till sängs med en massa kvinnor för pengarnas skull. Att han tar chansen att tjäna bra med pengar är en sak, att han inte ser problemet med det hela är en annan. Men det är givetvis bara en något halvkorkad ungdomsfilm, så det får man ta. Frågan är om Jenny tar det med ro när hon får reda på vad Randy haft för sig under sommaren...



En sak ska man ha klart för sig och det är att Patrick Dempsey är något av en naturbegåvning i den här filmen. Han är full av energi och gör både det ena och det andra i rollen. Då Randy vill ge kvinnorna valuta för pengarna, vilket inte alltid betyder sexuellt, visar han sig vara en bra student och lär sig snabbt både det ena och det andra. Det uppskattas av kvinnorna som vill känna sig uppskattade och sedda, något deras makar sedan länge försummat. Under långa stunder är han något av en yngre version av American Gigolo (1980).



Kan tycka att filmen funkar bättre runt första halvan än under senare delen. Detta då filmen flippar ur lite för mycket och nästan blir till en crazy-komedi under den sista halvtimmen. Nu övergår filmen i princip till att bli något i stil med Deuce Bigelow: Male Gigolo (1999). Randy har gått för långt och från att ha uppvaktat kvinnorna i staden (bl.a. Barbara Carrera, Kirstie Alley och Carrie Fisher) har han fått makarna efter sig. Funkar inte lika bra och filmen tappar en del av charmen filmen ändå har under första timmen eller så. En dos 80-tal får man trots allt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.0

The Witness



Titel: Mok-gyeok-ja / The Witness
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2018
Regi: Jo Kyu-jang
I rollerna: Lee Sung-min, Kim Sang-ho, Jin Kyung, Junghwa Bae

Handling: En ordinär man bevittnar ett grymt mord utanför sin familjs lägenhet och fastnar i omständigheter utanför hans kontroll.

Omdöme: En kvinna har kidnappats och körs till skogen där kidnapparen tänker döda henne och begrava henne. Men hon lyckas fly och ta sig till ett närliggande nybyggt bostadskomplex. Det är mitt i natten och alla sover, förutom några få. En av dessa är Sang-hoon (Lee Sung-min) som varit ute sent med jobbet och druckit lite för mycket. När han kommer hem till sin fru och dotter som sover, hör han en kvinna skrika utanför på parkeringen. Han ser henne då bli brutalt mördad - och mördaren ser att någon i hans lägenhet kan ha sett det hela.



Sang-hoon är rädd för att berätta vad han sett för polisen då han fruktar för sin familjs liv. När så polisutredaren Jae-yeop (Kim Sang-ho) tillsammans med sina kollegor börjar utreda mordet och förhöra potentiella vittnen i lägenhetskomplexet, visar det sig att de något snobbiga hyresgästerna inte vill samarbeta med polisen då den mördade kvinnan inte bodde där. Men Sang-hoon och något annat vittne blir snart måltavlor för mördaren.



Visst kan man till viss del förstå att ett vittne till mord inte är så pigg på att peka ut mördaren och utsätta sig själv och sin familj för livsfara. Inte minst då vittnet i det här fallet vet att mördaren har koll på var han bor. Men när fler saker inträffar och situationen är utom kontroll, borde ändå vittnet träda fram. Fast det är fortfarande lättare sagt än gjort för Sang-hoon och det leder till en mycket svår situation.



Filmen har alltså ett upplägg där det mesta hade kunnat lösas, eller åtminstone kanske kunnat förhindras om Sang-hoon bara hade berättat vad han hade sett med en gång. Men då hade vi inte fått så mycket spänning eller en film på runt 110 minuter. Vad som istället blir något som gör att filmen inte blir ännu bättre är att mördaren inte har något direkt motiv. Här hade man velat ha något lite smartare, en poäng med det hela. Sådant kan lyfta en sån här film vilket de bästa i genren har.



Gillar detta till stor del. Visst är mördarens motiv lite oklart och filmen är något för lång vilket inte hade behövts. Men utöver det finns det gott om trevligheter här. Både vittnet Sang-hoon och polisutredaren Jae-yeop är bra karaktärer. Sang-hoon som blir alltmer paranoid och stressad medan Jae-yeop är en slipad polis med en skön stil. Dessutom har vi de klassiska elementen i koreansk seriemördarfilm. Eller vad sägs om gott om regn, mördaren bär keps och älskar att använda hammare.



Ja, den här visar sig inte vara så tokig även om den inte är utan sina brister. Lite för lång alltså även om den har gott om spänning och en del pulserande scener, plus god stämning under stora delar av filmen. En del humor också som är ett välkommet inslag i koreanska filmer av det här slaget, när det funkar. Och med ett foto som bjuder på lite mer än vad en dussinfilm normalt sett gör. Inte toppnivå på filmen, men bättre än mycket annat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

tisdag 20 juli 2021

52 Actors - Sean Penn


Sean Penn, skulle inte kalla honom för en favorit, men respekterar och uppskattar honom som mycket duktig skådespelare. Redan som ung på 80-talet bjöd han på en hel del varierade roller, både i komiska som tunga roller. Det ledde senare till Oscarsnomineringar och vinster, men det är sällan han inte ger de bästa eller bland de bästa prestationerna i filmerna han varit med i.

Det blir en lista på tio filmer som valts ut. Ett par filmer utanför listan som också är väl värda att se, men dessa tio är de jag uppskattar mest. Topp tre är en fin skara toppfilmer. Lite svårare att rangordna filmerna där bakom.



Plats #10

The Secret Life of Walter Mitty (2013)


I en biroll som fotografen Sean O'Connell spelar Penn i denna trevliga film med Ben Stiller i huvudrollen.



Plats #9

21 Grams (2003)


Penn spelar den svårt sjuke matematikprofessorn Paul Rivers i detta tunga drama där han ställs mot Naomi Watts och Benicio Del Toro.



Plats #8

The Thin Red Line (1998)


Terrence Malick-regisserat krigsfilm där Penn är en av soldaterna som porträtteras.



Plats #7

Casualties of War (1989)


Inte alls tokig och känslosam krigsfilm av Brian De Palma där Penn spelar elak soldat.



Plats #6

Fast Times at Ridgemont High (1982)


I en av sina tidigaste roller spelar Penn surfarkillen som tar skoltiden med en klackspark i denna charmiga 80-tals ungdomskomedi.



Plats #5

At Close Range (1986)


Sean Penn ställs mot Christopher Walken som spelar hans kriminella far i detta stämningsfulla, välspelade och något underskattade kriminaldrama.



Plats #4

State of Grace (1990)


Sean Penn spelar mot duktiga Gary Oldman, Ed Harris och Robin Wright i denna kriminalare om vänskap och infiltration.



Plats #3

The Game (1997)


Som lillebror till Michael Douglas har Penn en biroll i denna minnesvärda och trevliga David Fincher-film.



Plats #2

Mystic River (2003)


I en av sina Oscarsvinnande roller övertygar Sean Penn med en stark prestation i regi av Clint Eastwood.



Plats #1

Carlito's Way (1993)


Brian De Palma-regisserad klassfilm där gangstern spelad av Al Pacino tar hjälp av sin oärliga advokat spelad av Sean Penn i en av sina absoluta paradroller.



Totalt har 28 filmer setts med Sean Penn:

Taps (1981)
Fast Times at Ridgemont High (1982)
Bad Boys (1983)
The Falcon and the Snowman (1985)
At Close Range (1986)
Colors (1988)
Casualties of War (1989)
State of Grace (1990)
Carlito's Way (1993)
Dead Man Walking (1995)
U Turn (1997)
The Game (1997)
The Thin Red Line (1998)
Sweet and Lowdown (1999)
The Weight of Water (2000)
I Am Sam (2001)
Mystic River (2003)
21 Grams (2003)
The Assassination of Richard Nixon (2004)
The Interpreter (2005)
What Just Happened (2008)
Milk (2008)
Fair Game (2010)
The Tree of Life (2011)
Gangster Squad (2013)
The Secret Life of Walter Mitty (2013)
The Gunman (2015)
The Professor and the Madman (2019)

Totalt snittbetyg på samtliga 28 filmer (av 5.00) = 3.36