måndag 17 januari 2022

Alias Nick Beal



Titel: Alias Nick Beal / Det kom en främling
Genre: Mysterium/Fantasy/Thriller/Film-Noir
Land: USA
År: 1949
Regi: John Farrow
I rollerna: Ray Milland, Thomas Mitchell, Audrey Totter, George Macready

Handling: En framgångsrik och ärlig åklagare tappar greppet om tillvaron när han slår sig ihop med den skumme och djävulske Nick Beal.

Omdöme: Detta visar sig vara en lite annorlunda film-noir med en del fantasy-inslag. Men det hålls på en sådan nivå att det aldrig går överstyr och istället skapar en skön mystik kring karaktären Nick Beal. Regi av John Farrow (för övrigt far till Mia Farrow) som året innan gjorde den härliga noir-klassikern The Big Clock (1948) med Ray Milland. Här återförenades de och även om detta inte är en lika bra film så har den en del av värde.




Distriktsåklagaren Joseph Foster (Thomas Mitchell) är en ärlig man som gärna vill bli guvernör en dag. När han så får chansen att sätta dit en rival med bevismaterial, gör han så. Men bevismaterialet har han fått tack vare den mystiske Nick Beal (Ray Milland) som kontaktat honom. Beal utger sig för att vara en agent och visar sig kunna hjälpa Foster mot toppen. Men utan att märka det själv börjar Foster förlora sin känsla för moral och etik.




Under tiden som Foster börjar stiga mot toppen smider Nick Beal sina djävulska planer. Han rekryterar prostituerade Donna Allen (Audrey Totter) genom att lova och ge henne fint boende, smycken och kläder. Göra om henne till en proper dam som har det gott ställt. Givetvis vill han ha något i gengäld, och det är att komma nära Foster som han har planer för.




Smått trevligt när man inte vet exakt vem Nick Beal är och vad hans agenda är. Han dyker upp som gubben i lådan lite överallt vilket blir småroligt. Filmen är alltså en film-noir och som sådan bjuder den på god atmosfär och stämning med sitt foto, skuggorna, en del bildlösningar och den mystiska auran Nick Beal har över sig.




Har alltid gillat Ray Milland och även om han utseendemässigt inte påminner om Cary Grant så har han lite den rösten och stilen, fast allvarligare. Här är hans ögon svåra att missa då de ofta är uppspärrade och onda. Bra skådespeleri av Milland och det ger bra effekt då det allt ser lite kusligt ut.




Filmen har gott om symbolik och man kan ana vad det hela går ut på, men trots allt överraskande att se det i en film-noir. Lite annorlunda med andra ord. Kanske inte det bästa eller mest minnesvärda man sett i genren, men inte helt fel och den lyckas hålla intresset uppe. Tappar kanske lite längs vägen, men man vill ändå se hur det hela ska sluta.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

söndag 16 januari 2022

Eleni



Titel: Eleni
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1985
Regi: Peter Yates
I rollerna: Kate Nelligan, John Malkovich, Linda Hunt, Glenne Headly

Handling: Nick är en reporter på "New York Times" som blir skickad till Grekland. Han försöker där ta reda på varför hans mor blev dödad i inbördeskriget 30 år tidigare. Under en parallell handlingslinje får vi se hur Nick som ung pojke och hans familj kämpar för att överleva i de ockuperade grekiska bergen. Handlingslinjerna närmar sig varandra då Nicks undersökningar för honom närmare svaren.

Omdöme: Filmen bygger på den bästsäljande självbiografiska boken av "New York Times"-reportern Nicholas Gage. En historia som synar det grekiska inbördeskriget där Nick som han kallas var liten pojke och där hans mamma Eleni (Kate Nelligan) kämpade för sina fem barn - fyra döttrar och sonen Nick som var den yngste. Fadern kämpade i kriget och hamnade i USA där han blev amerikansk medborgare och jobbade för att spara ihop till familjen innan de kunde ansluta.



Nick (John Malkovich) tar chansen att återvända till sitt hemland 30 år efter att han lämnade, vilket även var då hans mor Eleni dödades. Nu tänker han leta upp de överlevande inblandade för att ta reda på exakt vad som hände och kanske ställa de skyldiga till svars för moderns död.



Tycker upplägget inte är så tokigt och det är upplagt för att John Malkovich ska få agera för fullt när han gräver i arkiven och letar upp diverse vittnen och skyldiga för krigsbrotten. Men riktigt så blir det inte. Eller rättare sagt, det är precis vad han gör, men filmen väljer att endast ha det som en sidohistoria. Istället är det mamma Elenis historia som utgör runt 70-80% av den två timmar långa speltiden.



Personligen hade jag absolut hellre velat se Malkovich 70-80% av tiden och resten hade kunnat funka bra som tillbakablickar för att pussla ihop historien. Nu blir det alldeles för långsamt och trist att gå tillbaka 30 år i tiden (slutet av 40-/början av 50-talet) i den lilla grekiska byn. Kate Nelligan gör det för det mesta bra, men historien känns på tok för utdragen på det här sättet.



Året innan hade Malkovich trots allt medverkat i de båda sjufaldigt Oscarsnominerade The Killing Fields (1984) och Places in the Heart (1984) och var själv Oscarsnominerad för den sistnämnda, så man kan tycka att han borde ha fått mer utrymme här och få visa vad han går för. Men som sagt, filmen väljer istälet att låta Eleni och inbördeskriget i den lilla byn vara den centrala delen.



På sätt och vis hade historien potential att berättas mer likt The Odessa File (1974) där en journalist jagar rätt på gamla nazister. Här borde det i mitt tycke alltså varit något liknande med Malkovich som jagar rätt på gamla krigsförbrytande grekiska kommunister som dödade hans mamma. Visst bygger det på verkliga händelser här, men det blir lite för deprimerande och tråkigt så som man valt att visa upp och berätta historien på. Det gör att det blir lite av en besvikelse.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.0

lördag 15 januari 2022

Der Unhold / The Ogre



Titel: Der Unhold / The Ogre / Ondskans officer / Nazismens tjänare
Genre: Drama/Krig
Land: Tyskland/Frankrike/Storbritannien
År: 1996
Regi: Volker Schlöndorff
I rollerna: John Malkovich, Gottfried John, Armin Mueller-Stahl, Heino Ferch, Dieter Laser

Handling: Ett starkt mänskligt drama rullas upp i berättelsen om Abel Tiffague, en stillsam, vänlig man som lever i 30-talets Paris. Men hans bakgrund är mörk och smärtsam och fylld av grym pennalism som han fått utstå under sin uppväxt. När andra världskriget bryter ut väntar ett nytt helvete - frågan är bara vilken sida Abel denna gång hamnar på, förtryckarnas eller offrens... Han tas till fånga av nazisterna, som drar nytta av hans godhjärtade sinneslag och fatalistiska livsinställning. Abel blir Görings personlige uppassare och bejakad mitt i detta ondskans centrum formas han sakta till en mörkrets budbärare.

Omdöme: Abel (John Malkovich) är föräldralös och får som ung en strikt uppväxt i katolsk fransk skola för pojkar. Som vuxen lever han ensam och jobbar som bilmekaniker. Han är även godhjärtad och ser sig ofta som en beskyddare av barn mot vuxna, men det missförstås ibland och vuxna är ofta lite rädda för honom.



När så andra världskriget är ett faktum och Frankrike ockuperas, finner sig Abel ha blandade känslor inför detta. Så pass att han rekryteras att hjälpa nazisterna. Först vid en jaktstuga där nazieliten samlas och sedan i ett närbeläget slott där pojkar tränas upp till Hitlerjugend. Eftersom Abel har god hand med pojkarna, får han i uppdrag att hämta dit pojkar från trakten, vilket han gärna gör då han tror att de på så vis skyddas från omvärlden.



Tyske regissören Volker Schlöndorff hade tidigare bl.a. gjort den något udda, men inte dåliga Die Blechtrommel (1979). Även den utspelade sig under andra världskriget. Här tänker jag även lite på fina Louis Malle-regisserade Au revoir les enfants (1987) som dock är en klart bättre film. Lite intressant då att denna film avslutas med texten "Till vår vän Louis Malle" som dog 1995, året innan filmen släpptes.



Det är en lite annorlunda syn på andra världskriget där vi alltså har en fransman som inte riktigt känner sig hemma i sitt hemland och inte ser något fel i att vara bland nazisterna. Men så behandlas han också väl och känner nog en gemenskap. Han ses inte längre som udda och motbjudande, utan som en simpel man som får göra det han kan.



John Malkovich är inte helt överraskande bra som Abel i en roll som lätt hade kunnat spelas smått småkorkad. Istället får man en väldigt mänsklig och nedtonad prestation. Samtidigt beskådar ofta Abel endast vad som sker runt honom. Tyskar som jägarmästaren (Gottfried John), fältmarskalk Göring (Volker Spengler), greve von Kaltenborn (Armin Mueller-Stahl), SS-officer Raufeisen (Heino Ferch) och professor Blättchen (Dieter Laser) uppskattar honom och han är dem trogen.



Även om det är en välgjord film och alltså en lite annorlunda inblick, så når den väl aldrig direkt några toppar. Ändå lite fascinerande tack vare Malkovich och hans Abel som gör att man behåller nyfikenheten om vart vi ska tas och hur det ska gå för honom.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

fredag 14 januari 2022

Un homme idéal / A Perfect Man



Titel: Un homme idéal / A Perfect Man / En dödlig lögn
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike
År: 2015
Regi: Yann Gozlan
I rollerna: Pierre Niney, Ana Girardot, André Marcon, Thibault Vinçon

Handling: Mathieu Vasseur är en ung och talanglös författare. Han jobbar som flyttkarl och en dag finner han en mans memoarer i en just avliden mans hem. En berättelse om en äldre herres minnen av kriget som visar sig vara rena mästerverket. Mathieu kan inte låta bli att lägga beslag på memoarerna, renskriva det och skicka in det till ett bokförlag. Boken blir en rungande succé, Mathieu möter alla sina drömmars kvinna och livet leker. Men han kommer snart inse att alla hans lögner har ett högt pris.

Omdöme: Efter att ha sett och gillat konspirationsthrillern Boîte noire / Black Box (2021), var man givetvis nyfiken på mer av regissören Yann Gozlan. Denna film visar sig föra tankarna till The Talented Mr. Ripley (1999) i kombination med något Alfred Hithcock skulle kunna bjuda på.



Mathieu Vasseur (Pierre Niney) är en aspirerande författare som jobbar som flyttkarl om dagarna. Efter att ha skickat in sitt manuskript till ett bokförlag och fått nej, är han bestört. Men lyckan vänder när han håller på att rensa en avliden mans lägenhet. Mannen hade ingen familj och Mathieu kommer över den döde mannens memoarer från kriget i Algeriet på 50-talet. Mathieu finner historien så pass bra att han väljer att renskriva det hela och sätta sitt namn under boktiteln "Svart sand".



Allt Mathieu kunnat drömma om besannas. Boken publiceras och blir en succé samtidigt som Mathieu träffar sin drömkvinna Alice Fursac (Ana Girardot) och de blir ett par. Tiden går och allt är perfekt när han och Alice besöker hennes rika föräldrar på Franska rivieran. Men bokförlaget väntar på hans nästa bok som de betalat ut en stor summa i förskott på. Dessutom anländer Alices föräldrars gudson Stanislas (Thibault Vinçon) och agerar misstänksamt mot Mathieu och lägger sig i.



Det förflutna hinner ikapp en förr eller senare och det är verkligen fallet för Mathieu. Han lever sin dröm och allt är smått perfekt, men hans värld håller sakta men säkert på att raseras. En sak efter en annan kommer upp till ytan och frågan är hur länge han kan hålla sig flytande och hålla uppe fasaden av att allt är bra. Alice känner av att allt inte står rätt till, men Mathieu skyller det på pressen att få ut sin nya bok, som han inte ens börjat skriva på.



Hur Mathieu ska ta sig ur knipan, eller kniporna som det blir, är frågan. Och det blir både kul och spännande att se. Som tidigare nämnts går tankarna en del till The Talented Mr. Ripley (1999) med inslag av Hitchcock då Mathieu spelar för galleriet samtidigt som han måste hitta lösningar för att kunna leva vidare med sin lögn, och förhoppningsvis komma undan.



Det blir småtrevligt mest hela tiden att se hur det ska gå och de nya problemen som dyker upp. För det är inte som så att Mathieu kan slappna av och pusta ut när han lyckats släcka en liten brand. Nej, släcker han en dyker två nya upp. Till slut blir det en ohållbar situation och något måste ge vika.



När man så här i efterhand tänker tillbaka på filmen och även hur den slutar så får man säga att det hela även växer ett snäpp. För under filmens gång är det bra, men det blir nästan bättre när man tänker efter på allt han går igenom och hur filmen lämnar oss. Smått tragikomiskt hur drömmen blir till en mardröm som är smått omöjlig att ta sig ur.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

torsdag 13 januari 2022

Boîte noire / Black Box



Titel: Boîte noire / Black Box
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Frankrike/Belgien
År: 2021
Regi: Yann Gozlan
I rollerna: Pierre Niney, Lou de Laâge, André Dussollier, Sébastien Pouderoux

Handling: En ung och begåvad black box-analytiker är fast beslutad att finna orsaken bakom den dödliga kraschen av ett helt nytt flygplan.

Omdöme: Mathieu Vasseur (Pierre Niney) jobbar med att analysera ljudinspelningarna från kraschade plans svarta lådor. Han är både begåvad och driven, har en förmåga att höra ljud och saker som andra kanske missar. När så ett nytt passagerarflygplan med 300 ombord kraschar på väg till Paris från Dubai, blir det upp till Mathieu att försöka få ordning på de skadade ljudupptagningarna, ta reda på händelseförloppet och orsaken till den tragiska flygkraschen.



Mathieu finner saker som pekar åt ett håll och tiden är knapp innan upptäckterna ska presenteras på en presskonferens. Men ju mer Mathieu analyserar och pusslar ihop det hela, ju större mysterium blir det och han hittar saker som inte stämmer. Hans fru Noémie (Lou de Laâge) vet vad han går för, men då hon kort efter olyckan börjar jobba hos flygbolaget vars plan kraschade, börjar Mathieu även misstänka henne.



Allt som oftast trevligt med konspirationsfilmer och denna kan läggas till bland dessa. Och med tanke på att man har med ljudupptagningar att göra går tankarna lite till The Conversation (1974) och Blow Out (1981) där huvudpersonerna sätter på sig hörlurarna och försöker tyda vad som sagts och hänt med hjälp av ljudet. Men det är lätt att överanalysera och tyda på olika sätt, beroende på vad man vill höra.



Det är en typ av film som hela tiden har en tät stämning och där mysteriet snyggt vävs in i ett spindelnät som kan ha flera olika förklaringar och kan leda till flera olika upplösningar.



Mathieu är ivrig och beslutsam, han vägrar ge upp och tänker inte nöja sig med första bästa svaret han får fram. Problemet är att han inte alltid kommer fram till rätt slutsats vilket gör att de runt honom börjar tvivla på vilket värde hans teorier egentligen har.



Förutom de två nämnda klassikerna om avlyssning, kommer två andra lite nyare filmer upp i tankarna med tanke på hur huvudpersonen vävs in i mysteriet. Det är Polanski-regisserade The Ghost Writer (2010) och dels är det danska Idealisten (2015), två trevliga thrillers där huvudpersonen dras in i ett konspiratoriskt mysterium.



Gillar denna typen av film och här får man säga att det till stora delar är lyckat. Ibland kan man kanske känna att det går lite väl enkelt att få fram bevis och dra slutsatser, men det är trots allt för underhållningens och spänningens skull. Dessutom klarnar det mer när man förstår hur saker och ting ligger till. Det är inte bara en slump att Mathieu kommer över en del saker, och det är bra. Annars hade det bara varit slumpartat och tur, vilket inte hade varit lika effektivt som det blir nu.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

onsdag 12 januari 2022

Verdens verste menneske / The Worst Person in the World



Titel: Verdens verste menneske / Världens värsta människa / The Worst Person in the World
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Norge/Frankrike/Sverige/Danmark
År: 2021
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie, Herbert Nordrum, Maria Grazia Di Meo

Handling: Den avslutande delen av Joachim Triers Oslo-trilogi (Reprise & Oslo, 31 augusti) följer en kvinna genom romantiska relationer, vänskap, karriär och familj. En film om kärlek och att finna mening.

Omdöme: I 12 kapitel, plus prolog och epilog, berättas historien om Julie (Renate Reinsve) som lever i Oslo. Hon börjar som läkarstuderande eftersom hennes betyg var tillräckligt bra, men upptäcker att det inte är det hon vill hålla på med. Hon vill hålla på med psykologi, så hon hoppar över på det. Nej vänta nu, det var inte heller vad hon ville hålla på med så hon väljer att införskaffa kamerautrustning för sitt studielån för att kunna fotografera. Det slutar med att hon börjar jobba i en bokaffär för att kunna betala av studielånet.



Julie har inte fyllt 30 än och är uppenbarligen inte klar över vad hon vill eller vem hon är. Så träffar hon Aksel (Anders Danielsen Lie), en serietecknare och författare som är något äldre i 40-års åldern. De känner att de är rätt för varandra och han vill ha barn med Julie, men hon tvekar. Hon har ju inte gjort allt hon vill och är inte säker på att hon vill ha barn, än.



Joachim Trier hade tidigare regisserat Reprise (2006), Oslo, 31. August (2011), Louder Than Bombs (2015) och Thelma (2017), filmer som uppskattas, speciellt hans norska filmer. Hade därför hoppats på att få en liknande känsla med den här filmen, men den uppskattas inte lika mycket som de flesta av hans tidigare filmer.



Det är en ganska ärlig och realistisk inblick i en persons relationer och att försöka hitta sig själv. Titeln får en att tro att det kommer handla om en dålig person, men det är inte ens säkert att titeln handlar om Julie. Dessutom kan man tro att filmen är en komedi eller en rom-com, men det är ganska långt ifrån sanningen. Visst är det stundtals en del humor, men det är också en allvarlig blick på relationer och hur snabbt saker och ting kan förändras i ens liv och runt omkring en.



En viktig del med filmen som jag tror gör att jag inte riktigt uppskattar den fullt ut, är att Julie är som hon är och gör vad hon gör. Visst, hon är bara mänsklig och det är ok. Ingen är perfekt. Men när jag ser en film vill jag gärna känna för personen i fråga, det är ganska viktigt för att filmen ska greppa tag i en. Här blir det inte direkt så.



Det är en sak att Julie inte riktigt vet vad hon vill, det är bara naturligt. Men när hon vid ett senare tillfälle anklagar någon annan i sin närhet för något liknande och beter sig allmänt otrevligt är det svårt att fatta tycke för henne. Samma sak när personen i fråga lovordar henne så anklagar hon istället. När någon plockar fram droger är hon den första att hoppa på och testa. Visst, alla är olika och hon är som sagt bara mänsklig, men det är saker som inte vinner många sympatier hos mig filmen igenom.



Filmen är definitivt sevärd och gör en hel del bra. Har man sett Joachim Triers tidigare filmer vet man att han kan sina grejer. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanliga kollaboratör Eskil Vogt och det är ett genomarbetat manus som bjuder på en hel del under de 12 kapitlen. Kan dock tycka att de kanske valt att göra historien lite för vardagsinriktad istället för att fånga lite mer filmmagi som jag tycker kommer fram i de flesta av hans tidigare filmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1