Shock Corridor

Titel: Shock Corridor
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1963
Regi: Samuel Fuller
I rollerna: Peter Breck, Constance Towers, Gene Evans, James Best

Handling: På sin jakt efter Pulitzer-priset smusslar sig journalisten Johnny Barrett in på ett mentalsjukhus, där det begåtts ett mord som polisen inte kunnat lösa, genom att agera psykiskt sjuk.

Omdöme: Shock Corridor är en sådan film som sätter sina spår efter sig, utan att för den delen vara något mästerverk. Det hela börjar ganska så harmlöst när journalisten Johnny Barrett (Peter Breck) med hjälp av en psykiatriker och sin chef på tidningen tänker bli intagen för vård på det lokala mentalsjukhuset. Anledningen är att det begåtts ett mord där inne som inte klarats upp, men han vet att det finns tre vittnen - samtliga mentalpatienter. Till sin hjälp behöver han sin flickvän Cathy (Constance Towers) som ska agera hans syster som han har snuskiga tankar om. Hon går motvilligt med på det hela för att inte förlora honom, men är hela tiden rädd för att han ska förlora förståndet där inne.



Väl inne på mentalsjukhuset känner han sig upprymd och ser chansen till att få det eftertraktade Pulitzer-priset om/när han tar reda på vem mördaren var. Men att få kontakt med patienterna där inne visar sig vara svårt, ja iaf när de är i ett relativt normalt tillstånd. Han måste ha tålamod om han vill komma någonvart med det här. Men det innebär även att hans egna psykiska tillstånd sätts på prov. Filmen lyckas med små medel allt mer få en att känna den frustration som Johnny går igenom. Till en början kände jag inte att filmen gav något speciellt, men det hela trappas upp allt mer och skådespeleriet av de flesta blir riktigt bra, även av Peter Breck i huvudrollen som till en början inte känns helt rätt. Men han spelar mentalpatient på ett övertygande sätt. Likheter med Gökboet måste också nämnas och kan tänka mig att filmskaparna av den fick inspiration från denna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Psycho

Titel: Psycho
Genre: Thriller/Rysare
Land: USA
År: 1960
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Janet Leigh, Anthony Perkins, Vera Miles, Martin Balsam

Handling: Sekreteraren Marion Crane har ledsnat på sitt gråa liv. Hon får vid ett tillfälle ta hand om företagets kassa och beslutar sig för att fly med den för att möta sin älskare. På vägen blir hon trött och bestämmer sig för att ta in på närmaste motell, men den trevlige motellägaren Norman Bates, en utåt sett lite udda kille, bär tyvärr på en fruktansvärd hemlighet.

Omdöme: En av de mest kända filmerna någonsin och med regi av en av de största någonsin - Alfred Hitchcock. Jag har sett den ett par gånger tidigare och det mesta har satt sig, vilket inte är så konstigt. Jag tror dock att det här är en sån film som gör sig bäst när man inte vet så mycket om den för att bli överraskad och njuta av den som mest. Men trots det är det en mycket bra film som går att se om och om igen bara för att få se flera av de klassiska scenerna.



Det hela är smart ihopsatt där man till en början får följa huvudpersonen Marion Crane (spelad av Janet Leigh), för att sedan få en ny huvudperson i Norman Bates (den perfekta Anthony Perkins). Till stor del är det Perkins film då han bjuder på ett riktigt starkt porträtt av motellägaren Norman Bates som sitter på en mörk hemlighet. Men det är givetvis även mycket tack vare Hitchcocks regi och kompositören Bernard Herrmanns musik som det här blir lyckat.



Det är trots allt inte min favorit av Hitchcock, men likväl är det en av hans stora klassiker och som satt sina spår i mängder av filmer som följt. Den var även väldigt vågad, speciellt den så kända duschscenen, då censuren inte gärna ville tillåta de så grafiskt våldsamma scenerna. Just den scenen är riktigt skickligt genomförd och man har mycket att tacka Saul Bass som lär ha satt ihop hur scenen skulle klippas och sättas ihop. Hitchcock lär ha tackat nej till sin vanliga lön på $250.000 dollar mot att få 60% av filmens vinst. Han fick istället runt $15 miljoner...

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.7

Valkyrie

Titel: Valkyrie / Valkyria
Genre: Thriller/Krig
Land: USA/Tyskland
År: 2008
Regi: Bryan Singer
I rollerna: Tom Cruise, Bill Nighy, Tom Wilkinson, Terence Stamp, Kenneth Branagh

Handling: Under mitten av andra världskriget återvänder överste Claus von Stauffenberg till sitt hemland för att ansluta sig till den grupp militärer som konspirerar för att mörda Hitler och befria Tyskland från diktatorskap. I en tid där ingen går att lita på tvingas von Stauffenberg leda operationen och spela ett dubbelspel för att sedan själv genomföra mordförsöket på Hitler.

Omdöme: I denna amerikanska film har man tagit in den brittiska (!) eliten av skådespelare. Tom Cruise ses i huvudrollen som Claus von Stauffenberg, men annars är dominansen av brittiska skådespelare stor. Men det är ett mycket lyckat drag för jag tror att de passar bättre i den här sortens filmer än vad amerikanska skulle göra. Att alla talar engelska har man överseende med, speciellt som man pratar utan brytning (förutom då skådespelarna som inte har engelska som sitt modersmål).



I de inledande scenerna får man ta del av hur von Stauffenberg, stationerad i Nordafrika, blir svårt skadad och hemskickad. Man kastas sen rakt in i historien vilket är ett smart drag då man inte drar ut på saker och ting. Det gör även att spänningen redan i början av filmen är ganska tät och den vrids bara upp mer och mer. Regissören Bryan Singer och manusförfattaren Christopher McQuarrie gjorde 1995 De misstänkta och återförenas alltså här. De verkar vara en lyckad kombination för Valkyrie lyckas över förväntan. Jag hade förväntat mig en pratglad och ganska så händelsefattig historia, men även om det inte är så mycket action är den helt klart nervfylld och bra.



Hur sköter sig då Tom Cruise ? Jo, han fungerar helt utan problem. Tycker kanske inte han är bäst då man bjuds på flera fina prestationer, inte minst av Tom Wilkinson som sällan gör en besviken. Ett plus till musiken som skapar bra stämning och gör att man blir indragen i händelserna och glömmer bort att man vet hur det kommer sluta. Det blir oftast bra och intressant när historier som dessa berättas ur tyskarnas ögon (även om det är en amerikansk film). Ett annat bra exempel är Conspiracy (2001) om ett topphemligt möte med flera av de tyska topparna.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Maniac Cop

Titel: Maniac Cop
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: William Lustig
I rollerna: Tom Atkins, Bruce Campbell, Laurene Landon, Richard Roundtree

Handling: En psykopatisk mördare i polisuniform sätter skräck i New Yorks invånare. Men frågan för detektiven som sätts på fallet är om det är en polis eller bara någon som utger sig för att vara en.

Omdöme: Denna kultfilm gjorde regissören William Lustig efter min favoritfilm av honom - Vigilante (1983). I en liknande typ av film med samme kompositör (Jay Chattaway, som gjorde underbart stämingsfull musik till Vigilante), kände jag att det borde vara en film i min smak. Det visar sig dock snart att det är en mindre lyckad film som känns ganska B rakt igenom. Det är egentligen en kombination av saker som inte riktigt håller måttet.



Manuset står kultförklarade Larry Cohen för, men det känns väldigt tunnt och bjuder på få intressanta scener. Det är väl egentligen två, kanske tre scener som jag tycker sticker ut. Det händer dock ganska mycket, men det blir som småepisoder från en TV-serie. Musiken håller inte alls samma höga standard som i Vigilante och det var lite av en besvikelse faktiskt. Stundtals får man till det, men allt som oftast blir det lite för "cheesy" och inte särskilt spännande. Skådespeleriet är också svagt av samtliga vilket givetvis bara förstärker känslan av B-film.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7

Body Heat

Titel: Body Heat / Het puls
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: William Hurt, Kathleen Turner, Richard Crenna, Ted Danson, Mickey Rourke

Handling: Ned Racine är en sjaskig småstadsadvokat i Florida. Under en extremt het värmebölja träffar han den gifta kvinnan Matty Walker. De båda inleder en passionerad kärlekhistoria, men snart inser de att den enda vägen till gemensam lycka innebär att de mördar Mattys rika make...

Omdöme: Detta var en sammankomst av sällan skådat slag. Ok, nu överdriver jag kanske, men detta var regissören/manusförfattaren Lawrence Kasdans regidebut. Likaså var det Kathleen Turners filmdebut, och William Hurt gjorde sin tredje långfilm. Ted Danson (innan "Skål") och Mickey Rourke fick även vara med tidigt i sina karriärer och tillför alla något till att detta blir en trevlig filmupplevelse.



Man kan kalla det en modern noir, utan tvekan. Och det faktum att den har mycket gemensamt med en av de mest kända och hyllade film-noir i Double Indemnity är inget minus. Men trots att det finns likheter klarar den att stå på egna ben. Mycket tack vare musiken av rutinerade räven John Barry som ju stod för musiken till sammanlagt elva Bond-filmer och vinnare av fem Oscars. Musiken fångar atmosfären ypperligt och ger den en stämning som går att ta på. Mystisk, spännande och nästan hypnotisk med en gnutta Bond-takter.



William Hurt och Kathleen Turner övertygar också och har många nakenscener tillsammans som känns väldigt naturliga och inte ett dugg onödiga som det lätt kan bli. Just William Hurt tycker jag passar underbart bra och känns som en veteran i rollen som Ned Racine. Och likaså sköter sig Kathleen Turner utmärkt som femme fatale på bästa film-noir vis. Kanske tycker jag allra sista scenen är lite onödig, men allt som allt gillar jag det här. Känslan av den klibbiga hettan är också lyckad och det är en film man inte glömmer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Snow Cake

Titel: Snow Cake
Genre: Drama
Land: Kanada/Storbritannien
År: 2006
Regi: Marc Evans
I rollerna: Alan Rickman, Sigourney Weaver, Carrie-Anne Moss, Emily Hampshire

Handling: En film om vänskapen mellan en autistisk kvinna och en man som efter att ha varit med om en svår bilolycka, där en person omkom, fortfarande är chockad.

Omdöme: Det här var en film jag på förhand inte visste mycket om, men som med några fina skådespelare lät intressant. Alex Hughes (Alan Rickman) har nyligen blivit utsläppt från fängelset efter att ha dödat en person. Han är egentligen en helt vanlig man och har nu tagit sig från Storbritannien till Kanada för att köra en lång väg mot Winnipeg, men hamnar i en svår bilolycka. Det ena leder till det andra och på vägen besöker han den speciella kvinnan Linda Freeman (Sigourney Weaver) - som visar sig vara autistisk. Under omständigheterna väljer han att stanna ett tag och lär sig uppskatta henne som hon är, och hon honom. Samtidigt skapar han kontakt med några av grannarna i den lilla kanadensiska staden, däribland Maggie (Carrie-Anne Moss).



Den mest utmärkande rollen har givetvis Sigourney Weaver som autistisk och hon sköter det mycket bra. Stundtals känns hon verkligen klockren i sin gestaltning, även om hon emellanåt kanske är lite för normal. Alan Rickman är alltid gedigen och så även här i en bärande roll som är lite som spindeln i nätet, som för storyn framåt. Rollen skrevs också specifikt med honom i åtanke, karaktären hette t.o.m. Alan innan han själva bad om att få ändra det till Alex. Filmen saknar kanske de verkligen gripande och djupa scenerna samtidigt som temat och storyn finns där. Tror det är sättet man valt att berätta det hela på och att man valt ett lite lättsammare genomförande. Intressant liten film med plus till skådespeleriet och stora delar av musiken, känslan av indiefilm finns också där.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

The Omega Man

Titel: The Omega Man / Den siste mannen
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Boris Sagal
I rollerna: Charlton Heston, Rosalind Cash, Anthony Zerbe, Paul Koslo

Handling: Robert Neville har experimenterat med ett vaccin. Därför klarar han sig när en pest sprider sig över Jorden som följd av ett världskrig med biologiska vapen. Fortfarande finns det levande människor, men alla är deformerade och psykotiska. Dessutom anser de att Neville är en symbol för vetenskapen, den gamla världen, och måste dö.

Omdöme: Denna film, tillsammans med boken, låg som grund för I Am Legend. Därför är det inte så konstigt att likheterna är ganska stora de två filmerna emellan. Släng in en del av 28 dagar senare och man får The Omega Man. Robert Neville spelas av Charlton Heston som var en vetenskapsman/läkare innan det biologiska kriget bröt ut. Han kör runt som en galning i det ödelagda Los Angeles på dagtid, men så fort det blir mörkt dyker konstiga varelser upp. De är klädda som ett brödraskap och kallar sig för "familjen". De leds av Matthias (Anthony Zerbe) som är fast besluten om att tillfångata Neville och döda honom.



Filmen känns på sina håll nästan TV-aktig och "familjen" är inte direkt skräckinjagande. Till stora delar måste man nog klaga på regissören som inte lyckats göra det här till en särskilt bra eller spännande film som den hade potential att bli. Men till skillnad från remaken I Am Legend som började klart lovande för att sedan bara gå utför, lyckas The Omega Man hålla en relativt jämn nivå rakt igenom, utan att direkt höja sig när den borde gjort så. Det är lite irriterande att se en sån här lovande story inte lyckas bättre. En annan del jag tyckte borde varit bättre var musiken som för det mesta inte passade till vad som hände. Själva musiken var annars helt ok, men man spelade fel typ av musik vid fel tillfälle. Det tog sig dock en del under sista tredjedelen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

No Way Out

Titel: No Way Out / Ingen utväg
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Kevin Costner, Gene Hackman, Sean Young, Will Patton

Handling: Tom Farrell är en marinofficer som jobbar åt försvarsministern. På en fest träffar han ministerns älskarinna och blir kär i henne. När hon mördas måste han hitta ett sätt att avslöja mördaren och i en kamp mot tiden måste han samtidigt hindra att han själv blir misstänkt.

Omdöme: Det här är en gammal goding som inte faller i samma fälla som många andra filmer, speciellt från 80-talet, i den här genren lätt faller i. Det hela börjar ganska oskyldigt då Tom Farrell (Kevin Costner) förälskar sig i Susan Atwell (Sean Young), som visar sig vara älskarinna till försvarsministern David Brice (Gene Hackman), som Tom kommer att jobba för inom Pentagon. Och även om filmen till en början inte har någon direkt spänning, bygger man upp en gedigen story som kommer att bli allt mer invecklad. För när hon hittas död i sitt hem vill Scott Pritchard (Will Patton), som är försvarsministerns högra hand/rådgivare, att man startar en utredning för att sätta dit någon oskyldig för dådet.



Ansvarig för utredningen blir Tom som sätts i ett väldigt svårt läge som han inte hittar någon utväg från. Han är fast på Pentagon och måste inte bara ha hand om utredningen gällande att hitta någon att skylla på (sig själv) utan även den riktiga mördaren. Detta kan dock bli svårare sagt än gjort då han har allas ögon på sig, speciellt Scott Pritchard som är en blodigel. Will Patton som Scott Pritchard är filmens behållning och dominerar varje scen han är med i. Definitivt värd en Oscarsnominering han aldrig fick. Skådespeleriet ligger rakt igenom på en hög nivå och intensiteten och pulsen stiger allt mer. En bra film helt enkelt som delvis är en remake på noiren The Big Clock.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Raising Cain

Titel: Raising Cain / Cains många ansikten
Genre: Thriller/Mysterium
Land: USA
År: 1992
Regi: Brian De Palma
I rollerna: John Lithgow, Lolita Davidovich, Steven Bauer, Gregg Henry

Handling: Jenny Nix, gift med barnpsykologen Carter Nix, blir mer och mer orolig över sin mans tvångsbeteende kring uppfostran av deras dotter. Men hennes egna vänsterprassel med en gammal flamma gör att hon missköter sina moderliga plikter ända tills några kidnappningar i området får henne att vakna till.

Omdöme: Brian De Palma har haft en svängig karriär som regissör, men en sak är säker - hans stora inspirationskälla är Alfred Hitchcock. Vissa gånger blir det kanske lite övertydligt, men det är trots allt kul att se och han har gjort ett flertal "Hitchcock-filmer" med blandat resultat. Oftast blandar han in drömmar och mardrömmar i historierna vilket gör att man efter ett tag inte längre vet vad man ska tro på. Det är något han gör här och effekten av det hela blir tyvärr att man då är beredd på att vad som helst kan vara en dröm.



Men filmen har också dess starka sidor. Det han lyckas bäst med är fotot som bjuder på några fina vinklar och framförallt en väldigt lång kameraåkning som håller på i flera minuter och tar oss mellan flera våningar där tre personer ständigt är i rörelse och pratar hela tiden. Riktigt skickligt utfört. Den andra saken som står ut är slutuppgörelsen som är riktigt elegant ihopsatt med det fallande regnet, slow motion och klippningen som gör att man får till det hela. Annars är det John Lithgow som får spela ut hela sitt register i tre roller som bör uppmärksammas. En halvmysig film, men inte en av De Palmas bättre då den är för ojämn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.6