The Birds

Titel: The Birds / Fåglarna
Genre: Drama/Romantik/Skräck/Thriller
Land: USA
År: 1963
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Tippi Hedren, Rod Taylor, Jessica Tandy, Suzanne Pleshette

Handling: Den förmögna kvinnan Melanie Daniels åker till den lilla kuststaden Bodega Bay utanför San Francisco för att leta reda på en man hon är intresserad av. Vid ankomsten till staden blir hon oförklarligt attackerad av en fiskmås. Plötsligt samlas tusentals fåglar i staden och allt fler invånare utsätts för attacker.

Omdöme: Efter superklassikern Psycho valde Hitchcock en annan sorts skräck i form av fåglar. I huvudrollern syns Tippi Hedren (mor till Melanie Griffith) i rollen som Melanie som träffar Mitch (Rod Taylor) i en fågelaffär. Hon blir intresserad av honom och söker upp honom en helg när han befinner sig i kuststaden Bodega Bay. Väl där börjar konstiga saker hända när fåglar utan anledning börjar attackera invånarna, däribland Melanie. Vad som ligger bakom dessa attacker är ett mysterium och ingen kan känna sig säker.



Filmen börjar i ett väldigt lugnt tempo och det tar ganska lång tid innan det faktiskt händer något av intresse. Det är för att bygga upp relationen mellan Melanie och Mitch samt de övriga karaktärerna i Bodega Bay. Men det är inte riktigt likt Hitchcock att låta tittaren vänta så pass länge innan filmen fångar en. En annan sak som är olik Hitchcock är avsaknaden av musik, något som givetvis ska ersättas av fäglarnas jobbiga läten. Men avsaknaden av Bernard Herrmanns stämningsfulla musik är som om Sergio Leones västernklassikers inte hade Ennio Morricones musik. Det är för mig en miss att inte ha med Herrmanns musik som utan tvekan hade höjt filmen. Men jag förstår Hitchcocks försök och i det stora hela fungerar det ändå.



Det tar som sagt tid innan det verkligen börjar hända saker, kanske trekvart in i filmen. Men sen avlöser attackerna varandra och det finns några riktigt klassiska scener. Gillar speciellt den vid fiket/bensinstationen som är en av de bättre, bl.a. när Melanie gömmer sig i en telefonkiosk. Effekterna kan självklart inte jämföras med dagens digitala effekter, men på det stora hela är det bra, speciellt när man använder sig av "äkta vara", alltså riktiga fåglar som verkligen ser ut att attackera. Men när man försöker sig på lite mer avancerade effekter syns det på långa vägar och blir inte alls skrämmande, tänker främst på skolattacken. Tippi Hedren och Rod Taylor fungerar, men varken dem eller filmen kommer upp i samma standard som Hitchcocks bästa filmer.



Synd att slutet inte filmades efter manuset. -SPOILERS- Det var tänkt att filmen skulle fortsätta lite till och fåglarna attackera bilen när de är på väg bort från kuststaden. Fåglarna skulle hacka sig in genom taket på bilen. Hitchcock funderade även på att täcka hela Golden Gate-bron med fåglar, vilket hade varit ett tungt slut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Europa

Titel: Europa
Genre: Drama/Krig/Thriller
Land: Danmark/Tyskland/Frankrke/Sverige/Schweiz
År: 1991
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Jean-Marc Barr, Barbara Sukowa, Udo Kier, Ernst-Hugo Järegård

Handling: Leopold Kessler, en tyskättad amerikan, kommer strax efter andra världskrigets slut till sitt härjade moderland. Han får jobb som sovvagnskonduktör på Zentropaexpressen och förälskar sig i järnvägsmagnatens dotter. Detta leder emellertid till att han dras in i en konspiration han inte gärna vill bli inblandad i...

Omdöme: Jag hade inga positiva erfarenheter av Lars von Trier sedan tidigare (de var få, men inte direkt uppmuntrande), men denna film kändes som den kunde tilltala mig. Utspelar sig runt andra världskrigets slut då amerikanen Leopold (Jean-Marc Barr) med tyska rötter kommer till Tyskland av okänd anledning för att bli konduktör på första klassens sovvagnståg. Hans farbror (Ernst-Hugo Järegård) är redan konduktör på tåget och fixar in honom. Samtidigt träffar han Katharina Hartmann (Barbara Sukowa) ombord tåget och får lära känna hennes familj. Allt detta medan en berättarröst (Max von Sydow) säger åt Leopold vad han ska göra och vad som kommer ske härnäst.



Det är ett minst sagt intressant upplägg med en berättarröst som säger till huvudpersonen vad som ska ske. Allt börjar med hypnos, så om det vi ser verkligen händer eller inte låter jag vara osagt. Men det är helt klart att det liknar en slags dröm då vissa saker sker på ett lite overkligt sätt, men trots allt sammanhängande för storyn. Just storyn är ganska så intressant, men är lite för konstig för att det ska bli riktigt bra. Sen vet jag inte om det beror på regin eller skådespelarna, men skådespeleriet känns till viss del inte särskilt gediget. Bäst, tillsammans med Max von Sydows berättarröst, är nog ändå Ernst-Hugo Järegård. Musiken lyckas också vara så där hypnotisk att jag tänker på Hitchcock (lite av filmen påminner om det också). Synd bara att manuset inte kunde vara lite bättre.



Men bäst av allt är det charmiga fotot som främst är i svartvitt, men slänger in färg lite när som helst. Man bjuds på flera snygga kameraåkningar där man vissa gånger övergår från svartvitt till färg i en och samma tagning. Det var länge sen jag blev så imponerad och glad av fotot i en film, speciellt som det kom så oväntat också. Med bättre skådespeleri (och regi) plus ett lite bättre manus hade detta blivit riktigt bra. Nu känns den lite ofärdig på sina håll, men den vinner över mig när filmen till sist kommer till sitt slut. Jag gillar förresten Leopolds utbrott mot slutet som kom helt oväntat då han varit så svag resten av filmen. Och ett passande och skickligt genomfört slut sätter punkt för en annorlunda filmupplevelse där jag måste avsluta med att än en gång (med risk för att bli tjatig) hylla fotot.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

The Hangover

Titel: The Hangover / Baksmällan
Genre: Komedi
Land: USA/Tyskland
År: 2009
Regi: Todd Phillips
I rollerna: Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis, Heather Graham

Handling: Tre män tappar bort brudgummen under en svensexa i Las Vegas. De minns inget från kvällen innan och försöker sakta men säkert pussla ihop bitarna för att hitta honom.

Omdöme: Denna omtalade komedi tar oss till Las Vegas när fyra vänner ska ha en svensexa för Doug som ska gifta sig inom några dagar. Väl på plats hyr de ett flott rum och drar igång kvällen på taket av hotellet. Dagen efter vaknar de utan minne av vad som hänt och med Doug borta. Phil, Stu och Alan måste nu försöka pussla ihop vad som hänt för att försöka hitta Doug. Vägen dit visar sig dock vara svårare än väntat och på vägen stöter de på personer som pga händelser kvällen innan vill dem illa. Sanningen som uppenbarar sig är inte särskilt rolig och frågan är om Doug kommer hittas levande.



Inledande halvtimmen bjuder inte på särskilt mycket nytt, men när de tre vaknar upp dagen efter kan filmen börja på allvar. Greppet att de lider av minnesförlust är bra och gör att det inte blir en vanlig komedi där man går från a till b. Humorn är inte så överdriven som jag hade väntat mig, men med det sagt så trodde jag filmen skulle vara roligare. En del scener är roliga och ger mig ett leende, men i det stora hela är det en vanlig komedi bara att den är upplagd på ett lite annorlunda sätt. Något jag gillade var musiken som passade in bra och gav filmen lite känsla. För regin står Todd Phillips som för övrigt var med och skrev manuset till Borat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Kiss Tomorrow Goodbye

Titel: Kiss Tomorrow Goodbye
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Gordon Douglas
I rollerna: James Cagney, Barbara Payton, Helena Carter, Ward Bond

Handling: Under en rättegång står sju personer anklagade för mord och medhjälp till mord. Allt efter en våldsam fängelseutbrytning av hänsynslöse och smarte Ralph Cotter som korrumperar alla i sin närhet.

Omdöme: "Bara som James Cagney kan porträttera det!" Ja, så lyder filmens tagline och det stämmer helt riktigt då bara James Cagney kunde spela den här typen av roller på ett sådant slående och elakt sätt, men trots det vara sympatisk. Gangstrarnas gangster utan tvekan och jag kan inte få nog av hans härliga sätt att agera som gangster. Han visade även att han var skicklig i andra roller, men han blir alltid ihågkommen för sina många gangsterroller. Denna gång spelar han Ralph Cotter som inte lägger några fingrar emellan när han misshandlar, skjuter, rånar, dödar, lurar, ja det mesta av det bästa. Och till sin hjälp skaffar han ett antal personer som ska hjälpa honom, så som poliser, en advokat, några kvinnor och annat smått och gott.



Filmen har ett härligt tempo som hela tiden låter storyn flyta på och hålla intresset och farten uppe. Många karaktärer är inblandade och mycket är på gång. Filmen innehåller flera minnesvärda scener, både brutala sådana som mer komiska. Dialogen är på sina håll klockren och levereras perfekt, främst av Cagney, men även de övriga spelarna gör sitt. Det är väl egentligen två saker jag hade velat se annorlunda. Det ena är en till känd skådespelare i en av rollerna för att ge Cagney en match. Det andra är slutet som kunde varit lite mer klassiskt för att verkligen kunna klassas bland eliten. Jag gillade inte riktigt heller att man tittade in under rättegången då och då vilket gjorde att man visste vilka som skulle klara sig undan hans ilska, men det kan jag ta.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Professione: reporter

Titel: Professione: reporter / The Passenger / Yrke: Reporter
Genre: Drama/Mysterium
Land: Italien/Spanien/Frankrike
År: 1975
Regi: Michelangelo Antonioni
I rollerna: Jack Nicholson, Maria Schneider, Ian Hendry, Steven Berkoff

Handling: En reporter anländer till Nordafrika för att rapportera om ett gerillakrig, men kommer ingenstans. På hotellet möter han en man som hastigt avlider. Trött på sin situation bestämmer sig reportern för att byta identitet.

Omdöme: Regissören Michelangelo Antonioni gjorde den av mig hatade Blowup (1966) som var den enda av hans filmer jag hade sett (inte så konstigt kanske). Men jag tänkte inte på det när jag skulle se den här filmen utan kom att tänka på det under filmens gång. Att ha Jack Nicholson i huvudrollen gör under då bara han i sig gör att man vill se filmen och fortsätta se den mycket p.g.a. honom.



Filmen inleder utan att egentligen förklara saker första halvtimmen innan det börjar framgå vad som egentligen pågår. Men allt förklaras inte, inte ens när filmen är slut, vilket givetvis lämnar en del åt tittaren. Vad som är uppenbart är att David Locke (Jack Nicholson) gett sig in i något väldigt farligt som han inte riktigt vet allvaret av.



När detaljerna kring identiteten av den avlidne mannen som David Locke tagit identiteten av börjar komma fram, förstår man att detta kan bli ett tätt thrillermysterium i stil med Hitchcock. Potentialen finns definitivt där. Men filmen väljer mer att bli en slags roadmovie där Nicholson och Maria Schneider bilar runt Spanien.



Filmen har ett ganska långsamt tempo, men då den fått mig nyfiken med några händelser runt en halvtimme in klarar den av att till viss del fängsla mig. Och sista scenen som varar i nästan åtta minuter utan klipp är väldigt speciell och bra. Är det något man minns från den här filmen är det givetvis den scenen, men Jack Nicholson är lika bra som vanligt, om än återhållsam. Resten av skådespelarna är inte lika framstående, men kul att se en ung Steven Berkoff dyka upp (en favorit från Snuten i Hollywood). Definitivt bättre än Blowup, men kunde varit så mycket bättre.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Never Cry Wolf

Titel: Never Cry Wolf / Vargarnas land
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Carroll Ballard
I rollerna: Charles Martin Smith, Brian Dennehy, Zachary Ittimangnaq, Samson Jorah

Handling: Biologen Tyler Powell sänds till arktiska trakter för att söka leda i bevis att det minskade antalet caribou-renar beror på vargens härjningar. Tyler bor ensam i ödemarken och finner en närhet till vargarna.

Omdöme: En sann äventyrsfilm som placerar en ensam man ute i ödemarken där han ska leva i sex månader och studera vargarna. Han måste klara sig på vad han fått med sig och utöver det på vad han kan hitta där ute. Vad som sker är att han blir så fascinerad av vargarna att han anammar deras sätt att leva. Charles Martin Smith spelar Tyler och får allt som oftast spela själv och står för berättarrösten som berättar om hans upptäckter och analyser. Han slår upp ett läger precis intill vargarnas näste för att kunna iaktta deras beteende och märker snart att de har minst lika stor koll på honom.



Likt en dokumentärfilm lyckas man med närvarokänslan som är så viktig. Och det är en kombination av saker som faller på plats. Det stillsamma landskapet, fotot som följer vargarna, ljuden och musiken skapar alla en stämning som går att ta på. Lite som en blandning av Grizzly Man och Into the Wild får man en inblick i vargarnas värld och det bjuds både på dramatik, spänning och vackra landskap. Det är helt enkelt en skickligt sammansatt och genomförd film som låter en komma bort från vardagen för ett tag och inandas naturen. Noterbart att detta var första filmen Mark Isham komponerade musik till.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Public Enemies

Titel: Public Enemies
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 2009
Regi: Michael Mann
I rollerna: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, Billy Crudup

Handling: Historien utspelar sig under brottsvågens år 1933-34 när gangsterlegenderna John Dillinger, Baby Face Nelson och Pretty Boy Floyd härjade fritt i USA. Regeringen försök att stoppa dem ledde till att J. Edgar Hoover tillsatte Melvin Purvis för att leda den ökända jakten på Dillinger som förvandlade FBI till landets första federala poliskår.

Omdöme: Michael Mann har alltid tillhört mina favoritregissörer och jag ser alltid fram emot hans nya filmer långt innan de har premiär. I och med Public Enemies har han tagit två av de bästa skådespelarna i dagsläget i form av Johnny Depp och Christian Bale. Till en början kan tankarna gå till Heat där Al Pacino och Robert De Niro axlar rollerna på motsatt sida av lagen. Men här handlar det mest om John Dillinger (Johnny Depp) och det är förståeligt. Vi får följa med under hans bankrån och flykt undan polisen. Men när den federala agentbyrån skapas blir det svårare för brottslingarna att komma undan med sina brott.



Filmen introducerar tidigt de två huvudkaraktärerna på ett starkt sätt för att sedan koncentrera sig lite mer på att visa relationen mellan Dillinger och Billie (Marion Cotillard) som blir allt starkare för att senare i filmen skapa känslor. Melvin Purvis (Bale) jagar rätt på män från Dillingers gäng, men det är uppenbart att de behöver förstärkning, något chefen för byrån, J. Edgar Hoover (Billy Crudup), godkänner och kallar in proffs från Texas, bl.a. agent Charles Winstead (Stephen Lang). Filmen sätter sedan in ytterligare en växel när Baby Face Nelson (Stephen Graham) dyker upp och börjar härja. Här följer sedan den beryktade skogsdelen som jag tycker blir bäst när de lämnat stugan. Att man använder digitalkamera rakt igenom är på både gott och ont. Det blir lite amatörmässigt, nästan som en TV-film stundtals, men det är nog främst innan man vänjer sig vid att det är digitalfoto i en film som utspelar sig på 30-talet.



Skådespeleriet gillar jag genomgående där självklart Depp har mest att jobba med. Han hanterar sin roll bra rakt igenom och visar både känslor, humor och en allvarligare sida. Bale har inte lika mycket att jobba med, men sköter sig fläckfritt även han. Gillar verkligen hans prestation och han gör vad han kan med relativt lite tid i bild. Crudup som Hoover är en av filmens behållningar med ett starkt porträtt. Cotillard fungerar också mycket bra och jag gillar att hon spelar på ett lite gammaldags sätt i vissa scener, bl.a. på restaurangen när hon kan tyckas vara lite flickaktig, men så var tjejerna på den tiden om man sett filmer från den tiden. Stephen Lang som Charles Winstead gillar jag också och han inger respekt. Tänker på karaktären Cowboy i Mulholland Drive när han pratar på slutet. Stephen Graham som Baby Face Nelson övertygar också i den mest extrema rollen. Som sagt, mycket bra prestationer och det är mycket tack vare Michael Mann som alltid får ut det mesta av sina skådespelare.



Jag får också rysningar vid ett par tillfällen, både vid bra och välgjorda scener, men även för att det emotionellt är starkt. Avslutningen på filmen gillar jag speciellt då den bygger upp stämningen så perfekt med bildspelet, musiken och karaktärernas reaktioner. Just att Dillinger ser på en gangsterfilm och känner igen sig själv är riktigt smart. Eller när han tidigare är på bio och de visar bilder på efterlysta brottslingar innan filmen och Dillinger själv är med, klassiskt. Även om den är lite långsammare under första halvan så fungerar det för att man ändå slänger in lite fart och fläkt då och då. Samtidigt är det inte alls dåligt under denna uppbyggnad som också är så viktig för sista delen av filmen. Nej, det är en bra film som tål att ses om för att verkligen kunna njuta till fullo och inte bara koncentrera sig på vad som händer hela tiden.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6