Requiem for a Heavyweight

Titel: Requiem for a Heavyweight / Ringmärkt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1962
Regi: Ralph Nelson
I rollerna: Anthony Quinn, Jackie Gleason, Julie Harris, Mickey Rooney

Handling: Efter att ha blivit knockad av uppkomlingen Cassius Clay ser Mountain Riveras långa boxningskarriär ut att vara över. Han försöker finna andra sätt att leva sitt liv på och börjar leta efter ett jobb.

Omdöme: Denna lite bortglömda film inleds med att Mountain Rivera (Anthony Quinn) är inne i sjunde ronden mot Cassius Clay (senare känd som Muhammed Ali, som spelar sig själv). Det är sett ur Riveras perspektiv med innovativt kameraarbete där han börjar se dåligt och till slut blir knockad till marken. Han leds ut av sin tränare Army (Mickey Rooney) och manager Maish (Jackie Gleason) fram till en spegel där han får se sig själv helt sönderslagen i ansiktet. Det blir som en chock för Rivera som av läkaren får veta att hans karriär är över om han inte vill förlora synen.



Anthony Quinn är som klippt och skuren för rollen och jag gillar verkligen vad han gör med sin röst som får honom att låta som en riktig boxare som fått mycket stryk genom åren. Han är en god man som inte kan något annat än att boxas som han gjort i 17 år professionellt. Hans tränare Army bryr sig om honom och försöker hjälpa honom att hitta ett jobb, men det är som att sätta en elefant i ett glashus, det går liksom inte ihop. Hans manager Maish, som Rivera ser upp till, vänder honom ryggen nu när han inte kan tjäna pengar på honom längre plus att Maish har en stor skuld han måste betala tillbaka till ett par gangsters.



Vändningen för Rivera kommer när han träffar Grace Miller (Julie Harris) på arbetsförmedlingen som förstår hans situation och som personligen försöker hjälpa honom hitta ett jobb. Hon ser det goda i honom och han uppskattar att någon ser honom som något annat än en dum boxare. Filmen har några riktigt vassa dramatiska scener där bl.a. en extra fin då Rivera står på en gata och kameran åker upp i luften samtidigt som han är upprymd av situationen. Det är ingen feel-good historia där allt går som på räls utan snarare en realistisk inblick i en åldrande boxare, lite likt The Wrestler som jag kom att tänka på.



En sak som var lite svagare var musiken som var av blandad kvalité där den i vissa stunder kunde vara bra och passande för att sedan inte alls komma upp i någon vidare standard och förstöra en del av känslan. Filmen kanske hade behövt vara lite längre än de 86 minuterna, och det var den också i bioversionen som var på runt 102 minuter, men där ett par scener som visar Riveras frustration senare klipptes bort. Når inte riktigt ända fram, men är stundtals både känslosam, gripande och smårolig med några utmärkta skådespelarprestationer främst då av Anthony Quinn och Jackie Gleason.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Sherlock Jr.

Titel: Sherlock Jr.
Genre: Komedi/Mysterium
Land: USA
År: 1924
Regi: Buster Keaton
I rollerna: Buster Keaton, Kathryn McGuire, Ward Crane, Joe Keaton

Handling: Keaton arbetar som projektionist på en biograf. Efter att felaktigt blivit anklagad för att ha stulit sin blivande svärfars fickklocka, återvänder han till biografen. Under en föreställning råkar Keaton somna och drömmer att han befinner sig i filmen där hans karaktär är superdetektiven Sherlock Jr. Hans uppdrag är att hitta ett försvunnet pärlhalsband.

Omdöme: Jag är uppväxt med Charlie Chaplin och Helan & Halvan. Buster Keaton är en relativt ny bekantskap som jag lär känna allt bättre och som jag ser allt fler positiva egenskaper hos. Han utförde väldigt många stunts i sina filmer och i den här filmen lyckas han ordentligt med ett flertal som gör att filmen lyfter ett snäpp. Det är oväntade saker som inträffar och på så vis lyckas han charma mig då han gör något oväntat och lyckat.



Efter en lite trevande inledning där man får följa honom i sitt trista liv, börjar saker och ting hända när han kommer hem till sin flickvän. Hans konkurrent dyker också upp och stjäl hans blivande svärfars fickklocka, men Buster får skulden. Han återvänder till biografen och mitt under en föreställning somnar han och inbillar sig att han kliver rakt in i filmen. Detta är gjort på ett smart sätt där man verkligen får se honom kliva in i filmen från biosalongen. Han hamnar mitt i ett par svåra situationer och rätt vad det är spelar han Sherlock Jr.



Filmen är definitivt bäst under filmen i filmen när han spelar Sherlock Jr och hamnar i den ena knipan efter den andra som han måste ta sig ur. I en av scenerna, som är med i filmen, faller han så illa att han landar på huvudet och nästan bryter nacken. I flera år hade han sedan migräner och synproblem som sedan under 30-talet konstaterades ha att göra med fallet. Men det är inte bara farliga stunts som är minnesvärda, det är även flera smarta tricks som gör att det blir en underhållande trekvart (för filmen är inte längre än så). Och jag måste säga att när filmen slutar önskar jag att den hade fortsatt ett tag till.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

Mononoke-hime

Titel: Mononoke-hime / Princess Mononoke
Genre: Animerat
Land: Japan
År: 1997
Regi: Hayao Miyazaki
Röster: Yôji Matsuda, Yuriko Ishida, Yûko Tanaka, Kaoru Kobayashi

Handling: Balansen mellan människor och gudar har rubbats genom människornas rovdrift av den heliga skogen där gudarna bor. Det är nu upp till prins Ashitaka att återställa det hela.

Omdöme: Hayao Miyazaki har en säregen stil som jag känner igen trots att detta var min andra film av honom (första var Spirited Away). Han kombinerar människor med naturen, djuren, och låter fantasin väckas till liv med massor av färger och karaktärer. Efter det att prins Ashitaka fått en förbannelse över sig är hans enda chans till överlevnad att ge sig iväg in i skogen och försöka hitta den enda som kan häva förbannelsen - "The Deer God". Han har makten att ge eller ta liv, och människor ledda av Lady Eboshi är ute efter hans huvud. På vägen träffar han San som lever och strider med vargarna och även om hon är människa kämpar hon mot människorna som förstör naturen.



Det kanske bästa med filmen är de många olika karaktärerna som man låter få tid på sig under filmens första halva. På så vis får man ett bra grepp om vem som är vem och vad de står för. Samtidigt är musiken stundtals mycket bra och bidrar till att ge filmen rätt stämning. Jag gillar bl.a. de små vita varelserna som dyker upp i skogen och snurrar runt på sina huvuden så det klickar. Det är även en ganska brutal film som inte går efter någon utpräglad mall för vad som får och inte får visas i en sån här film. För i grunden är det en fantasysaga, men för vuxna skulle jag vilja säga. Det blir lite för mycket fantasy över det hela under sista delen och det gör att jag tappar intresset allt mer. Såg den japanska originalversionen för övrigt.

Betyg:
IMDb: 8.3

Beverly Hills Cop

Titel: Beverly Hills Cop / Snuten i Hollywood
Genre: Action/Komedi/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Martin Brest
I rollerna: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Steven Berkoff

Handling: Axel Foley retar ständigt gallfeber på sin chef. När hans kompis blir mördad i Detroit, tar Axel "semester" och beger sig till Beverly Hills. Han får snabbt upp spåret som leder till en respekterad konstsamlare, men den lokala polisen är inte glad åt Axels insatser. Efter att ha retat sina kollegor till vansinne, lyckas han till slut övertyga två av dem om att de är på rätt spår.

Omdöme: När jag ser Snuten i Hollywood är det alltid något speciellt och trots att jag kan de flesta replikerna och vet vad som kommer hända njuter och skrattar jag från början till slut. Filmen har så många bra karaktärer, en underbar dialog, en avslappnad och mysig atmosfär och ett härligt gäng skådespelare. Lägg därtill ett bra manus som hela tiden håller igång och kommer med något nytt så får man en underbar film. Och 80-tals känslan tillsammans med nostalgi gör det till en storfavorit som håller i alla väder.



Eddie Murphy är tidigt i sin karriär klockren i titelrollen och hans karaktär Axel Foley har blivit välkänd. Jag får alltid ett stort leende när jag tänker på filmen och det går inte att komma ifrån att det är lite filmmagi över det hela. När Axel Foley kommer till Beverly Hills kan filmen börja på allvar. Han har tagit semester efter att hans gode vän blivit brutalt mördad hemma i Detroit. Som polis har han det i sig att snoka upp spår som leder honom till de skyldiga. Han tar hjälp av sin vän Jenny Summers (Lisa Eilbacher) som jobbar på ett konstgalleri som ägs av konstsamlaren Victor Maitland (Steven Berkoff).



Steven Berkoff som skurken/konstsamlaren Victor Maitland är en av mina absoluta favoritskurkar någonsin på film. Han är så iskall, sliskig och cool att jag njuter varje gång han är med på bild. Han fäller härliga kommentarer och har ständigt med sig en livvakt som gör hans skitgöra. Det är inte en lätt uppgift Axel Foley har och han får hjälp av, vad han själv kallar för, "superpoliser" i Billy Rosewood (Judge Reinhold) och John Taggart (John Ashton). De två är som Helan & Halvan och regissören Martin Brest har själv sagt att det var detta klassiska radarpar han hade i tankarna när han gjorde filmen.



Sen har vi den underbara synthmusiken av Harold Faltermeyer som än idag håller allra högsta klass och gör att man får gåshud i scen efter scen. Men det är inte bara hans musik som är minnesvärd utan all musik är perfekt utvald där bl.a. strippklubbsscenens musik är så härligt passande. Lite kul att strippan i scenen, som var en riktig strippa, var den som valde ut musiken i scenen och som alltså passar perfekt. Det finns så många oförglömliga scener att det skulle ta för lång tid att gå igenom dem alla, men en komisk höjdpunkt är helt klart på konstgalleriet när Axel Foley träffar Serge (Bronson Pinchot) i en scen man aldrig glömmer. Och avslutningen i villan är riktigt stämningsfull och ger en perfekt avslutningen på en favoritfilm.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Blackboard Jungle

Titel: Blackboard Jungle / Vänd dem inte ryggen
Genre: Drama
Land: USA
År: 1955
Regi: Richard Brooks
I rollerna: Glenn Ford, Sidney Poitier, Anne Francis, Vic Morrow

Handling: Kraftfull berättelse om en idealistisk ung lärare som kämpar för att överleva i ett tufft läroverk i New York. Som ny på skolan måste han både vinna elevernas som sina medarbetares respekt. Men den tuffa miljön kommer få honom att verkligen fundera på vad han gett sig in på.

Omdöme: En för sin tid revolutionerande film som försöker ge en inblick i hur skolan allt mer börjar tappa kontrollen över sina rebelliska elever. Så när Richard Dadier (Glenn Ford) får jobbet som engelsklärare på skolan i utkanten av staden, får han se problemet på egen hand mitt framför ögonen. Eleverna har ingen som helst respekt för sin lärare och det går inte att få kontroll på dem. Men Dadier är fast besluten om att motbevisa detta och få eleverna att ändra på sig och vilja lära sig. Han börjar med att försöka lokalisera ledaren i klassen och vänder sig till Gregory Miller (Sidney Poitier) som han ser har respekt av de andra. Miller är dock föga intresserad av att hjälpa sin nya lärare, men visar sig inte vara det största probblemet.



Filmen börjar klart lovande och det är inte bara eleverna som har en skruvad syn på sin situation utan även de flesta lärarna som jobbat på skolan ett tag. Speciellt en av lärarna, Jim Murdock, är en skön karaktär som är väldigt negativ i sin syn på eleverna. Han kommer med flera klockrena kommentarer och det är uppenbart att han tappat både gnistan och tron på att det går att göra något åt situationen. Glenn Ford i huvudrollen gör en av sina bättre prestationer som jag sett honom i och likaså är Sidney Poitier helt rätt i rollen som Miller. Den svaga länken är väl Anne Francis som spelar Dadiers gravida fru som känns fel. Efter den lovande inledningen tappar filmen lite i tempo innan en kraftfull och bra avslutning. Och det är bara att konstatera att filmen inte hade den effekt man ville åstadkomma - skolorna och ungdomarna har inte blivit bättre, snarare värre.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

The Red Shoes

Titel: The Red Shoes / De röda skorna
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 1948
Regi: Michael Powell & Emeric Pressburger
I rollerna: Moira Shearer, Anton Walbrook, Marius Goring, Léonide Massine

Handling: Den unga Vicky Page satsar allt på sin dans och hon drillas hårt av sin balettmästare Boris Lermontov. Lermontov ogillar i högsta grad att hans elever sysslar med någonting annat än sitt arbete och när Vicky blir kär måste hon välja mellan kärleken och karriären.

Omdöme: Kombinationen Michael Powell och Emeric Pressburger har inneburit flertalet hyllade filmer där en av dem är denna. Det är Hans Christian Andersens saga om de röda skorna som utgör filmens kärna och det är Vicky Page (Moira Shearer) som får axla det stora trycket av att bära de röda skorna och prestera som en storstjärna, trots att det blir hennes första framträdande på den stora scenen. Hon drillas av Boris Lermontov (Anton Walbrook), som är en guru inom ballettvärlden, och hans medarbetare Ljubov (Léonide Massine) som har hand om träningen. Samtidigt som unga Page får sin chans till sitt stora genombrott får även den unge kompositören Julian Craster (Marius Goring) chansen att skriva musiken till uppsättningen av de röda skorna.



Men allt är inte frid och fröjd för Boris Lermontov kräver perfektion och full koncentration på balletten, något som visar sig svårare sagt än gjort för vissa. Filmen, som är färg, känns fräsch och före sin tid i mycket, speciellt som den snarare ser ut som en 60-talsproduktion än 40-tal. Men jag ser inte dess storhet, och det har flera förklaringar. Jag förstår om vissa gillar den, men den tilltalar mig inte i de flesta avseenden. Uppsättningen och framförandet av de röda skorna är bra och speglar i mång och mycket vad som händer karaktärerna i filmen. Skådespeleriet är inte av någon vidare kvalité, även om Moira Shearer i sin debutroll gör ok ifrån sig samtidigt som det är hon som verkligen dansar själv. Men bäst i filmen är utan tvekan Anton Walbrook som Boris Lermontov som visar prov på klasskådespeleri. Han påminner i någon scen mot slutet om sköne Gene Wilder i Det våras för Frankenstein, och det är aldrig fel.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Amsterdamned

Titel: Amsterdamned
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Holland
År: 1988
Regi: Dick Maas
I rollerna: Huub Stapel, Monique van de Ven, Serge-Henri Valcke, Tanneke Hartzuiker

Handling: En mystisk dykare i Amsterdams kanalsystem begår mord på flera människor efter midnatt. Polisen har inte mycket att gå efter och folk blir allt mer rädda och oroliga.

Omdöme: Den här lilla holländska filmen bör ses med glimten i ögat, men har trots allt en ganska rolig och inte helt otrolig idé om en mördare som smyger på sina offer genom att gömma sig i Amsterdams stora kanalsystem. En blandning mellan polisfilm och lite giallo över det hela. Kan konstatera att Amsterdam gör sig väldigt bra på film med alla sina broar och kanaler. Tankarna går lite till Don't Look Now (1973) som spelades in i Venedig och har en liknande look pga alla broar och kanaler. Och i båda fallen är det en mördare som härjar fritt. På fallet sätts polisen Eric Visser som spelas av en ganska fjantig Huub Stapel. Han glider runt i sin skinnjacka och verkar göra allt förutom att verkligen jobba med fallet och gör endast polisarbete när han skickas någonstans.



Filmen har främst gjort sig känd (nåja) för den hissnande motorbåtsjakten som infaller under senare delen av filmen och tar oss genom Amsterdams kanalsystem där vår hjälte Eric Visser förföljer mördaren i höga farter. Och det är utan tvekan verkligen välgjort, precis som alla stunts i filmen som både är skickliga och, som det ser ut, dumdristiga. Filmen drar igång med väldigt skön 80-tals synthmusik lik något John Carpenter brukade snickra ihop. Och mycket riktigt har regissören Dick Maas lekt kompositör på bästa Carpenter-vis och får stundtals till musiken riktigt bra. Men mellan de stämningsfulla partierna kommer även en del oljud som sänker helheten. Och avslutningsvis måste man påpeka att holländskan verkligen är ett underhållande språk att lyssna på. Som en blandning mellan danska, tyska och engelska.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

House of Games

Titel: House of Games / En bricka i spelet
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: David Mamet
I rollerna: Lindsay Crouse, Joe Mantegna, J.T. Walsh, William H. Macy

Handling: Psykologen Margaret blir bekant med en pokerspelare och hans gäng, och blir indragen i deras skumma verksamhet när hon försöker hjälpa honom bli av med en skuld.

Omdöme: Vad man måste vara medveten om när man ser filmen är att David Mamet, som även står för manuset i sin regidebut, har en speciell stil som inte tilltalar alla. Jag kan förstå det och kan tycka att det finns svagheter i sättet det framförs, men det har också sin charm som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det för att filmen (och några andra av hans filmer) känns väldigt lågmälda. Det blir lite teatraliskt skådespeleri i hans filmer och det har inte att göra med dåliga skådespelare utan för att det är så han regisserar dem.



Filmens inledning, främst första mötet mellan psykologen Margaret (Lindsay Crouse) och pokerspelaren Mike (Joe Mantegna), tycker jag är riktigt snyggt uppbyggt där de hamnar i ett litet rum med ett par andra pokerspelare. Mike ber Margaret om en tjänst i utbyte mot att han avskriver skulden som en av hennes klienter har hos Mike. Hon går med på det och dras in i en värld som hon inte visste fanns, något som visar sig vara precis vad hon behöver i sitt liv. Ett liv som bara går ut på en sak - arbete. Hon har nyligen skrivit en bok som sålt bra, så hon har det gott ställt, men saknar lite spänning i sitt liv. Mike och hans vänner ger henne precis det hon saknar och hon lär sig en och annan sak om sig själv. Tankarna går till The Game (1997) på sätt och vis, även om det är vitt skilda filmer.



Man kan till viss del tycka att det blir lite genomskinligt, att huvudkaraktären fattar konstiga beslut och att överraskningarna inte är några överraskningar. Men det beror nog på hur man ser filmen. Man kan både bli överraskad av filmens vändningar, men även sitta och säga att det var uppenbart och precis vad man hade väntat sig. Men jag tror personligen att det är lite vad David Mamet är ute efter, att låta tittaren gissa och tro att filmen är något den kanske inte är.



Lindsay Crouse och Joe Mantegna har ett bra samspel mellan varandra och avslutningen på filmen kommer lite överraskande om man nu inte blivit överraskad innan dess. Men som sagt, inte en film för alla och likaså hans The Spanish Prisoner (1997) som har en liknande känsla över sig. Gillar man den ena bör man även gilla den andra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Airplane!

Titel: Airplane! / Titta vi flyger
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1980
Regi: Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker
I rollerna: Leslie Nielsen, Peter Graves, Robert Stack, Lloyd Bridges

Handling: Flygvärdinnan Elaine gör slut med sin pojkvän Ted. Han blir förtvivlad och bestämmer sig för att köpa en flygbiljett för att hamna på samma plan som hon. Väl ombord drabbas de flesta av passagerarna, inklusive piloterna, av matförgiftning och Ted, som varit pilot under kriget, griper in för att rädda situationen. Problemet är bara att han är flygrädd.

Omdöme: Klassisk komedi som jag inte riktigt uppskattat tidigare och bestämde mig för att ge en ny chans. Det hela utspelar sig ombord ett flygplan med de konstigaste karaktärerna som hamnar i en svår situation när matförgiftning gör att även piloterna insjuknar. Just kärlekshistorien mellan flygvärdinnan Elaine och taxichauffören Ted är nog den svagaste biten i filmen, kanske främst för att de två inte är så bra skådespelare som klarar av att hålla upp intresset. Däremot dyker det upp några sköna tillbakablickar i deras förhållande som är bra. Den mest klockrena är när man får se hur de träffades och Bee Gees-musik drar igång och Ted börjar dansa på bästa John Travolta-manér.



Filmen har flera roliga skämt och även om handlingen är väldigt simpel så håller humorn filmen flytande rakt igenom. En favoritkaraktär är autopiloten som blir till en viktig karaktär som inte bara flyger planet utan även bjuder på flera skratt pga situationer den hamnar i. Filmen har även flera kända ansikten i form av veteranskådisar som spelar sina roller med stor inlevelse. Tänker främst på Leslie Nielsen i rollen som läkaren som försöker ta hand om passagerarna och lugna dem, men försäger sig mer än en gång. Eller Peter Graves i rollen som piloten som kommer med några klockrena kommentarer när en liten pojke kommer på besök. Och avslutningsvis Robert Stack som ska försöka rädda situationen från flygtornet. Välskriven dialog med ett par klockrena skämt som håller även vid omtitt gör det till en minnesvärd klassiker i genren.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Sin Nombre

Titel: Sin nombre / Without Name
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Mexiko/USA
År: 2009
Regi: Cary Fukunaga
I rollerna: Paulina Gaitan, Édgar Flores, Tenoch Huerta, Diana Garcia

Handling: Med önskan om att få komma till det förlovade landet, Amerika, beger sig en ung tjej från Honduras, Sayra, med sin far och farbror på en odyssé att ta sig igenom det gatlopp som den latinamerikanska landsbygden är på väg till USA. Längs vägen korsar hon vägar med en tonårig mexikansk gängmedlem, El Casper, som försöker komma ifrån sitt våldsamma förflutna.

Omdöme: Filmer som handlar om gränsen mellan USA och Mexiko finns det gott om, så som Crossing Over och Trade för att nämna två. Men oftast är filmerna gjorda på ett amerikanskt sätt med amerikanska skådespelare och/eller ett amerikanskt perspektiv på historien. Här är det tvärtom. Man får följa två olika historier till en början där den ena tar sin början i Honduras och följer den unga tjejen Sayra (Paulina Gaitan) som tillsammans med sin far och farbror bestämt sig för att försöka ta sig hela vägen till USA. För att ta sig dit måste de ta sig in i södra Mexiko och där ta tåget mot norr. I södra Mexiko träffar de på Willie (Édgar Flores), även kallad El Casper av sitt gäng, som har fått problem med sitt gäng och måste fly.



Det är förfriskande att se den här historien som känns väldigt autentisk och levande på något sätt. Och jag gillar avsaknaden av det civiliserade som man är van vid i amerikanska filmer. Det är mer likt Guds stad när gängen är i farten och det blir både nervpirrande och gripande när vi följer de två huvudpersonernas öden. Och förutom de två huvudpersonerna har man några väldigt starka karaktärer bland gängen med några riktigt häftiga tatueringar. Jag blev också tagen av det fina fotot av landskapet man bjuds på när tåget gör sin resa. Detta tillsammans med mycket passande och stämningsfull musik som förhöjer helheten och liksom sätter pricken över i:et. Något som kanske var mindre bra var det faktum att musiken kunde sluta lite tvärt vissa gånger istället för att låta det flyta på lite till.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7