Polytechnique

Titel: Polytechnique
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2009
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Maxim Gaudette, Sébastien Huberdeau, Karine Vanasse, Evelyne Brochu

Handling: En dramatisering av skolmassakern i Montreal, 1989, där filmen följer såväl förövaren som offren.

Omdöme: En skolmassaker är självklart en stor tragedi och att göra film på ämnet kan ses som kontroversiellt. Columbine-massakern gjorde man en mycket bra film på i och med Elephant och liksom den är det här ett måste om man vill uppleva en film som lyckas fånga känslorna och kombinera det med något mer som man sent glömmer. För man kommer snabbt in i filmen när man plötsligt överraskas precis som offren själva av att en ung man börjar skjuta utan förvarning. Jag blev nästan chockad och piggnade liksom till och filmen hade från det ögonblicket hela min uppmärksamhet.



Montreal 6:e december 1989, en dag då snön faller tätt och eleverna på skolan i Montreal pluggar inför tentorna. Samtidigt har en ung kille bestämt sig för att sju jobbiga år får räcka, han vill inte leva så här längre. Han skriver ett kortfattat brev, plockar på sig ammuntion och ett gevär innan han ger sig iväg i sin bil till skolan. Samtidigt får vi följa ett par elever som kommer att bli inblandade i händelserna, både killar och tjejer, och får sedan se vad som hände både före, under och efter massakern och hur det påverkar dem. En minst sagt gripande dokumentation som man inte kan undvika att känna rakt in i hjärtat.



För filmen lyckas, trots sin enkelhet, att berätta historien på så många olika plan som alla har en stor betydelse för helheten. Alla svar ges inte och det tror jag är omöjligt att ge i en situation som denna. Med ett elegant och genomtänkt svartvitt foto fångar man inte bara den autentiska känslan utan även sorgen, rädslan och ångesten. Och när man tror att filmen håller på att rinna ut i sanden kommer nästa chock som får en att reagera på hur starkt händelserna sitter i även efter att det värsta är över.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Moon

Titel: Moon
Genre: Sci-Fi/Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2009
Regi: Duncan Jones
I rollerna: Sam Rockwell

Handling: Astronauten Sam Bell räknar sina dagar på Lunar Industries där han varit i tre år. Nu vill han tillbaka till Jorden igen. Han ser ensam över traktorerna på Månen som samlar helium från Månens ytskikt, men längtar efter sin fru och dotter och bearbetar arbetets monotoni med att sköta om blommor, fortsätta på sin föregångares träskulpturer och interagera med stationens dator Gerty. Hans krafter börjar dock sina och när han en dag vaknar efter en lång vila börjar han ana att hans närvaro på Månen inte handlar om vad han först trodde.

Omdöme: Att vara ensam, isolerad, i tre års tid tar på krafterna och speciellt på psyket. Det är något som Sam Bell (Sam Rockwell) känner av då han bara har någon vecka kvar på sitt uppdrag på Månen innan han får fara hem och återse sin fru och dotter som han bara kan kommunicera med via videoinspelningar. Uppdraget går bra, han åker runt i sitt fordon och ser över arbetet som fortlöper. Hans assistent består av en talande robot i form av Gerty som hjälper honom i de dagliga rutinerna, men även som en sorts vän.



Inledningsvis njuter jag av mystiken i filmen som ligger tätt över filmen som har en säregen ton som man lyckats väl med. Första halvtimmen rullar det på innan det inträffar något som tar bort lite av mystiken och gör att historien tar en annan väg. Det är inte dåligt, men just mystiken försvinner lite i och med detta och jag hade nog gärna velat se att man fortsatte ett tag till på den ursprungliga vägen. Miljöerna är i princip klockrena där det är bra både inne på arbetsstationen och utanför på Månens yta. Effekterna är inte hundraprocentiga, men för det mesta bra och tillfredsställande.



Sam Rockwell får spela ut hela sitt register och gör det bra när han får många personligheter att jobba med. Jag har aldrig sett honom som en favoritskådis, men han har växt allt mer på mig och visar här och bl.a. i Snow Angels (2007) vad han går för. Det är väl mest de olika personligheterna han hanterar på ett bra sätt, men jag hade kanske önskat och hoppats på ett riktigt starkt porträtt av en allt mer galen, ensam man ute i rymden. Avslutningsvis måste Clint Mansell nämnas då hans musik allt som oftast passar mycket bra in i filmens atmosfär och ger den rätt stämning.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

GoldenEye

Titel: GoldenEye
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 1995
Regi: Martin Campbell
I rollerna: Pierce Brosnan, Sean Bean, Izabella Scorupco, Famke Janssen

Handling: En avhoppad rysk general har tagit kontrollen över ett militärt satellitssystem. I fel händer kan det kontrollera världens kommersiella och militära datakommunikation. Bara en man kan ställa allt till rätta. Hans namn är Bond. James Bond. Det kalla kriget är slut och i den nya världen kan forna fiender bli bästa vänner, och gamla vänner bli dödliga motståndare...

Omdöme: I och med att Timothy Dalton tackade för sig efter endast två filmer som Bond fick man leta reda på en ny. Pierce Brosnan tilldelades ansvaret och man försökte väcka liv i Bond trots att de två föregångarna med Timothy Dalton fungerat bra. Brosnan har utseendet, han har humorn och det mesta som egentligen krävs för att han ska vara bra som James Bond. Men det krävs mer än bara en bra Bond och det bevisar inte minst den här filmen.



För regin står Martin Campbell, som ju senare framgångsrikt introducerade Daniel Craig som den nya Bond i Casino Royale nästan tio år senare. På sin meritlista hade han inga direkt kända filmer och det känns på något sätt som den riktiga Bond-känslan försvunnit. Hela teamet känns utbytt och det hela blir till en minst sagt ordinär action/thriller som man lätt glömmer bort. Filmen saknar den träffsäkra humorn, handlingen känns krystad, skådespelarna känns platta och det är överhuvudtaget jobbigt att ta sig igenom filmen.



Sean Bean har jag aldrig sett som en stor skådespelare och även om han då och då kan funka i biroller så har han inte vad som krävs för minnesvärda prestationer. Så även här när han spelar 006 och Bonds stora fiende. Och att man vill ha en tuff Bond-brud som helt saknar elegans känns svårt att acceptera, men det är precis vad Izabella Scorupco står för. Hon saknar utstrålning rakt igenom filmen, är jobbig att lyssna på när hon pratar sin svengelsk-ryska och spelar minst sagt uselt. Då är Famke Janssen klart mer minnesvärd som Xenia Onatopp och har iaf ett syfte i filmen, även om hon skriker lite väl mycket.



Filmens största behållning är filmens titellåt som framförs av Tina Turner och ger mycket Bond-känsla, men som tyvärr också visar sig vara bland de få tillfällen då musiken lyckas skapa lite stämning. För Eric Serra, som står för musiken, har inte alls lyckats med musiken till Bond. Han må ha gjort bra musik till filmer som Det stora blå, Nikita och Léon, men här krävs helt andra takter som han endast lyckas med vid väldigt få tillfällen (de lite lugnare mellanpartierna). Fotot är annars genomgående bra, men de exotiska inspelningsplatserna uteblir för det mesta, eller rättare sagt så har man inte fångat dem på ett tillfredsställande sätt.

Bondskurk(ar):
Alec Trevelyan (006) / Janus (Sean Bean) - 2
Xenia Zirgavna Onatopp (Famke Janssen) - 3
General Arkady Grigorovich Ourumov (Gottfried John) - 2
Boris Grishenko (Alan Cumming) - 1

Bondbrud(ar):
Natalya Fyodorovna Simonova (Izabella Scorupco) - 1

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

House by the River

Titel: House by the River / Huset vid floden
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Fritz Lang
I rollerna: Louis Hayward, Jane Wyatt, Lee Bowman, Dorothy Patrick

Handling: En sinnesjuk författare mördar ett hembiträde efter att hon nekat hans inviter. Han får hjälp av sin bror att göra sig av med kroppen och ser med förtjusning på när brodern blir huvudmisstänkt i fallet.

Omdöme: En historia som på förhand lät intressant och med en skicklig regissör som Fritz Lang fanns här potential till att få en tät och sevärd film. Utan några stjärnor blir det istället viktigt att skapa rätt stämning och ha en bra story. Filmen börjar med en gång intressant som ger mig Hitchcock-vibbar när författaren Stephen Byrne tittar upp mot badrumsfönstret där det nya hembiträdet tar ett bad. Man ser att han har något i görning och det hela känns som taget från Psycho, som ju kom tio år senare.



Men efter den lovande inledningen tappar filmen sakta men säkert, trots en haltande bror som blir innästlad i problemet när han hjälper sin författarbror ur knipan. Tyvärr saknar filmen både smarthet och stämning som man behöver i en sån här film och att det utspelar sig i början av 1900-talet är inte heller något som jag ser som positivt. Man lyckas stundtals med skuggorna och användandet av levande ljus, men varken skådespeleri, handling eller stämning lyckas nå några direkta höjder och avslutningen känns tam.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

The Ring

Titel: The Ring
Genre: Rysare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Japan
År: 2002
Regi: Gore Verbinski
I rollerna: Naomi Watts, Martin Henderson, David Dorfman, Brian Cox

Handling: Den unga journalisten Rachel börjar nysta i några märkliga dödsfall, eftersom en av de döda är hennes yngre systerdotter. Det visar sig att släktingen och några andra tonåringar alla tittat på ett videoband med de mest obehagliga scenerna på. Efteråt har alla mottagit ett telefonsamtal med hotet att de kommer att dö om exakt sju dygn.

Omdöme: När jag såg denna amerikanska remake hade jag inte sett det japanska originalet och tyckte filmen lyckades väldigt väl med vad en sån här film ska bjuda på. Så här flera år senare var det därför intressant att se hur jag såg på filmen. Inledningsvis är allt som en vanlig tonårsskräckis där två tjejer är ensamma hemma och det börjar hända skumma saker. De pratar om ett rykte som säger att om man tittar på ett videoband så dör man inom sju dygn. En av tjejerna säger att hon tittat på bandet för en vecka sen, men de två tror inte på historien. Med denna inledning leds man in i en falsk trygghet innan filmen ändrar lite karaktär.



För efter de inledande tjugo minuterna börjar äventyret på allvar när Rachel Keller (Naomi Watts) ger sig iväg till stugan där de fyra ungdomarna såg på bandet. Här inleds det stämningsfulla som sedan bara byggs på filmen igenom. Naomi Watts är en klasskådespelerska och gör sitt för att hålla trovärdigheten uppe trots att storyn stundtals inte är stark rakt igenom. Hennes son i filmen spelas av David Dorfman som väl inte är den bästa barnskådisen jag sett, men som fyller ett syfte och det är att se konstig ut. Martin Henderson som hennes ex-make fungerar bra och likaså Brian Cox i en mindre roll, men en minnesvärd sådan.



Filmen har en blå-grön ton som ger en kall känsla rakt igenom filmen, något som går väldigt bra ihop med vatten som har en stor del i filmen. Och fotot är även det bra för att vara en sån här typ av film och det känns som man har gått in för att göra en lite annorlunda rysare som väcker känslor. Regissören Gore Verbinski har här lyckats väl med den rysliga stämningen och en viktig ingrediens är musiken av Hans Zimmer som hela tiden finns där och påminner oss om farorna som ligger under ytan redo att väckas till liv. Hantverket är genomgående bra med några klart minnesvärda scener, men en del av storyn är lite si så där och likaså de två barnskådespelarna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Le notti di Cabiria / Nights of Cabiria

Titel: Le notti di Cabiria / Nights of Cabiria / Cabirias nätter
Genre: Drama
Land: Italien/Frankrike
År: 1957
Regi: Federico Fellini
I rollerna: Giulietta Masina, François Périer, Franca Marzi, Amedeo Nazzari

Handling: Cabiria är en prostituerad kvinna som lever i Roms fattiga kvarter. Hon drömmer om att komma bort från det hårda livet på gatan och en dag besöker hon en kyrka för att få sina önskningar uppfyllda av madonnan. Det är dock inte förrän hon besöker en varietéföreställning som en okänd man, Oscar D'Onofrio, söker upp henne och kan visa sig vara hennes drömman.

Omdöme: Efter 8½ (1963) och La strada (1954) var mina förväntningar på denna Fellini-film inte särskilt höga. Tvärtom gick jag in med inställningen "ännu en lång pina". Ok, La strada var ett steg i rätt riktning, men trots allt inget jag föll pladask för. Här har vi Giulietta Masina i huvudrollen precis som i La strada, men denna gång är hon "normal" och man fattar tycke för henne ganska tidigt. Filmen inleds på ett bra sätt redan i öppningsscenen och ett stort plus är dess naturliga humor som sedan håller i sig under resten av filmen.



Giulietta Masina som Cabiria är verkligen bra och spelar ut hela sitt register där man får se henne ledsen, arg, förälskad, besviken, ja det mesta. Och allt detta med både en stor portion humor som dramatik. Filmen är enligt mig som bäst under första trekvarten där hon bl.a. träffar på skådespelaren Alberto Lazzari (Amedeo Nazzari) som tar med henne på en minnesvärd kväll. Jag gillar honom som karaktär och hon strålar upp och får leva livet för en stund. Filmen kommer sen tyvärr i en liten svacka under mittenpartiet innan den tar sig igen när hon träffar på Oscar D'Onofrio (François Périer).



Det är alltså en något ojämn film som har några toppar och dalar, men som överlag är en trevlig filmupplevelse där man inte riktigt vet hur det hela ska sluta. Kommer hon bli lycklig eller kommer det bli ett sorgligt slut ? Jag fann just upplösningen lite av ett antiklimax där det först lutade åt ett håll, sedan ett annat, för att sedan mest rinna ut i sanden. Det höll iaf intresset uppe ända in i slutet och jag kan inte säga att jag inte gillade slutet, men kanske hade jag velat ha ett av de andra sluten som var på gång. Definitivt Fellinis bästa, mycket tack vare att den är mest normal.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.3

The Wizard of Oz

Titel: The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz
Genre: Äventyr/Familj/Fantasy/Musikal
Land: USA
År: 1939
Regi: Victor Fleming
I rollerna: Judy Garland, Frank Morgan, Ray Bolger, Bert Lahr

Handling: 12-åriga Dorothy, hennes hund Toto och hennes eget hus blir bortblåst i en tornado och seglar över regnbågen till landet Oz. Där är allt kul. Men det stora äventyret börjar när Dorothy och hennes nya vänner går för att söka efter landets mystiska trollkarl och hemligheten som leder henne hem.

Omdöme: Stor klassiker som jag inte riktigt trott på tidigare och främst misstänkt skulle vara en riktig barnfilm med genomgående jobbig sång och dans. När filmen börjar så är det svartvitt, eller snarare likt färgen som är efter ett kärnvapenkrig. När så tornadon drar över Kansas där Dorothy bor, hamnar hon i landet Oz som är färgglatt och roligt. Just tornadon måste jag säga är skickligt gjord och känns väldigt verklig.



När Dorothy (Judy Garland) först träder in i landet Oz känns det mesta plastigt och med lite för mycket kulisser. Men allt eftersom kommer man in i det precis som med sången som inte är så störande som jag först trodde. För det är nog som värst när hon kommer till just landet Oz och små s.k. "munchkins" börjar sjunga och ha sig. Men som tur är tar hon sitt pick och pack och ger sig iväg på nya äventyr och lämnar dem efter sig. På vägen träffar hon fågelskrämman, plåtis och det mänskliga lejonet som alla är i behov av Dorothys hjälp (och trollkarlen från Oz).



Filmen känns förvånansvärt fräsch med tanke på att den är från sent 30-tal och känns mer som en 60-tals film. Färgerna är allt som oftast bra och man har en del roliga idéer med storyn. Häxan är lite jobbig, men är inte med allt för mycket som tur är. Det är lite synd att det är lite för mycket kulisser filmen igenom, men man tänker mindre på det längre in i filmen då resten blir bättre. Ganska mörk på sina håll med tanke på att det är en familjefilm, men jag kan förstå att den är omtyckt av flera generationer, även om det inte är min typ av film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.3

The Bourne Ultimatum

Titel: The Bourne Ultimatum
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 2007
Regi: Paul Greengrass
I rollerna: Matt Damon, David Strathairn, Joan Allen, Scott Glenn, Albert Finney

Handling: Allt han ville var att försvinna. Istället jagas Jason Bourne av människorna som gjorde honom till den han är. Men inte ens en ny generation av yrkesmördare kan avskräcka honom från att söka svaret på frågan vem han en gång var.

Omdöme: Jason Bourne har sina egna arbetsgivare efter sig, men nu har även de själva honom efter sig. Bourne kommer hem. Han tar sig från Moskva till Paris, vidare till London och sen Madrid. Därefter till Tanger och avslutningsvis New York. Det är precis som en spionfilm ska vara, den förflyttar sig mellan olika städer/länder/världsdelar och håller tempot och intresset uppe. Dock hade jag gärna velat se lite intressantare städer och delar av städerna i vissa fall. Och i denna film känns det nästan som Jason Bourne får kliva lite åt sidan och CIA får mer utrymme.



Filmen fångar mitt intresse ganska tidigt och det fungerar bra när han kommer till London och tar kontakt med en brittisk journalist. Han har en utsänd yrkesmördare efter sig och ingen går säker. Här är det intensivt och spännande, men filmen lyckas inte riktigt öka intresset när han kommer till Madrid och en viss Nicky Parsons (Julia Stiles) dyker upp. Jag har svårt för henne och karaktären, men mest skådespelerskan som verkligen är intetsägande i mina ögon. Hon saknar utstrålning och visar inga som helst känslor, som ett lik. Jag väntar bara på att hon ska dö.



Delen i Tanger känns för enformig då det hela blir till en enda lång fotjakt som förvisso har några snygga stunts. Avslutningen i New York är ok, men jag kan ändå inte komma ifrån att man hade förväntat sig lite mer och tycker denna del nog är den som är mest överdriven/ologisk av de tre. Musiken tycker jag inte heller har samma kraft då man stressar till det för mycket och hela tiden vill vrida upp allt ett steg. Bra är David Strathairn som spelar CIA:s vice VD Noah Vosen. Hans pondus gör att man verkligen känner hans ondska och det tillför mycket. Även Joan Allen gör en på nytt fin insats, även om hennes roll får lite mindre spelrum.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2