Up in the Air

Titel: Up in the Air
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2009
Regi: Jason Reitman
I rollerna: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman

Handling: En man som specialiserar sig på "karriärsbytesrådgivning" strävar efter att nå sina två mål i livet; att spara ihop tio miljoner flygbonuspoäng och att träffa en kvinna som är hans jämlike.

Omdöme: Det här kändes på förhand som en film som skulle passa mig. En varm film som berör och kanske är tankeväckande. Så kändes det iaf efter att jag sett trailern som träffade mitt i prick. Men jag känner mig faktiskt lite lurad då filmen inte hade samma varma ton som trailern. Vad som verkade vara en dramatisk film med komisk touch visade sig vara en lite lättsammare film med mer komedi och en underliggande dramatisk touch. Jag fick därför blandade känslor av att se filmen som inte var vad jag förväntade mig och kanske därför inte föll mig i smaken som den borde gjort.



George Clooney är Ryan Bingham och både han och karaktären är bra, finns inte mycket fel här. Ryan jobbar åt ett företag som sysslar med att ge folk sparken när företag inte vill handskas med problemen själva. Man måste kunna "sälja in" situationen till den som får sparken och Ryan är en av de bästa. Han trivs med sitt jobb, framförallt med det faktum att han är på resande fot över 300 dagar om året. Han vill inte ha ett hem, en familj, vänner etc. Han ser det som att han har allt detta när han reser. Under en av sina affärsresor träffar han Alex (Vera Farmiga) och de hittar varann direkt då de lever på ett liknande sätt och har liknande värderingar.



Problem uppstår när Ryans företag vill dra ner på reseutgifterna genom att använda sig av teknik i form av en videolänk med den som ska få sparken. Detta är Ryan givetvis helt emot då hans perfekta liv med ständiga resor skulle förstöras totalt. Han måste därför bevisa att det sätt de jobbar på idag är bäst för alla. Problemet med filmen för min del är att jag vill att det ska vara allvar med en del komiska sidor. Men den allvarliga situationen handskas man istället med på ett mer lättsamt sätt än man borde. Detta tilltalar nog många, men tyvärr inte riktigt mig. Jag gillar grundkonceptet, men saknade verkligen det där allvarsamma och varma fullt ut.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

The Road

Titel: The Road / Vägen
Genre: Drama/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 2009
Regi: John Hillcoat
I rollerna: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron, Robert Duvall, Guy Pearce

Handling: En man och hans son vandrar genom ett post-apokalyptiskt Amerika. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor som finns kvar. De vägrar ge upp och deras oerhört starka livsvilja är det enda som får dem att inte lägga sig ned och ge upp.

Omdöme: Regissören John Hillcoat, som stod för den australiska filmen The Proposition (2005), filmatiserar Cormac McCarthys bok (som ju även skrev boken som blev No Country for Old Men). Vi får träffa en man (Viggo Mortensen) och en kvinna (Charlize Theron) som har en son (Kodi Smit-McPhee) tillsammans. De är i början av en post-apokalyptisk värld och måste tro på att det finns något att leva för. Vi slängs snabbt in i det nutida, ett par år senare då mannen och sonen går i en grå och mörk värld, endast med ett par tillbehörigheter och så en pistol. De har den alltid i beredskap, främst om de måste använda den på sig själva...



Den post-apokalyptiska världen är inte rolig att skåda. Det är precis som det ska vara, oerhört mörkt. Det finns inte mycket att kalla för mat och hygienen är obefintlig. Trots det kämpar de mot kusten i söder och pappan ger sin son en del av sin kraft genom att inte ge upp. Sonen i sin tur har svårt att acceptera situationen, men lyssnar på sin far. Att det skulle finnas något hopp känns väldigt avlägset när man ser situationen de befinner sig i. Det är sällan man får se en så extrem frånvaro av vad vi kallar ett liv. Trots att det är så grått och kyligt är det inte riktigt så berörande som jag hade önskat. Storyn i sig är det, men den når inte ända ut till mig.



Viggo Mortensen är, förutom den ruggiga post-apokalyptiska känslan, filmens stora ljusglimt. Han går verkligen helt in i sin roll och visar prov på väldigt fint skådespeleri och känsla för karaktären. Får inte samma positiva resultat med Charlize Theron som dock har mindre att jobba med. Här känns det nästan som man missar lite när man inte utnyttjar en så bevisligen duktig skådespelerska. Kodi Smit-McPhee som sonen har lite svårt att övertyga på mig i scenerna när det verkligen gäller. Kanske är det karaktären som ska vara sån, men det funkar inte riktigt på mig. Jag blir helt enkelt inte så indragen i filmen som man bör bli för att verkligen uppskatta detta.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

City Island

Titel: City Island
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2009
Regi: Raymond De Felitta
I rollerna: Andy Garcia, Julianna Margulies, Emily Mortimer, Alan Arkin

Handling: Välkommen till familjen Rizzo, där ingen talar sanning och alla har minst en hund begravd - från förklädda strippjobb, via obskyra sexuella fetischer till okända avkommor; "City Island" är en både varm och skruvad komedi om en lätt dysfunktionell New York-familj.

Omdöme: Andy Garcia spelar Vince Rizzo som jobbar som fängelsevakt utanför New York. Vid sidan om jobbet drömmer han om att bli skådespelare som sin stora idol Marlon Brando. Till sin fru säger han att han spelar poker, men i själva verket åker han iväg och tar skådespelarlektioner i en klass. Där träffar han Molly (Emily Mortimer) som blir till ett stort stöd utanför hans skruvade familjeliv. Hans största hemlighet är att han har en vuxen son som han precis upptäckt sitter på det fängelse där han jobbar. Utan att berätta något till familjen tar han hem honom och kaos bryter ut.



City Island är en varm och rolig liten film där familjen Rizzo väcks till liv i och med ankomsten av sonen Tony. För det är Tony som får familjemedlemmarna att komma ut ur sina skal och visa vilka de verkligen är. Det är bra komisk timing rakt igenom och samtliga skådespelare sköter sig bra där Andy Garcia ändå står ut mest och gör en skön prestation. Det är överhuvudtaget en mysig och trevlig filmupplevelse och även om filmen visade sig vara lättsammare än vad jag väntat mig så var det bara en positiv överraskning. Jag kunde kanske varit utan de allra sista scenerna som var lite onödiga, men man ville avsluta något som man påbörjat tidigare i filmen så det var ändå ok.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

The Human Cenitpede (First Sequence)

Titel: The Human Cenitpede (First Sequence)
Genre: Skräck
Land: Holland/Storbritannien
År: 2009
Regi: Tom Six
I rollerna: Dieter Laser, Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie, Akihiro Kitamura

Handling: Den pensionerade kirurgen Dr. Heiter drömmer om att skapa en mänsklig tusenfoting genom att placera människor på knä bakom varandra och operera ihop dem från mun till anus. Med hjälp av Rohypnol, skalpeller och tre offer skapar han sitt livsverk i källaren.

Omdöme: Ja, vad ska man säga ? Det räcker med att man läser handlingen för att förstå att det här inte är vilken film som helst. Men det är kul med lite annorlunda skräckisar och inte hela tiden det gamla vanliga. Det hela börjar som vilken annan film som helst där två tjejer - Lindsay och Jenny - är på semester i Europa, för tillfället någonstans i Tyskland. De ska på en fest, men kör vilse med sin hyrbil och får punktering. Här känns det lite som man tagit två porrskådisar och slängt in dem i en rysare - eller vad det nu kommer bli. Det är dags för dem att träffa den charmige Dr. Heiter...



Dr. Heiter spelas av Dieter Laser (bara namnet gör honom till ny kultfavorit) och han är klockren som den elake kirurgen som är expert inom sitt område - och helt vansinnig ! Närmare en gammaldags naziforskare kommer man nog inte. Här är en karaktär som verkligen visar upp hela sitt register och även om filmen inte blir riktigt så skrämmande som man hade hoppats så bjuds man på flera häpnadsväckande scener och sekvenser. Enligt regissören Tom Six lär man ha tagit hjälp av riktiga kirurger för att det skulle bli så verklighetstroget som möjligt. Hur sjukt är inte det ? Man bjuds även på en del skratt hur bisarrt det är och ett plus är att man vågar löpa linan ut och inte falla på mållinjen som många andra filmer i genren gör.



2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Reykjavik-Rotterdam

Titel: Reykjavik-Rotterdam
Genre: Drama/Thriller
Land: Island
År: 2008
Regi: Óskar Jónasson
I rollerna: Baltasar Kormákur, Ingvar Eggert Sigurðsson, Lilja Nótt Þórarinsdóttir, Þröstur Leó Gunnarsson

Handling: Oförmögen att försörja familjen dras f.d. kåkfararen Kristófer in i en riskabel spritsmuggling mellan Reykjavik-Rotterdam som bland annat involverar en psykotisk holländsk langare.

Omdöme: Isländsk thriller, det är inte varje dag man ser. Med förhoppningar på något lovande, men med farhågor om att det skulle bli en typisk nordisk TV-deckare, tog jag mig en titt. Vi får följa den uttråkade f.d. kåkfararen Kristófer (Baltasar Kormákur) som jobbar som ronderande väktare på nätterna. Han har tidigare hållit på med spritsmuggling och haft alkoholproblem men försöker få ordning på sitt liv för sina två barns och frus skull. Men ekonomin går inte ihop och när hans yngre bror får ett par lokala gangsters efter sig efter ett misslyckat smugglingsförsök, bestämmer han sig för att göra ett sista ryck för att kunna starta ett nytt liv.



Men saker är mer komplicerade än att "bara" smuggla då Steingrímur (Ingvar Eggert Sigurðsson) står för de ekonomiska musklerna och finansierar affären. Kristófer tjallade aldrig på honom när han åkte dit förra gången och därför står han i skuld till Kristófer. Men Steingrímur var också ihop med Kristófers fru, Íris, innan de två gifte sig och har inte tappat intresset. Det hela blir till en en ganska så fartfylld och invecklad liten historia som flyter på bra.



Jag gillar Baltasar Kormákur i huvudrollen som Kristófer som stundtals påminner en del om Colin Farrell. Det är även ett rikt karaktärsdjup hos Kristófer som ger den rätta kraften. Och ja, det är bättre än en TV-deckare även om det inte kan mäta sig med storproduktioner. Filmen fungerar rakt igenom och håller intresset uppe. Jag hade dock önskat mig ett lite annorlunda slut som var lite på gång, men man valde tyvärr ett säkrare slut. Jag tänkte lite på Insomnia (1997) ett par gånger med tanke på miljöerna även om de annars inte har så mycket gemensamt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

L'emmerdeur

Titel: L'emmerdeur / A Pain in the A..
Genre: Kriminalkomedi
Land: Frankrike/Italien
År: 1973
Regi: Edouard Molinaro
I rollerna: Lino Ventura, Jacques Brel, Jean-Pierre Darras, Caroline Cellier

Handling: Ralf Milan, en kontraktsmördare, hyr ett rum mitt emot domstolen för att därifrån kunna mörda ett vittne. I rummet intill försöker François Pignon lämna denna värld, eftersom hans flickvän lämnat honom, och Ralfs uppdrag blir genast mycket svårare.

Omdöme: Detta är en svart liten fransk komedi som jag tyvärr hade sett den amerikanska remaken av innan. Men det är helt klart detta original som är den starkare filmen av de två och en film som börjar rejält allvarligt när en bilbomb detonerar oannonserat tidigt på morgonen. Mannen som placerade ut bomben är orolig då bomben dödade fel man. Snart har hans farhågor besannats när lönnmördaren Ralf Milan (Lino Ventura) fått ett kontrakt på bombmannen. Kort därefter är jobbet utfört...



Ralf Milan har nu tagit över bombmannens mål - ett vittne som ska upp i domstolen. För att kunna utföra dådet tar han in på ett hotell mitt emot domstolen. Snart upptäcker han dock att hans granne är minst sagt självmordsbenägen och kommer bli en stor huvudvärk under dagen. Lino Ventura är känd för sina gangsterroller och jag har alltid gillat honom. Han påminner en del om Robert De Niro i sitt skådespeleri och de roller han tog. Efter filmens allvarliga inledning övergår det hela till att bli en svart komedi och bjuder på en hel del skratt filmen igenom. Kanske att man kunde avslutat filmen på ett lite allvarligare sätt, i samma stil som filmen började, som jag tycker hade varit mer passande. Klart trevlig liten fransk komedi.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Black Dynamite

Titel: Black Dynamite
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2009
Regi: Scott Sanders
I rollerna: Michael Jai White, Arsenio Hall, Tommy Davidson, Mykelti Williamson

Handling: Black Dynamite var en afroamerikansk actionlegend under 1970-talet. "The Man" tog livet av hans broder, pumpade in heroin i lokala barnhem och spred oren sprit på gatorna. Black Dynamite var den enda som vågade trotsa och bekämpa snutarnas härjande i gettot.

Omdöme: En hyllning till den på 70-talet så stora blaxploitation-genren där huvudpersonen var en afroamerikansk man (oftast) som tog till hårdhandskarna i den tuffa gatumiljön. Det är precis vad vi får se här där Black Dynamite (Michael Jai White) är en f.d. CIA-agent som nu tar rättvisan i egna händer efter det att hans bror blivit ihjälskjuten under en knarkuppgörelse. En sak är säker och det är att man lyckats väldigt väl med känslan av 70-tal. Man har också medvetet valt att göra filmen så där 70-tals skitig och med en hel del uppenbara missar som mikrofondippar, dålig fokus, snabb inzoomning etc.



Trots stor charmfaktor på filmen med dessa val så lyckas filmen inte riktigt charma mig fullt ut. Det är stundtals roligt att beskåda Black Dynamite med hans fåniga frisyr, "coola" kommentarer och kaxiga attityd. Filmen har ingen riktig linje i storyberättandet utan man har mer eller mindre slängt ihop scenerna i en gryta. Detta är säkerligen också medvetet då de gamla blaxploitation-filmerna oftast inte hade mycket till story. Men det hade varit kul om de försökt göra en bra film och inte bara en hyllning. Å andra sidan kan man väl säga att detta är som Titta vi flyger i blaxploitation-genren. Bästa underhållningen kommer annars när man tar till martial arts och där Black Dynamite får briljera. Dessa scener är välgjorda, och som sagt, klart underhållande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Air Doll

Titel: Kûki ningyô / Air Doll
Genre: Drama
Land: Japan
År: 2009
Regi: Hirokazu Koreeda
I rollerna: Du-na Bae, Arata, Itsuji Itao, Jô Odagiri

Handling: Hideo och livskamraten Nozomi bor, äter, pratar och sover med varandra – med enda huvudbryet att Nozomi är en uppblåsbar docka. Plötsligt vaknar dockan till liv och förälskar sig i videobutiksbiträdet Junichi.

Omdöme: Till en början går tankarna till amerikanska Lars and the Real Girl (2007) när Hideo kommer hem till sin Nozomi och äter middag med henne och konverserar som med vem som helst, bara att han inte får något svar. Nozomi är en uppblåsbar docka och Hideo är hennes "master". Men när Hideo lämnar hemmet för att gå till jobbet vaknar dockan till liv och Nozomi börjar gå ut och utforska världen där ute. Hon kliver in i en videobutik som söker extraarbetare och Nozomi får jobbet. Då hon självklart inte kan något om film har hon till en början svårt att hjälpa kunderna, men biträdet i butiken, Junichi, lär henne allt mer - även om livet.



Det är en både vacker och sorglig film som använder denna levande docka som ett exempel på ensamheten och sökandet i dagens Japan. I en storstad som Tokyo finns givetvis en hel del ensamma människor, vissa konstigare än andra. Stundtals blir det även romantiskt och jag gillar när Nozomi skiner upp och verkligen känner glädje, även om det bara är småsaker för oss människor. Hon njuter av att få chansen till att vara lite levande, även om hon när som helst kan tömmas på luft och då bli helt hjälplös. Men trots att den är vacker, sorglig och romantisk så känner jag även genomgående en tomhet, att något saknas för att jag verkligen ska känna med denna docka och historia.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Die Another Day

Titel: Die Another Day
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2002
Regi: Lee Tamahori
I rollerna: Pierce Brosnan, Halle Berry, Toby Stephens, Rosamund Pike

Handling: Historien har sin början i en zon mellan Nord- och Sydkorea med en spektakulär svävarjakt och fortsätter via Hong Kong till Kuba och London där Bond möter de två kvinnor som ska komma att spela så viktiga, men olika roller i hans strävan att avslöja en förrädare och att förhindra ett krig med katastrofala konsekvenser.

Omdöme: Den fjärde och sista filmen i Brosnan-eran kom att bli den 20:e Bond-filmen. Efter att Brosnan växt in i kläderna i den föregående filmen i serien var det inget tvivel om att han klarar rollen och känns bekväm. Däremot var det frågan om filmmakarna skulle kunna bygga vidare på vad de hade på gång i filmen innan. Inledande delen där Bond hamnar i nordkoreanska händer är helt ok, även om det inte är klassisk Bond utan snarare den nya vågen. Bond blir tillfångatagen och torteras, samtidigt drar Madonnas titellåt igång och även om jag inte har något emot den som låt så passar den inte riktigt i en Bond-film.



Filmens kanske bästa parti följer sedan när Bond åker till Kuba och där får upp ögonen för Jinx (Halle Berry) när hon kommer upp ur vattnet precis som Ursula Andress gjorde i originalet Dr. No. Och även om jag inte tycker Halle Berry passar i en Bond-film så fungerar hon till en början. Men ju längre in man kommer, ju mer känns hon som tagen ur Catwoman. Jag gillar de exotiska miljöerna man bjuds på under tiden som filmen utspelar sig på Kuba. Men precis som föregående film tappar filmen ungefär trekvart eller en timme in i filmen. Detta i samband med att Bond och kompani förflyttar sig till Island där huvudskurken Gustav Graves (Toby Stephens) byggt ett enormt ispalats för att underhålla sina många gäster.



Gustav Graves är en enormt rik, äventyrlig playboy som inte bara anordnar stora fester utan även tränar inför OS i fäktning. Till sin hjälp har han OS-mästarinnan Miranda Frost (Rosamund Pike) som är hans personliga tränare (och lite till). Här på Island samlas även de övriga skurkarna ledda av Zao som under inledningen i Nordkorea blir sårad av en bombdetonation som Bond bar ansvaret för. Han är ute efter hämnd och har slagit ihop sig med Gustav Graves. Partiet på Island är alldeles för långt och det hade varit helt ok om Bond och de övriga hade mellanlandat här efter Kuba och haft någon snygg biljakt eller liknande, men inte mer än så. Nu drar man ut på denna sekvens och filmen dalar allt mer.



Som om det inte vore nog med Island-partiet så ska man avsluta filmen med ytterligare en explosionsfylld och actionpackad flygtur där alla skurkarna, Bond-brudarna och så klart Bond själv är med. Det blir tyvärr alldeles för mycket och effekterna är på sina håll riktigt dåliga och påminner snarare om dataspelsgrafik. Bl.a. en scen där Bond åker wakeboard på en jättevåg och annat skräp under flygturen. Filmen går från att vara helt ok under första halvan till att verkligen dala ordentligt och bli en "all time low" i Bond-serien. Otroligt skönt att man verkade fatta att det inte gick att fortsätta så här och tog nya tag till nästa film.



Bondskurk(ar):
Gustav Graves (Toby Stephens) - 2
Zao (Rick Yune) - 2
Mr. Kil (Lawrence Makoare) - 1

Bondbrud(ar):
Jinx Johnson (Halle Berry) - 2
Miranda Frost (Rosamund Pike) - 3

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0