Titel: Nuovo cinema Paradiso / Cinema Paradiso
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Italien/Frankrike
År: 1988
Regi: Giuseppe Tornatore
I rollerna: Philippe Noiret, Jacques Perrin, Marco Leonardi, Leopoldo Trieste
Handling: Pojken Salvatore blir förhäxad av de fladdrande bilderna och när han möter maskinisten Alfredo blir de snabbt bra vänner. Samtidigt som deras vänskap växer blir också Salvatore äldre. Han drömmer om att en dag få göra egna filmer och då dagen kommer då han ska lämna byn säger Alfredo till honom att aldrig titta tillbaka utan bara framåt. Men en dag, 30 år senare, får han ett meddelande som kanske ändå får honom att återvända hem.
Omdöme: Vi får följa en liten pojke, Salvatore, som nästan alltid är på biografen Cinema Paradiso i den lilla italienska byn. Där jobbar Alfredo som är biografens maskinist och som lille Salvatore ser upp till. Det är så att Salvatores far inte återvänt från kriget och i Alfredo ser han en fadersfigur. De skapar en relation med varandra där de lär varandra saker och tillbringar mycket tid tillsammans. Åren går och Salvatore blir äldre, han har nu tagit över Alfredos sysslor, men har fortfarande sin mentor vid sin sida. Genom åren som filmen tar upp får vi se vänskap, tragedi, kärlek och minnen tas upp. Vi får även se Salvatore som liten pojk, ung man och äldre man.
Trots att detta borde tilltala mig och få mig att känna något starkt gör det aldrig riktigt det. Stundtals får den mig att känna att det är mysigt och helheten är bra gjord. Men det lilla extra saknas för min del trots att allt borde falla på plats. Musiken av Ennio Morricone når inte upp till de nivåer som man är van vid. Eller det är iaf vad jag tycker för jag vet att många älskar musiken. Ett parti är både vackert, sorgligt och gripande, men helheten fångar inte tag i mig som det borde.
Filmen är uppdelad i tre partier och jag gillar nog mest inledande halvan eller så när Salvatore är liten pojk. Det är oskuldsfullt och småroligt hela tiden. Han och Alfredo kommer varandra nära och man känner hur historien byggs upp. När så Salvatore blir äldre skiftar filmen också fokus till hans första kärlek och hur det är att växa upp. Denna del träffar mig inte lika starkt och kanske därför jag inte blir indragen resten av vägen. Det här är en typisk film som man antingen älskar eller som inte riktigt funkar av någon anledning.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.4
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Italien/Frankrike
År: 1988
Regi: Giuseppe Tornatore
I rollerna: Philippe Noiret, Jacques Perrin, Marco Leonardi, Leopoldo Trieste
Handling: Pojken Salvatore blir förhäxad av de fladdrande bilderna och när han möter maskinisten Alfredo blir de snabbt bra vänner. Samtidigt som deras vänskap växer blir också Salvatore äldre. Han drömmer om att en dag få göra egna filmer och då dagen kommer då han ska lämna byn säger Alfredo till honom att aldrig titta tillbaka utan bara framåt. Men en dag, 30 år senare, får han ett meddelande som kanske ändå får honom att återvända hem.
Omdöme: Vi får följa en liten pojke, Salvatore, som nästan alltid är på biografen Cinema Paradiso i den lilla italienska byn. Där jobbar Alfredo som är biografens maskinist och som lille Salvatore ser upp till. Det är så att Salvatores far inte återvänt från kriget och i Alfredo ser han en fadersfigur. De skapar en relation med varandra där de lär varandra saker och tillbringar mycket tid tillsammans. Åren går och Salvatore blir äldre, han har nu tagit över Alfredos sysslor, men har fortfarande sin mentor vid sin sida. Genom åren som filmen tar upp får vi se vänskap, tragedi, kärlek och minnen tas upp. Vi får även se Salvatore som liten pojk, ung man och äldre man.
Trots att detta borde tilltala mig och få mig att känna något starkt gör det aldrig riktigt det. Stundtals får den mig att känna att det är mysigt och helheten är bra gjord. Men det lilla extra saknas för min del trots att allt borde falla på plats. Musiken av Ennio Morricone når inte upp till de nivåer som man är van vid. Eller det är iaf vad jag tycker för jag vet att många älskar musiken. Ett parti är både vackert, sorgligt och gripande, men helheten fångar inte tag i mig som det borde.
Filmen är uppdelad i tre partier och jag gillar nog mest inledande halvan eller så när Salvatore är liten pojk. Det är oskuldsfullt och småroligt hela tiden. Han och Alfredo kommer varandra nära och man känner hur historien byggs upp. När så Salvatore blir äldre skiftar filmen också fokus till hans första kärlek och hur det är att växa upp. Denna del träffar mig inte lika starkt och kanske därför jag inte blir indragen resten av vägen. Det här är en typisk film som man antingen älskar eller som inte riktigt funkar av någon anledning.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.4
Jag brukar hålla med dig i dina betyg, men här är du ute och cyklar. Det är i det närmaste ett hån att endast ge den en trea i betyg. Är förvånad över att en sådan inbiten cineast som du, har delat ut ett sådant lågt betyg.
SvaraRaderaMusiken, scenografin, cinematografin, skådespeleriet och mer därtill, höjer sig helt klart från en dussinfilm. Ville bara påpeka detta, men smaken är som baken delad. Annars måste jag säga att du har den klart bästa svenska filmbloggen på nätet, med bra variation när det gäller recenserade filmer och teman.
Anonym: Först och främst vill jag tacka för de uppmuntrande orden. Jag är glad över att det finns läsare där ute som uppskattar lite variation och inte bara vill läsa om det senaste.
RaderaVad gäller Cinema Paradiso så är det en film jag mycket väl kan uppskatta mer nästa gång jag ser den. Den har som sagt allt en bra film ska ha, precis som jag skrivit i min text. Men av någon anledning föll den mig inte i smaken som för många andra.
Visst är filmen bättre än många andra filmer jag gett en trea i betyg, men det handlar trots allt även om upplevelsen när jag ser en film, inte bara hur bra produktionen är.
Förhoppningsvis kommer jag se det du ser nästa gång jag ser den, det hoppas jag.