Copycat

Titel: Copycat
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Jon Amiel
I rollerna: Sigourney Weaver, Holly Hunter, Dermot Mulroney, William McNamara

Handling: Den kvinnliga kriminalpsykologen Helen Hudson är expert på seriemördare. Efter att i sista stund räddats från att själv bli mördad, har hon starka fobier och lever sedan 13 månader tillbaka isolerad i sitt hus. En seriemördare härjar i San Francisco och polisen M.J. Monahan vänder sig till Hudson för hjälp. Tillsammans gör de den kusliga upptäckten att mördaren kopierar de mest kända seriemördarna genom tiderna.

Omdöme: I skymundan av bl.a. Se7en har den här filmen glömts bort lite grann vilket är synd då det är en bra seriemördarfilm. Sigourney Weaver har rollen som Helen Hudson som är en kriminalpsykolog som specialiserar sig på seriemördare och håller i föreläsningar samt skriver böcker. Efter att hon undkommit en seriemördares attack håller hon sig isolerad i sitt hus och har stora problem med diverse fobier och panikattacker. För att hjälpa henne i vardagen har hon en manlig assistent som är hos henne lite då och då. Hon har svårt att hålla sig borta från vad som händer ute i världen och när ett tredje mord begåtts i hennes hemstad San Francisco terroriserar hon polisen via telefon.



Poliserna M.J. Monahan (Holly Hunter) och Reuben Goetz (Dermot Mulroney) har hand om mordutredningarna och besöker Helen för att se om hon kan hjälpa dem. Det visar sig snart att Helen är en del av mördarens plan och att han kopierar kända seriemördares mord. Med en konstant framåtgående handling finner man sig helt uppslukad av vad som händer och vad som komma skall. Precis som karaktärerna känner man obehaget av att denna mördare är i närheten och bevakar dig. Mördaren spelas kallt av William McNamara som egentligen är okänd i dessa sammanhang vilket bara är ett plus då han gör det bra.



Karaktärerna är överhuvudtaget väl genomarbetade och spelas alla bra av respektive skådespelare som passar bra i sina roller. Filmen har också en typisk, och väldigt behaglig, 90-tals känsla över sig som bl.a. fås av det skönt svepande fotot och den klart passande musiken som är lätt krypande obehaglig. Musiken påminner stundtals om musik från en del Brian De Palma-filmer från 80-talet. Filmen faller aldrig in i de vanliga fällorna och lyckas komma med en del överraskningar som gör att den skiljer sig från mängden. Det må inte vara den bästa filmen i genren, men helt klart en av de bättre och gjord med bra tempo rakt igenom. För trots en speltid på två timmar känner man aldrig att storyn haltar och att det hela tiden känns intressant.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Case 39

Titel: Case 39
Genre: Skräck/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2009
Regi: Christian Alvart
I rollerna: Renée Zellweger, Jodelle Ferland, Ian McShane, Bradley Cooper

Handling: Socialarbetaren Emily Jenkins tror att hon sett det mesta innan hon tar sig an sitt hittills svåraste fall, den plågade tioåringen Lilith Sullivan. Emilys värsta farhågor besannas när föräldrarna försöker döda Lilith, deras enda dotter. Emily räddar henne och bestämmer sig för att själv ta hand om henne tills dess att en lämplig fosterfamilj går att finna. Det är vid det laget den verkliga skräcken börjar...

Omdöme: Efter ganska ljummen kritik och med Renée Zellweger i huvudrollen var jag lite skeptisk till den här filmen. Men eftersom tyske regissören Christian Alvart (som stod för lyckade Antikörper) låg bakom kände jag att det kunde vara värt en titt. Jag känner ganska tidigt att filmen har något som gör den lite annorlunda än den vanliga amerikanska skräckfilmen och det är främst atmosfär. Det tar därför inte lång tid för mig att komma in i filmen och trots Zellweger finner jag det faktiskt överraskande bra. Hon stör mig inte så mycket som jag först trodde och det är mycket tack vare att fokusen inte ligger på henne utan den lilla tjejen spelad av Jodelle Ferland.



Jodelle Ferland ger en övertygande prestation som den inte helt normala unga flickan och det är främst sättet hon pratar och agerar på som gör det extra "creepy". Och det är precis så hon ska spela rollen - kusligt. En annan sak som ger filmen det där extra är musiken som skiljer sig från den vanliga amerikanska skräckmusiken och som istället skapar lite extra stämning. Även fotot bjuder på en del delikatesser som man känner igen från Antikörper med många kranåkningar och där t.ex. kameran placerats rakt uppifrån så man följer regnet falla snyggt. Det är för övrigt samma kompositör och cinematograf som till Antikörper.



Det är inte en lika bra film, men likheterna med The Ring tycker jag är noterbara och gör att om man gillar den bör man gilla det här. Vad som hör till filmens svagheter är väl framförallt när man visar "för mycket". Detta gör att det inte blir lika kusligt under sista biten som det varit tidigare med flickan. Men filmen vinner mycket på att skilja sig en del från standard skräckfilmen och inte vara korkad eller gå efter den vanliga mallen. Med ett kraftfullare slut hade det nog kunnat bli ett högre betyg, men som helhet blev jag helt klart nöjd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

The Men Who Stare at Goats

Titel: The Men Who Stare at Goats
Genre: Komedi/Drama
Land: USA/Storbritannien
År: 2009
Regi: Grant Heslov
I rollerna: Ewan McGregor, George Clooney, Jeff Bridges, Kevin Spacey

Handling: I bakvattnet av avslöjanden om tortyrmetoder som använts av den amerikanska armén i Afghanistan och Irak, kommer en film om en mindre känd förhörsmetod med ursprung i New Age-teorier. Den har använts i USA:s krig mot terrorism bland annat i förhör vid Guantánamo Bay. Filmen handlar om en hemlig enhet i den amerikanska armén som utgår från teorin om att man, med rätt mental träning, bland annat kan gå igenom väggar och murar och att man kan döda getter genom att stirra dem till döds.

Omdöme: Filmen följer reportern Bob Wilton (Ewan McGregor) som åker över till Irak-kriget för att försöka hitta en bra story. Där träffar han på Lyn Cassady (George Clooney) som sägs vara ledande inom paranormala krafter och har varit med i en hemlig amerikansk enhet där även Bill Django (Jeff Bridges) och Larry Hooper (Kevin Spacey) ingått. Givetvis blir Bob nyfiken på detta eftersom han hemma i USA intervjuvat en man som pratat just om detta och nämnt Lyn Cassady. Bob följer med Lyn i jakten på den stora storyn.



För att filmen inte ska bli allt för tråkig har man valt att slänga in diverse flashbacks lite här och där för att förklara saker och introducera olika karaktärer, så som Bill Django och Larry Cooper. Detta gör dock att filmen blir alldeles för spretig och jag känner aldrig något intresse för historien. Man vet inte heller om man ska ta det hela på allvar eller om det är tänkt som lättsam underhållning då det aldrig blir särskilt roligt förutom i några udda scener. Ja, man får sig ett par skratt, men inte mycket mer. Vad är det egentligen man velat åstadkomma med filmen ? Den känns helt enkelt mest meningslös och utan poäng.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

Sudden Fear

Titel: Sudden Fear / Avslöjad
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1952
Regi: David Miller
I rollerna: Joan Crawford, Jack Palance, Gloria Grahame, Bruce Bennett

Handling: Skådespelaren Lester Blaine ska ha huvudrollen i den nya pjäsen av författaren Myra Hudson när hon ersätter honom då hon inte ser honom som den "romantiska manliga huvudpersonen". En månad senare på tåget mellan New York och San Francisco, träffar de på varandra igen och han förför henne. Frågan är bara om hans intentioner är goda eller om han har något annat i görning...

Omdöme: Med de perfekta skådespelarna för den kvinnliga respektive manliga huvudrollen har man byggt en bra grund att jobba med. Joan Crawford hade redan vunnit en Oscar och var här nominerad för tredje och sista gången i sin karriär. Hon spelar Myra Hudson som blir romantiskt involverad med Lester Blaine som inte har utseendet med sig, men lyckas charma henne på tåget mellan New York och hennes hemstad San Francisco. Jack Palance, som kom att vinna en Oscar 1992, blev här Oscarsnominerad för första gången av tre i rollen som Lester Blaine. Lägg därtill Gloria Grahame, i rollen som Irene, som vann en Oscar samma år som denna film gjordes, men i en annan roll.



Filmen låter sig byggas upp där det mesta handlar om relationen mellan Myra Hudson och Lester Blaine och blir till ett trevligt melodrama i San Francisco. Men så fort Irene dyker upp förstår man att hon och Lester Blaine har ett förflutet tillsammans och att de planerar något. Ungefär halvvägs övergår filmen till att bli en riktig film-noir och titeln "Sudden Fear" passar då perfekt. För nu vet Myra om att de planerar något tillsammans och att hon är måltavlan. Filmen blir riktigt tät och spännande och jag har absolut inget emot att det inte hänt så mycket i noir-väg innan dess. För man har lagt ut små detaljer som man känner kommer återkomma i filmen, och det gör de också.



En väl sammanvävd historia som inte bara har bra skådespelarprestationer utan stundtals bra musik av den 14-faldigt Oscarsnominerade Elmer Bernstein (en vinst) och ett mycket snyggt och genomtänkt foto av 18-faldigt Oscarsnominerade Charles Lang (en vinst) som bara förhöjer helheten. Jack Palance är perfekt i sin roll och kombinerar charmen med det onda riktigt bra. Likaså hanterar Joan Crawford sin karaktär likvärdigt bra, speciellt när hon inser att hennes liv är i fara. Kanske skulle man kunna klaga på vissa beslut som karaktärerna gör, men jag köper de val de gör och det gör att det blir en spännande och minnesvärd film i genren.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

The Spiral Staircase

Titel: The Spiral Staircase / Spiraltrappan
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: Robert Siodmak
I rollerna: Dorothy McGuire, George Brent, Ethel Barrymore, Rhonda Fleming

Handling: En seriemördare, som ger sig på kvinnor med något slags handikapp, härjar i New England i början av 1900-talet. Den stumma Helen oroar sig för att bli mördarens nästa offer...

Omdöme: Något jag inte minns att jag sett tidigare i en så här gammal film i den här genren är att man under förtexterna får se skådeplatsen för upplösningen med spiraltrappan. Man filmar trappan rakt uppifrån och ser en kvinna sakta ta sig ner till kuslig musik som sätter stämningen direkt. Filmen inleds sen med några minnesvärda scener där en haltande kvinna i en lägenhet på övervåningen av en biograf ska byta om när vi får se att mördaren befinner sig i hennes garderob bakom hennes kläder. Det enda man får se är ett par ögon och kameran går in på extrem close-up. Ett effektivt sätt att presentera mördaren på och efter detta introduceras de olika karaktärerna vi kommer få följa, inklusive den charmiga hunden Carlton.



Även om det inte alltid klassas som film-noir så är det väldigt mycket noir över det hela. Nästan hela filmen utspelar sig i ett stort hus där den stumma Helen (Dorothy McGuire) tar hand om en gammal kvinna som är sängliggandes. I huset befinner sig även två söner, diverse hembiträden samt en läkare som kommer och tittar till den gamla kvinnan. Genom filmens gång inser vi att någon av dessa karaktärer måste vara mördaren.



Några av de bästa och mest täta scenerna utspelar sig nere i källaren, dit man kommer via spiraltrappan. Här nere finns ingen belysning utan medtagna levande ljus är enda ljuskällan. Här är den kusliga atmosfären på topp och filmen får en ganska nervig sista kvart eller så. Stundtals riktigt pricksäker, men borde bjudit på mer tidigare.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

The Blind Side

Titel: The Blind Side
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 2009
Regi: John Lee Hancock
I rollerna: Sandra Bullock, Quinton Aaron, Tim McGraw, Kathy Bates

Handling: Den sanna historien om Michael Oher, en hemlös afro-amerikansk yngling från ett trasigt hem, som tas in av familjen Tuohy, en välbärgad, vit familj, som hjälper honom att uppnå sin fulla potential.

Omdöme: Filmer som dessa har man sett tidigare där en person går från botten till toppen. I det här fallet är det verklighetsbaserat och en rik vit familj tar hand om en svart tonåring och tar fram det bästa ur honom. Familjen består av Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock), som är något av en hemmafru med ett hobbyjobb vid sidan, hennes make Sean (Tim McGraw) som är en f.d. basketstjärna och äger flera snabbmatskedjor, dottern Collins som är en duktig student, volleybollspelare och cheerleader samt sonen S.J. som är allmänt energisk och ser Big Mike (Quinton Aaron) som sin storebror och gör allt för att hjälpa honom.



Filmen låter verkligen ta tid på sig med att bygga upp historien och låta Big Mike utvecklas från att vara en tystlåten och blyg kille till att bli en glad och utåtriktad amerikansk fotbollspelare. Familjen Tuohy är extremt välbärgade och det känns nästan som Big Mike är lite av ett experiment för dem, även om de givetvis gör det av god vilja. Filmen går hela tiden på tomgång känns det som och vågar inte riktigt ta ut svängarna som jag hade önskat. Fotbollsscenerna ger inte så mycket som i andra fotbollsfilmer och även om skådespelarna gör sitt ger mig filmen ingenting. Småmysig med en bra prestation av Sandra Bullock, även om det inte är starkt nog för en Oscar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Requiem

Titel: Requiem
Genre: Drama
Land: Tyskland
År: 2006
Regi: Hans-Christian Schmid
I rollerna: Sandra Hüller, Burghart Klaußner, Anna Blomeier, Nicholas Reinke

Handling: Michaela växer upp i en religiös familj, i en liten stad i Tyskland på 70-talet. Trots sin långa kamp mot epilepsi lämnar hon sitt hem och får känna på friheten genom att studera på universitet. Men under sitt första år får hon kämpa allt mer mot krafter inom sig själv.

Omdöme: Verklighetsbaserat med regi av Hans-Christian Schmid som jag tidigare sett filmerna 23 (1998) och Lichter (2003) av, två klart sevärda filmer. Det hela handlar om 21-åriga Michaela Klinger (Sandra Hüller) som blivit antagen till universitetet vilket möts av skeptism av modern som inte ser ljust på möjligheten eftersom hon tycker dottern ska stanna i deras närhet pga sin epilepsi. Fadern är ett större stöd och ser till att övertala modern om att det kommer fungera. Michaela anpassar sig snart till sin omgivning och är en hängiven student. Hon träffar en gammal klasskamrat från sin hemstad, Hanna, samt börjar umgås med en kille, Stefan.



Michaela spelas utomordentligt av Sandra Hüller som man inte kan förstå gör sin långfilmsdebut, men som briljerar i rollen. Hon hanterar de olika sidorna av Michaela galant och växer allt mer genom filmens gång. Filmen i sig är hela tiden intressant och präglas av en stark 70-tals känsla som man verkligen fått till. Inte bara med kläderna, bilarna och frisyrerna, utan även musikvalen som bl.a. har en Deep Purple-låt. Detta var något regissören även använde i sin film 23 på ett likvärdigt effektivt sätt. Med tanke på filmens ämne hade detta kunnat bli en ny Exorcisten, men då endast en liten del av filmen går in på djupet på detta ämne blir det mer av ett drama.



5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Julie & Julia

Titel: Julie & Julia
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2009
Regi: Nora Ephron
I rollerna: Meryl Streep, Amy Adams, Stanley Tucci, Chris Messina

Handling: En tjej som hamnar i en 30 års kris beslutar sig för starta ett gigantiskt matprojekt och börjar laga 524 maträtter på 365 dagar, allt enligt recepten i Julia Childs ”Mastering the art of French Cooking”. Hon bloggar om sina missöden och kulinariska höjder och hamnar i ett matmecka och träffar nya vänner.

Omdöme: Julia Child (Meryl Streep) anländer med sin diplomatman Paul Child (Stanley Tucci) till Paris i slutet av 40-talet där hon som uttråkad hemmafru vill ha något att göra under dagarna. Hennes passion är att äta fransk mat, så varför inte lära sig laga den på franskt sätt ? Hon blir snart duktig och får chansen att lära ut samt skriva en kockbok. Samtidigt får vi följa Julie Powell (Amy Adams) som bor i New York år 2002 och jobbar åt staten med att hjälpa människor som drabbats av 11:e september 2001. Precis som Julia Child söker hon en mening med sitt liv och älskar mat. Så när hennes make kommer med idén att starta en blogg om matlagning startar hon projektet med att under ett år laga alla Julia Childs rätter samt skriva om dem på sin blogg.



De två historierna sammanlänkas bra hela tiden där man får följa de två kvinnornas problem och lycka när de båda finner sin passion här i livet. Det är utan tvekan Meryl Streep som är den lysande stjärnan i filmen, men det är inte så konstigt då hon har den bästa karaktären att jobba med. Julia Child är en sprallig och småjobbig kvinna, men ändå älskvärd på något sätt. Hon säger vad hon tycker och hennes röst går inte att ta miste på. Låter lite som en viss Dame Edna faktiskt. Men Meryl Streep fångar denna karaktär på ett mycket bra sätt och det är tack vare henne som filmen inte blir så där tråkig som det lätt hade kunnat bli.



Stanley Tucci gillar jag också som hennes make och han har helt klart vad som krävs att spela mot Streep i rollen som hennes make. Amy Adams har en ganska så basic roll att spela och gör vad hon skall utan att egentligen stå ut, men det är svårt när hon inte har motspelare i klass med Streep eller Tucci. Filmen är kanske aningen för lång med sina två timmar, men det rullar trots allt på hela tiden utan några egentliga svackor. Det är inte riktigt min typ av film så jag finner inget intresse i det hela, förutom att man blir ganska sugen på flera av rätterna som tillagas. Noterade i förtexterna att Alexandre Desplat stod för musiken, men den stod inte ut som i flera av hans andra filmer. Iofs behövde den aldrig heller göra sig påmind i en sån här typ av film.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3