Stalingrad

Titel: Stalingrad
Genre: Krig/Drama
Land: Tyskland
År: 1993
Regi: Joseph Vilsmaier
I rollerna: Thomas Kretschmann, Dominique Horwitz, Jochen Nickel, Sebastian Rudolph

Handling: När de tyska styrkorna får order om att aldrig kapitulera, skickas över två miljoner ryssar och tyskar in i döden i vad som kom att bli Tysklands fall under Andra världskriget, slaget vid Stalingrad.

Omdöme: I denna tyska skildring av Andra världskriget, med fokus på slaget vid Stalingrad, får man en inblick i den hemska verklighet som soldaterna gick igenom. Vi får följa en grupp soldater som efter tjänstgöring i Nordafrika fått lite ledighet vid italienska kusten. De skickas snart med tåg mot Stalingrad där vintern är på väg och de självsäkra tyskarna snart inser att det kommer bli svårare än de först trott.



Man får aldrig någon riktig introduktion av karaktärerna som man är van vid, och som behövs. Efter den korta inledningen vid Italiens kust skickas gruppen in i helvetet ledda av löjtnant von Witzland (Thomas Kretschmann). Man slängs in i striderna utan att egentligen känna något för karaktärerna efter den korta inledningen. Skådespeleriet känns inte heller helgjutet under den första delen av filmen och jag börjar fundera på om man kanske hade lyckats bättre med en skickligare regissör.



Efter detta första slag går det bara utför för de tyska trupperna och kylan blir allt mer påtaglig. Man får också tid att lära känna några av karaktärerna bättre och på så vis får man lite mer sympati för dem. Det är annars en stark film som aldrig förskönar och verkligen visar krigets fasansfullt mörka sidor. Jag kan ändå inte släppa att en skickligare regissör hade kunnat göra mer med filmen och kanske höjt kvalitén på både skådespelarprestationerna samt sammansättningen av filmen som inte alltid är av högsta standard. Trots allt en krigsfilm som blir allt mörkare och aldrig släpper greppet. Det är ingen Hollywood-film, på både gott och ont.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Missing

Titel: Missing / Försvunnen
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Costa-Gavras
I rollerna: Jack Lemmon, Sissy Spacek, John Shea, Melanie Mayron

Handling: Den amerikanske journalisten Charles Horman försvinner under militärkuppen i Chile 1973. Hans far försöker förgäves få besked från Washington om vad som hänt. Till slut åker han dit för att undersöka saken på egen hand tillsammans med Charles fru Beth.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade film kom att bli regissören Costa-Gavras första amerikanska film. Men redan innan denna väldigt politiskt laddade film gjorde han ett flertal starka filmer inom samma kategori, bl.a. Oscarvinnaren Z (1969). John Shea spelar Charles Horman som bor i Chile med sin fru Beth (Sissy Spacek). Charles vill bli författare, men under militärkuppen 1973 blir han en fiende efter att ha sett och hört för mycket. När han så spårlöst försvinner bestämmer sig affärsmannen, och fadern, Ed (Jack Lemmon) för att åka ner till Chile och ta reda på vad som hänt sonen.



Filmen fick fyra Oscarnomineringar, varav den vann för bästa manus. Övriga nomineringar var för bästa film samt varsin nominering till Jack Lemmon och Sissy Spacek. Och mycket välförtjänta måste sägas att nomineringarna för skådespeleriet var. Lemmon spelar fadern på ett till en början väldigt energiskt och oförstående sätt då han inte förstår varför de amerikanska myndigheterna inte verkar kunna hjälpa honom. Han blir sedan allt mer införstådd i vad som pågår och man ser allt mer hans uppgivenhet i hela hans kroppspråk. Likaså är Sissy Spacek stark i sin roll som frun som vet hur systemet fungerar och blir till en bra motpol till Lemmon.



De två är till en början ganska långt ifrån varandra och kommer inte särskilt bra överens, har lite olika värderingar och syn på saker, bl.a. känner Ed att Beth delvis är skälet till sonens försvinnande. Men allt eftersom förstår de att de kämpar för samma sak och finner respekt för varandra som blir en historia i sig i filmen. Det är annars en ganska långsamt berättad historia som t.ex. låter en följa sonen i nästan en halvtimme innan själva försvinnandet. I vanliga filmer tar det kanske 5-10 minuter innan man går in på den "riktiga" historien om letandet.



Med sina två timmar är det en ganska tung film med tanke på ämnet som aldrig övergår till att på något sätt gotta sig i det som händer och göra det till en sensationsfilm. Istället känns det mer dokumentärt och autentiskt, vilket kanske inte är så konstigt då det alltså bygger på verkliga händelser. Filmens musik står Vangelis för som samma år även gjorde musiken till Blade Runner. Oftast bra och passande, men aldrig riktigt så gripande som man kanske hade önskat. Precis som filmen kanske man ska säga då det är en genomgående bra och välspelad film, men som inte blir så gripande eller spännande som det kunde blivit. Trots allt ett klart sevärt politiskt drama som bör ses tillsammans med Costa-Gavras 60-/70-talare.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Catchfire

Titel: Catchfire / Backtrack - I skottlinjen
Genre: Action/Drama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Dennis Hopper
I rollerna: Jodie Foster, Dennis Hopper, Joe Pesci, Dean Stockwell, John Turturro

Handling: Efter att ha bevittnat ett maffiamord har Anne fått ett pris på sitt huvud. Den enda som kan skydda henne är mannen som fått betalt för att mörda henne. Om hon vill ha hans hjälp måste hon dock lova att hänge sig åt honom totalt i resten av sitt liv.

Omdöme: Jodie Foster spelar konstnärinnan Anne Benton som en kväll bevittnar ett maffiamord av Leo Carelli (ingen mindre än Joe Pesci). Hon lyckas fly och kontakta polisen, men upptäcker snart att maffian är ute efter henne, vet vem hon är och var hon bor. Efter det att ett par lönnmördare skickats efter henne, bestämmer hon sig för att fly och ta en ny identitet. Maffian tar in torpeden Milo (Dennis Hopper) som inte bara letar upp henne, utan även fattar tycke för henne.



Filmen är så där halvintressant ungefär halvvägs då Jodie Foster är på flykt och filmen har en 80-tals atmosfär över sig. Men med ett halvtaskigt manus och en utveckling som känns minst sagt overklig, faller filmen allt mer in i en ond spiral. Filmens prestationer är det egentligen inget fel på och likaså tycker jag musiken fungerar bra på det stora hela. Jodie Foster visar trots allt att hon är en kvalitetsskådis och likaså får Joe Pesci visa upp lite av sina patenterade utbrott. Dennis Hopper har en tendens att spela över lite och man får även en glimt av John Turturro och Charlie Sheen.



Efter att ha kollat upp vem som gjort musiken visar det sig att en av dem, fransmannen Michel Colombier, gjorde musik till några sköna franska 70-talare. Den andra, Curt Sobel, var senare inblandad i flera storproduktioner så som Heat, The Insider och The Bourne Ultimatum m.fl. Just det, filmens ursprungliga längd var på 180 (!) minuter, men produktionsbolaget klippte ner den utan regissören Dennis Hoppers vetskap till 98 minuter. Pga detta tog han bort sitt namn från filmen (blev en Alan Smithee produktion) och förmodligen var detta även orsaken till varför Joe Pesci tog bort sitt namn från filmen. En 116 minuter lång Director's Cut finns dock med Dennis Hoppers namn intakt.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.4

The Fifth Element

Titel: The Fifth Element / Det femte elementet
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi/Thriller
Land: Frankrike
År: 1997
Regi: Luc Besson
I rollerna: Bruce Willis, Milla Jovovich, Gary Oldman, Ian Holm

Handling: Taxichauffören Korben Dallas lever i det 23:e århundradets New York. En vanlig dag får han en mycket ovanlig passagerare och blir indragen i jakten på det femte elementet som ska rädda Jorden från dess undergång. Den mystiska, kvinnliga huvudpersonen Leeloo visar sig snart stå i centrum för den vilda jakten, där den grymme Zorg och hans brutala undersåtar kämpar mot världens härskare med prästen Cornelius i spetsen.

Omdöme: När filmen gick upp på bio såg jag filmen två gånger inom loppet av några dagar. Luc Besson hade efter sina tre storfilmer Det stora blå (1988), Nikita (1990) samt Léon (1994) kommit med något helt nytt som slog på stort med ett action/sci-fi/äventyr av stora mått. Med Bruce Willis i huvudrollen som Korben Dallas och den som vanligt briljanta Gary Oldman som skurken Jean-Baptiste Emanuel Zorg, var det upplagt för en skön upplevelse. Lägg därtill vackra Milla Jovovich som den bräckliga tjejen Leeloo som hamnar i baksätet på Dallas taxi så har man ett riktigt äventyr.



Nu när man ser filmen med lite andra ögon så måste jag säga att den tappat en del och känns på sina ställen allt för lättsam där den hade vunnit på att vara allvarligare. Filmen har en hel del godsaker som man lyckats väl med och det är bl.a. det futuristiska New York där bilarna färdas i luften och där de framtida prylarna är som tagna från en serietidning. Men filmen känns tyvärr för ojämn och blandar ett par mindre bottennapp med välgjorda och ganska starka scener. Det är väl detta som gör att filmen inte når upp till samma nivå som hans tre bästa filmer trots att den har mycket potential.



Oldman gör sin karaktär på ett skönt ironiskt sätt och ger rollen den bredd som krävs för att man både ska skratta och njuta. Samtidigt tycker jag samspelet mellan Willis och Jovovich är lyckat där det nästan verkar som Willis har en liten förälskelse i henne på riktigt, känns iaf trovärdigt. En av de jobbigare karaktärerna är utan tvekan Chris Tucker som radio DJ:n Ruby Rhod med irriterande röst, och med eget program, som blir som en ryggsäck till Dallas. Ett ganska så underhållande sci-fi äventyr, men de lättsammare partierna hör inte riktigt hemma i den här sortens film och känns på något sätt daterade.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

The Mad Bomber

Titel: The Mad Bomber
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1973
Regi: Bert I. Gordon
I rollerna: Vince Edwards, Chuck Connors, Neville Brand, Hank Brandt

Handling: Polismannen Geronimo Minneli har i uppdrag att gripa en bombman. Det finns bara ett problem. Den enda som kan identifiera bombmannen och är en våldtäktsman som polisen först måste få tag i.

Omdöme: Denna B-film, eller om det t.o.m. är en C-film, har alla ingredienser för att bli en minnesvärd liten film i genren. Bombmannen spelas av Chuck Connors som är två meter lång och för att "smälta in" bär glasögon. Han sätter ihop sin bomb i hemmet, lägger den i en papperskasse och går till utvald destination där den detonerar. Målet visar sig vara alla som kan ha med hans dotters drogöverdos att göra. Med tanke på filmens lågbudgetproduktion väntar jag mig inte riktiga explosioner, men det är faktiskt precis vad man får (stundtals iaf). Chuck Connors var för övrigt en amerikansk fotbollspelare innan han blev B-skådis.



Den smått psykopatiske polisen Geronimo (Vince Edwards) får fallet och ju fler dåd som bombmannen står för, ju brutalare blir polismannen i sin jakt på den skyldige. Eftersom den enda som sett bombmannen är en våldtäktsman, bestämmer sig polisen för att skicka ut lockbeten i form av kvinnliga poliser utklädda till fnask. Det visar sig bara att i princip SAMTLIGA män är våldtäktsmän då kvinnorna blir attackerade till höger och vänster. Givetvis får man sig en hel del skratt och kommentarerna samt karaktärerna är klockrena. Man märker att filmmakarna gjort filmen med glimten i ögat, men ändå utan att ha en lättsam ton. Tyvärr var filmen klippt och den oklippta versionen lär vara svår att få tag i, men värd besväret.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
1 - Musik
2 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
IMDb: 4.7

A Single Man

Titel: A Single Man / En enda man
Genre: Drama
Land: USA
År: 2009
Regi: Tom Ford
I rollerna: Colin Firth, Julianne Moore, Nicholas Hoult, Matthew Goode

Handling: Det hela utspelar sig i Los Angeles 1962, mitt under Kubakrisen, och är berättelsen om George Falconer, en brittisk collegelärare som kämpar för att finna meningen med livet efter att Jim, hans partner sedan lång tid tillbaka, gått bort. George lever i det förflutna och har svårt att tro på framtiden. Vi får följa honom under en dag i livet, en dag då möten och en serie händelser leder till att han måste bestämma sig för om han tycker att det faktiskt finns någon mening med livet.

Omdöme: Regidebuten av kläddesignern Tom Ford slänger in oss i ett dygn med George Falconer (Colin Firth) som efter att ha förlorat sin partner sen många år tillbaka försöker finna en mening med livet. Hans närmsta vän är hans ex Charley (Julianne Moore) som fortfarande har starka känslor för honom och som bor i närheten. Frågan är om han kan släppa det förflutna och leva i nuet, leva en dag åt gången. Vad, om något, är det i så fall som ska få honom att kunna leva igen ?



Jag blev genast intresserad av filmen när jag såg trailern som både var vacker och mystisk. Skulle filmen komma i närheten av det skulle det vara en film för mig, tänkte jag. Med glädje kan jag säga att filmen har den mystik och det vackra som jag hade hoppats på och är en film som definitivt tål att ses för mer än bara Colin Firth. Han är helt klart bra i huvudrollen och påminner stundtals om en ung Michael Caine. Men filmen har mycket mer att bjuda på än så. Julianne Moore tycker jag gör en bra liten prestation och övertygar som brittiska. Synd att hon inte är med mer bara för det hade hon fått mer uppmärksamhet för.



Man märker att regissören Tom Ford har en känsla för stil då allt från kläderna till huset George Falconer bor i är stilrent och snyggt. Jag gillar även fotot som lyckas kombinera olika stilar där man i vissa utvalda scener satsar på starka färger för att i nästa scen vara mer kallt och passande för det tidiga 60-talet. En annan starkt bidragande orsak till att jag gillar det här är musiken som hela tiden ligger med passande melodier som gör att det blir bra spänning. Kanske är storyn lite svagare än jag hade hoppats på, men överlag tycker jag det är en lite annorlunda filmupplevelse som funkar. Kunde, och borde kanske, varit Oscarsnominerad i ett flertal kategorier vid sidan av Colin Firth så som foto, musik, kostym samt kvinnlig biroll.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0