The Crazies

Titel: The Crazies
Genre: Mysterium/Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2010
Regi: Breck Eisner
I rollerna: Timothy Olyphant, Radha Mitchell, Joe Anderson, Danielle Panabaker

Handling: En småstadsidyll slås i spillror när ett okänt gift förvandlar invånarna till mordiska galningar. Stadens sheriff, hans gravida fru, hans närmste man och en sjuksköterska är några få som inte har blivit infekterade, och de tvingas nu samarbeta för att ta sig ut ur staden levande.

Omdöme: Originalet från 1973 med samma titel regisserades av George A. Romero. Och trots en lovande premiss lyckades den filmen inte något vidare då den främst var riktigt sunkig i det mesta. I denna remake har man tagit grundidén och byggt vidare på den så det fungerar till en hel långfilm. I centrum står stadens sheriff (Timothy Olyphant) som snart inser att det inte ser särskilt ljust ut för den lilla staden.



Det är i mång och mycket en ganska typisk amerikansk film i genren, men trots allt en ganska så lyckad sådan. Och det är inte svårt att vara bättre än originalet i detta fall, vilket den är med råge. Tycker faktiskt den lyckas väl med hela stämningen och situationen blir allt värre för de inblandade när militären iklädda gasmasker tar sig in i staden för att evakuera och isolera för att förhindra en spridning av det livsfarliga giftet. Vi vet lika lite som huvudpersonerna, nämligen hur det sprider sig och hur lång tid man har på sig.



En sak som kunde gjorts lite bättre är själva upplösningen som inte är helt tillfredställande i en sån här film där man vill se att allt fullbordas. Visserligen bjuds man på en del snygga scener och en ganska bra nerv, men innerst inne vet man trots allt hur det kommer sluta och därför önskar man sig en överraskning som alltså aldrig kommer. Det är ett gediget arbete som i slutänden är en lyckad remake som fungerar precis som man önskar sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

Scaramouche

Titel: Scaramouche
Genre: Äventyr/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1952
Regi: George Sidney
I rollerna: Stewart Granger, Mel Ferrer, Eleanor Parker, Janet Leigh

Handling: Historien handlar om Andre Moreau - en adelsmans oäkta barn. När hans vän blir mördad av en ond adelsman blir han också oskyldigt anklagad för ett brott. Andre gömmer sig då hos en teatertrupp som inte bryr sig om han förflutna, lär sig fäktas och bidar den tid då han kan hämnas.

Omdöme: När man känner för ett äventyr och en matinéfilm så är en film som denna med svärddueller inte helt fel. Stewart Granger spelar Andre Moreau vars vän Philippe, även känd som Marcus Brutus, blir dödad mitt framför ögonen på honom av en av Frankrikes skickligaste svärdsmän Noel, Marquis de Maynes (Mel Ferrer). Eftersom Andre inte är någon svärdsman måste han lära sig för att kunna få sin hämnd. Samtidigt är två kvinnor, Lenore (Eleanor Parker) och Aline (Janet Leigh), hans två viktigaste personer i hans liv.



Till en början är jag inte så förtjust i filmen som präglas av en studiokänsla och en del undermåligt skådespeleri. Men det övergår snabbt till att bli en trevlig filmupplevelse och ett riktigt äventyr som man inte får nu för tiden. De fyra i huvudrollerna ger alla bra prestationer och man bjuds på en hel del minnesvärda scener som kommer allt tätare ju längre in man kommer. Man har bl.a. den längsta svärdduellen någonsin i en film, och bara den i sig är värd att se filmen för.



Mel Ferrer, som under en längre tid var gift med Audrey Hepburn, har en förmåga att både kunna vara charmig och i samma scen vara riktigt ond. Kan inte annat än tycka han ger den bästa prestationen av alla i filmen just pga denna egenskap. Filmen är annars mysig och trevlig rakt igenom, om än alltså lite sisådär till en början innan den verkligen kommit igång. Och karaktären Scaramouche, som filmen också heter, är en skön figur som får en central roll i filmen trots att den egentligen glider in på ett bananskal.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Robin Hood

Titel: Robin Hood
Genre: Action/Äventyr/Drama
Land: USA/Storbritannien
År: 2010
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Russell Crowe, Cate Blanchett, Mark Strong, William Hurt, Max von Sydow

Handling: Historien om en bågskytt i Kung Rikard Lejonhjärtas armé som slogs mot de invaderande fransmännen i 1200-talets England. Filmen tar sin början efter Rikards död och belägringen av Chalus-Chabrol och visar hur denne man snabbt blir impopulär hos den nyligen krönte prins John och den engelska adeln.

Omdöme: De flesta känner till berättelsen om Robin Hood som ett äventyr, om bågskytten som tog från de rika och gav till de fattiga. Ja, de ingredienserna finns även här, men de är väldigt nedtonade och istället fokuserar man på hans kamp innan han blev Robin Hood, som Robin Longstride. Det här är egentligen ingen typisk Robin Hood-film och ett enda stort äventyr. Här handlar det om det politiska maktspelet mellan England och Frankrike och hur alla försöker gå bakom ryggen på varandra för att få som de vill.



Vad jag uppskattar är att filmen är mörk, rå och grå. Det känns mer autentiskt på så vis och det är något jag gillar med denna era på film. Kungarna var mer involverade på den tiden, de gick själva ut i strid och de levde gott bland sitt guld och i sina stora, mäktiga slott. Så när omtyckte Kung Rikard Lejonhjärta dör, tar hans son Prins John över och ändrar på spelreglerna. Samtidigt förhandlar Prins Johns högra hand, Godfrey (Mark Strong), med fransmännen och planerar en ful kupp. Robin Hood (Russell Crowe) hamnar mittemellan och blir en jagad man. Lägg därtill Marion (Cate Blanchett) vars svärfar är Walter Loxley (Max von Sydow) som tar in Robin som sin egen son.



Vad jag gillar med filmen är att det är ett gott hantverk, något jag tänker på genom hela filmen. Allt känns genuint och välgjort vilket får mig att komma in i atmosfären och tidsepoken. Kanske är det för att jag är upplagd för denna sorts matiné eller så tycker jag bara om det helt enkelt. Filmen har sina svaga sidor också och det är väl främst att filmen är lite för lång i vissa partier utan att det egentligen behövs. Man känner aldrig riktigt för karaktärerna som man önskar (förutom för Godfrey då eftersom Mark Strong är en så härlig skådespelare som väcker karaktären till liv) och bybarnen är det största problemet då de är helt onödiga för filmen.



Kanske kunde man ha utvecklat karaktärerna och vissa element hos Robin, så som bågskyttet som man oftast får se i form av någon tävling eller utmaning. Å andra sidan får man prov på hans skicklighet vid ett par tillfällen som istället blir som en slags uppvisning som nästan är mer passande. Man har helt enkelt gjort en vuxen version av Robin Hood och inte en för familjen eller barnen. Detta är något som uppskattas av mig iaf och även om filmen har sina små brister så väger helt klart det positiva starkare på mig. Bara en sak som musiken får mig att gilla vad jag ser och hör, och fotot kan man inte klaga på. Visst är det lite likt Gladiator i stilen, men handlingen är trots allt egen. Den har egentligen allt man kan begära av den här typen av film, om man gillar det vill säga.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Dirty Rotten Scoundrels

Titel: Dirty Rotten Scoundrels / Rivierans guldgossar
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Frank Oz
I rollerna: Michael Caine, Steve Martin, Glenne Headly, Anton Rodgers

Handling: Lawrence och Freddy är två sol-och-vårare som upptäcker att det inte finns plats för båda på den lilla orten på rivieran.

Omdöme: Michael Caine spelar den rike playboy-typen Lawrence Jamieson som lurar rika kvinnor i den lilla kuststaden Beaumont-sur-Mer. Ombord på tåget får han syn på sin raka motsats - Freddy Benson (Steve Martin) som drar usla snyfthistorier för att tjäna några ynka kronor. När så Freddy förstår att Lawrence är en riktigt skicklig bedragare vill han lära sig av den bäste. Lawrence går med på att lära upp Freddy, men på ett villkor och det är att han gör exakt som Lawrence säger.



Det är en underbar komedi från början till slut med två klockrena prestationer av Michael Caine och Steve Martin. De kompletterar varandra i varje scen och det är svårt att tänka sig några andra i rollerna. Filmens humor blir aldrig för överdriven och man får på ett härligt sätt följa de två herrarna på deras äventyr på den Franska Rivieran där de efter ett vad ska försöka lura en tvåldrottning på $50.000. De tar till alla knep de lärt sig under sin tid och det hela blir ett maktspel dem emellan som man sällan skådat.



Det finns så många klassiska scener här som radas upp en efter en. Min favorit i filmen är helt klart Michael Caine som har en så härlig brittisk stil och attityd att man inte annat än kan älska honom. Steve Martin är den lite mer korkade amerikanen som dock har en del fula tricks i rockärmen. Det är egentligen hela inramningen som gör det här till en så lyckad komedi så som 80-talet, de fina inspelningsplatserna, ett rappt manus och det fina skådespeleriet som även bjuder på en del improvisering.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Triangle

Titel: Triangle
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien/Australien
År: 2009
Regi: Christopher Smith
I rollerna: Melissa George, Michael Dorman, Henry Nixon, Rachael Carpani

Handling: Efter en storm där deras segelbåt kapsejsat råkar huvudpersonerna på ett drivande skepp. Efter att de tagit sig ombord inser de snart att allt inte står rätt till...

Omdöme: Brittiske regissören (och manusförfattaren) Christopher Smith stod för skräckkomedin Severance (2006) som visade sig vara en trevlig liten film full av skön humor och en del överraskande scener. Här kastas man snabbt in i en mardrömsliknande situation där allt inte verkar stå rätt till med Jess (Melissa George) som tillsammans med fem andra personer ska fara ut på vattnet på en yacht tillhörandes Greg. Snart hamnar de i en mystisk storm och mardrömmen är ett faktum.



Till en början känns det som en vanlig, dålig skräckis där de kliver ombord något som liknar ett spökskepp. Men precis som jag håller på att tappa intresset tar filmen en vändning som får en nyfiken igen. Filmen vecklar in sig allt mer och ett tag blir det lite förvirrande, men det mesta har sin förklaring och man lyckas ganska väl med att från olika synvinklar visa vad som försiggår på skeppet.



Vad som i slutänden gör att jag tycker det här blir godkänt är det faktum att filmen har en del brutala scener som är både slagkraftiga och skickligt utförda plus att man inte väljer den enkla utvägen som man oftast ser i den här typen av film. Att man lånat en del från klassiska The Shining (1980) gör inte saken sämre och man lyckas ganska väl med stämningen i filmen. Men detta är långt ifrån den standarden och är främst endast underhållning för stunden.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Night Moves

Titel: Night Moves / Dödligt utspel
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: Arthur Penn
I rollerna: Gene Hackman, Susan Clark, Melanie Griffith, James Woods

Handling: Privatdeckaren Harry Moseby kallas till före detta filmstjärnan Arlene Iversons hem. Hennes dotter har försvunnit och Harry får i uppdrag att finna flickan. Samtidigt upptäcker Harry att hans fru är otrogen.

Omdöme: Jag såg den här filmen för en massa år sen och gillade den inte direkt, men något sa mig att se om den. Filmen gjordes under Gene Hackmans storhetstid och som vanligt visar han prov på starkt skådespeleri i en stark roll. Som f.d. amerikansk fotbollsspelare och numera privatdetektiv får han ett nytt jobb - att hitta den 16-åriga dottern Delly (Melanie Griffith) till f.d. skådespelerskan Arlene Iverson. Men i samband med att han tar sig an fallet upptäcker han att hans fru är otrogen. Detta gör att när ett spår dyker upp som leder till Florida ser han sin chans att komma iväg från sina problem där hemma.



Filmen är i första hand karaktärsdriven där Harrys och de andras problem får mycket tid att utvecklas. Samtidigt är mysteriet med försvinnandet egentligen ganska enkelt. Det visar sig bara att Delly är en riktig lolita som försöker få alla män i säng. Vad som först verkade vara ett enkelt fall visar sig bli en riktig mardröm för Harry som inte bara måste försöka lösa sina problem med sin fru utan även får ett mycket större fall på halsen. Det som är lite speciellt med filmen är att man alltså inte fokuserar så mycket på själva mysteriet utan istället på karaktärerna. Det är något som i slutändan ger resultat även om filmen kan tyckas ha ett lite långsammare tempo.



Förutom en perfekt Gene Hackman i huvudrollen funkar även Melanie Griffith överraskande bra i sin debutroll och man känner inte igen henne, bara att hon är en bra skådespelerska. Likaså är det kul att se en ung James Woods vars karaktär får allt mer betydelse för filmen. Men det är även de andra, mindre kända skådespelarna som presterar och gör filmen till vad den är. Sen gillar jag upplösningen extra mycket och man får till ett riktigt minnesvärt slut som knyter ihop allt väl. Det mindre bra var framförallt musiken som jag inte direkt blev förtjust i och som kunde varit mer spännande och gett filmen det lilla extra. Har en känsla av att det här är en film som blir bättre för varje gång man ser den.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Trust

Titel: Trust
Genre: Drama/Komedi
Land: USA/Storbritannien
År: 1990
Regi: Hal Hartley
I rollerna: Adrienne Shelly, Martin Donovan, Merritt Nelson, Edie Falco

Handling: När Maria berättar att hon är med barn, dör hennes pappa i en hjärtattack, hennes mamma slänger ut henne ur huset och hennes pojkvän gör slut. Då träffar hon Matthew, en inte särskilt trevlig typ, och de bestämmer sig för att tillsammans bli "normala" amerikanska medelklassmänniskor.

Omdöme: Jag hade tidigare sett Hal Hartleys regidebut The Unbelievable Truth (1989) som även var filmdebut för Adrienne Shelly. Den filmen hade en speciell stil som man inte är allt för van vid att se och gick liksom emot vad man är van vid att se i ungdomsfilmer. Den och denna film lär ha varit två skäl till att indiefilmen blev så stor. För det här är en film med lägre budget, skådespelarna är inte alltid proffs, men det har sin charm när det är gjort på rätt sätt.



Enligt Hal Hartley ville han hemskt gärna göra en ny film med Adrienne Shelly så fort som möjligt efter deras debutfilm att han beslutade sig för att göra denna utan att ha någon vidare budget. Den spelades in på endast 11 dagar, vilket nog förklarar varför det är så många mikrofondippar i filmen (räknade till nio eller tio). Filmen innehåller mycket dialog, kvick dialog, som är skön att följa till en början, men när filmen blir allvarligare, eller rättare sagt mer ordinär, funkar det inte lika bra.



Filmen innehåller en hel del svart humor som funkar bäst under filmens första hälft, eller två tredjedelar, innan Maria (Shelly) och Matthew (Martin Donovan) börjar falla för varandra och ska försöka leva "normalt". Det är deras negativa syn på livet och sköna kommentarer som gör mycket och som ger filmen den udda stämning som den har. Men det håller tyvärr inte under sista delen av filmen då det mer känns som en transportsträcka istället för att kanske klippa ner filmens längd lite.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Hachiko: A Dog's Story

Titel: Hachiko: A Dog's Story / Hachiko - En vän för livet
Genre: Drama
Land: USA/Storbritannien
År: 2009
Regi: Lasse Hallström
I rollerna: Richard Gere, Joan Allen, Sarah Roemer, Jason Alexander

Handling: När akita-valpen Hachiko kommer till sitt nya hem, dröjer det inte länge förrän han och hans husse är oskiljaktiga. Den väcker starka känslor hos alla i grannskapet och snart har han blivit det stora samtalsämnet. Baserat på den japanska Hachi-ko; i sin tur baserad på en sann historia.

Omdöme: Förvånansvärt blev detta min första Lasse Hallström film, men det är jag ganska glad över. Filmen är väldigt enkel i sin utformning och det krävs inte mycket för att man ska känna för både Hachiko och hussen Parker Wilson (spelad av Richard Gere). Efter att ha hittat den lilla valpen på tågstationen där han bor, tar professor Wilson med sig hunden hem i väntan på att någon ska höra av sig gällande hunden. Men dagarna går och ingen tar kontakt. Istället bestämmer sig familjen att behålla hunden då de ser hur fäst den och professorn blivit i varandra.



Richard Gere passar helt perfekt och är lätt att tycka om i denna sorts roll. Hans fru spelas av duktiga Joan Allen som dock är lite kyligare och inte lika positiv till att ta in en ny familjemedlem, iaf till en början. Men det här är egentligen inte en film som handlar om starka skådespelarprestationer utan hunden Hachiko. Jag hade kanske förväntat mig ett lite starkare drama om familjen och hundens inblandning i den, men eftersom filmen inte bara handlar om hunden i första hand utan även mycket om hundens synvinkel så ligger fokusen självklart på annat.



Filmens absolut starkaste ingrediens är utan tvekan den fina musiken av Oscarvinnande kompositören Jan A.P. Kaczmarek som får fram exakt vad som krävs för att få till den där mysiga och stämningsfulla känslan i filmen. Utan den hade många scener förmodligen bara blivit mediokra, men han lyckas alltså lyfta fram dem lite extra. Jag visste inte något om handlingen på förhand vilket gjorde att filmen tar en lite annorlunda vändning som var oväntad. Samtidigt hade jag kanske velat se en ännu mer gripande film på sina håll. Trots allt en mysig liten film som tål att ses.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1