L.A. Confidential

Titel: L.A. Confidential / L.A. Konfidentiellt
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Curtis Hanson
I rollerna: Russell Crowe, Guy Pearce, Kim Basinger, Kevin Spacey, James Cromwell, David Strathairn, Danny DeVito

Handling: Los Angeles i början av 50-talet. Sex personer hittas brutalt mördade på det nattöppna fiket Nite Owl. En av de döda är en före detta polis, vilket får hans kollegor att arbeta extra hårt med de skyldiga. Fallet verkar gå mot en snabb upplösning men poliserna Bud, Jack och Ed känner på sig att något inte stämmer.

Omdöme: En film med så många kända stjärnor kan ibland slå fel om regin eller manuset inte finns där. Som tur är har regissören Curtis Hanson lyckats med det Oscarvinnande manuset skrivet av Brian Helgeland (som även skrev manuset till Mystic River) som verkligen är filmens stora stjärna. På ett både smart och invecklat sätt rullar den film-noiriga filmen på i ett högt tempo med många vändningar och historier som låter alla karaktärer utvecklas på sitt sätt, samtidigt som allt på något sätt hänger ihop och för karaktärerna närmare varandra.



Lite kul att man har två australiska skådespelare i form av Russell Crowe (som Bud) och Guy Pearce (som Ed) i en så typisk amerikansk film, men de klarar det med bravur. Crowe känns lite för kaxig till en början, men sådan är hans karaktär och det passar bra att just han spelar denna person. Ed är en grönare polis som tror på att följa lagen till punkt och pricka, något som visar sig vara väldigt ovanligt i 50-talets era. Tillsammans med Kevin Spacey (som Jack) har dessa tre poliser fullt upp med olika uppdrag med poliskommisarie Dudley Smith som chef, som för övrigt spelas mycket bra av James Cromwell, förmodligen min favoritprestation och karaktär i filmen.



Trots fina prestationer rakt igenom så var det vackra och duktiga Kim Basinger som vann en Oscar för sin prestation som Lynn Bracken som på sätt och vis är lite av centralfiguren som det mesta kretsar kring. Det finns även mycket att gilla vad gäller täta scener som avlöser varandra ju längre in man kommer. Något som är lite synd är att det känns som man ändrat/lagt till den sista scenen i filmen som istället för att fortsätta på den mörka och dystra banan ändrar lite ton. Jag kan bara tänka mig att "testpublik" eller liknande klagade och producenterna då ville ha ett annat slut. Men det stör mig inte så mycket som i många andra filmer och eftersom man bjuder på så många andra positiva överraskningar så håller filmen riktigt hög klass på alla nivåer.

4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

Mannen från Mallorca

Titel: Mannen från Mallorca
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Sverige
År: 1984
Regi: Bo Widerberg
I rollerna: Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Håkan Serner, Ernst Günther

Handling: Kriminalinspektörerna Johansson och Jarnebring är de första som anländer till ett kallhamrat rån mot ett postkontor i Stockholm. Johansson tar upp jakten på rånaren, men förlorar spåret.

Omdöme: Kan ses lite som en uppföljare till Mannen på taket eller iaf en fristående fortsättning som istället visar upp 80-talets Stockholm och hur en del saker förändrats medan andra består. Det jag tänker på främst är den samhällskritik som Bo Widerberg trycker på och som görs på ett sätt som ger filmen den tyngd som behövs och som ofta saknas i dagens filmer. Polisinspektörerna Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömssen) är först på plats vid ett postrån i centrala Stockholm och jakten på rånaren leder in i en skola där alla spår försvinner.



Utredningen påbörjas och spåren leder till en mycket större affär än först väntat. Det iskallt utförda postrånet visar sig vara kopplat till högt uppsatta personer som inte har några problem att skydda varandra, något som givetvis försvårar arbetet för våra två göteborgare som får vara med om en hissnande biljakt varpå Jarnebring kommer med filmens klockrenaste kommentar - "Vem tror du du é, Bullitt, eller?". Filmen har annars lite osammanhängande scener och är stundtals lite svår att hänga med i då allt inte förklaras. Men det har också sina fördelar.



Det jag gillar är hur Bo Widerberg försökt sig på ett lite mer konspiratoriskt ämne som man på sätt och vis lyckas bra med. Frågorna om hur det egentligen går för alla inblandade lämnas lite öppet och det känns som något lite annorlunda som man kanske är mer van vid i den amerikanska 70-tals filmen. Det känns på många sätt som om det här skulle kunnat blivit en bättre och mer minnesvärd film om man bara hade lagt ner lite mer tid på att utveckla vissa karaktärer och förfinat vissa detaljer. Värt att poängtera är att Leif G.W. Persson ligger bakom boken (baserad på verkliga händelser) som ledde till filmen. En trevlig svensk polisfilm värd att se tillsammans med Mannen på taket (1976) och I lagens namn (1986).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

My Blue Heaven

Titel: My Blue Heaven / Hur jag lärde en FBI-agent att dansa marengo
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1990
Regi: Herbert Ross
I rollerna: Steve Martin, Rick Moranis, Joan Cusack, Ed Lauter

Handling: FBI-agenten Barney Coopersmith blir satt i uppdrag att skydda maffiafiguren Vincent "Vinnie" Antonelli. I vittnesskyddsprogrammet ingår det att hålla låg profil, men Vincent Antonelli har lite problem med det. Barney får således försöka hålla maffiafolket från Vinnie och han från nattklubbarna.

Omdöme: Steve Martin som italiensk maffiasnubbe ? Nja, det fungerar väl sisådär till en början då Martin känns som han spelar över (vilket han också gör) och man känner att det kommer bli en riktigt usel film. Men hans karaktär tar sig och även Steve Martin funkar allt bättre i rollen. Man bjuds på en del roliga situationer och det är alltid kul att se Vinnie försöka förklara sig när han hamnar i knipa. Ett stort problem för egen del är dock Rick Moranis i rollen som FBI-agenten Barney. Han saknar den karisma och humor som jag gärna hade sett, som t.ex. Martin Short har om man nu ville ha en kortare skådis i rollen.



Filmen står och faller med Steve Martin pga detta och det tycker jag är synd. Tycker inte heller Joan Cusack fungerar direkt bra som distriktåklagaren Hannah Stubbs som försöker sätta dit Vinnie om och om igen medan Vinnie försöker para ihop henne med Barney. Filmen rullar på och även om den har sina ljustglimtar lyckas den aldrig riktigt fullt ut. Som tur är blir den inte så överdriven eller crazy som man har farhågor om till en början. Steve Martin gör iaf vad han kan för att få lite fart på filmen och har en del lyckade repliker som livar upp stämningen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

Mannen på taket

Titel: Mannen på taket
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Sverige
År: 1976
Regi: Bo Widerberg
I rollerna: Carl-Gustaf Lindstedt, Sven Wollter, Thomas Hellberg, Håkan Serner

Handling: Kommissarie Beck och hans assistent Rönn får hand om ett mord som begåtts på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den mördade visar sig vara polis och utredningen som följer visar också att offret var en synnerligen otrevlig person. Genom kårandan inom polisen har han flera gånger räddats från prickningar för övergrepp.

Omdöme: Vi kastas rakt in i 70-talets gråa och kalla Stockholm där polisen Nyman ligger på Sabbatsbergs sjukhus pga sjukdom. På bästa giallo vis får vi sedan se hur en maskerad mördare tar sig in på hans rum och brutalt mördar honom. Efter sig lämnar han en stor pöl med blod, fotavtryck och bajonetten som användes vid mordet. Inkallade blir Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt), hans assistent Einar Rönn samt de yngre och våghalsiga förmågorna Lennart Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald Larsson (Thomas Hellberg), som för övrigt inte drar jämnt ut.



Efter det brutala mordet påbörjas en minst sagt farsartad mordutredning som visar polisens ovana vid såna här fall samt inkompetens på många håll. Det gör att trots ett relativt långsamt tempo i filmen bjuds det på en hel del små saker som är en fröjd att se och även funkar som social kommentar. Man får sig en hel del skratt åt polisens arbete vilket för det mesta givetvis är regissör Bo Widerbergs förtjänst. Jag tycker även man lyckats väl med de olika karaktärerna i filmen som alla får tydliga roller att leka med. Favoriten är nog trots allt Einar Rönn som spelas av Håkan Serner som ständigt ser trött ut och kommer med sköna kommentarer.



Det känns på många sätt som man tagit inspiration från den amerikanska polisfilmen så som Dirty Harry med de skönt bitska kommentarerna och även med mördaren, men även French Connection med de två poliserna Lennart Kollberg och Gunvald Larsson. Filmen går även in i ett nytt stadium när mördaren tar sig upp på taket i närheten av Odenplan i Stockholm. Här får man en extra nerv och faktiskt riktigt tät action som kan mäta sig med de bästa i genren. Musiken är också värd att notera som är lite annorlunda än man är van vid, inte alltid strålande, men klart stämningsfull och passande. Jag gillar det här helt klart och även om det är lite långsamt tempo fram till slutetappen så funkar det tack vare dialogen och karaktärerna.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Raw Deal

Titel: Raw Deal / Hårda bud
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: John Irvin
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Robert Davi, Ed Lauter

Handling: Mark Kaminsky har fått sparken av FBI. Nu blir han erbjuden att jobba "privat" åt sin gamle chef, Shannon, vars son blivit dödad av Chicago-maffian. Med ny identitet ska den gamle FBI-agenten infiltrera maffian i Chicago för att komma åt höjdarna.

Omdöme: Det är en på många sätt typisk Arnold-film med sköna repliker, mycket action och inte så mycket hjärna. Helt enkelt perfekt underhållning när man känner för det. När Mark (Arnold Schwarzenegger) går "undercover" är det bara hans gamla chef Harry Shannon (Darren McGavin) som vet om att han kommer infiltrera sig i Chicago-maffian. Detta gör att Mark får fria händer att imponera på höjdarna inom maffian, men möter motstånd i form av Max Keller (Robert Davi) som är bossens högra hand och som inte vill ha en besserwisser som Mark runt sig.



Det är skönt att se Arnold och grabbarna ha så här kul och bara köra på. Filmen har en del brutala scener som klipptes bort när filmen kom på bio/video i Sverige, men i dagens filmvärld är det inte så farligt. Det är dock kul att man inte lägger fingrarna emellan och liksom vågar visa mer än man behöver. Det är inte ovanligt kanske, men i dagens filmer måste man vara mer korrekt känns det som. Huvudmelodin som används genom filmens gång är klart bra, men resten av musiken är av blandad kvalité som är lite synd. Logiska luckor och annat finns givetvis, men det är trots allt en underhållande och skön liten film.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.0

Crónica de una fuga

Titel: Crónica de una fuga / Buenos Aires, 1977
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Argentina
År: 2006
Regi: Adrián Caetano
I rollerna: Rodrigo De la Serna, Pablo Echarri, Nazareno Casero, Lautaro Delgado

Handling: Verklighetsbaserad film där en relativt okänd fotbollsmålvakt kidnappas av den argentinska militärjuntan misstänkt för vänsteraktiviteter. Han förs bort till en villa där han tillsammans med en rad andra män hålls fången och utsätts för kontinuerliga övergrepp.

Omdöme: Det är en film som slänger in tittaren mitt i militärjuntans jakt på vänsteraktivister där de är hemma hos Claudio Tamburrini, en målvakt i ett argentinskt fotbollslag. När Claudio kommer hem plockar de utskickade männen med honom till en stort hus där han sätts i arrest tillsammans med ett gäng andra män - samtliga anklagas för vänsteraktiviteter. De som lämnar ut namn på andra aktivister får gå fria, men frågan är om alla anklagade är inblandade i dessa aktiviteter och vilka som kommer vika ner sig.



Efter den tempostarka och intensiva inledningen tappar filmen lite där dagarna, ja månaderna, går och det mest känns som de inlåsta väntas ut istället för att pressa dem ordentligt med t.ex. aktioner mot deras familjer och liknande. Det intressanta är givetvis att det är en verklighetsbaserad historia efter Claudio Tamburrinis memoarer som flydde till Sverige av alla länder. Filmen tar sig åter mot slutet då några från gruppen planerar och utför en flykt och intensiteten åter igen finns där. En ljusglimt var annars fotot som bjöd på en del smarta bildlösningar och vinklar. Halvintressant, men inte så gripande eller övertygande som jag kanske hade önskat.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Unthinkable

Titel: Unthinkable
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Gregor Jordan
I rollerna: Carrie-Anne Moss, Samuel Jackson, Michael Sheen, Martin Donovan

Handling: Någonstans i USA kommer tre atomladdningar att detonera. En enda man vet var de finns. Hur långt kan myndigheterna sträcka sig för att få honom att tala? Och hur långt är mannen som kallas för "H" villig att gå?

Omdöme: Regissören Gregor Jordan, som försökte sig på 80-talets glansdagar i The Informers (2008) med blandat resultat, har här tagit sig an något som kan liknas med en filmversion av serien "24". En man vid namn Steven Arthur Younger (Michael Sheen) har placerat ut tre atombomber runt om USA och genom videoinspelningar hotat att detonera dem om hans krav inte uppfylls. FBI kallas givetvis in och operationen leds av Helen Brody (Carrie-Anne Moss) som måste försöka samarbeta med militärens egna expert endast kallad för "H" (Samuel L. Jackson). Han är expert på tortyr och är villig att gå hur långt som helst för att få svar.



Younger visar sig inte bara vara en terrorist utan även en välutbildad sådan inom amerikanska militären som har all kunskap för att bygga dessa bomber och klara tortyren. Kampen mot klockan börjar och Younger verkar inte vika ner sig. Frågan är om "H" har något i bakfickan som kan få honom på andra tankar. Det är en ganska intressant premiss och även om jag tänker mycket på Jack Bauer och "24" så fungerar filmen som helhet. Det blir lite långdraget emellanåt där tortyren inte leder någon vart förrän man ändrar taktik. Den man måste imponeras mest av är Michael Sheen som visar prov på brett skådespeleri i en utmanande roll. Ett stort minus är att filmen har två olika slut och givetvis såg jag det sämre slutet. Med det riktiga slutet blir filmen ett snäpp bättre och är att föredra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Jackie Brown

Titel: Jackie Brown
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Pam Grier, Samuel L. Jackson, Robert Forster, Robert De Niro, Bridget Fonda, Michael Keaton

Handling: Flygvärdinnan Jackie Brown får välja mellan att hjälpa polisen komma åt vapenhandlaren Ordell (och hamna på kyrkogården), eller att sätta sig upp mot polisen (och hamna i fängelse). Men Jackie har en tredje plan - och ett livsfarligt spel om en halv miljon dollar tar sin början.

Omdöme: Pam Grier är Jackie Brown, en 44-årig svart flygvärdinna som jobbar för ett sunkigt flygbolag som flyger mellan L.A. och Mexiko. Hon smugglar stora summor pengar åt vapenhandlaren Ordell Robbie (Samuel L. Jackson) som polisen vill komma åt. Mellan dem har vi 56-årige Max Cherry (Robert Forster) som är en borgenär som Ordell anlitar för att få ut Jackie ur fängelset när polisen sätter dit henne. Ordell tystar hellre de som kan tjalla på honom än att riskera att åka dit, därför måste Jackie komma på ett sätt att köpa sig tid.



Det första man måste säga med filmen är att Quentin Tarantino får ut det yppersta från sina skådespelare. Pam Grier är helt perfekt som den starka medelålderskvinnan som inte tänker börja om på nytt en gång till. Tarantino, ett stort fan av den amerikanska blaxploitation-filmen från 70-talet, gav henne rollen efter hennes titel som drottning av genren. Och hon fungerar alltså helt perfekt, blandningen av det tuffa på gränsen till sammanbrott hanterar hon med bravur. Och Samuel L. Jackson, jag vill nog påstå att detta är hans paradroll även om han är mer känd för sin roll i Pulp Fiction. Ingen annan hade klarat av rollen med sådan perfektion som han levererar.



Robert Forster fick en Oscarnominering för sin biroll som Max Cherry och även han hade sina rötter i 70-talets filmer då han var som störst. Robert De Niro, som egentligen ville ha rollen som Max Cherry efter att ha läst manuset, fick nöja sig med att spela den dumma gamla kåkfararen Louis eftersom Tarantino hade bestämt sig för Forster i rollen som Cherry. Men De Niro ger en oförglömlig prestation även han. Det finns så många andra roller, stora som små, som sätter sig på minnet, inte minst Bridget Fonda som surfartjejen Melanie.



En av de viktigaste ingredienserna i filmen är musiken som Tarantino hämtat från olika 70-tals filmer, med titellåten från Across 110th Street i spetsen (en bra och bortglömd film för övrigt). Musiken sätter verkligen sin prägel på filmen och man märker verkligen med vilken kärlek han gjort filmen med. Dialogen är stark rakt igenom och det finns flera oförglömliga repliker och sekvenser rakt igenom. Jag gillar även känslan i filmen som är så där mysig som man vill att en film ska vara, speciellt känslan av Kalifornien, den avslappnade stämningen och att det utspelar sig i världens största "shopping mall"...

Louis: Who's that?
Ordell: That's Beaumont.
Louis: Who's Beaumont?
Ordell: An "employee" I had to let go.
Louis: What'd he do?
Ordell: He put himself in a position where he was going to have to do ten years in prison, that's what he did. And if you know Beaumont, you know ain't no god damn way he can do ten years. And if you know that, then you know Beaumont's gonna do anything Beaumont can to keep from doing them ten years, including telling the federal government any and every motherfucking thing about my black ass. Now that my friend is a clear cut case of him or me. And you best believe it ain't gonna be me.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6