After Dark, My Sweet

Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att hjälpa till på huset som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn. Det leder till att den f.d. boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.



Omdöme: En film jag egentligen visste väldigt lite om, men för en som gillar film-noir var detta en intressant modern noir att ta sig an. Baserat på en bok av noir-författaren Jim Thompson, som legat bakom filmer som bl.a. The Killing (1956), Paths of Glory (1957), The Getaway (1972) och The Grifters (1990), och med regi av James Foley vars följande film var Glengarry Glen Ross. Det lär vara en film som följer boken och dess stämning på ett övertygande sätt och även om den börjar lite trevande finns här gott om godis längre in.



Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som är på drift. Han träffar den sexiga änkan Fay (Rachel Ward) och hon tar med honom till sitt hem där han får fixa grejer på hennes hus. Vad hon inte vet är att han rymt från ett mentalsjukhus och kan vara potentiellt farlig. Men hon tycker synd om honom då hans sätt och utseende gör att han ser ut som en hemlös hund man vill ta hand om. Vad han dock inte vill är att folk ska ta honom för en idiot. Frågan är om Fay och hennes "farbror" Bud (Bruce Dern) försöker utnyttja honom eller verkligen är uppriktiga när de vill kidnappa en pojke för att kräva lösen.



Jason Patric övertygar från första bildrutan till sista och det är ett mysterium att han inte fått fler utmanande roller när man ser honom prestera här. Detta är en mycket stark prestation även om karaktären måste hyllas för den låter en aldrig riktigt veta vem han egentligen är. Samtidigt gillar jag Rachel Ward i den typiska femme fatale-rollen som lätt blir övertydlig. Hon klarar den dock näst intill perfekt och är oerhört förförisk utan att behöva klä av sig stup i kvarten. Och Bruce Dern, ja han är Bruce Dern. Man vet exakt vad man får av honom, varken mer eller mindre, en stabil skådespelare.



Filmen tar dock tid på sig att byggas upp och är man inte på rätt humör kan man lätt tappa intresset och ge upp. Men tålamod är vad som krävs för filmen byggs sakta men säkert upp till att bli en liten pärla inom modern noir. Utveckligen kan man inte gissa sig fram och spänningen stiger, inte bara i kidnappningsbiten utan även mellan Kevin och Kay som blir allt hetare. Detta påminner om en annan het modern noir i form av Body Heat (1981) där huvudpersonerna har en liknande het relation, fast med helt annorlunda uppbyggnad. Filmens upplösning och sista bildruta är smått minnesvärd i mina ögon. En underskattad liten film som inte är för alla, men gillar man genren blir man belönad.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Halloween

Titel: Halloween / Alla helgons blodiga natt
Genre: Rysare
Land: USA
År: 1978
Regi: John Carpenter
I rollerna: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Nancy Loomis, Charles Cyphers

Handling: Klassisk rysare om den psykotisk mördaren Michael Myers som dödade sin syster på Alla helgons natt när han var sex år. Han spärras in, men 15 år senare rymmer han...

Omdöme: Stämningen från första stund är svår att överträffa (det var John Carpenter lite av en mästare på - stämning och känsla). Han har (som oftast) själv gjort musiken till filmen och den är riktigt bra och perfekt till scenerna. Utan musiken vore många scener inte något att ha, men nu blir varje scen lite kuslig. Gillar även uppbyggnaden som sakta men säkert skapar en tät stämning för att sen slå till ordentligt mot slutet. Och det spelar ingen roll hur många gånger man sett den, man känner ändå av nerven som skapas.



Skådespeleriet är inget man kan höja fram, men Jamie Lee Curtis sköter sig ändå helt ok, speciellt när hon själv blir jagad av mördaren. En av få gånger en vettskrämd person verkligen känns ordentligt skrämd i en sån här typ av film. Sen är det intressant att filmens budget lär ha varit $300,000, plus att Donald Pleasence (som inte är med så mycket) kostade $200,000 extra. Ett par kända ansikten utöver det är några som var med i Carpenters föregående film Attack mot polisstation 13 (1976). Fotot är överraskande bra och man använder sig bra av olika perspektiv och så dyker Michael Myers upp lite här och där i bakgrunden och försvinner lika snabbt pga att kameran rör sig bra.



Det bästa med filmen, och största orsaken till att den håller än i dag, är definitivt musiken och stämningen. Detta är absolut på topp och det är få filmer som har en sån spänning i luften rakt igenom, verkligen lyckat. Avslutningsvis kan man lägga märke till att man i filmen tittar på tv och ser på bl.a. The Thing (1951) som ju John Carpenter gjorde en utomordentlig remake på 1982, alltså fyra år senare. Kanske inte lika spännande som då, men det är stämningen som gör filmen till vad den är.

2 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

Inception

Titel: Inception
Genre: Action/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2010
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Tom Hardy, Ellen Page, Ken Watanabe, Cillian Murphy, Tom Berenger, Michael Caine

Handling: Dom Cobb är en skicklig tjuv, den absolut bästa i den farliga konsten i att extrahera; att stjäla värdefulla hemligheter från djupt inne i det undermedvetna under drömstadiet när hjärnan är som mest känslig. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat.

Omdöme: Var ska man börja egentligen? Christopher Nolan har ända sedan Memento (2000) satt ribban väldigt högt och bjudit publiken på högoktanig action och spänning. Något man måste hylla honom för är sättet han genomför sina filmer på, alltid en mörk värld med många hemligheter. Hans filmer är mångbottnade, inte minst då Inception som går ett eller två steg längre med parallella historier som följs samtidigt. Och filmen, som är på nästan 2.30, sätter ett högt tempo från början och släpper aldrig greppet.



Men blir det inte lite för mycket av det goda? Jag tycker nog faktiskt det. För även om filmen är oerhört skickligt gjord, smart, snygg och underhållande så vill jag inte ha så många historier att hoppa mellan samtidigt. Inte för att man inte hänger med men för att jag inte blir så engagerad som jag vill bli. Ett annat problem är att när det handlar om drömmar och alternativa verkligheter faller mycket av upplevelsen för egen del då jag inte dras in på samma sätt som när allt ska vara verklighet.



Filmen byggs upp på ett sådant sätt att man ger den trekvart, en timme för att byggas upp och komma in på huvudtemat. Det har jag inga problem med. Men när det är dags att fokusera på uppgiften sprider man ut historien på tre och ska sen hoppa mellan de tre. Detta gör man häpnadsväckande bra i att man hänger med och inte blir direkt vilse utan vet vad som är vad. Problemet är bara att när något händer i en av historierna, hoppar man snabbt till den andra mitt i där det kanske händer lika mycket. Jag vill fokusera på en av dem åt gången då de är så intressanta, men när man slänger in tre samtidigt faller intresset något för egen del då jag inte blir lika indragen i filmen.



Valet av skådespelare då? Jag har egentligen inte mycket att klaga på här, även om det finns vissa skådespelare jag gillar mer som jag hellre hade sett. Leonardo DiCaprio gör vad man kan förvänta sig i huvudrollen som Cobb och levererar. Tycker han passar bra, även om han inte är optimal. Marion Cotillard är mycket bra som fru Cobb och tar i många fall över scenerna hon är med i. Joseph Gordon-Levitt känns helt rätt i sin roll som Arthur och gör det mesta rätt. Kul att han får vara med i en storfilm som denna. Likaså är det kul att se Tom Hardy som Eames som visar att han kan spela annat än Bronson. Han står även för humorn i filmen som det är lagom av.



Däremot har jag lite problem med valet av Ellen Page som Ariadne som känns lite fel och är för ung (ser framförallt för ung ut) i dessa sammanhang. Iofs är hennes uppgift att skapa och inte vara alltför delaktig, men det blir hon ändå och jag hade hellre sett en lite vuxnare skådespelerska i rollen. Sen tycker jag man inte kan ha med Michael Caine för två scener, det går bara inte. Hade isf hellre sett honom i rollen som Tom Berenger har. Cillian Murphy och Ken Watanabe går alltid hem, även om jag föredrar Cillian Murphy i riktigt onda roller. Stundtals påminner han förresten en del om en ung Eric Roberts.



Vad är mest positivt med filmen då? Förutom bra skådespeleri rakt igenom så är stjärnan Hans Zimmer och hans musik som till stora delar känns klockren och verkligen skapar rätt stämning, framförallt mot slutet när den har rätt pampighet blandat med det där gripande som fungerar så bra till scenerna. Rakt igenom är musiken på rätt plats och lyfter mycket på egen hand, riktigt bra. Sen måste man hylla fotot som är riktigt snyggt och elegant, precis som man förväntar sig av Nolan. Som en blandning mellan The Matrix, Jason Bourne, James Bond och Mission: Impossible. Kanske blir det lite för mycket på en och samma gång, men underhållande och bra är det allt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 9.3

The Devil's Advocate

Titel: The Devil's Advocate / Djävulens advokat
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Taylor Hackford
I rollerna: Keanu Reeves, Al Pacino, Charlize Theron, Connie Nielsen

Handling: Kevin är en ung och framgångsrik advokat som tar alla fall han kan få, utan att ta någon moralisk hänsyn. En mäktig advokatfirma i New York ger honom anställning med hög lön och en lyxvåning på Manhattan. Enda förutsättningen är att han lägger ner hela sin själ i arbetet. Bokstavligt talat...

Omdöme: Kevin (Keanu Reeves) och Mary Ann (Charlize Theron) är ett ungt gift par som vill nå de stora framgångarna. Så när en stor advokatfirma i New York erbjuder honom anställning, en fet lönecheck och en åttarummare på Manhattan tackar man inte nej. Mary Ann blir en slags hemmafru som får ta hand om inredningen och hemmet medan Kevin får fullt upp med sitt jobb. Ett jobb han är väldigt bra på och lägger ner all sin energi på. När han så får träffa sin chef John Milton (Al Pacino) får han en mentor som heter duga, på alla sätt och vis.



Förutom en hög med jobb utsätts Kevin även för frestelse i form av den vackra Christabella (Connie Nielsen) som är en av de som jobbar åt John Milton. Kevin ser egentligen aldrig några problem med arrangemanget och New York är allt han önskat sig, och lite till. Mary Ann å andra sidan får det allt jobbigare på egen hand i den stora lägenheten och märker att allt inte står rätt till. Men är det henne det är fel på eller är det människorna runt omkring henne som vill henne illa. Frågan är om Kevin hinner hjälpa henne i tid eller om han är fast besluten att göra ett bra jobb åt sin nya chef...



Med en tät uppbyggnad lyckas man skapa en mycket stark grund för vad som komma skall. Det är inte ett lätt ämne man har att göra med och det är sällan det lyckas på film. Vad jag imponeras av är det konstanta mörker man bjuds på rakt igenom filmen som är både överraskande och stämningsfullt. Man blir lätt indragen i historien och det skadar inte att karaktärerna är så starka. Keanu Reeves gör en av sina bättre och mer trovärdiga prestationer måste sägas. Charlize Theron är lite för hysterisk för min smak, men gör ändå ett bra jobb. Likaså är Al Pacino på gränsen att, ja gå över gränsen, men övertygar även han. Och så har vi Connie Nielsen som är minst sagt förförisk och gör det perfekt. Filmens avslutning ballar ur en del, men med tanke på ämnet man behandlar är det inte så konstigt. Det hade jag kunnat leva med, men att man sen lägger till ett slut som känns ditplacerat efter allt mörker tycker jag är tråkigt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

The Dead Pool

Titel: The Dead Pool / Dödsspelet
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Buddy Van Horn
I rollerna: Clint Eastwood, Patricia Clarkson, Liam Neeson, Jim Carrey

Handling: En filmregissör startar vadslagning om vilka kända personer som snart kommer att dö. Flera personer på regissörens lista dör under mystiska omständigheter. Harry Callahan utreder dödsfallen och upptäcker snart att han själv står på listan...

Omdöme: Trots att Jim Carrey endast är med en kort stund i början av filmen bjuder han på en oförglömlig prestation när han dansar och mimar till Guns N' Roses-låten "Welcome to the Jungle". Kort därefter hittas han död och Harry Callahan (Clint Eastwood) kopplas in på fallet. I denna den femte installationen av polisen "Dirty Harry" har han parats ihop med en asiat, men har inga direkta problem med sin nya kollega. Istället blir det den kvinnliga reportern Samantha Walker (Patricia Clarkson) som går honom på nerverna.



Liam Neeson spelar skönt bittert skräckfilmsregissören Peter Swan som hamnat i blickfånget efter att det uppdagats att hans "dödslista" stämmer väldigt bra överens med de kändisar som börjat dö på senare tid. När Harry Callahan själv hamnar på listan blir det givetvis personligt och man vill inte göra honom upprörd.



Det är inte samma härliga stil som i originalet Dirty Harry (1971) där det mesta var perfekt, men sättet som Harry gör sig av med de kriminella på sitter i. Det är verkligen där det stora underhållningsvärdet ligger, när han får panga på allt som rör sig med sin stora revolver. Mest minnesvärt är annars biljakten genom San Francisco med radiostyrd bil.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

Julia

Titel: Julia
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/USA/Mexiko/Belgien
År: 2008
Regi: Erick Zonca
I rollerna: Tilda Swinton, Saul Rubinek, Kate del Castillo, Aidan Gould

Handling: Julia, en kvinna i 40-årsåldern har förlorat vägen bland tomma spritflaskor och diffusa festminnen. När försöken att styra upp sitt liv misslyckas tar hon den kriminella genvägen och blir inblandad i en barnkidnappning.

Omdöme: Detta var för mig en okänd film, trots att den gick på Stockholms Filmfestival 2008, men det missade jag alltså. Julia spelas av Tilda Swinton som är en kvinna i 40-årsåldern som har starka alkoholproblem då hon dricker för mycket och sedan har minnesluckor. Hon har inga problem med att förföra män på fyllan, men hon kan inte hålla på så här hur länge som helst. Hon mister sitt jobb och den enda som försöker hjälpa henne är Mitch (Saul Rubinek) som är hennes sponsor. På ett av sina möten träffar hon Elena (Kate del Castillo) som fråntagits sin son Tom (Aidan Gould) för att hon är sjuk i huvudet.



Elena har ett förslag till Julia och det är att hon ska hjälpa henne få tillbaka sin son mot att hon får en stor summa pengar då hon är rik. Men pengar är inte viktigt för Elena, hon vill bara ha tillbaka sin son som är hos sin rika farfar som är dålig för honom. Efter mycket om och men beslutar sig Julia för att hjälpa Elena för att själv kunna starta om med pengarna hon ska få. Men allt är inte så enkelt då Julia har en egen plan för att få som hon vill. Frågan är bara om hon är tillräckligt klartänkt och kan hålla sig undan spriten eller om allt går åt helvete.



Om det finns värdiga Oscarsprestationer så är detta helt klart en av dem. För även om Tilda Swinton inte ens blev nominerad för en Oscar för sin prestation som Julia var hon helt klart värd den. Kanske var det så att hon inte ens var påtänkt för nomineringen då hon året innan vann Oscarn för bästa biroll i Michael Clayton. Eller så var filmen helt enkelt inte tillräckligt mycket Hollywood (trots allt en fransk produktion) och på så vis blev hon förbisedd för det här är en genomgående stark och riktigt bra prestation.



Hon spelar ut hela sitt register och jag har aldrig sett henne bättre än här, helt klart en av de bättre kvinnliga prestationerna jag sett på länge. Att hon sen kan se både vacker och sliten ut är ett plus, ordentligt hård och bestämd för att i nästa scen vara sårbar och uppgiven. Filmen då ? Jo, den är definitivt sevärd inte bara för hennes prestation, men främst för den.



Filmen är på hela 2.20, men trots detta är det sällan man känner att det är onödiga scener som det ofta blir i så långa filmer. Speltiden gör också att man på ett utmärkt sätt bygger upp karaktären Julia och låter Tilda Swinton BLI Julia. Filmen påminner mig även en hel del om Gloria (1980) där Gena Rowlands gav en liknande prestation som medelålders kvinna med unge på halsen. Är helt övertygad om att man hämtat mycket inspiration därifrån.



5 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

Lord of the Flies

Titel: Lord of the Flies / Flugornas herre
Genre: Äventyr/Drama
Land: Storbritannien
År: 1963
Regi: Peter Brook
I rollerna: James Aubrey, Tom Chapin, Hugh Edwards, Roger Elwin

Handling: Filmatisering av William Goldings roman om en grupp engelska skolpojkar som blir strandsatta på en avlägsen öde ö i tropikerna. Skildringen av hur de gradvis urartar till en hord vildar är gastkramande.

Omdöme: Detta är den klassiska historien om 30 brittiska skolpojkar som hamnar på en öde tropisk ö utan vuxna och måste lära sig överleva eller riskera att dö. Ett plan har störtat och de överlevande pojkarna har tagit sig upp på stranden. De utser snart en ledare i Ralph som de ska lyssna på, de får igång eld för att förbipasserande flyg ska se att de är där och de skapar även en jägargrupp som ska ordna mat. Men dagarna går och alla är inte glada över den ledare som utnämnts när en av de andra pojkarna (Jack) visar sig vara starkare. Det blir en kamp för överlevnad på ön där pojkarna tror att det finns ett slags odjur som väntar i mörkret och kan ge sig på dem när som helst.



Man märker tidigt att det är ett gäng vanliga pojkar och inte skådespelare då skådespeleriet är väldigt dåligt och inte det minsta övertygande. Men ett par av pojkarna, främst de i de större rollerna, sköter sig ändå hedersvärt. Att de skulle bli vildar av det slag som skildras känns inte särskilt trovärdigt, även om man inte förklarar hur lång tid de varit där. Jag har även svårt för när barn ska vara onda, även om filmen lyckas bättre under de sista tjugo minuterna. Men som helhet var detta mest ett sömnpiller som jag hade förväntat mig mer av. Att regissören Peter Brook, som jobbade inom teater, gav pojkarna fria händer och filmade 60 timmar innan det klipptes ner till de 90 minuter som filmen blev, bevisar också att det fick bli lite som det blev...



2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Robert Siodmak

Födelsenamn: Robert Siodmak
Född: 8 augusti 1900
Död: 10 mars 1973
Födelseort: Dresden
Land: Tyskland
Favoritfilm(er): Cry of the City (1948)
Trivia: Nominerad till en Oscar för bästa regi 1947 (för The Killers) samt att hans Nachts, wenn der Teufel kam blev nominerad som bästa utländska film 1958.

Phantom Lady (1944)
The Spiral Staircase (1945)
The Dark Mirror (1946)
Cry of the City (1948)
Criss Cross (1949)
Nachts, wenn der Teufel Kam (1957)