söndag 15 augusti 2010

Espion, lève-toi



Titel: Espion, lève-toi
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike/Schweiz
År: 1982
Regi: Yves Boisset
I rollerna: Lino Ventura, Michel Piccoli, Bruno Cremer, Bernard Fresson

Handling: Sébastien Grenier, en f.d. fransk spion, jobbar som finansanalytiker i Zürich och är mitt uppe i ett förhållande med Anna Getz, en tysk lärarinna på universitetet. Hans lugna tillvaro förändras plötsligt när han blir kontaktad av en högt uppsatt fransk underättelsetjänsteman, som vill att han ska hjälpa till med att ta reda på hur en av deras egna hemliga agenter blev upptäckt och avrättad mitt på ljusa dagen. Han börjar kolla upp det, men snart börjar hans kontakter dö en efter en. Han inser att hans eget liv nu är i livsfara, och vad som egentligen pågår...

Omdöme: Regissören Yves Boisset tillhör inte några av de kändare franska regissörerna för den breda publiken, men jag har haft ett öga på hans filmer som i många fall väckt mitt intresse. Detta blev den första filmen jag såg av honom, och vad är bättre än en spionhistoria med självaste favoriten Lino Ventura i huvudrollen. Han spelar fransmannen Sébastien Grenier som är en så kallad "sovande spion" som de senaste åtta åren levt ett stillsamt liv i Zürich med tyskan Anna Getz och ett vanligt jobb. Men när hans kontakt Alfred Zimmer blir brutalt mördad mitt i centrum, kommer hans hemliga liv upp till ytan.



Det är kul att i övriga roller se andra veteraner man känner igen så som Michel Piccoli (Un homme de trop, 1967), Bruno Cremer (Sorcerer, 1977) och Bernard Fresson (French Connection II, 1975) som alla spelar kontakter eller spioner av något slag. Det är en ganska så brutal öppning där Zimmer blir ihjälskjuten ombord på en spårvagn av en grupp maskerade mördare. När sen en man vid namn Jean-Paul Chance (Piccoli) kontaktar Grenier, tar det ett tag för historien att utveckla sig. Men det är också för att Grenier (och vi som tittare) inte vet omfattningen av vad som håller på att hända och varför. Svaret är mer komplicerat än han först tror och hans kontakter börjar dö en efter en.



Filmen tar sig allt mer och under sista halvtimmen kommer den igång ordentligt med flera bra scener och ett genomförande som känns autentiskt. Som vanligt är det Ennio Morricone som står för musiken och även om den inte är direkt minnesvärd bjuder den på några fina partier som passar historien bra. Jag gillar att man inte lägger några fingrar emellan och detta påminner en bara om det tryckta klimatet som fanns under 70-talet med Röda Armé Fraktionen i spetsen. Och jag gillar även att filmen inte är så enkelspårig utan har några ess i rockärmen som man tar fram och rör om i grytan, vilket gör att man aldrig kan vara säker på vem han kan lita på och hur det kommer sluta.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar