lördag 16 oktober 2010

The Good, the Bad and the Ugly



Titel: Il buono, il brutto, il cattivo / The Good, the Bad and the Ugly / Den gode, den onde, den fule
Genre: Spaghettivästern
Land: Italien/Spanien/Västtyskland
År: 1966
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Clint Eastwood, Eli Wallach, Lee Van Cleef, Luigi Pistilli

Handling: Med ponchon, sitt skägg och med en lång smal cigarr hängande i mungipan som kännetecken får vi se Clint Eastwood som "den gode". En av filmhistoriens mest välkända "bad guys", Lee van Cleef, har rollen som "den onde" och sadistiske Angel Eyes. Eli Wallach spelar "den fule" och kallblodige banditen Tuco. Denna trios vägar korsas under det livsfarliga sökandet efter 200 000 dollar i guldmynt som försvunnit spårlöst från en militär penningtransport.



Omdöme: Dollar-trilogin avslutades i och med denna omtyckta, omtalade och välkända klassiker där trion Clint Eastwood, Eli Wallach och Lee Van Cleef spelar färgstarka karaktärer som man bara måste älska. Under filmens första halvtimme introducerar man varje karaktär med en långsam men mycket passande uppbyggnad. Denna introduktion gör att man snabbt kan ta till sig karaktärerna och sedan njuta av utvecklingen i lugn och ro.



Clint Eastwood spelar "den gode" och har en slags aura över sig som är svår att överträffa. Han behöver inte direkt agera utan det finns liksom i honom. Utstrålningen är på topp och han är minst sagt cool i sin roll. Lee Van Cleef spelar "den onde" och är verkligen ond. En perfekt skurk med sin röst och sina elaka ögon, man behöver egentligen inte så mycket mer, det säger allt. Eli Wallach spelar "den fule" och är filmens stjärna vad gäller skådespeleri. Det är en enorm energi han besitter och hans ständiga tjat, ursäkter och kaxighet är perfekt filmen igenom.



Filmen i sig är kanske inte klockren rakt igenom. Jag tycker t.ex. inte den kommer upp i samma mästarklass som Once Upon a Time in the West som är Leones stora mästerverk, men de tre karaktärerna här är oöverträffliga. En annan sak som gör denna film så bra som den faktiskt är är det faktum att avslutande 20 minuterna på kyrkogården är av absoluta toppklass. Mycket av filmens storhet ligger självklart i Sergio Leones regi, men Ennio Morricones högklassiga musik är minst lika viktig och bjuder på flera makalösa partier som förhöjer upplevelsen.



4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
5 - Foto
--------------
24 - Totalt

Betyg:
IMDb: 9.0

2 kommentarer:

  1. Filmen är "Hämningslös profitering" enligt SvDs recensents rubrik 11 april 1968. Sedan följer en extremt negativ text, "det finns ögonblick då man frågar sig om inte dessa italienska västernregissörer tagit med sig Dantes Inferno från skolbänken och omsatt det i reda pengar" osv osv.

    Men liksom Leones två tidigare spagettiwestern och den följande tycker jag de alla med sin musik av Morricone är härligt stämningsskapande ("konst")-filmer som man naturligtvis inte behöver ta på "bokstavligt" allvar :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja det kan allt vara lite kul att läsa gamla recensioner på klassiska filmer som dessa ;)

      Precis, härligt stämningsskapande är helt rätt och det är något jag personligen uppskattar en hel del. När en film kan skapa en sådan otrolig stämning är det svårt att inte ryckas med och älska det man får se (och höra). De är också gjorda lite med glimten i ögat. Ta bara en sån som Eli Wallach som är helt underbar här som Tuco. En hel del träffsäker humor man inte bör underskatta.

      Radera