Carancho

Titel: Carancho
Genre: Drama/Kriminalare/Romantik/Thriller
Land: Argentina
År: 2010
Regi: Pablo Trapero
I rollerna: Ricardo Darín, Martina Gusman, Carlos Weber, José Luis Arias

Handling: I Argentina dör varje år över 8000 människor i trafikolyckor och bakom varje tragedi finns det en industri, stödd av försäkringsbolagens kompensationer och lagens brister. Sosa är en advokat som förflyttar sig genom akutrummen på sjukhus och polisstationer i jakt på potentiella kunder. Luján är en ung läkare från provinsen. Deras historia börjar en natt då Luján och Sosa träffas på gatan. Hon försöker rädda en mans liv och han försöker göra honom till sin kund...

Omdöme: Precis som gamar finns det folk som frodas när olyckan varit framme. En av dem är Sosa (Ricardo Darín) som jobbar åt en firma som hjälper människor få skadestånd. Men i själva verket spelar de ett fult spel där de behåller stora delar av summorna och ger sina klienter en bråkdel av pengarna. En dag träffar Sosa läkaren Luján (Martina Gusman) när hon anländer till en olycka med ambulans. Hon och Sosa är på varsin sida, men ändå fattar de tycke för varann.



Men i denna romans finns problem. Den ena har en mörk hemlighet och den andra har många fiender, något som kan leda till en dödlig utgång om de inte är försiktiga och tänker till. Filmen låter en intressant handling byggas upp som kanske inte har det högsta tempot, men i form av långa tagningar får man en genuin känsla. De långa tagningarna är en njutning att se och kräver mycket av skådespelarna. Som tur är har man duktiga skådespelare som klarar av den tuffa utmaningen. Ricardo Darín har gång på gång visat hur duktig han är och här gör han kanske sin bästa prestation. Och vid sin sida har han Martina Gusman som gör det mesta med en utmanande och tuff roll.



Även om filmen inte har det lilla extra under första halvan, finns det något där som gör att man känner att det kommer mer. Och denna känsla visar sig också stämma då paret dras allt längre ner i problemen som de själva skapat. Om det är något jag kan klaga på så är det avsaknaden av musik. Nu gör det förvisso att det hela känns mer dokumentärt och äkta, men i ett par scener hade man kunnat förhöja det hela med stämningsfull och uppbyggande musik. Jag måste än en gång hylla fotot som inte må vara den snyggaste, men helt klart skickligt genomfört. Vissa av scenerna undrar man hur de lyckats med.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Black Swan

Titel: Black Swan
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Natalie Portman, Vincent Cassel, Mila Kunis, Barbara Hershey, Winona Ryder

Handling: Nina och Lily tävlar om att bli den nya prima ballerinan inför en ny säsong med Svansjön i New York. Den oerhörda pressen hotar att bli för mycket för en av dem.

Omdöme: Jag höll mig så mycket som möjligt undan information om filmen vilket gjorde att jag egentligen trodde det hela skulle gå ut på en blodsallvarlig kamp mellan Natalie Portman och Mila Kunis. Men det visar sig snart vara en annan sorts kamp som utspelar sig som jag tyckte gav filmen det lilla extra. Den kampen handlar om Nina (Portman) och hur hon påverkas av stressen och pressen när hon kämpar för att bli den nya "svanen" i uppsättningen av Svansjön.



Ansvarig för pjäsen är Thomas Leroy (Vincent Cassel), en fransman som har en förmåga att få ut det mesta ur sina balettdansöser, men även pressa dem och utmana dem till det yttersta. Detta är något Nina känner av och varje gång hon är runt honom blir hon som en liten flicka. Och just detta tycker jag Natalie Portman hanterar väldigt bra, hennes skicklighet att visa denna sårbarhet. Sårbarheten kommer från hennes liv boendes med sin mamma Erica (Barbara Hershey) med stort kontrollbehov. För sin mamma är hon fortfarande en liten flicka, men hela situationen håller på att förändra Nina.



Vincent Cassel tycker jag man också måste nämna då han vid sidan om Portman ger en minnesvärd prestation som den ytterst krävande regissören av pjäsen. Han har redan kört slut på sin "lilla prinsessa" Beth (Winona Ryder) som är på gränsen till ett nervsammanbrott. Nu är bara frågan om Nina klarar av att hantera förväntningarna och lyckas bli både den vita och svarta svanen.



Mystiken som jag nämnde tidigare var något som var filmens starkaste sida då den lät tittaren få förväntningar och bara sitta och vänta på att det skulle explodera. Och explodera gör det, men inte riktigt på det sättet jag hade hoppats på. Det bjuds på en hel del minnesvärda scener på vägen till explosionen, men när man väl kommer fram tar man i för mycket och går för långt. Man har tyvärr använt sig av dataeffekter när man lika gärna kunde varit utan dem och istället låtit det hela avslutas på ett kraftfull och naturligt sätt.



Baletten är givetvis en stor del av filmen, men jag känner att den kanske tar för stor plats i filmen då man under långa stunder får se när de övar. Filmen utspelar sig till stora delar i träningssalen och hemma hos Nina och hennes mamma. Jag föredrar scenerna i hemmet då det finns en spänning i dem pga Ninas "problem" som främst dyker upp där. Jag gillade även den sexuella spänningen i filmen som påverkade Nina så som hon gjorde. Och så Clint Mansells musik som givetvis är en stor del av njutningen under de starkaste scenerna.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.7

Cohen and Tate

Titel: Cohen and Tate
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Eric Red
I rollerna: Roy Scheider, Adam Baldwin, Harley Cross, Cooper Huckabee

Handling: Två lejda mördare får i uppdrag att hämta ett vittne som kan fälla en gangster. Vittnet är en pojke. De skjuter hans föräldrar och kidnappar honom. Pojkens framtid är osäker när kidnapparna kör honom mot Houston.

Omdöme: Roy Scheider är Mr. Cohen och Adam Baldwin är Mr. Tate. De är två lönnmördare som kommit för att rensa upp en familj som är i vittnesskyddsprogrammet. Den lille pojken Travis är dock målet för deras operation och mördarna tar med honom i sin bil och kör mot Houston där deras arbetsgivare finns. Mr. Cohen är den rutinerade ensamvargen som är van vid att jobba själv och metodiskt. Mr. Tate är en ung psykopat som är oberäknelig i allt han gör. Tillsammans är de en tickande bomb och den tioåriga pojken är den stora anledningen till att de inte kommer överens.



Regissören Eric Red gör här sin regidebut och har även skrivit manuset. Men han slog igenom med sitt manus till 80-tals klassikern The Hitcher (1986). Det intressanta var att jag under filmens gång tänkte på just den filmen eftersom det finns en del likheter. Även denna är en slags roadmovie där stora delar av filmen utspelar sig i bilen som de två mördarna och pojken färdas i. Man bjuds på en hel del sköna repliker och situationer samtidigt som filmen behåller sin hårda yta.



Visst hade man kunnat förbättra vissa saker i manuset, men det är en underhållande liten film som hela tiden håller intresset uppe och låter en gissa vart det ska leda. De två mördarna hamnar i stora tjafs och pojken ser sin chans att försöka spela ut de två mot varandra. Detta eftersom Mr. Tate gärna skulle vilja fimpa pojken med en gång medan Mr. Cohen vill slutföra uppdraget och leverera pojken oskadd. De två är en skön kombination och Adam Baldwin (som förresten påminner om Bill Paxton) går verkligen in för sin roll vilket leder till en del överspel, men allt som oftast en skön prestation. Likaså är Roy Scheider passande som den iskalle rockbärande mördaren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

Mary and Max

Titel: Mary and Max
Genre: Animerat
Land: Australien
År: 2009
Regi: Adam Elliot
Röster: Toni Collette, Philip Seymour Hoffman, Eric Bana, Barry Humphries

Handling: Animerad film om en osannolik vänskap mellan två brevvänner; Mary en ensam åttaårig flicka som bor i en förort till Melbourne, och Max; en fyrtiofyraårig överviktig man i New York.

Omdöme: När filmen startar står det att det baseras på en sann historia. Då tänker man att det bara är skrivet på skoj då det trots allt är en animerad film och det mesta brukar vara fantasifullt. Men det visar sig faktiskt vara en historia som skiljer sig från de vanliga animerade filmerna. Här är det en historia berättad för vuxna på ett tragiskt sätt som man helt enkelt inte förväntar sig av en animerad film.



Till en början är det dock en del humor och man kan inte låta bli att skratta ett par gånger när Mary och Max blir brevvänner. Hon en flicka i Australien som ställer massor med frågor och han en judisk man i New York som mest beklagar sig över allt negativt i världen. Men filmen går allt djupare in på problemet som de båda har och blir till en ganska så deppig film som jag inte tror barn uppskattar eller förstår. Jag kan inte riktigt säga att det var vad jag hade förväntat mig eller hoppats på, men det är helt klart vågat att göra så.



En sak är iaf säker och det är att Philip Seymour Hoffman passar mycket bra som röst till Max. Jag satt hela filmen och tänkte på vems röst det är och tänkte på en annan skådespelare som låter likt, men det passade inte riktigt. Hans röst tycker jag gör mycket av filmen och jag tycker även historien med Max är den intressantare då Mary mest blir en sidofigur. Det är annars en skickligt gjord animation och jag gillar framförallt det gråa New York. Huvudmelodin är också fin och gör sig bra i många scener.



Betyg:
IMDb: 8.3

Knight and Day

Titel: Knight and Day
Genre: Action/Komedi/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: James Mangold
I rollerna: Tom Cruise, Cameron Diaz, Peter Sarsgaard, Viola Davis, Paul Dano

Handling: När June hamnar bredvid en mystisk, charmerande man på en flygresa tror hon att hon mött mannen i sitt liv. Men det blir ett bryskt uppvaknande då han visar sig vara en spion på flykt. Detta blir början till en härva där June sätts i livsfara och måste avgöra om hennes drömman är en förrädare eller den enda hon faktiskt kan lita på.

Omdöme: Denna action-komedi har två lite fallande stjärnor i Tom Cruise och Cameron Diaz i huvudrollerna. Men en film som jag på förhand inte trodde mycket om visar sig faktiskt ha egenskaper som gör att det blir till en sevärd och underhållande film, om än med diverse fel. Tycker faktiskt kombinationen Cruise/Diaz fungerar bra där Cruise känns fräsch och i gammalt gott slag. Diaz ser lite mer sliten ut då åldern börjar synas runt ögonen, men hon klarar av att kännas trovärdig i sin roll.



Något jag gillar är att filmen inte försöker vara fullt allvarlig och på så vis kommer den undan med både overkliga och osannolika händelser och situationer. Man har helt enkelt hittat rätt balans mellan action och komedi även om den har sina svackor. Något man dock överdrivit är användandet av specialeffekter som inte riktigt hade behövts. Oftast ser det bra ut och fungerar, men man hade gärna kunnat vara utan en del specialeffekter som absolut inte tillför något.



Jag tycker det här är som en blandning mellan Mission: Impossible (1996) och True Lies (1994). Man försöker inte göra en ny Bourne-film, utan helt enkelt en actionladdad film med stor gnutta humor. Tycker kanske filmen är bättre under första halvan än andra då man inte riktigt vet vad det hela går ut på. En som Paul Dano tycker jag får en lite konstig roll då han är med under andra halvan, men inte känns särskilt passande. Men å andra sidan är det skönt att han inte får större utrymme då han nog förstört mer än hjälpt med tanke på karaktären.

En skön kommentar från filmen:

Roy Miller: "No one follows us or I'll kill myself and then her."

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

How to Train Your Dragon

Titel: How to Train Your Dragon / Draktränaren
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2010
Regi: Chris Sanders & Dean DeBlois
Röster: Jay Baruchel, Gerard Butler, America Ferrera, Craig Ferguson

Handling: Ett äventyr som utspelar sig i en mytisk värld befolkad av väldiga vikingar och vilda drakar. Tonåriga vikingen Hiccup lever på ön Berk där det är en livsstil att slåss mot drakar. Snart är det dags för initiering, den stora chansen att visa sig värdig för hans stam och far. Men när han möter, och även blir vän med, en skadad drake vänds hans värld upp-och-ner.

Omdöme: Vikingar och drakar ? Ja, de kan faktiskt fungera ihop på film, även om det är animerat. Hiccup är en ung viking som alltid velat vara ute och jaga drakar precis som sin far. Men han har en förmåga att alltid ställa till det för sig vilket fadern Stoick inte är särskilt förtjust i. Han vill helst att Hiccup stannar hemma och gör det han blir tillsagd. Men Hiccup ger sig inte och en kväll är han säker på att han lyckats få ner en nattdrake.



Det tar inte lång tid för Hiccup att tämja sin drake som han kallar Toothless. Eller rättare sagt så är Toothless skadad och kan inte flyga utan Hiccups hjälp. Hiccup lär sig snart allt om drakar och har på så vis stor hjälp när det kommer till drakträningen som alla unga vikingar går igenom. Men Hiccups annorlunda teknik väcker misstanke och snart är han och Toothless i fara. Och det är väl ungefär här filmen börjar tappa.



Filmen är enligt mitt tycke som bäst när Hiccup lär sig och försöker få Toothless att flyga. Det är både vackert och underhållande även om det inte når till topparna av animerad film. Men när det så uppdagas vad Hiccup haft för sig kommer den typiska upplösningen som liksom tar andan ur en annars sevärd film. Man går liksom på säkerhet och det som är beprövat istället för att bjuda på något annorlunda. Men jag antar att man får acceptera det i en sån här familjefilm även om det sänker helheten för mig. Ett plus till musiken som skapar lite magi i några scener.

Betyg:
IMDb: 8.2

Unstoppable

Titel: Unstoppable
Genre: Action/Drama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Tony Scott
I rollerna: Denzel Washington, Chris Pine, Rosario Dawson, Kevin Dunn

Handling: En lokförare och en tågmästare försöker stoppa ett obemannat skenande tåg lastat med farliga kemikalier. Misslyckas de kan en hel stad utplånas...

Omdöme: Det känns som Tony Scott och Denzel Washington gjort massvis med filmer tillsammans, detta är den femte i raden. Det första jag slås av är att handlingen låter lik Runaway Train (1985) med Jon Voight och Eric Roberts där två rymlingar kapar ett tåg. Men här är det inga rymlingar utan "proffs" som ska försöka stoppa det obemannade tåget från en katastrof.



I sambandscentralen återfinns Rosario Dawson i rollen som Connie som försöker få kontroll på situationen. Men hon är mest en bricka i spelet då hennes chef Galvin (Kevin Dunn) tar egna beslut utan att rådfråga henne. Istället måste hon försöka rädda tåget med hjälp av Frank (Denzel Washington) och Will (Chris Pine) som är ombord på ett mötande godståg. Det tar inte lång tid för filmen att komma igång, men det behöver inte alltid vara positivt.



Problemet som jag ser det är att man inte bygger upp storyn tillräckligt bra. Det finns inget här som gör att man engagerar sig och bryr sig om vare sig karaktärerna eller tåget. Dock måste sägas att det nästan från början till slut är actionladdat så vill man ha en sån typ av film är den värd en titt. Det är inte heller något fel på produktionen då det mesta är välgjort och ser bra ut. Ett plus till musiken av Harry Gregson-Williams som ger filmen lite spänning. Tyvärr känns det till slut som filmen mest stått och stampat på samma ställe. Se hellre nämnda Runaway Train för allt som du inte får här.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Rabbit Hole

Titel: Rabbit Hole
Genre: Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: John Cameron Mitchell
I rollerna: Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest, Sandra Oh

Handling: Ett lyckligt pars liv förändras drastiskt efter att deras unga son dött i en olycka.

Omdöme: Regissören John Cameron Mitchell gjorde den mindre lyckade Shortbus (2006) med främst amatörskådespelare och en ganska så provocerande handling. Därför var jag lite tveksam till hur denna film egentligen skulle vara, om den också skulle försöka provocera. Med Nicole Kidman i huvudrollen som den sörjande modern Becca får vi se en person som tar ut sin sorg och ilska på omgivningen, även sin egna mor och syster. Hennes make Howie (Aaron Eckhart) håller skenet uppe på ett bättre sätt och försöker även få sin älskade hustru på bättre tankar, men för det mesta förgäves.



Inledningsvis har jag lite svårt för karaktären Becca, hur hon är mot folk och att det mesta kretsar kring henne. Kanske är det också för att jag alltid haft lite svårt för Nicole Kidman även om hon är en duktig skådespelerska. Det är istället Howie jag kan relatera till och tycker även Aaron Eckhart visar prov på riktigt bra skådespeleri som han borde få uppmärksamhet för. För det är inte bara Kidman som är bra här, det är främst Eckhart som känns riktigt genuin filmen igenom. Tidigare Oscarsvinnaren Dianne Wiest är även hon stark i en biroll som Beccas mamma som även hon gått igenom svåra tider, så det är en skådespelares film det här.



Men även om skådespeleriet finns där så finns det en hel del att kräva av manuset som inte riktigt får till det. Det finns ingen riktig poäng med det hela känns det som där känslorna för mig som tittare inte finns där på samma sätt som de borde i en sån här film. Tankarna går lite till Revolutionary Road (2008) där Kate Winslet och Leonardo DiCaprio hade liknande karaktärer att jobba med, men där jag även tycker filmen fick ut mer av manuset och känslorna. När filmen så slutar känns det helt enkelt inte som man fått ut så mycket och den får en inte att tänka till som den borde. Främst sevärd för Eckhart, Kidman och Wiest, i den ordningen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5