The Thing (1982)

Titel: The Thing
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Wilford Brimley, Charles Hallahan, Donald Moffat

Handling: MacReady är helikopterpilot på en amerikansk forskningsstation i Antarktis. När en hund, jagad av norrmän från en närbelägen bas kommer in på basen börjar märkliga saker hända. När MacReady och läkaren Copper besöker den norska basen upptäcker de märkliga saker.

Omdöme: Jag vet inte hur många gånger jag sett denna läckra och stämningsfulla film av John Carpenter. Men varje gång jag ser den dras jag in i den täta stämningen som aldrig släpper taget. Man får inte en lugn stund och det börjar redan med första scenen där en helikopter flyger över ett öde och snötäckt landskap där någon skjuter på en hund.



Det går inte att prata om den här filmen utan att nämna den oerhört stämningsfulla musiken av Ennio Morricone. Det är iaf han som officiellt står som filmens kompositör, men jag är ganska säker på att Carpenter själv varit minst lika inblandad då det låter väldigt likt hans egna sköna musik. Hur det än ligger till är det sanslöst stämningsfullt och skapar den där täta spänningen som man älskar på film.



En annan sak som jag noterar är att ljussättningen är otroligt bra filmen igenom. Det är sparsamt med ljus och bara på rätt ställen vilket gör att det blir än mer kusligt. Man känner verkligen isolationen och skräcken som de inblandade känner. Besättningen består för övrigt enbart av män vilket måste sägas är mycket ovanligt, men utan tvekan helt rätt val.



Är det något man kan klaga på så är det möjligtvis effekterna på sina håll som är lite B. Tänker främst på sista scenen där varelsen är med. Men samtidigt är det väldigt bra och äckliga effekter under stora delar av filmen så det är definitivt inte så att det förstör filmen. Det är nästan alltid att föredra dessa "handgjorda" effekter framför dataeffekter.



Kurt Russell i rollen som MacReady måste man också nämna då han spelar denna sköna karaktär prickfritt. Han gör vad som helst som krävs för att överleva och döda vad det än är som tagit sig in på hans område. Han är egentligen helikopterpilot, men får vid behov uppenbarligen även göra smutsjobbet. Han är helt enkelt en cowboy i snön som tar till alla metoder, allra helst sitt favoritredskap - eldkastaren.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

The Thing (2011)

Titel: The Thing
Genre: Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: USA/Kanada
År: 2011
Regi: Matthijs van Heijningen Jr.
I rollerna: Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen, Eric Christian Olsen

Handling: Antarktis vintern 1982: Platsen för en liten, avlägsen forskningsstation där en banbrytande vetenskaplig upptäckt gjorts. När en främmande livsform grävs fram av en internationell forskargrupp övergår glädjen och spänningen snart till en kamp för överlevnad.

Omdöme: En remake på The Thing (1982), helt onödigt. En prequel däremot låter inte som en så dum idé, särskilt med tanke på att det faktiskt finns material att utforska. Historien tar helt enkelt fart innan John Carpenters film där ett norskt forskarteam hittat en annan livsform på Antarktis. De flyger även dit amerikanska specialisten Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) för att få hjälp med att fastställa vad det är de har att göra med.



På ett liknande sätt som originalet bygger upp stämningen och med smarta detaljer försöker man göra en film som står på sina egna ben. Och det gör den, det är ingen dålig film och den har effekter som fungerar. Men det går givetvis inte att jämföra med originalet som har så mycket mer av allt. Däremot är det väldigt kul att man fått med referenser till originalet genom att smart lägga ut spår som man sedan ser i originalet.



Även om jag tycker originalet funkar alldeles utmärkt på egen hand och inte behöver förklara saker och ting så är det helt klart så att man får ut något av denna prequel om man ser den innan originalet, även om man sett originalet flera gånger tidigare. Man kan egentligen inte kräva att man ska lyckas lika bra som i originalet, men man har ingen riktig ledare här känns det som. Och musiken av Marco Beltrami går givetvis inte att jämföra med originalet som skapar så mycket mer stämning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4

Underneath

Titel: Underneath / Insider
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Peter Gallagher, Alison Elliott, William Fichtner, Elisabeth Shue, Joe Don Baker

Handling: Michael Chambers återvänder hem till sin hemstad för sin mors bröllop. Michael försvann från sina spelskulder och sin flickvän Rachel för några år sedan och tvingas nu ta itu med allt gammalt groll som fortfarande finns under ytan.

Omdöme: När filmens förtexter rullar fram står det att det är baserat på en bok med namnet "Criss Cross". Jag är då ganska säker på att det är en remake eller nyversion på Criss Cross (1949), en film-noir med Burt Lancaster som har ett minnesvärt slut, men som borde varit bättre. När så filmen kommer igång är grundstoryn densamma och jag känner att det är trist att jag vet hur det kommer sluta, även om jag alltså vet att jag kommer gilla slutet. Vägen dit är ändå ganska intressant då Steven Soderbergh leker en del med fotot och färgerna, något jag tycker är kul och snyggt.



Förutom det intressanta fotot som bjuder på en del godbitar gillar jag även musiken av Cliff Martinez som jobbat en hel del tillsammans med Soderbergh och även fick sin första chans med honom när han gjorde sin regidebut med Sex, Lies, and Videotapes (1989). På senare tid har han gjort musiken till Drive (2011) och Contagion (2011). Det är skön musik som aldrig blir för skrikig och där man känner att något liksom är på gång. Martinez var bl.a. trummis åt bandet "Red Hot Chili Peppers" innan han alltså började komponera filmmusik.



I huvudrollen som Michael syns Peter Gallagher som mest känns som en TV-skådis, men han gör inte bort sig. Man får följa honom i nutid och tillbakablickar, något som till en början känns lite rörigt då man tror att en del flashbacks är tillbakablickar när de i själva verket utspelar sig framåt i tiden. Efter ett tag klarnar det dock och man får grepp om vem Michael är och varför han för några år sen lämnade sin familj, flickvän och allt annat. Det är ett lite intressant sätt man valt att berätta historien på och håller intresset uppe trots att det inte händer så värst mycket.



En timme in tar filmen lite fart och intrigen tätnar mellan Michael, hans ex-flickvän Rachel (Alison Elliott), hennes kriminelle man Tommy (William Fichtner) samt Michaels nya tjej Susan (Elisabeth Shue). Jag hade personligen gärna sett Elisabeth Shue fått den större rollen som Rachel då jag gillar henne och hon är bättre än Alison Elliott som känns ganska medelmåttig. Något som glädjer mig är att slutet inte alls är likadant som i 1949-års film, även om det lutar åt det. Trots att man hade ett bra slut där tycker jag man lyckats väl med slutet här som är helt annorlunda, men fortfarande bra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

Twilight

Titel: Twilight
Genre: Mysterium/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Robert Benton
I rollerna: Paul Newman, Susan Sarandon, Gene Hackman, Reese Witherspoon, James Garner, Liev Schreiber, M. Emmet Walsh

Handling: Harry Ross, en utbränd privatdetektiv, kastas in i en mordgåta med kopplingar till ett gammalt ouppklarat fall om Hollywood-drömmar, intriger och mörkläggningar.

Omdöme: Skådespelarmässigt har man lyckats samla en bra skara skådespelare, både veteraner (Paul Newman, Susan Sarandon, Gene Hackman, James Garner och M. Emmet Walsh) som yngre förmågor (Reese Witherspoon och Liev Schreiber). Det är en klassisk noir-historia som utspelas i ett nutida Los Angeles. Harry Ross (Newman) är en f.d. polis och numera avdankad privatdetektiv. Han har utfört jobb åt Jack (Hackman) och hans fru Catherine (Sarandon), båda gamla Hollywood-skådespelare, när han hämtar hem deras minderåriga dotter Mel (Witherspoon) från Mexiko då hon har ihop det med Jeff (Schreiber).



Det är en långsamt berättad film, förmodligen vill man få till den där noir-känslan där man använder sig av en del berättarröst och har ett gammalt mordmysterium som kommit upp till ytan. Tyvärr blir det alldeles för tråkigt och även om själva storyn inte är så dum så är utförandet alldeles för trist. Paul Newman känns väldigt sliten och blixtrar bara till i någon enstaka scen, annars går han mest på tomgång. Gene Hackman är alltid stabil, så även här, men han får väldigt lite tid att visa vad han går för. Istället är det främst Susan Sarandon som får en bra roll som passar henne bra, lite osympatisk och kall.



Ett av filmens allra största problem tycker jag är när det väl händer något (vilket det faktiskt gör ett par gånger). Då blir det problem med musiken som känns totalt felaktig för scenerna när det blir skottlossning eller spänning. Däremot är musiken under de långsamma partierna passande så det är uppenbart att kompositören Elmer Bernstein helt enkelt inte känns bekväm med den typen av musik. Det låter som en dålig TV-serie under dessa scener så det förstör verkligen känslan i scener som annars hade kunnat bli filmens starkaste.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1

Rampart

Titel: Rampart
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2011
Regi: Oren Moverman
I rollerna: Woody Harrelson, Robin Wright, Sigourney Weaver, Ben Foster, Ned Beatty

Handling: Året är 1999 i Los Angeles och polisveteranen Dave Brown kämpar både för att ta hand om sin familj, och för sin egen överlevnad.

Omdöme: Regissören Oren Moverman gjorde The Messenger (2009) med Woody Harrelson som jag inte fann särskilt bra, men välspelad. Därför hade jag inga direkta förväntningar eller förhoppningar på denna film även om jag hade läst att Woody Harrelson skulle göra en bra prestation. Han spelar Los Angeles-polisen Dave Brown som inte bryr sig om regler eller konsekvenser utan kör sitt eget race. Samtidigt har han två döttrar som behöver sin far och mår dåligt av allt som händer.



Det är en obehaglig bild som målas upp runt Dave Brown som är självdestruktiv och principfast. Han har inga problem att prata sig ur situationer och ljuger om det behövs, allt som oftast övertygande. Han är även påläst och vet en hel del, men även när han inte vet låter han trovärdig. Hans två döttrar har olika mammor, närmare bestämt två systrar. På något sätt har han lyckats hålla samman "familjen" genom att de två systrarna bor i hus bredvid varandra och han själv bor lite var han känner för det. Ingen vidare miljö för döttrarna där den äldre dottern inte har mycket över för sin far.



Det är en ganska så konstig miljö där vi egentligen inte har några sympatiska karaktärer, varken systrarna (lika med ex-fruarna), döttrarna, kollegorna eller några av de andra kan jag se som sympatiska. Alla har sina mörka och onda sidor. Trots det, eller kanske pga det, sympatiserar man nog mest med just Dave som gestaltas alldeles förträffligt av Woody Harrelson. Det är förmodligen hans allra främsta prestation jag sett honom göra. Jag brukar främst tänka på honom som en lättsam, underhållande och trevlig person, men så är det inte riktigt här. Samtidigt förstår man hur karaktären funkar och det är liksom han mot hela världen, det är väl så han själv upplever det.



Regissören försöker vara lite konstnärlig på sina håll utan att egentligen lyckas. Det är framförallt en scen där kameran hela tiden snurrar och man följer tre personer vid ett bord. Men istället för en lång tagning innehåller den en massa klipp och det känns då helt onödigt att ha scenen på det sättet. Nattklubbsscenen lyckas man däremot ganska bra med. Historien påbörjar en hel del som den inte riktigt avslutar och detta brukar jag inte ha några större problem med om man själv ska dra slutsatser. Men i det här fallet hade det nog hjälpt filmen om den kunnat dra ihop säcken på ett bättre sätt. Jag gillar trots allt filmen mer än jag hade trott och mycket är tack vare Woody Harrelson.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

Notes on a Scandal

Titel: Notes on a Scandal
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2006
Regi: Richard Eyre
I rollerna: Judi Dench, Cate Blanchett, Bill Nighy, Andrew Simpson

Handling: Barbara jobbar som lärarinna på en skola i medelklassens England. Hon lever ett liv i ensamhet med dagboken som sin enda konfidant. Men hennes värld förändras när Sheba kommer in i hennes liv. Som ny lärare på skolan tar Sheba alla med storm. En frisk fläkt bland rutiner, polyesterkläder och betonggråa väggar och Barbara tror hon hittat den själsfrände hon alltid sökt - tills hon upptäcker något om Sheba. Barbara tappar först fattningen, hennes perfekta lojala väninna har svikit henne, men inser sedan att hon kan använda hemligheten till sin fördel.

Omdöme: Vi har Judi Dench som den gamla, bittra lärarinnan Barbara som för dagbok. Cate Blanchett som Sheba, den nya, vackra lärarinnan i bild som är lätt att tycka om. Och så Bill Nighy som Shebas make Richard som är mycket äldre än sin fru, och liksom hon är lärare. De har två tonårsbarn ihop och allt är frid och fröjd. Barbara lär känna Sheba och hennes familj och ser det hela som det mest intressanta som hänt på hela året. Barbara skriver stolt om sina upplevelser och sin nyfunna vän i sin dagbok där många stjärnor delas ut till Sheba.



Filmen kom att bli fyrfaldigt Oscarsnominerad. Judi Dench och Cate Blanchett tillsammans med manuset och musiken. Av dessa fyra skulle jag vilja säga att Judi Dench var mest värd sin nominering. Hon spelar den bittra lärarinnan på ett föredömligt sätt filmen igenom. Hon känns verkligen som en osympatisk kärring långa stunder, men visar även upp en förstående sida och vänskap gentemot Sheba som känns genuin. Det är därför inte svårt att köpa deras vänskap. Vad jag däremot har svårare att känna för är hemligheten och efterspelet.



Materialet finns där för att det ska bli en känslosam och spänd film. Istället saknar jag den rätta intensiteten. Det blir liksom lite platt trots ett ämne som bör väcka känslor. Jag tycker helt enkelt man inte får ut tillräckligt av Shebas hemlighet. Jag vill känna obehag eller åtminstone ha förståelse eller något. Kanske har det att göra med Andrew Simpson i rollen som Steven Connolly. Känner att jag stör mig på honom mer än jag borde och det förstör givetvis.



Sen tycker jag efterspelet mellan Blanchett och Nighy inte blir riktigt så äkta som jag hade velat. Det blir inte en stigande, mörk stämning utan man skriker lite och så är det avklarat. Det låter kanske som jag inte alls gillade filmen. Det stämmer inte riktigt. Däremot trodde jag på mer, speciellt med tanke på den fina kritik filmen fick när den kom. Judi Dench gör vad jag hade förväntat mig, men i övrigt känner jag mig lite besviken då detta kunde blivit så mycket bättre. Hade föredragit något i stil med In the Bedroom (2001) som delvis har ett lite liknande tema, men får fram känslorna och stämningen på ett mycket starkare sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Un homme est mort

Titel: Un homme est mort / The Outside Man / Den våldsamma jakten
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien/USA
År: 1972
Regi: Jacques Deray
I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Roy Scheider, Ann-Margret, Angie Dickinson

Handling: En fransk lönnmördare anländer till Los Angeles. Han utför sitt uppdrag, men snart inser han att det inte bara är polisen som jagar honom när en amerikansk lönnmördare är honom på spåren.

Omdöme: Jag erkänner, jag är svag för den här typen av film. Detta är en blandning av amerikansk och europeisk crime-film där franske regissören Jacques Deray valt att leka på amerikansk mark. Vi får följa den franske lönnmördaren Lucien (Jean-Louis Trintignant), som för övrigt varken ändrar min eller byter kläder genom hela filmen, när han anländer till Los Angeles och sitt hotell. Där väntar en attachéväska på honom i receptionen innehållandes ett vapen, ammunition och en stor summa pengar. Han får snart namn och adress på måltavlan.



Det är när jobbet är slutfört som Lucien förstår att någon vill se honom död, och det är ingen slump då en amerikansk lönnmördare (Roy Scheider) är honom hack i häl. Lucien måste kämpa för att hålla sig vid liv och ta sig ut ur landet. För att få hjälp kontaktar han Nancy Robson (Ann-Margret) som kan hålla honom gömd och förse honom med resedokument. Men han börjar snart tänka på vem som ligger bakom och vem han kan lita på. Frågan är om han kan utmanövrera den amerikanske lönnmördaren och hitta vem som ligger bakom...



Det är en ganska typisk tidig 70-talare som inte lägger fingrarna emellan, precis som jag gillar det. Det är inte helt politiskt korrekt, men det är så det ska vara. Musiken av Michel Legrand är otroligt skrikig och opassande, speciellt titellåten som låter som från en blaxploitation-film. Den tar sig dock under andra halvan då man tonar ner det hela och låter musiken ligga i bakgrunden och då funkar det mycket bättre. Tyvärr kan kompositören inte låta bli att låta fingrarna skena iväg igen mot slutet.



Något som jag fann som ytterst roligt var att Jean-Louis Trintignant pratar med tung fransk brytning vilket gör att det många gånger är näst intill omöjligt att höra vad han säger (ingen textning). Det blir som när Peter Sellers pratar som Jacques Clouseau i Rosa Pantern-filmerna, fast här ska det inte vara roligt eller tillgjort. Ann-Margret, som är ganska så framtung, är ursprungligen från Sverige och hade en ganska bra karriär i Hollywood. Men det är främst en kamp mellan Trintignant och Scheider där jag brukar gilla båda, men föredrar här Scheider som bara är cool.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Thief (Revisited)

Jag har sett Thief (1981) för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som Michael Mann-fan är det en av mina favoritfilmer av honom och det är också hans långfilmsdebut (även om han gjorde en bra TV-film innan dess).

James Caan har själv sagt att det är hans favoritroll och mycket bra är han filmen igenom. Den har ett strålande Tangerine Dream-soundtrack och filmens sista 30 minuter gör att betyget höjs ett halvt snäpp.