Real Genius

Titel: Real Genius / Snilleskolan
Genre: Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Val Kilmer, Gabriel Jarret, Michelle Meyrink, William Atherton

Handling: Chris är huvudhjärnan som bara vill festa, Mitch är det 15-åriga underbarnet och Lazlo har den bästa hjärnan i USA, men lever i sin egna värld... nämligen i Chris garderob. Trots att de egentligen borde arbeta hårt på ett laboratorieprojekt har de tid att förvandla sovsalen till skridskobana, ta isär en nörds bil och bygga ihop den igen i hans sovrum, dra igång ett enormt beachparty i aulan, komplett med lagun och bikiniklädda skönheter.

Omdöme: När jag börjar se filmen känner jag att det lätt kan bli en överdriven och jobbig 80-tals komedi. En sådan som är "out there" och som jag inte brukar gilla. Men en bit in i filmen märker jag att den faktiskt är förhållandevis normal och välgjord, och att jag faktiskt börjar gilla det jag ser. Val Kilmer spelar Chris Knight som är huvudansvarig för ett projekt som läraren Jerry Hathaway (William Atherton) gör åt amerikanska militären i all hemlighet. Ny på projektet är 15-åriga underbarnet Mitch Taylor (Gabriel Jarret) som träder in i en för honom okänd värld.



Det jag uppskattar med filmen är att den inte vänder sig till barn, utan ungdomar och lite äldre. Den känns smartare än man kan förvänta sig och håller faktiskt bra klass. Tycker också de lyckas få till den där 80-tals känslan med hjälp av bl.a. bra musik och några sköna mellanspel där musiken får tala för sig själv. Till en början känns Val Kilmer och hans karaktär lite för crazy för min smak, men det stabiliseras och han sköter sig klart bra. En trevlig 80-talare som jag inte hade sett tidigare, men som lyckas ta mig till en skön tid.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

No Mercy

Titel: No Mercy / Utan nåd
Genre: Action/Kriminaldrama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: Richard Pearce
I rollerna: Richard Gere, Kim Basinger, Jeroen Krabbé, George Dzundza

Handling: Eddie och hans partner Joe får nys om ett kontrakt på att döda en kriminell storpamp i Louisiana. De utger sig för att vara de påtänkta mördarna, men upptäcker att den man de får att göra med är mycket större och farligare än de trott.

Omdöme: Det hela börjar ganska så lovande då två Chicago-poliser griper en man som säljer droger. För att undvika att hamna i fängelse avslöjar den gripne för de två poliserna att han blivit ombedd att döda någon. De två poliserna ser sin chans att få ett större fall och utger sig för att vara mördare. De är osäkra på om den gripne talat sanning, men när deras kontaktperson blir spräng i luften och de får det tilltänkta offret efter sig, vet de att de kommer få fullt upp.



Eddie (Richard Gere) tar sig till New Orleans för att försöka hitta det enda spåret han har - den vackra kvinnan Michel (Kim Basinger). Det står dock snart klart att det är en man som styr det mesta i denna stad, nämligen Losado (Jeroen Krabbé) som sätter skräck i allt och alla. Filmen har potential, men det hela rinner allt mer ut i sanden när det aldrig blir tillräckligt med spänning och istället tar romantiken över utan att övertyga. Musiken stör jag mig för det mesta också på som inte hjälper att bygga upp stämningen.



Richard Gere och Kim Basinger försöker och man kan inte klandra dem. Likaså gillar jag Jeroen Krabbé som bad guy, men han får inte tillräckligt stort utrymme. Hade gärna sett filmen ha lite mer av ett upplägg som The Hitcher (1986) har med Krabbés landsman Rutger Hauer i en oförglömlig roll och film. Tempot är en stor orsak till att det inte blir bättre, men även handlingen som inte bjuder på något minnesvärt är att skylla på. En ljusglimt är dock ett par sköna repliker från de olika karaktärerna.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.4

Someone to Watch Over Me

Titel: Someone to Watch Over Me / I skuggan av ett brott
Genre: Drama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Tom Berenger, Mimi Rogers, Lorraine Bracco, Jerry Orbach

Handling: En vacker societetsdam från New York och en jordnära polis tvingas samman när han får i uppdrag att skydda henne från en mördare som vill tysta henne från att vittna mot honom. En osannolik attraktion utvecklas mellan dem, trots att de kommer från helt skilda världar.

Omdöme: Ridley Scott regisserar denna 80-tals thriller som kom under en våg med liknande filmer i genren. 80-talet gör sig tydligt påmint med ständig saxofon-musik, mycket färger och det typiska 80-tals modet och frisyrerna. Upplägget är väldigt simpelt - en kväll på en nattklubb blir Claire Gregory (Mimi Rogers) vittne till det brutala mordet på en god vän, nattklubbsägaren. Mördaren är den förre delägaren som hamnat i tjafs med den nuvarande nattklubbsägaren och går för långt. Claire är nu vittnet som måste skyddas till varje pris, in träder polisen och familjefadern Mike Keegan (Tom Berenger).



Efter den inledande mordscenen hamnar i princip all fokus på utvecklingen mellan Claire och Mike som spenderar många nätter tillsammans i hennes lyxlägenhet då han är hennes livvakt under nattimmarna. Där hemma har Mike sin fru (Lorraine Bracco) som är en bra mor till hans barn och en trogen partner, men också väldigt simpel. Givetvis utvecklas kärlek mellan Claire och Mike och mordhistorien hamnar allt för mycket i skymyundan, även om mördaren (en halvkuslig Andreas Katsulas som även spelade mördaren i The Fugitive (1993) på ett minnesvärt sätt) dyker upp ett par gånger och höjer tempen.



Tyvärr håller filmen inte riktigt måttet och blir allt för tam och tråkig. Det finns ingen rejäl gnista mellan Berenger och Rogers som hade kunnat ge lite heta scener, men även dessa uteblir. Mycket av misslyckandet måste läggas på skådespeleriet. Det är inga toppenskådisar man får följa här och det blir tyvärr något som drar ner filmen. Men man blir även besviken på regin av Ridley Scott som inte får ut lika mycket som man är van vid när han sitter bakom spakarna. Det känns uddlöst på alla plan. Lite av en föregångare till The Bodyguard (1992).

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1

Jagged Edge

Titel: Jagged Edge / Kniven är enda vittnet
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1985
Regi: Richard Marquand
I rollerna: Glenn Close, Jeff Bridges, Peter Coyote, Robert Loggia

Handling: Jack Forrester står anklagad för de brutala morden på sin maka Page och hembiträdet Consuela. Mordvapnet, en sågtandad kniv, skulle enligt ett vittne ha funnits i hans skåp på countryklubben.

Omdöme: Det är inte som att det inte gjordes liknande typ av filmer under mitten av 80-talet till början av 90-talet. Många av dem är dock medelmåttiga och håller inte riktigt måttet. Här har vi dock en som är lite intressantare än mängden och det är till stora delar tack vare de duktiga skådespelarna från huvudroll till minsta biroll. Det är givetvis regissörens och manusets förtjänst, men att man valt rätt skådespelare och gett dem utrymmet som krävs för respektive roll har gjort susen.



Filmen är delvis ett mordmysterium, delvis rättegångsdrama och delvis en kärlekshistoria. Dessa tre element har man lyckats göra något spännande och intressant av med en bra stämning i. Skådeplatsen är San Francisco, som alltid gör sig bra på film. En fortfarande ung Jeff Bridges spelar Jack Forrester som anklagas för mordet på sin rika fru och deras hembiträde. Som försvarsadvokat väljer han Teddy Barnes (Glenn Close) som har ett förflutet på andra sidan med den sluge Thomas Krasny (Peter Coyote) som är lite av en ful fisk, men oftast har ett äss i rockärmen.



Till sin hjälp och högra hand har Teddy den försupne och slitne, men riktigt duktige Sam Ransom (Robert Loggia) som gräver fram vittnen och bevismaterial på löpande band, tillsammans med klockrena repliker. Loggia blev förresten belönad med en högst välförtjänt Oscarsnominering för bästa biroll. Det är verkligen en riktigt välspelad film där Jeff Bridges ofta hamnar i skuggan av de andra fina prestationerna, men ändå har den där charmen och karisman för att passa perfekt för rollen. Glenn Close och Peter Coyote är även de utmärkta på varsin sida med en mörk hemlighet dem emellan. Klart trevlig film som fyller sin funktion och har en del likheter med sevärda Misstänkt för mord (1990).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4

Morrhår och ärtor

Titel: Morrhår och ärtor
Genre: Komedi
Land: Sverige
År: 1986
Regi: Gösta Ekman
I rollerna: Gösta Ekman, Margaretha Krook, Lena Nyman, Sanna Ekman

Handling: Livet för Claes-Henrik, kallad Håna, har sina komplikationer. Han är i fyrtioårsåldern och är fortfarande bunden till sin dominerande mamma. När han förälskar sig i Boel, kompliceras hela hans värld.

Omdöme: Gösta Ekman har regisserat, skrivit manuset och har huvudrollen i denna komedi som handlar om Claes-Henrik som är en vuxen man med dominerande mamma som han har svårt att bryta sig loss från. Han har knapert med pengar, hans vänner är a-lagare och fifflare och han har svårt för att binda sig. Men trots att han är egen av sig har han något man måste uppskatta. Han är lätt att tycka om och man får sig en hel del skratt med honom runt sig.



Filmen består av flera roliga sekvenser som satts ihop till en långfilm. Och det fungerar faktiskt till stora delar. En stor del i det har skådespelarna som övertygar i de flesta rollerna. Framförallt är det då Gösta Ekman som så klart måste fungera för att filmen ska bli sevärd. Den som annars övertygar mest vid sidan om honom är Margaretha Krook i rollen som den dominerande modern. Deras samspel är ypperligt och det är alltid kul att se bra veteranskådespelare i rätt roller. Sen är det kul att se Stockholm som det såg ut på 80-talet och det hissnande modet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.4

The Tourist

Titel: The Tourist
Genre: Action/Thriller/Komedi/Romantik
Land: USA/Frankrike
År: 2010
Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
I rollerna: Johnny Depp, Angelina Jolie, Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff

Handling: Den amerikanske turisten Frank reser till Italien för att hela sitt brustna hjärta. Där träffar han Elise, en enastående kvinna vars plötsliga intåg i Franks liv inte är någon slump.

Omdöme: Remaken på trevliga franska Anthony Zimmer (2005) ser Johnny Depp som amerikanska matteläraren Frank som under en tågresa mellan Paris och Venedig får sällskap av vackra och mystiska Elise (Angelina Jolie). Men Elises förförelse är planerad och Frank hamnar snart i en dödlig katt-och-råtta lek där interpol, Scotland Yard samt en farlig gangsterboss vill åt Alexander Pearce, en man som ändrat utseende efter att ha svindlat en gangsterboss och brittiska staten på mångmiljardbelopp.



Man kan se denna film på två sätt - på ett seriöst sätt eller som underhållning för stunden. Jag valde det senare alternativet då jag på förhand visste att det inte skulle vara en superfilm plus att jag redan sett originalet (som givetvis är klart bättre). Men lutar man sig tillbaka och försöker njuta av det vackra Venedig samt samspelet mellan Depp och Jolie så är den inte så pjåkig. Det man lätt missar är att den är ganska så lättsam och man ska inte förvänta sig en supersmart story. Originalet är seriösare och lite mer nedtonad medan denna tar ut svängarna lite mer med högre budget.



Det är iaf skönt att den allt som oftast behåller fötterna på jorden och inte blir övernaturlig eller allt för overklig. Depp ser mest ut som en vilsen hund med sin blick och det blir ganska komiskt, om än lite överspel emellanåt. Jolie fungerar hon också, men känns lite plastig, för sminkad och lite tillgjord för att jag ska bli förtjust i hennes karaktär. Då funkar det mycket bättre i originalet där karaktärerna känns mer naturliga. Ett plus i filmen, förutom det vackra Venedig som bakgrund, är musiken av James Newton Howard som till stora delar fångar händelserna väl under filmens gång med både vackra som romantiska melodier samt helt ok partier till actionsekvenserna.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

The Bird with the Crystal Plumage

Titel: L'uccello dalle piume di cristallo / The Bird with the Crystal Plumage / Ljudet från kristallfågeln
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Västtyskland
År: 1970
Regi: Dario Argento
I rollerna: Tony Musante, Suzy Kendall, Enrico Maria Salerno, Mario Adorf

Handling: En ung man blir en kväll vittne till ett mordförsök i ett konstgalleri. Inlåst i lokalens glastäckta entré, tvingas han bli vittne till dådet. Som enda vittne blir han själv föremål för utredning, och snart riskerar han att bli såväl anklagad som nästa offer.

Omdöme: Detta kom att bli Dario Argentos regidebut, men han hade redan tio-talet filmer bakom sig som manusförfattare, bl.a. till mästerverket Once Upon a Time in the West (1968). Man märker tidigt att det är en regissör som har känsla för detaljer och foto. Det som slår mig är hur pass proffsigt det ser ut för att vara hans debutfilm. Trots att jag sett den tidigare minns jag egentligen endast lite av inledningen där amerikanen Sam Dalmas (Tony Musante) blir vittne till ett mordförsök inne i ett konstgalleri.



Konstgalleriet har stora fönster och är en perfekt skådeplats för vad Argento vill förmedla. Eftersom Sam endast ser dådet på avstånd är han osäker på vad han egentligen sett och har svårt för att identifiera mördaren som bar svart kappa, handskar och hatt - ja den klassiska giallo-mördaren. Polisen tar ifrån honom passet så han inte kan resa och istället försöker han själv lista ut vem mördaren är. Samtidigt får han i sina drömmar se tillbakablickar av dådet och på så vis försöka pussla ihop det hela.



Det är definitivt ett bra upplägg på filmen och en gedigen debut. Kanske har man dock fokuserat lite för mycket på inledningen och avslutningen för att det ska fungera fullt ut. Det saknas en del nerv och intresse under filmens mittendel vilket gör att att detta inte är en av hans bästa. Dock har den tillräckligt bra för att vara minnesvärd och definitivt sevärd om man gillar hans stil eller bestämmer sig för att börja lite lätt med denna om man inte sett något annat. Ennio Morricone står för musiken som inte direkt sticker ut och man har hört klart bättre, men den puttrar på.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Profondo rosso / Deep Red

Titel: Profondo rosso / Deep Red
Genre: Thriller/Mysterium/Skräck
Land: Italien
År: 1975
Regi: Dario Argento
I rollerna: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia, Macha Méril

Handling: En synsk kvinna känner av någons tankar då hon befinner sig i en salong. Dessa tankar bevittnar att personen i fråga är en mördare, och kommer att mörda igen. Hon utropar detta inför sin publik, men vems tankar hon läst vet ingen... Snart söker den mystiske mördaren upp den synska kvinnan och tar hennes liv. En engelsk pianist blir mordets enda vittne, och försöker lista ut vem som är den skyldige. Men mördaren fortsätter ta livet av de som kan avslöja dennes identitet.

Omdöme: Dario Argento hade en speciell stil under sin storhetsperiod mellan 70- och 80-talet. Denna räknas alltid som en av hans allra främsta (tillsammans med Suspiria (1977) som kanske är lite mer känd) och rent handlingsmässigt kan man nog hålla med. Det är en väl berättad historia som fungerar från början till slut, något som inte alltid är fallet med hans andra filmer. Man blir överraskad över hur det ligger till och man knyter ihop början med slutet på ett bra och tillfredställande sätt.



Men det viktigaste i Argentos filmer är inte handlingen utan hans lekfulla stil där han testar nya saker och lägger ner all sin kärlek på projekten. Man märker liksom att det är en Argento-film på sättet han använder sig av färger och framförallt kameraåkningar. Det är de extrema närbilderna och låga svepande kameraåkningarna som kanske sticker ut mest i mitt tycke. Det är också kul att han försöker bjuda tittaren på något nytt för varje mord. Det gör att det inte blir ett dugg upprepande eller tråkigt att se filmerna.



David Hemmings i huvudrollen som den möjligtvis homosexuella pianisten Marcus är ingen favorit, men fungerar trots allt bra för rollen. Som vanligt är det dubbat och det gör att skådespelarinsatserna är lite svåra att tyda. Filmen har sina tekniska brister med bl.a. en del konstiga klipp som påminner en om att filmen inte är en högbudgetproduktion och kanske inte helt bearbetad. Men detta är mindre skavanker som man lätt förbiser när man får se en trevlig film som denna.



Något som kunde varit bättre var valet av musik. Titellåten av Goblin som används några gånger är precis i rätt stil. Men den övriga musiken, om än oftast bra, hade passat bättre i en polisfilm eller liknande. Kanske inte min favorit av Argento, men den har tillräckligt många trevliga scener och bra handling för att den ska vara bland hans bättre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7