It's a Wonderful Life

Titel: It's a Wonderful Life / Livet är underbart
Genre: Drama
Land: USA
År: 1946
Regi: Frank Capra
I rollerna: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore, Henry Travers

Handling: George Bailey har alltid försökt göra det rätta men tror nu att han misslyckats och försöker därför ta sitt liv. Gud skickar då en ängel till Jorden för att övertyga Bailey om att han trots allt har mycket att leva för.

Omdöme: Vad kan man säga ? När man ser en sån här film är det nästan så tårarna kommer fram. Man är lycklig, sorgsen för att bli lycklig igen. Jag känner verkligen det huvudpersonen i filmen känner, precis som regissören Frank Capra säkert ville att man skulle göra. När man ser en sån här film, förstår man att det finns vissa filmer som kallas och förtjänar att kallas för klassiker.



James Stewart i antagligen sitt livs roll, iaf det klart bästa jag sett honom prestera (han är alltid bra), spelar här George Bailey som man får följa från barnsben till vuxenliv. Han är en trevlig, snäll och hjälpsam man, utan att på något sätt vara överdrivet "Hollywood god". Han träffar en underbar kvinna (även hon utmärkt spelad av den vackra Donna Reed) och känner nog med en gång att hon är rätt. Men samtidigt går det dåligt för hans fars verksamhet och omständigheterna gör att han måste göra ett svårt val - gå på college eller rädda verksamheten.



Filmen växlar på ett mästerligt sätt mellan romantiskt drama och sorgligt drama, där James Stewart är så bra att man nästan gråter med honom och hans känslor. Varje gång han kramar sin kvinna får man rysningar, varje gång han är sorgsen känner man samma känslor. Det är inte många filmer som lyckas med det, men den här gör det. Och där emellan skrattar man åt flera roliga saker som inträffar.



Samtidigt är det någon som ser allt, hela hans liv. Detta görs också på ett strålande sätt när man använder sig av berättarröster samtidigt som man får följa George Bailey. Gillar speciellt en scen när bilden fryser när man för första gången får se den vuxna George Bailey och en berättarröst presenterar oss för honom. Definitivt en av de största klassikerna och en riktig julfilm.



5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.7

Blade Runner

Titel: Blade Runner
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Daryl Hannah

Handling: Året är 2019. Mänskligheten har skapat kloner som arbetar på rymdkolonier utanför Jorden. Men efter ett blodigt myteri på en av kolonierna förbjuds användandet av kloner och direktiv ges att de ska förstöras. När några av klonerna tar sig till Jorden sätts f.d. polisen Deckard på fallet. Deckard tillhör en specialstyrka inom polisen, Blade Runner, vars enda uppgift är att hitta och likvidera kloner.

Omdöme: När man får chansen att se en klassiker som denna på bio måste man passa på. Det var precis vad jag gjorde och trots att jag sett filmen ett par gånger kändes det kul att se den i det stora formatet. Sen gjorde det inte heller något att jag inte sett den på ett bra tag vilket gjorde att jag inte mindes allt och på så vis kunde komma in i filmen ganska snabbt. Det börjar med en gång mäktigt med Vangelis musik och introduktionstexten som förklarar lite om replikanter och vad det är som händer.



Som taget ur en film-noir får vi under hela filmen genom berättarröst veta vad huvudpersonen Deckard (Harrison Ford) tycker och tänker. Det är i ett regnigt och smått kaotiskt Los Angeles år 2019 som historien utspelar sig. Något jag reagerade på var att filmen kändes aningen långsam emellanåt och mer så än vad jag kom ihåg. Kanske mest noterbart under filmens mittdel, men i stort sett under hela filmen finns det en del svackor vilket gör att filmen inte når upp till de allra bästa. Men inom sci-fi genren är det en riktigt bra film.



Det jag kanske gillar mest med filmen är den mörka tonen som regissören Ridley Scott tagit med sig från sin föregående film Alien (1979) som dock är snäppet bättre. Skyskraporna, regnet, musiken och karaktärerna skapar en speciell atmosfär som nästan är sorglig, men ack så passande. Och på tal om karaktärer så har man lyckats väl med valet av skådespelare i de respektive rollerna. Rutger Hauer står väl ut mest som den onde ledaren av replikanterna. På något sätt kändes det som alla hade mindre roller än vad jag kom ihåg, och filmen skulle faktiskt kunna vara lite längre om man bara vred upp tempot en aning.



Säga vad man vill om Harrison Ford och hans skådespeleri så gjorde han en del minnesvärda filmer under sin storhetsperiod. Jag gillar honom som Deckard och ser inte mycket att klaga på. Samma sak kan jag säga om Sean Young som känns helgjuten som den svaga, lättpåverkade men samtidigt femme-fatale farliga Rachael. Filmen är kanske inte riktigt så kraftfull som jag velat se, men den har mycket positivt och det kan man inte ta ifrån den. Det finns en hel del klassiska och minnesvärda scener man tar med sig som är oförglömliga. Avslutningsvis vill jag säga att den avslutande låten av Vangelis som kommer till eftertexterna förmodligen är den allra starkaste låten som även borde använts under filmen.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.3

Abschied von gestern - (Anita G.)

Titel: Abschied von gestern - (Anita G.) / Yesterday Girl / Anita G - flicka utan förflutet
Genre: Drama
Land: Västtyskland
År: 1966
Regi: Alexander Kluge
I rollerna: Alexandra Kluge, Günter Mack, Eva Maria Meineke, Hans Korte

Handling: En östtysk flicka tar sig till Västtyskland i hopp om ett bättre liv. Men hon har varken jobb eller pengar, och hamnar i bryderi med lagen när hon blir påkommen med att stjäla. Efter att ha avtjänat sitt straff i fängelset har hon svårt att återanpassa sig till livet utanför fängelset.

Omdöme: Av någon anledning fick jag för mig att filmen var från tidigt 70-tal, men när man ser filmen är det uppenbart att det är 60-tal. Jag trodde även att man skulle få ett starkt drama och ett starkt socialt porträtt av situationen i Tyskland under början av 70-talet. Men eftersom filmen är från 1966 bjuds man istället på en tysk efterapning av franska nya vågen. Filmad i svartvitt känns filmen mer som en students experimenterande med inklippta scener och sekvenser som inte har så mycket med själva handlingen att göra. Detta gör mig lite frustrerad då man kan göra ganska mycket med själva ämnet, men det här är helt enkelt inte min stil. Stundtals har man även partier där det känns som man tittar på en stumfilm där man lagt in passande musik och speedat upp tempot, vilket är lite kul, men inte ger så mycket i sammanhanget.



Jag gillar inte när det inte finns någon egentlig handling eller röd tråd i det man försöker visa upp. Det blir istället en kaotisk bild av en ung kvinna som hamnat fel i samhället. Men man går aldrig in på djupet och det känns mest som varken hon eller filmmakarna tagit det hela seriöst. Regissören Alexander Kluge har använt sin egna syster Alexandra Kluge i titelrollen som Anita G och det är definitivt det bästa med filmen då hon känns både naturlig, smånaiv och förförisk filmen igenom. Här finns en del intressanta scener som man kunnat utveckla mer. Det är hur som helst synd att man inte fokuserat på att berätta en intressant historia vilket det fanns material för.



3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Angels with Dirty Faces

Titel: Angels with Dirty Faces / Panik i gangstervärlden
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir
Land: USA
År: 1938
Regi: Michael Curtiz
I rollerna: James Cagney, Humphrey Bogart, Pat O'Brien, Ann Sheridan

Handling: Historien om gangstern Rocky Sullivan, som kommer ut från fängelset och lär upp ett gäng småtjuvar. Samtidigt återförenas han med sin barndomsvän, numera präst, samt försöker få ut sin andel av en gammal kupp som hans advokat sitter på.

Omdöme: Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till Humphrey Bogart i en gangsterfilm då han oftast brukade spela detektiver och andra "good guys". Men det visade sig att han faktiskt är en av de mer osympatiska karaktärerna i filmen. Det är egentligen en ganska liten roll han har, men sköter sig bra. Klart bäst och riktigt bra är James Cagney som här förmodligen gör sitt livs roll. Tycker nog detta slår hans prestation i White Heat (1949), även om han är mycket bra där med. Jag älskar verkligen de små detaljerna han tillför karaktären, främst när han rycker med axlarna och vrider på huvudet, som lite galen. Han påminner mig starkt om Joe Pesci i olika maffiafilmer, men Cagney är mer sympatisk här.



Filmen har också en del humor vilket jag inte hade förväntat mig, men regissören Michael Curtiz (mest känd för bl.a. Casablanca (1942) där ju Humphrey Bogart har huvudrollen) har bra sinne för att lägga in humor i scener där det fortfarande blir allvarligt. Ett typexempel är när Rocky Sullivan (Cagney) ska lära ett ungdomsgäng uppföra sig på en basketplan. Varje gång de ruffas och gör fula saker på motståndarna, ger han igen med samma medel tills de lär sig att inte fuska. Skådespelarna i ungdomsgänget spelar även de mycket bra och övertygar för att vara så unga. Ann Sheridan, som spelar tjejen som Rocky Sullivan blir intresserad av, är vacker och spelar bra även hon. Samtliga är egentligen mycket bra, men Cagney är outstanding.



Det är helt enkelt en mycket bra film mycket pga Cagney, men handlingen håller och allt flyter på bra. Gillar när filmer inte har svackor bara för att fylla ut tid. Det enda jag kände som kunde ha varit bättre var slutet som jag inte riktigt uppskattade. Moraliska bitar som dyker upp plötsligt när de inte funnits tidigare i filmen förstör en del, men det var inte heller dåligt. Det är helt enkelt så att en gangster också kan visa känslor och ha ett hjärta även om han verkar vara hård som sten. Detta tycker jag dock visades genomgående i filmen och hade inte behövts förtydligas ytterligare i slutet.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Dragnet

Titel: Dragnet / Polisnästet
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1954
Regi: Jack Webb
I rollerna: Jack Webb, Ben Alexander, Richard Boone, Stacy Harris

Handling: Två poliser på mordroteln undersöker det brutala mordet på en medlem från ett brottssyndikat.

Omdöme: Den populära TV-serien "Dragnet" kom 1951 och detta kom att bli den första biofilmen baserad på en TV-serie. Jack Webb spelar både huvudrollen som polisinspektör Joe Friday och regisserar filmen. Detta var inget nytt för Jack Webb som även spelade Joe Friday i TV-serien, skrev manus samt regisserade en hel del avsnitt. Det hela inleds med ett brutalt mord på en man som visar sig tillhöra ett brottssyndikat. Med få spår och inget motiv måste polisen kavla upp ärmarna och gräva djupt för att hitta de skyldiga.



Filmen har mycket dialog vilket kanske inte alltid är att föredra, men här funkar det ganska bra. Man får en hel del fakta presenterade för sig och får detaljerat följa utredningen. Tyvärr saknar man spännande scener och man bjuds inte på någon riktig jakt som man kan tro. Joe Friday har en del bra repliker och när man inte kommer någon vart med de misstänkta tar man i med hårdhandskarna och tänjer på reglerna. Filmen rullar på i ett jämnt tempo från början till slut. Ett slut där man tror att det äntligen ska komma lite action när det börjar regna och poliserna tar på sig regnrockarna. Istället får man sig ett lite ljummet avslut som iofs talar för resten av filmen.



Noterbart att då 3-D var en fluga runt 1953-54 har man filmat som om det vore 3-D där man har föremål framför kameran, som t.ex. ett askfat filmat underifrån. Men eftersom 3-D-formatet dog ut och widescreen-formatet istället introducerades, lär filmen aldrig ha filmats i 3-D. Men det är ändå kul att se detta experiment som t.ex. även användes av Alfred Hitchcock i Dial M for Murder (1954).

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Michael Curtiz

Födelsenamn: Manó Kertész Kaminer
Född: 24 december 1886
Död: 10 april 1962
Födelseort: Budapest
Land: Ungern
Favoritfilm(er): The Adventures of Robin Hood (1938), Angels with Dirty Faces (1938), The Sea Hawk (1940), Casablanca (1942), Mildred Pierce (1945)
Trivia: Gjorde sig inte bara känd för sina klassiska filmer i Hollywood, utan även för sina mindre väl valda ord då hans engelska inte var i toppklass. En gång när han blev upprörd på en assistent lär han ha sagt: "The next time I want an idiot to do this, I'll do it myself!"

Captain Blood (1935)
The Adventures of Robin Hood (1938)
Angels with Dirty Faces (1938)
The Sea Hawk (1940)
The Sea Wolf (1941)
Casablanca (1942)
Yankee Doodle Dandy (1942)
Mildred Pierce (1945)
The Unsuspected (1947)
Flamingo Road (1949)
The Breaking Point (1950)
We're No Angels (1955)

Darren Aronofsky

Födelsenamn: Darren Aronofsky
Född: 12 februari 1969
Födelseort: Brooklyn, New York
Land: USA
Favoritfilm(er): The Wrestler (2008), Black Swan (2010), The Whale (2022)
Trivia: För att finansiera sin första långfilm Pi (1998) fick familj och vänner donera $100 var. I gengäld lovade han var och en att de skulle få tillbaka $150 om filmen gick med vinst, och åtminstone att de skulle få omnämnande i eftertexterna om filmen gick med förlust. Han kom att vinna priset för bästa regi på Sundance filmfestival och filmen gick med vinst.

Requiem for a Dream (2000)
The Fountain (2006)
The Wrestler (2008)
Black Swan (2010)
Mother! (2017)
The Whale (2022)