Dances with Wolves

Titel: Dances with Wolves / Dansar med vargar
Genre: Äventyr/Drama/Västern
Land: USA/Storbritannien
År: 1990
Regi: Kevin Costner
I rollerna: Kevin Costner, Graham Greene, Mary McDonnell, Wes Studi

Handling: Officer Dunbar i den amerikanska armén söker tjänstgöring långt ifrån civilisationen. Där möter han snart landets urinvånare - indianerna. Det första mötet blir våldsamt och kunde ha kostat honom livet, men istället leder det till början på något nytt för Dunbar.

Omdöme: Redan när jag hör de första tonerna tänker jag på Bond. När jag sedan ser att det är John Barry som står för musiken är det självklart för det var han som stod för den minnesvärda musiken till åtta av de nio första Bond-filmerna. Och filmen igenom bjuds man på magnifik musik som på egen hand bygger upp en stämning som är att ta på. Inte konstigt att det blev en Oscarsvinst för John Barry, en högst värdig sådan. Att Bond-musik kunde passa så bra i ett västernäventyr kanske inte är det första man skulle kunna tro, men så är det.



Jag hade inte sett filmen på jag vet inte hur länge. Att jag inte mindes ett dugg gjorde absolut ingenting, det var som att se en helt ny film och det är jag glad för. Att följa John J. Dunbar (Kevin Costner) under sin "expedition" var under stora delar en fröjd för ögat. Det ödsliga landskapet är vackert och mystiskt, speciellt med den återkommande vargen "Two Socks". Costner må inte göra någon direkt minnesvärd skådespelarinsats, men hans närvaro känns och han överdriver aldrig sin prestation utan låter istället historien, musiken och det visuella tala för sig självt.



Det är sällan en sån här film inte känns seg eller långdragen, inte minst med tanke på att den är tre timmar lång. Men så är faktiskt fallet här. Det är poetiskt berättat, men inte utan att hela tiden gå framåt och leda någonvart. Att jag sitter under eftertexterna och inte vill att det ska vara slut är ett annat tecken på att det är en väldigt bra film. Och med tanke på att det finns längre versioner på upp emot en timme längre speltid känns det som något jag kan tänka mig att se nästa gång jag tar mig an filmen.



Finns det något att klaga över så är det kanske ett parti under andra halvan av filmen där jag tycker filmen stannar upp lite. Men det är nog främst för att Dunbar hamnar i bekymmer och man vill liksom fortsätta följa hans utveckling och inte att han ska stöta på problem som han gör. Det är en ytterst liten detalj som är en del av historien så det är egentligen inget fel i sig. Däremot känns slutet lite förhastat där man alltså vill ha mer. Om man t.ex. jämför med Den siste mohikanen (1992) så har den ett riktigt kraftfullt och storslaget slut. Här kanske det inte direkt behövs, men man tänker ändå "är det redan slut".



Filmen kom att vinna 7 Oscars, i princip alla de tunga priserna förutom i skådespelarkategorierna. Och trots att en av mina favoritfilmer, Goodfellas (1990), var en stor utmanare det året så förstår jag varför det blev "vargar" som kammade hem priserna. Det är en storfilm med orden stor och film separerade. Det må vara en Hollywood-film, men den håller filmen igenom fötterna på jorden och håller därför än idag. Det gör den till en tidlös klassiker som kan uppskattas lika mycket då, idag och framöver.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0