Titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Black & White Version)
Genre: Skräck/Mysterium
Land: Tyskland
År: 1922
Regi: F.W. Murnau
I rollerna: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach
Handling: Nosferatu är den första filmatiseringen av Bram Stokers Dracula och handlar således om en törstig greves framfart. Greve Orlock får på sitt slott i Transsylvanien besök av en mäklare som säljer honom en fastighet i Bremen. Orlock reser till sitt nya hem på ett skepp som anländer med död besättning och med honom kommer döden till staden.
Omdöme: En klassiker som denna är svår att inte känna till, och en som man känner att man bör ha sett. Efter en stämning från Bram Stokers änka förstördes alla kända kopior och negativ från filmen. Men genom åren dök olika kopior upp från andra länder där filmen inte hade förstörts. Så när jag skulle se filmen visade det sig att det finns ett flertal olika versioner av filmen. Den som lär vara den bästa enligt många är en som restaurerades 2007 där man färglagt filmen som den skulle ha sett ut enligt anteckningar och liknande. Men då jag helst ser filmen i svartvitt som originalfilmen lär ha sett ut valde jag den istället.
Något som slår mig under filmens gång är att den på sina håll är lite osammanhängande. Kanske har det att göra med att det saknas scener eller så är det helt enkelt så det är berättat. Eller ett tredje alternativ att jag tappar intresset efter ett tag och då det är lite osammanhängande blir det ännu värre. Filmen lyckas inledningsvis bygga upp en ganska bra stämning när mäklaren Hutter (Gustav von Wangenheim) lämnar sin älskade fru för att åka till Transsylvanien där han ska försöka sälja fastigheten mitt emot sin egna till den beryktade greve Orlock (Max Schreck). Greve Orlock visar sig dock vara Nosferatu, en blodtörstig vampyr.
Är det något med filmen jag gillar så är det utan tvekan greve Orlock/Nosferatu. Jag fullkomligt älskar denna varelse och hur Max Schreck gestaltar honom. Av någon anledning hade jag fått för mig att han skulle vara en ganska kortväxt varelse, men det är tvärtom, han är lång och smal och ser definitivt ut som en varelse från en annan planet. Regissören F.W. Murnau lär ha tyckt Max Schreck såg så ful ut att han endast behövde fixa till de spetsiga öronen och löständerna. Han är hur som helst riktigt skön och skräckinjagande. Tyvärr är han med på tok för lite, mindre än tio minuter har jag läst.
Denna film var för övrigt först med att visa att vampyrer inte tål solljus, något Murnau lånade från Bram Stokers "Dracula" från 1897 vilket också kom att bli orsaken till varför Stokers änka stämde dem. Men på så sätt blev filmen en inspiration till kommande vampyrfilmer där solljus är en stor no-no för vampyrer. Något som jag inte riktigt gillade var musiken som givetvis är olika beroende på vilken version man ser. Den är inte dålig, men ojämn och höjer inte direkt scenerna som den borde göra.
Det svartvita fotot är på sina håll riktigt härligt, främst då när man på ett effektfullt sätt har Nosferatu med på bild, vare sig han står i en dörröppning eller hans kusliga skugga syns. Att man inte använder sig av Nosferatu/Max Schreck mer är dock en miss vilket sänker filmen. Den restaurerade versionen och bättre musik kan dock vara värd en höjning...
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar