Titel: Super
Genre: Action/Komedi/Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: James Gunn
I rollerna: Rainn Wilson, Ellen Page, Liv Tyler, Kevin Bacon, Michael Rooker, Gregg Henry
Handling: Efter att hans fru, en f.d. missbrukare, luras in i drogträsket igen av en förförisk knarklangare, förvandlar sig Frank D'Arbo till The Crimson Bolt. En superhjälte med goda avsikter men med brister på hjältemodiga färdigheter.
Omdöme: Jag rekommenderades att se denna film av en vän, trots att jag inte gillar superhjältefilmer. Detta är dock ingen mainstream, påkostad storfilm med en massa dataeffekter. Superhjälten (The Crimson Bolt) har inte ens superkrafter, bara vanliga hederliga vapen och så klart en typisk dräkt med tillhörande mask som han gjort själv.
Rainn Wilson i huvudrollen som Frank/The Crimson Bolt är inte den typiska huvudrollsinnehavaren. Han är inte särskilt snygg, inte speciellt ung och inte särskilt charmig. Han är egentligen raka motsatsen till de flesta superhjältarna. Han känns både rätt och äkta i rollen, även om det till en början känns som vilken sån här typ av film som helst. En halvtimme in i filmen, när Frank för första gången ska agera brottsbekämpare, skulle han i verkligheten ha blivit dödad snabbare än han hinner blinka. Men jag köper det i en sån här typ av film, särskilt som den blir bättre.
Något som fick mig att tänka på Kick-Ass (2010) var när han får sällskap av Boltie (Ellen Page), ungefär som Hit-Girl ska hjälpa Kick-Ass. Filmerna kom samma år där denna alltså är en mindre produktion och en klart mörkare historia. För efter halva filmen inser man att det faktiskt är ganska rått och inte särskilt glamouröst, vilket man inte skulle kunna tro när filmen inleds. Det är just det jag gillar med denna film, den visar prov på att en medelålders man kan spela hjälte och att allt inte behöver gå enligt mallen.
Nu har jag aldrig riktigt gillat superhjältefilmer och det här är inget superbra film. Trots det måste jag erkänna att filmen funkade bättre än väntat och det är inte ofta jag faktiskt känner att jag bryr mig om vad som händer mot slutet av filmen. Det finns ett par ingredienser som gör filmen lite mörkare, annorlunda och faktiskt intressantare. Utan att avslöja för mycket är det relationen mellan Frank/The Crimson Bolt och Libby/Boltie som gör att pulsen stiger. Ellen Page funkar också bättre än väntat även om hennes karaktär stundtals är lite halvjobbig.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.9
Trailer - Super
Skummade bara igenom din text eftersom jag inte skrivit klart min egen recension av filmen än, men du, hur kan man INTE gilla superhjältefilmer? ;)
SvaraRaderaHmm, bästa svaret jag kan ge dig är att jag gillar realism före overklighet på film. Det finns vissa undantag och de heter Batman Begins (och The Dark Knight till viss del) och Iron Man. Kanske någon annan också, men det är få som tilltalar mig. Sen är jag inte uppväxt med superhjältar i tidningsform eller film. Det närmaste är väl Star Wars (som jag iofs älskade när jag var liten, men det är inte riktigt samma sak, eller ?).
SvaraRaderaNjaaaa, njeeeej, jag tycker nog inte att Star Wars går att jämföra med superhjältarna sådär rakt av även om även Star Wars fanns (och finns) i tecknad form. Men tack för din förklaring, då förstår jag lite mer :)
SvaraRaderaSjälv är jag - och har alltid varit - barnsligt förtjust i serietidningsestetik och jag har alltid gillat bilderna, färgerna och komposistionen mer än kanske själva historierna.
Så oavsett om seriehjältarna är på film eller i tidningsform så blir jag alldeles lycklig i magen av dom. Sen är det nostalgi också såklart. Hulken var typ min första kärlek ;)
Jag tycker superhjältefilmer är perfekta ibland. Lagom lättsam underhållning. Nästan aldrig blir det toppbetyg från min sida, men jag blir sällan missnöjd. Det finns givetvis undantag åt båda hållen så att säga. Till saken hör väl att jag gillar när saker inte är helt verkliga på film. Fast det är snarare övernaturlighet jag gillar och inte overklighet.
SvaraRaderaNåväl, nåt jag har på känn att jag INTE gillar är superhjältefilmer där superhjältarna inte är superhjältar. Fast jag gillar iofs Batman Begins så då kan vi glömma den regeln. Men jag har ändå undvikit både Kick-Ass och Super.
Nu har jag sett att andra gillat just Super och när nu du också är ganska positivt inställd så kanske det är dags att släppa sargen och beta av dessa två filmer.
Fiffi: Jo, du har rätt. Jag gillar själv serietidningsestitiken du nämner, men personligen funkar det bara i tidningsform. På film blir jag allt som oftast inte lika imponerad, främst för att historierna inte tilltalar mig.
SvaraRaderaJojjenito: Övernaturlighet kanske hade varit ett bättre ord än overklighet, fast i slutändan är det så att jag har svårt för båda ;) Då och då går det hem hos mig, men då behövs en mörkare historia och inte bara en massa effekter.
Kick-Ass är mer ordinär i mitt tycke för att den är ganska mainstream. Super å andra sidan är snarare indie och det är väl det som jag tycker funkar bättre. Men se båda och se vad du tycker.
jag gillade Super och filmen tar vändning mot en mörkare ton, börjar som komedi men slutar som tradegi skulle man kunna säga. Kick-ass är avsevärt mörkare i tidningsform än på film.
SvaraRaderafilmitch: Du har rätt, och det är väl det jag gillade med Super. Den tar en vändning som är lite ovanlig för den här typen av film. Kick-Ass var avsevärt mer mainstream och kändes som den riktades till yngre publik.
SvaraRadera