Senna

Titel: Senna
Genre: Dokumentär
Land: Storbritannien
År: 2010
Regi: Asif Kapadia

Handling: Filmen handlar om Ayrton Sennas liv och tragiska död vid kraschen i San Marino 1994. En enkel man som var och förblir nationalhjälte i Brasilien och i stora delar av världen.

Omdöme: Formel 1-föraren Ayrton Senna var och är min favorit inom Formel 1. Jag var under början av 90-talet ganska intresserad av tävlingarna och följde dem i princip bara för Sennas skull. Efter hans krasch och död blev jag djupt ledsen och slutade i princip att titta på formel 1. På senare år har intresset sakta kommit tillbaka, men långt ifrån som det var där i början av 90-talet. En av orsakerna heter givetvis Ayrton Senna för han var något utöver det vanliga.



Dokumentären inleder egentligen när Senna kommer till Formel 1, även om man pratar och visar en del från hans tid inom gokarten som visade att han är en stor talang inom motorsporten. Senna kom från en välställd familj och när de såg hur han i tidig ålder brann för motorsporten stöttade de honom till hundra procent. Men även om han med hjälp av familjens goda ekonomi tog sig ända till Formel 1 så var det hans körförmåga och vinnarinstinkt som gav honom chansen och förde honom till toppen.



Det är inte så mycket racing som jag trodde på förhand, istället handlar mycket om politiken inom Formel 1 på den här tiden där hans störste konkurrent, fransmannen Alain Prost, ofta fick fördelar av dåvarande presidenten för Formel 1, fransmannen Jean-Marie Belestre. Detta gjorde bl.a. att Senna gick miste om en titel då man i efterhand diskade honom trots att det var Prost som orsakade krocken. Detta politiska spel har man lyckats fånga bra och det är inte varje dag man får en sådan inblick i hur det faktiskt gick till.



Så även om dokumentären handlar om Senna får rivaliteten med Prost ganska stort utrymme. Man får även se en oerhört samlad, seriös, intelligent och troende Senna som blev hyllad av en hel nation där hemma i Brasilien, men även hela racingvärlden (kanske med undantag de som var Prost-anhängare då). Just i Brasilien blev han en stor idol och förebild då landet gick igenom en svår period utan så mycket positivt att se fram emot. Han var förmodligen större än Brasiliens fotbollslandslag och det säger det mesta om hans storhet.



När man kommer till det oundvikliga slutet där man vet vad som väntar en, så känner jag en klump i magen, sorgen och känslan jag hade 1994 återkommer och det blir nästan jobbigt att sedan se kraschen som jag inte sett sedan det hände. Senna ser uppenbart tagen ut inför tävlingen då olyckan är framme och kanske var det så att han kände att hans tid var kommen. Han sitter i sin bil på startlinjen och skakar liksom lite oroligt på huvudet som om han visste. Lite kusligt faktiskt och det är sällan jag är så nära till tårar av en film som jag var här.

Betyg:
IMDb: 8.7

Save the Tiger

Titel: Save the Tiger
Genre: Drama
Land: USA
År: 1973
Regi: John G. Avildsen
I rollerna: Jack Lemmon, Jack Gilford, Laurie Heineman, Patricia Smith

Handling: En berättelse om lite över ett dygn av Harry Stoners liv. Harry har tappat livsgnistan, har mardrömmar om sina krigsupplevelser och dagdrömmer om sin ungdom. Samtidigt försöker han desperat fly från det faktum att hans företag har skulder upp till öronen.

Omdöme: Vi får följa Harry Stoner (Lemmon) när han efter att ha haft en mardröm kliver upp på morgonen, gör sig i ordning, pratar med sin fru och tar sig till jobbet. Hans företag tillverkar damkläder och ska ha visning av sina nya kollektion för potentiella köpare. Men den nya kollektionen är det minsta problemet, det är istället lönerna för de anställda som inte går ihop och något drastiskt måste till för att kunna klara situationen. Tillsammans med sin affärspartner Phil (Jack Gilford) försöker de hitta en utväg, även om den är utanför lagens gränser.



I denna lilla produktion, som aldrig var menad att tjäna pengar utan istället gjordes med mycket hjärta, avstod filmens stjärna Jack Lemmon sin vanliga ersättning och jobbade för minsta tillåtna lön. Allt för att få filmen gjord. Det kom att löna sig då han blev belönad med sin enda Oscar för bästa huvudroll (han hade redan på 50-talet vunnit sin första Oscar för bästa biroll). En av anledningarna till varför prestationen blev så lyckad var enligt Lemmon själv att han under inspelningen verkligen kände starkt för rollen och att den hade något gemensamt med honom själv.



Filmen är till stora delar klart intressant och eftersom Harry måste kämpa med sina inre demoner blir allt så mycket mer komplicerat. Hans fru vill att han ska besöka en psykiatriker under tiden hon är bortrest i affärer, men han har som sagt annat att tänka på. Något man känner när filmen är slut är att det finns många ouppklarade trådar som man gärna hade velat se hur de utvecklas. Samtidigt är det ett intressant drag att bara låta en få en inblick i en pressad mans vardag. Förutom Oscarsvinsten för Lemmon fick duktige Jack Gilford och manuset varsin nominering. Kanske att jag hade velat ha en mer gripande film, men prestationerna och inblicken under ett dygn gör att det blir väl värt titten.



5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

The Debt

Titel: The Debt
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: John Madden
I rollerna: Helen Mirren, Tom Wilkinson, Jessica Chastain, Sam Worthington, Ciarán Hinds, Jesper Christensen

Handling: Året är 1997 och Rachel Singers dotter har givit ut en bok om hennes mors berättelse om när hon var Mossad-agent för över 30 år sedan. I tillbakablicker får vi se vad som händer när de tre Mossad-agenterna Rachel, Stephan och David skulle lokalisera och kidnappa nazisten Vogel som hade hållit sig gömd sedan andra världskriget i Östberlin. Men vad som egentligen hände behöver inte överenstämma med den publicerade historien.

Omdöme: Jag hörde talas om den här filmen ganska tidigt, innan den hade premiär. Den var bl.a. nämnd som en Oscarskandidat och skulle ha premiär i slutet av 2010. Men pga att produktionsbolaget höll på att säljas sköt man på premiären i nästan ett år och filmen glömdes nästan bort. Det hela får en att tänka på en annan film om Mossad-agenter och det är München (2005) som dock följer ett par agenter under flera uppdrag där denna endast fokuserar på en händelse där en nazi-kirurg som hållit sig undan i 20 år lokaliseras i mitten av 60-talets Östberlin.



Helen Mirren är gamla Rachel som är huvudpersonen i historien. Det är hennes berättele som hennes dotter använt när hon skrivit sin bok om hennes tid som Mossad-agent. Maken Stephan (Tom Wilkinson) var en av agenterna under uppdraget. Större delen av filmen utspelar sig i dåtid och där är det Jessica Chastain som porträtterar Rachel som ung. Sam Worthington spelar den unge David som hon kommer nära under uppdraget. Jesper Christensen spelar den tyske kirurgen Vogel som blivit gynekolog i Östberlin och han gör nog den bästa rollen och känns väldigt tysk och sliskig.



När filmen inleds tar det ett bra tag innan man får grepp om historien och dess karaktärer. Mycket pga att man valt att hoppa mellan nutid och dåtid alldeles för mycket, och även visa en viktig del från berättelsen från 60-talet. Detta gör att när själva storyn kommer igång med Mossad-agenterna i Östberlin känner man inte riktigt intresse då man vet hur det går. Men det visar sig att man underskattar filmen en del då det inte alls ligger till som man först trott. Filmen blir genast bättre och ger filmen en twist som inte kommer på slutet utan kanske två tredjedelar in.



Det är lite överraskande Jessica Chastain som får störst utrymme i filmen då stora delar utspelar sig i dåtid. Hon sköter sig också bra och känns gedigen i rollen. Helen Mirren, som man med all rätt tror ska ha den största rollen, får spela andra fiol. Tycker personligen filmen kanske varit bättre om den bara hade utspelat sig i dåtid då man lyckats väldigt bra med det gamla Östberlin. Lite störande är det dock, som vanligt, att de ska prata engelska med brytning (då Mossad-agenterna är israeler). Men tyska pratar de vanligt. Man tycker de då borde kunna prata vanlig engelska. Men detta är bara en mindre grej som man har överseende med. Noterbart är att detta är en remake på en mindre känd israelisk film från 2007 med samma namn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

The Major and the Minor

Titel: The Major and the Minor / Kadettflamman
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1942
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Ginger Rogers, Ray Milland, Rita Johnson, Robert Benchley

Handling: Susan Applegate tröttnar på New York-livet och bestämmer sig för att resa hem till Iowa. Hon kommer dock på att hon inte har råd med tågresan och blir tvungen att klä ut sig till barn för att få åka för halva priset. Väl ombord på tåget gömmer hon sig från konduktörerna hos major Kirby som inte misstänker Susans verkliga ålder.

Omdöme: Det här kom att bli Billy Wilders amerikanska regidebut som ledde till en lång och framgångsrik karriär, bl.a. med sex Oscarsvinster och ytterligare femton Oscarsnomineringar. Den enkla, men potentiellt roliga, historien följer den uttråkade Susan Applegate (Ginger Rogers) som får nog av New York och bara vill hem till sin lilla stad i Iowa. Problemet är bara att pengarna hon lagt undan till biljetten hem inte räcker till och hon får idén att lura alla att tro att hon är 12 år gammal för att åka för halva priset. Men det är också då problemen börjar för henne.



Det hela blir givetvis genast intressantare och lite roligare när hon träffar på major Kirby (Ray Milland) ombord tåget. Han är en riktig gentleman som tar hand om flickan och själv hamnar i problem på kuppen. Susan blir givetvis förtjust i Kirby, men får inte tillfälle att avslöja sin hemlighet för honom förrän hon hamnat allt djupare i sin lögn. Efter den inledande tågresan tar filmen aldrig riktigt den fart som den borde göra och som man förväntar sig. Det rullar istället på med några enstaka roliga scener där Susan och Kirby kommer varandra närmare.



Jag har alltid gillat Ray Milland och så även här. Han påminner om Cary Grant med sin röst, sin brittiska engelska och även en del med sitt skådespeleri. Fast han känns lite naturligare än vad Cary Grant brukade vara. Det är dock Ginger Rogers film då hon är ganska charmig som flicka även om man har svårt att se hur hon skulle kunna lyckas lura alla. Iofs säger hon att hon kommer från en välväxt svensk familj så hon vet vad hon ska säga antar jag. Själva grundstoryn har senare använts i andra filmer och filmen känns annars fräsch och nyare rent tekniskt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

The Help

Titel: The Help / Niceville
Genre: Drama
Land: USA
År: 2011
Regi: Tate Taylor
I rollerna: Emma Stone, Viola Davis, Bryce Dallas Howard, Octavia Spencer, Jessica Chastain, Sissy Spacek

Handling: Skeeter är en ung kvinna från södern som återvänder efter college och har bestämt sig för att bli journalist/författare. Hon vänder upp och ner på sina vänners liv och livet i en liten stad i Mississippi när hon bestämmer sig för att intervjua de svarta kvinnor som spenderat sina liv med att ta hand om de framstående sydstatsfamiljerna.

Omdöme: En sån här typ av film kan lätt bli "lite för mycket" där allt ska vara så tillrättalagt och antingen svart eller vitt. Det är tidigt 60-tal och de vita har svarta kvinnor som tar hand om hemmet, matlagningen, städningen och barnen. De vita kvinnorna har sina bjudningar och ser ner på sina anställda, trots att de gör allt och lite till. Unga Skeeter (Emma Stone) är väninna till dessa kvinnor, men då hon inte är gift och varit borta på studier har hon en lite annan syn på saken. Hon vill veta hur de svarta kvinnorna känner sig och deras historier som de har att berätta om de vita istället. Något hon tänker använda för att försöka få ett journalistjobb i New York.



Det är främst två svarta kvinnor som öppnar upp sig inför Skeeter och det är Aibileen (Viola Davis) och Minny (Octavia Spencer) där förstnämnda är lite mer taktisk medan Minny säger och gör vad hon tycker, något som lätt skapar problem för henne. En av de vita hemmafruarna skapar mest problem för de svarta och det är Hilly (Bryce Dallas Howard) som trycker på för att få förändringar i lagarna och påverkar sina väninnor. Hon har även sett till att frysa ut en annan vit kvinna utan någon uppenbar anledning. Celia Foote (Jessica Chastain) är den utfrysta kvinnan som är lite annorlunda och aldrig haft ett hembiträde innan hon tar in Minny.



Det är utan tvekan kvinnornas film då männen alltid hamnar i skymundan och endast ett fåtal dyker upp i mindre roller. Det blir aldrig direkt ointressant eller tråkigt då berättelsen på ett bra sätt visar aktuella händelser runt den tiden, och alltså inte bara huvudpersonerna vi följer. Emma Stone funkar bra som Skeeter som är en av få som säger som det är och vågar lite. Men precis som alla de vita hemmafruarna så är hon en ganska genomskinlig karaktär. Det känns väldigt stereotypt om man säger så, speciellt hemmafruarna som ska vara elaka, lite korkade och svåra att tycka om. Det är bara Celia (Jessica Chastain) som bryter mot mönstret.



De som får de bästa karaktärerna att spela är definitivt Viola Davis som Aibileen och Octavia Spencer som Minny. De är ganska olika, men båda bra karaktärer som är svåra att inte känna för. Favoriten är trots allt Octavia Spencer som får mest att jobba med och gör det klart bra. Det är även skönt att det inte blir för mycket vita mot svarta och en massa propaganda utan man håller det innanför ramarna. Filmen som helhet är klart sevärd även om jag aldrig känner att den har några toppar, utan den håller istället en jämn nivå rakt igenom.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Mina favoriter - SiFF 2011

Tre bästa filmerna sedda på SiFF: (klicka på bild)


Tre bästa filmerna sedda utanför SiFF: (klicka på bild)


Bästa utländska film (icke-engelskspråkig): (klicka på bild)


Coolaste film: (klicka på bild)


Tråkigaste film: (klicka på bild)


Bästa manliga huvudroll:
Michael Fassbender (Shame)
Matthias Schoenaerts (Rundskop)

Bästa kvinnliga huvudroll:
Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene)
Stephanie Sigman (Miss Bala)

Bästa manliga biroll:
Viggo Mortensen (A Dangerous Method)
Daniel Henshall (Snowtown)

Bästa kvinnliga biroll:
Olivia Colman (Tyrannosaur)
Carey Mulligan (Shame)

The Guard

Titel: The Guard
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: Irland
År: 2011
Regi: John Michael McDonagh
I rollerna: Brendan Gleeson, Don Cheadle, Mark Strong, Fionnula Flanagan

Handling: Två män måste slå sina kloka huvuden ihop för att ta sig an några internationella knarksmugglare. De två är en oortodox, irländsk polis och en FBI-agent som gör allt enligt regelboken.

Omdöme: Gerry Boyle (Brendan Gleeson) är polis i en liten irländsk stad som säger vad han tycker och är politiskt inkorrekt i det mesta han gör. Alltså en trevlig karaktär. När man så en dag för ovanlighetens skull får ett mordfall i den lilla staden är han bland de första på plats och utför sin egen undersökning av mordplatsen. Men när mordet visar sig ha koppling till en liga knarksmugglare dyker FBI-agenten Wendell Everett (Don Cheadle) upp. De två är som dag och natt, men måste försöka samarbeta för att ha en möjlighet till ett lyckat resultat.



John Michael McDonagh gör sin regidebut med filmen, men hans bror Martin McDonagh gjorde 2008 den hyllade In Bruges som har en del likheter med denna. I båda fallen blandar man komedi med lite allvarligare element, men det är överlag mest humor i denna film. Brendan Gleeson är utan tvekan bäst med sin självsäkra stil och sina självklara kommentarer. Roligast är det nog när Gerry och Wendell är tillsammans, främst tack vare de sköna kommentarerna Gerry fäller.



Jag uppskattar att man får sig ett par skratt och det är som sagt Brendan Gleeson som står för de allra flesta. Men med det sagt kan jag tycka att man borde kunnat göra lite mer av storyn som känns allt för ordinär. Jag förstår t.ex. inte alls vad Gerrys mamma (spelad av Fionnula Flanagan) fyller för funktion. Helt meningslös och man kunde lika gärna ha skippat hennes scener då de även drar ner tempot. Och skurkarna är ganska bleka även om det fanns potential, speciellt i Mark Strongs karaktär. De känns mest som utfyllnad och får aldrig utvecklas. Och att använda västernmusik tycker jag inte riktigt funkar. Sevärt, men inte heller något utöver det vanliga.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5