Titel: Beyond the Black Rainbow
Genre: Sci-Fi/Skräck
Land: Kanada
År: 2010
Regi: Panos Cosmatos
I rollerna: Michael Rogers, Eva Allan, Scott Hylands, Marilyn Norry
Handling: Året är 1983. Elena är en ung kvinna fångad i ett experimentellt laboratorium som leds av den något specielle Dr. Barry Nyle. Hon har inget annat val än att försöka fly och samtidigt avslöja det labyrintliknande fängelsets dolda hemligheter.
Omdöme: När jag såg trailern till filmen var jag såld. Jag visste att det kanske inte skulle vara en superbra film, men om filmen hade lite av vad jag hade sett i trailern skulle jag bli nöjd. Regissören Panos Cosmatos gör sin regidebut med den här filmen. Men han är ingen nykomling i branschen och man kan definitivt säga att han har det konstnärliga i generna. Hans far var nämligen regissören George P. Cosmatos med filmer som bl.a. Rambo: First Blood Part II (1985), Cobra (1986), Tombstone (1993) och trevliga sci-fi filmen Leviathan (1989). Och hans mor var svenska skulptören Birgitta Ljungberg. Själv är han uppväxt i Kanada där även filmen är gjord.
Var ska man egentligen börja ? Vi börjar med det negativa tycker jag. Filmen är på nästan två timmar och har inte mycket till story. Inledningsvis känns det ändå som det kan bli något, men ju mer man ser, ju mer märker man att det är mer av en experimentell film. Och någonstans runt mitten känns det som man går in i en hallucination man nästan inte vaknar från. Det är synd att man valt att ta denna väg då det utan tvekan fanns potential att göra en riktigt cool och häftig film. Skulle man klippa ner den och ge den ett fungerande manus skulle det bli något utöver det vanliga. Och slutet är också en besvikelse, men stör inte så mycket eftersom det ändå fanns så mycket annat man hade velat ändra på.
Nu är det något utöver det vanliga ändå, det är sällan man ser en film av detta slag, det är en sak som är säker. Enter the Void (2009) gick ju ut på bl.a. att en man tar droger och på den vägen får man ett härligt experimentellt foto. Här experimenterar man inte lika mycket med fotot, men det känns fortfarande som någon slags hallucinativ drog är med i leken. Tyvärr är det just det som känns som filmens huvudtema.
Men här finns en hel del godbitar som gör filmen värd att se. Den härliga synthmusiken är något av det coolaste och skönaste jag hört på film och det skapar riktigt tät stämning. Den överträffade mina förväntningar då jag bara kunde hoppas på skön musik efter vad man fick höra i trailern. Hade jag fått bestämma hade man förmodligen spelat musiken non-stop under filmens gång. Självklart var filmen som allra bäst när musiken drog igång och man bjöds på en del sjukt snygga scener med alla dessa starka färger. Det går inte riktigt att förklara, men under scener som dessa är film som bäst.
Jag måste också nämna Michael Rogers som spelar Barry. Man kan givetvis inte förvänta sig någon Oscarsprestation, men han sköter sig bra och karaktären han spelar är riktigt skön. Han är som en kombination mellan Christian Bale, en ung Henry Silva och med en frisyr som Javier Bardem hade varit stolt över. Lägg därtill hans polokrage och iskalla röst så har man en perfekt huvudkaraktär. Jag önskar bara att man gjort en mer normal film av det hela, låtit Barry glida runt i sin bil och expandera filmen så den inte blev fast så mycket i laboratoriumet. En upplevelse är det i vilket fall som helst.
3 - Skådespelare
1 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.7
Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival
Om visningen: Filmen går på den lilla salongen på Grand 4 som har 46 platser. Önskar att filmen hade gått på Grand 2 där det tidigare år visats film under festivalen och där jag haft några av de skönaste visningarna. Men Grand 4 visar sig vara helt ok den med, även om det knastrar en del från den ena högtalaren vid mycket bas.
Något jag nog aldrig varit med om på festivalen är att det under reklamen var knäpptyst i princip från början till slut. Alla verkade extremt laddade inför filmen och det är givetvis kul när det blir sådana visningar. Oftast brukar det vara just på sena visningar och med lite annorlunda filmer som denna. Kanske inte så konstigt att det var fullsatt med tanke på storleken på salongen och filmen.
Jäklar vilket högt festivaltempo du håller unge man! Många intressanta filmer givetvis och många fina tips. Bla ska jag hålla koll på den här, synthmusik och stämning i samma mening sålde den direkt. Måste ta och se Enter the Void också (sagt det nu i flera år känns det som).
SvaraRaderaPlox: Ja, det är film varje dag just nu och det blir inte mycket över till annat med tanke på att man skriver om allt också. Men det är definitivt kul.
SvaraRaderaHoppas du får se denna någon gång. Tänkte faktiskt att det var lite Lynch/Cronenberg över det hela. Men även mycket mer.
Enter the Void tror jag du bör gilla. Se den.
Det här verkar vara en film som egentligen borde ses på bio men som väldigt få får en chans att se just på bio. Men du är en av dom och till det säger jag grattis :)
SvaraRaderaFiffi: Det är precis som du säger en film som tyvärr inte kommer upp på bio. Det var en av orsakerna till varför jag valde att se den framför mer kända filmer och säkra kort. Och det är jag inte ett dugg besviken över.
SvaraRaderaMusiken i filmen är bra, men tyvärr spelas den bara under någon minut. I övrigt hörs ett monotont brummande i bakgrunden som förstärker känslan av att man befinner sig på ett institution där något mystiskt psykologiskt experiment pågår. I övrigt är hela filmen ett experiment eller konstföremål som inte går att betydsätta. Antingen gillar man Picasso eller så gör man det inte. Om vissa förändringar gjorts hade det blivit en fullträff. En sak jag verkligen uppskattade var hur bra man lyckats skilda en futuristisk psykedelsisk miljö, så som man uppfattaden den på tidigt 80-tal. I övrigt anser jag att konstkritiker, inte filmrecensenter ska kommentera filem.
SvaraRaderaAnonym: Kul att du sett den ! Angående musiken vill jag minnas att den är utomordentlig rakt igenom, även bakgrundsmusiken. Den skapar en härlig stämning och är definitivt viktig. Sen är det viss musik som är bättre än annan, det håller jag med om.
RaderaFilmen är väldigt konstnärlig och som du säger ett experiment. Man får inte till storyn något vidare, men det är snyggt och kombinationen 80-tal och futurism tycker jag funkar bra.
Håller även med om att den är oerhört svår att betygsätta. Handlingen/storyn är inget vidare, men jag gillar stämningen, musiken och huvudkaraktären tillräckligt för att uppskatta det här.