Titel: Frankie & Johnny
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Garry Marshall
I rollerna: Michelle Pfeiffer, Al Pacino, Hector Elizondo, Nathan Lane
Handling: Johnny släpps ut ur fängelset och får jobb som kock på en snabbmatsrestaurang i New York. Där jobbar servitrisen Frankie och han blir förälskad. Tillsammans försöker de två att ta sig ur sin ensamhet.
Omdöme: Baserat på en pjäs med Kathy Bates i rollen som Frankie. En roll hon även gärna ville ha när det skulle bli film, men istället valde man den vackrare Michelle Pfeiffer, något många till en början tyckte var ett misstag då en sådan vacker skådespelerska skulle spela en skadad och ordinär karaktär. Kathy Bates fick för övrigt sitt stora genombrott på vita duken när hon istället fick briljera i Misery (1990).
Frankie (Michelle Pfeiffer) är olycklig, ensam och envis. Hon har valt att leva ensam de senaste åren efter att ha varit med om ett par misslyckade förhållanden och istället umgås hon helst med sin homosexuella granne Tim (bra spelad av Nathan Lane). Hon jobbar som servitris på ett litet snabbmatsställe i New York där hennes kollegor är ett par udda karaktärer, inte minst hennes grekiske chef Nick (Hector Elizondo).
Så en dag kliver Johnny (Al Pacino) in på restaurangen och får jobbet som kock. Han är en ensam själ som precis avtjänat ett fängelsestraff och vill få ordning på sitt liv. Han har läst mycket böcker och kan lite om allt känns det som. Något han inte kan hjälpa är att bli förälskad i Frankie som inte direkt besvarar hans uppvaktning, men trots allt ser något i honom.
Man märker att det bygger på en pjäs, men det är främst för att många av birollerna är bra skrivna och man låtit dem få ta sin plats i filmen och inte bara kännas onödiga. Vissa av birollerna tycker jag kan kännas lite "over the top" på sina håll, men man lär sig tycka om dem och acceptera detta. Det blir också livfullare och roligare med dessa biroller så det stör absolut inte, snarare tvärtom.
Men det bästa med filmen är relationen mellan Frankie och Johnny. Jag föredrar nästan alltid en relation i medelåldern än yngre på film. Det blir fokus på lite andra saker och oftast mer kännbart och inte så ytligt. Och så känns det här. Båda har sina negativa sidor, ingen är ju perfekt. Och jag blir nästan arg på Frankie då hon ställer till det hela tiden, samtidigt som man förstår varför när hon berättar om sina problem.
En stor orsak till att det funkar är prestationerna av de två huvudrollsinnehavarna. Michelle Pfeiffer gör en av sina allra finaste prestationer och varierar sitt skådespeleri så det känns väldigt genuint. Att hon är vacker tänker man nästan inte på då Frankie är avskalad, lite sliten och inte direkt bryr sig om sitt utseende. En detalj som är viktig för realismens skull.
Al Pacino känns även han bra och väldigt nedtonad, utan några obligatoriska utbrott. Men så får han också anpassa sig till Michelle Pfeiffer känns det som, och det är en bra sak. De två spelade ju tillsammans redan i Scarface (1983) och det tror jag hjälpte deras kemi. En oftast mysig och romantisk film som inte krånglar till det men får med väldigt mycket.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.5
Åhå, en gammal klassiker mitt i allt festivalandet. Jag tycker Pfeiffer lyckas fenomenalt bra att vara vanlig och inte bara filmtjärnevanlig utan riktigt vanlig. Stämningen mellan henne och Pacino är hur skön som helst.
SvaraRaderaVad menar du förresten med att Bates "repriserar" sin roll i Lida? Inte hade väl den varit en pjäs först?
Sofia: Jo, så uppfattade jag det när jag läste om Kathy Bates. Men jag kan ha missuppfattat så klart.
SvaraRaderaAnnars håller jag med, Pfeiffer känns väldigt vardaglig och det gör det så klart så mycket bättre.
Tycks vara svårt att avgöra. Wikipedia nämner en pjäs off-Broadway men skriver också att den sattes upp i London 2005, ganska långt hopp emellan alltså om den amerikanska skulle ha kommit före filmen. Inte heller nämner samma källa någon teaterkarriär för Kathy utan listar bara filmografi... Endast indicier mao ;)
SvaraRaderaSofia: Mmm, du har nog rätt, har kan ha läst fel. Det verkar som det bara var så att hon fick sitt stora genombrott på vita duken i och med Lida, men inte för att hon repriserade rollen.
SvaraRaderaMen jag tycker iofs det lätt hade kunnat vara en pjäs innan film så det var nog det som fick mig att dra förhastade slutsatser ;)
Det är nu ändrat i texten. Tack för uppmärksamheten. Nu vet vi att någon verkligen läser vad man skriver :)
ÅÅÅÅhåååååå, Frankie & Johnny, den gamla myspysarrullen.
SvaraRaderaDen är så himla mysig, DOM är så himla fina tillsammans, Michelle Pfeiffer lyckas (nästan) spela en vanlig tjej och Al Pacino lyckas spela en vanlig snubbe och jag blir så varm i hela kroppen av kärlekshistorier som denna.
Jag såg pjäsen när den gick i Stockholm med Ulla Skoog och Philip Zandén och det är en pjäs som håller bra även utan hollywoodskådisar i huvudrollerna.
Fiffi: Ja, det var ju tack vare dig och Nin som tipsade om den. Gillar också den sortens kärleksfilmer och det är sällan man får se sådana göras nu för tiden. Blue Valentine bör väl nämnas, men den är trots allt lite annorlunda och inte lika "happy" som dessa.
SvaraRaderaKul att du tar till dig av filmtipsen och extra kul att du tycker om filmen :)
SvaraRaderaKul att du kollat på denna lilla goding till film. Jag tycker jättemycket om den. Precis som Fiffi skriver så tror man faktiskt på Pfeiffer och Pacino i sina respektiva roller trots att de är lite för snygga för att vara vanliga människor. Intressant om bakgrunden som pjäs, hade jag ingen aning om.
SvaraRaderaFiffi: Självklart tar jag till mig av tipsen. Det är ju inte första gången jag ser en film som du eller andra filmbloggare tipsat/skrivit om.
SvaraRaderaNin: Ja, tack till ett bra tips. Kände ju till filmen, men hade nog inte sett den om du och Fiffi inte pratat så gott om den.
SvaraRaderaSant att Pfeiffer och Pacino kanske inte ser ut som vanliga människor, men man glömmer snabbt bort det när storyn funkar som den gör här. Och jag kan inte tänka mig att Kathy Bates hade passat som Frankie efter att ha sett Pfeiffer vara så bra i rollen ;)
Jag tänkte mest på att denna film kanske kan ses som något som inte är "värt" att lägga tid på om du förstår vad jag menar. Att du tar till dig av filmtips vet jag :)
SvaraRaderaFiffi: Mmm, jag förstår, men allt beror på vad man gillar. Personligen uppskattar jag sådana här filmer mer än sånt som alla verkar gilla men som inte har några skådisar jag gillar eller något annat som får mig intresserad.
SvaraRaderaEn pärla om du frågar mig!
SvaraRaderaTommy: Ja, jag får nästan ta och hålla med. En liten pärla som man definitivt ska ge en chans, speciellt om man gillar Pfeiffer och/eller Pacino. Finns mycket att gilla.
SvaraRadera