onsdag 16 november 2011

Magic Valley



Titel: Magic Valley
Genre: Drama/Mysterium
Land: USA
År: 2011
Regi: Jaffe Zinn
I rollerna: Scott Glenn, Alison Elliott, Brad William Henke, Matthew Gray Gubler

Handling: Det är en vacker oktobermorgon i den lilla staden Buhl, Idaho. TJ, en ung man i övre tonåren har precis kommit hem. TJ är sliten och förändrad, han döljer något som håller på att krossa honom. Snart kommer hela det lilla samhället bli påverkade av det som hänt.

Omdöme: Jag gick inte in med några direkta förväntningar. Det brukar bli bäst så när det är indiefilmer man inte hört något om och som kan bli hur bra eller hur dåliga som helst. Regissören Jaffe Zinn gör här sin långfilmsdebut, men ett annat namn är nästan lika intressant, nämligen producenten Heather Rae som även producerade Frozen River (2008). Likt den filmen utspelar sig detta i en liten amerikansk stad, men där slutar likheterna.



Inledningsvis känner jag att ljudet känns lite burkigt och man hoppar mellan karaktärerna utan att veta vem som är vem. Men snart förstår man anledning till detta (att man inte ska veta vilka det är, det burkiga ljudet tänker jag efter ett tag inte på) och allt mer börjar man nysta upp mysteriet. Vi vet egentligen ganska tidigt det som brukar avslöjas mot slutet av en sån här historia. Här tar man istället en lite annorlunda väg och det visar sig vara ett bra drag.



Det är kul att man liksom lägger ut lite beten för tittaren som håller intresset uppe trots att allt man får se inte behöver ha något med huvudhistorien att göra. De flesta vi får följa är på något sätt inblandade, men då man inte berättar så mycket om dem låter man det hela utveckla sig framför ögonen på oss. Det är nästan som man tappat minnet och glömt bort vilka dessa människor är och när det förklaras tänker man "ja, just det".



Det är också intressant att man har två pojkar, bröder, i en central del av filmen som för en vuxen gör ologiska handlingar, men i deras ögon är de helt naturliga för det är vad de hört och lärt sig att man ska göra. Jag tycker kanske inte filmen är fullbordad på alla håll och kanter, men när filmen är slut är jag nöjd, klart nöjd. Samtidigt tänker jag "är den redan slut" då det känns som en timme gått. Filmen är förvisso kort, runt 85 minuter, men tiden gick verkligen snabbt.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.6

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Vid insläppet på Grand 1 strular biljettläsaren direkt för första personen som ska in. Han blir insläppt, ensam, i salongen och sedan stänger volontären dörrarna och går iväg för att fixa läsaren. Efter ett tag kommer han tillbaka och allt rullar sedan på. Själva visningen går utan problem.

Efter visningen är det Face2Face med regissören Jaffe Zinn som verkar vara en trevlig person som oftast har bra svar på frågorna som ställs av moderatorn och från publiken. Moderatorn är för övrigt bra (en av få) som både kan bra engelska och verkar vara påläst (hon vet bl.a. om hans kortfilmer och musik) vilket alltid är välkommet. Jaffe Zinn berättar lite om filmen, hur den kom till och lite symbolik kring barnen då en i publiken frågar om detta. Och så klart en massa annat.

Han forsätter med att berätta om hans kommande två filmprojekt. Den ena är en skräckfilm baserad på någon slags japansk dans (förklaringen till det udda ämnet är att hans fru är japanska). Den andra är baserad på black metal-bränderna som ägde rum i Norge under 90-talet och som han vill överföra till det amerikanska samhället (på film så klart), vilket lät intressant.

4 kommentarer:

  1. Det här verkar ju vara en jättefin liten film. Tack för tipset! Den hamnar på min ska-se-lista :)

    SvaraRadera
  2. Fiffi: Ja, även Jojjenito har skrivit om den och gillade den (men han bjöds inte på Face2Face så lite snålare var han).

    SvaraRadera
  3. Håller med om det du skriver om filmen. Jag tyckte nog ganska lika. Gillade fotot och musiken också. Barnen är en intressant sak med filmen. Ja, jag kände också att tiden gick snabbt.

    Visst fanns det en udda svart humor i filmen också. Tänker t ex på slutscenen med fisken.

    SvaraRadera
  4. Jojjenito: Definitivt var det så med den svarta humorn. Låg liksom hela tiden i bakgrunden, trots att storyn var tragisk. Men det var nästan sett med barnens ögon och de var liksom oförstående med vad som hänt och det var ett intressant sätt att se det på.

    SvaraRadera