Au revoir les enfants

Titel: Au revoir les enfants / Vi ses igen, barn
Genre: Drama
Land: Frankrike/Västtyskland/Italien
År: 1987
Regi: Louis Malle
I rollerna: Gaspard Manesse, Raphael Fejtö, François Négret, Peter Fitz

Handling: Under den tyska ockupationen av Frankrike 1944 blir en ung pojke vid namn Julien evakuerad till en katolsk internatskola på landet. Dit anländer även Jean, en tystlåten pojke. Efter ett tag blir de två vänner samtidigt som flyglarmen ljuder.

Omdöme: I denna tvåfaldigt Oscarsnominerade film (bästa utländska film och manus) har regissören Louis Malle berättat historien som han själv upplevde som liten pojke över 40 år tidigare. Detta är inget som avslöjas med någon text eller liknande, men det framgår i filmen och han har själv sagt att så är fallet. Man märker nästan att det måste vara verklighetsbaserat då filmen är oerhört detaljrik vad gäller den tiden. Allt känns verkligen rätt och det är säkert mycket tack vare Louis Malles starka minnen från tiden.



Jag är extra imponerad av de unga skådespelarna i filmen som får det att kännas så naturligt och äkta. Inga kända skådespelare i någon av rollerna gör kanske sitt, men det krävs en hel del för att det ska bli så pass realistiskt som det faktiskt blir här. I princip hela filmen utspelar sig på internatskolan där man främst följer Julien (Gaspard Manesse) och Jean (Raphael Fejtö) som kommer från lite olika bakgrund, men ändå finner varandras vänskap.



Eftersom nazisterna letar efter judar och andra utlänningar blir stämningen genast spänd så fort de får besök av tyskarna. Men eftersom det är en katolsk skola har man tillåtelse att fortsätta undervisningen trots det pågående kriget. Lärarna fortsätter undervisa och pojkarna fortsätter att växa upp och lära sig av varandra om tjejer och diverse hyss. Det förekommer en hel del annat på skolan, bl.a. en del affärer med en hjälpreda i köket som gärna byter cigaretter och annat mot t.ex. marmelad.



Filmen har inget som direkt gör den jättegripande eller dramatisk i sig, men hela historien berättas på ett sådant sätt att man inte annat än kan bli helt indragen i pojkarnas öde. Kanske kunde man fokuserat på fler karaktärer då det främst är Julien som står i centrum, men då det hela berättas ur hans synvinkel är det så klart naturligt att det blir som det blir. Det är inte svårt att förstå att det är en väldigt personlig film och man känner för karaktärerna när filmen lider mot sitt slut.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1