Titel: Never Say Never Again
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Västtyskland
År: 1983
Regi: Irvin Kershner
I rollerna: Sean Connery, Kim Basinger, Klaus Maria Brandauer, Barbara Carrera, Max von Sydow, Edward Fox
Handling: Blofeldt, ledare för den internationella brottsorganisationen SPECTRE, låter sin bästa man, Largo, stjäla två kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Bond får i uppdrag att stoppa Largo och SPECTRE.
Omdöme: Denna inofficiella Bond-film såg Sean Connery återvända som James Bond efter 12-års frånvaro. Han hade efter sin sista Bond-film sagt "Never again" om att spela Bond, varpå hans fru lär ha sagt "Never say never again" och därav titeln. Filmen är en version av Thunderball (1965) och den enkla anledningen varför man valde just den som grund är att Kevin McClory var med och skrev manuset till den och stämde sedan Ian Fleming och fick rätten att använda manuset som alltså användes här.
Inledningsvis är filmen inget vidare. James Bond är ur form och får gå diverse program för att komma i form, både på fältet och med sin diet. Hans chef M spelas av Edward Fox vilket jag tycker är ett bra val även om han inte får så mycket att jobba med. Istället lägger jag tidigt märke till Sean Connerys horribla läspande som blir väldigt komiskt under filmens inledning. Överhuvudtaget är filmen lite för komisk till en början och Bond påminner nästan mer om Clouseau från Rosa Pantern-filmerna. Och Max von Sydow, som man gärna hade sett mer av och mer ond, känns som en typisk filmprofessor.
Något jag känner filmen igenom är att det känns väldigt sent 70-tal, typ 78-79 inte minst med tanke på kläderna. Filmen kommer igång en del när Bond anländer till Bahamas, men där träder Rowan Atkinson in som clownen Nigel Small-Fawcett under ett par scener utan att vara rolig. Allra bäst blir dock filmen ungefär halvvägs in när Bond flyger till den franska rivieran. Nu börjar det likna ett riktigt Bond-äventyr och det är även här han får träffa Maximilian Largo (Klaus Maria Brandauer), en bra Bond-skurk som är lagom sliskig och smart.
De två Bond-brudarna värda att nämna spelas av Kim Basinger (Domino) och Barbara Carrera (Fatima Blush). Givetvis är den ena god och den andra ond. Basinger funkar helt ok och gör sitt, men att bara spela god är givetvis inte någon vidare utmaning. Hon har iaf utseendet för att spela Bond-brud så varför inte. Carrera däremot får lite mer att jobba med och hon är både förförisk och listig, en bra kombination i Bond-världen.
Jag tycker utan tvekan det här ska ses om man gillar Bond och eftersom det är en av de Bond-filmerna jag sett minst av så är det skönt att ha en att återkomma till som man inte minns så mycket av. Filmens klart starkaste del är den andra halvan och det känns då som ett riktigt Bond-äventyr. Man lär ha haft större budget än den äkta Bond-filmen som kom samma år - Octopussy (1983) - så man har inte sparat på krutet. Och för regin stod amerikanen Irvin Kershner för, vars tidigare film var Star Wars: Episode V (1980).
Något som dock sänker filmen en del, förutom att den är lite för svag inledningsvis, är musiken som oftast inte håller måttet. Den duktige James Horner lär ha varit ett alternativ, men så blev inte fallet eftersom Sean Connery själv lär ha velat ha Michel Legrand. Problemet var väl bara att han normalt inte gjorde den här sortens musik. John Barry, som ju stod för den magiska Bond-musiken, tackade nej av respekt till Bond-producenten Albert Broccoli.
Bondskurk(ar):
Maximilian Largo (Klaus Maria Brandauer) - 4
Ernst Stavro Blofeld (Max von Sydow) - 2
Bondbrud(ar):
Domino Petachi (Kim Basinger) - 3
Fatima Blush (Barbara Carrera) - 3
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.1
Jag får det liksom inte att gå ihop. Det låter till största del som negativt och brister i recensionen(som jag för övrigt gillar) men ändå så är betyget så pass starkt?
SvaraRaderaSkugge: Kanske att jag listar lite för många negativa saker, det håller jag med om. Men det är också för att den inte är utan sina brister.
SvaraRaderaFörsta halvan tycker jag ligger på en svag trea. När den sen kommer igång halvvägs in tycker jag den blir riktigt trevlig. Men musiken sänker tyvärr helheten trots allt.
Jag gillade första halvan och filmen dippade lite efter att Fatima gick upp i rök ;) Men jag kan hålla med om att man gick lite över gränsen med "humorn" ibland men den hade å andra sidan redan passerats av Moore.
SvaraRaderafilmitch: Haha, du tycker lite tvärtom alltså. Ok, det kan jag köpa. Humorn som Roger Moore har som Bond köper jag varje gång. Och det är inte Connery och hans humor som jag klagar på här utan det är snarare den som Rowan Atkinson står för och annat liknande under första halvan.
SvaraRaderaHåller dock med om att Fatima Blush är en bra Bond-brud och Barbara Carrera spelar henne bra, även om det nästan blir överspel som du själv påpekade.