A Separation

Titel: Jodaeiye Nader az Simin / A Separation / Nader och Simin - en separation
Genre: Drama
Land: Iran
År: 2011
Regi: Asghar Farhadi
I rollerna: Peyman Moaadi, Leila Hatami, Sareh Bayat, Shahab Hosseini

Handling: Simin vill lämna Iran med sin make Nader och sin dotter Termeh och har redan alla papper klara inför detta. Men Nader börjar tänka om och är rädd att lämna kvar sin far som lider av Alzheimers. Därför blåser de av flytten varpå Simin ansöker om skilsmässa, något som hon nekas. Hon flyttar då i stället hem till sina föräldrar. Termeh bor dock kvar hon sin far i väntan på att hennes mor ska ändra sig.

Omdöme: Iransk film är inte något jag ser varje dag. Vad jag vet hade jag endast sett The Hunter (2010) tidigare, och den var bra. I detta drama kastas vi rakt in mitt under ett samtal mellan Nader, Simin och en domare som ska avgöra deras öde. Simin vill skilja sig från Nader om han inte vill flytta med henne utomlands. Men domaren beslutar att hon inte kan skilja sig om Nader inte ger sitt godkännade. Istället flyttar hon ut och lämnar dottern Termeh hos Nader.



Trots att det låter lite likt så är det här inte en iransk motsvarighet till Kramer vs. Kramer (1979), även om jag till en början tänkte på den. Huvudhistorien handlar om separationen mellan Nader och Simin, men mellan dem kommer en historia utspela sig där två andra personer kommer få stor betydelse. Det är skönt när en film inte är så som man trott på förhand, även om jag visste väldigt lite om den. Det visar sig ha mycket med rätt och fel att göra, och som vanligt vid en separation hamnar barnet/barnen emellan, så även här. Termeh får verkligen kämpa med sina känslor i hopp om att föräldrarna ska återförenas.



Jag är även glad att man löper linan ut och inte har något tillrättalagt slut som man lätt hade kunnat förstöra filmen med. Filmen är bättre än jag hade kunnat tro trots att den hyllats på de flesta håll. Men så kan det gå när man vet ytterst lite och inte förväntar sig något speciellt. Det är långt ifrån Hollywood, men produktionen är kvalitativ rakt igenom, inte minst skådespeleriet där alla från Nader (Peyman Moaadi), Simin (Leila Hatami), dottern Termeh (Sarina Farhadi, som för övrigt är regissörens dotter), Naders alzheimersjuke far (Ali-Asghar Shahbazi), hushållerskan Razieh (Sareh Bayat) till hennes make Hodjat (Shahab Hosseini) övertygar filmen igenom.



Vad jag tänker på efter ett tag är vardagsrealismen som man verkligen fått fram filmen igenom. Det spelas ingen musik förutom kanske lite på bilstereon korta stunder. Man hade lätt kunnat vrida på dramatisk musik, men här behövs det definitivt inte. Man känner spänningen i luften och låter historien och skådespelarna göra sitt. Det är många långa tagningar och sekvenser utan att det känns påtvingat, helt naturligt helt enkelt. Filmen är inte helt oväntat Irans Oscarsbidrag och är mycket riktigt en stark Oscarsfilm.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.6