Un homme est mort

Titel: Un homme est mort / The Outside Man / Den våldsamma jakten
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien/USA
År: 1972
Regi: Jacques Deray
I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Roy Scheider, Ann-Margret, Angie Dickinson

Handling: En fransk lönnmördare anländer till Los Angeles. Han utför sitt uppdrag, men snart inser han att det inte bara är polisen som jagar honom när en amerikansk lönnmördare är honom på spåren.

Omdöme: Jag erkänner, jag är svag för den här typen av film. Detta är en blandning av amerikansk och europeisk crime-film där franske regissören Jacques Deray valt att leka på amerikansk mark. Vi får följa den franske lönnmördaren Lucien (Jean-Louis Trintignant), som för övrigt varken ändrar min eller byter kläder genom hela filmen, när han anländer till Los Angeles och sitt hotell. Där väntar en attachéväska på honom i receptionen innehållandes ett vapen, ammunition och en stor summa pengar. Han får snart namn och adress på måltavlan.



Det är när jobbet är slutfört som Lucien förstår att någon vill se honom död, och det är ingen slump då en amerikansk lönnmördare (Roy Scheider) är honom hack i häl. Lucien måste kämpa för att hålla sig vid liv och ta sig ut ur landet. För att få hjälp kontaktar han Nancy Robson (Ann-Margret) som kan hålla honom gömd och förse honom med resedokument. Men han börjar snart tänka på vem som ligger bakom och vem han kan lita på. Frågan är om han kan utmanövrera den amerikanske lönnmördaren och hitta vem som ligger bakom...



Det är en ganska typisk tidig 70-talare som inte lägger fingrarna emellan, precis som jag gillar det. Det är inte helt politiskt korrekt, men det är så det ska vara. Musiken av Michel Legrand är otroligt skrikig och opassande, speciellt titellåten som låter som från en blaxploitation-film. Den tar sig dock under andra halvan då man tonar ner det hela och låter musiken ligga i bakgrunden och då funkar det mycket bättre. Tyvärr kan kompositören inte låta bli att låta fingrarna skena iväg igen mot slutet.



Något som jag fann som ytterst roligt var att Jean-Louis Trintignant pratar med tung fransk brytning vilket gör att det många gånger är näst intill omöjligt att höra vad han säger (ingen textning). Det blir som när Peter Sellers pratar som Jacques Clouseau i Rosa Pantern-filmerna, fast här ska det inte vara roligt eller tillgjort. Ann-Margret, som är ganska så framtung, är ursprungligen från Sverige och hade en ganska bra karriär i Hollywood. Men det är främst en kamp mellan Trintignant och Scheider där jag brukar gilla båda, men föredrar här Scheider som bara är cool.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5