Apartment Zero

Titel: Apartment Zero
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/Argentina
År: 1988
Regi: Martin Donovan
I rollerna: Colin Firth, Hart Bochner, Fabrizio Bentivoglio, Mirella D'Angelo

Handling: En inte helt emotionellt stabil man som driver en biograf i Buenos Aires och är ett film-freak skaffar sig en inneboende, som även han verkar vara rätt udda. En konstig vänskap börjar gro dem emellan samtidigt som en seriemördare härjar i staden.

Omdöme: Den argentiskfödde regissören Martin Donovan har här regisserat en lite kultförklarad film som utspelar sig i Buenos Aires där Adrian (Colin Firth) driver en gammal biograf och visar gamla klassiker. Men affärerna går dåligt och Adrian tvingas hyra ut ett rum i sin centralt belägna lägenhet. Eftersom Adrian är uppväxt och studerat i England pratar han perfekt engelska. Han vill ha en engelsktalande inneboende och hittar efter några kandidater sin man - Jack (Hart Bochner), en amerikan som ska börja jobba på en amerikansk firma i närheten av lägenheten.



Vad som följer är en udda och högst intressant historia som inte minst har uppenbara homoerotiska undertoner. Man låter tittaren gissa en lång stund hur det egentligen ligger till, och slänger in en hel del annat småmystiskt och överraskande. Bl.a. har vi grannarna i hyreshuset där Adrian bor som skulle kunna vara tagna ur en Roman Polanski-film, närmare bestämt Le locataire (1976). En av de kvinnliga grannarna är en kopia av Isabella Rossellini medan en av de manliga ser ut som en sliten Prins Carl Philip, något som givetvis ger en del skratt.



Colin Firth har förvisso huvudrollen som den emotionellt ostabile mannen som har svårt att komma någon annan än sin sjuka mamma nära. Men det är Hart Bochner som stjäl showen. Han är lite som en blandning mellan Richard Gere och Pierce Brosnan och passar perfekt i rollen som Jack. Till en början tror man att han bara är med för att se snygg ut, men när filmen går in i andra andningen får han visa prov på stabilt skådespeleri. Av någon anledning blev han inte någon stor skådespelare, men hans prestation som Harry Ellis i Die Hard (1988) räknas bland de slemmigaste karaktärerna någonsin. En roll jag för övrigt alltid trott Ron Silver spelade.



Filmen är lite konstig på sina håll, men inte på ett direkt negativt sätt. Det är lite Polanski, Hitchcock och Lynch över det hela och jag gillar hur filmen utvecklas från att vara nästan ett kammarspel mellan Colin Firth och Hart Bochner till att involvera allt fler karaktärer. Även att man tar med seriemördarhistorien som till en början bara verkar vara en ointressant sidohistoria vävs smart in i handlingen. Och att man är osäker på hur det hela ligger till och vart det ska ta vägen känns på något sätt skönt. Man vet väldigt lite om deras bakgrund och intentioner förrän man nått slutet.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8