Bad Boy Bubby

Titel: Bad Boy Bubby
Genre: Drama/Kriminalare/Komedi
Land: Australien/Italien
År: 1993
Regi: Rolf de Heer
I rollerna: Nicholas Hope, Carmel Johnson, Claire Benito, Ralph Cotterill

Handling: Bubby är ett stört barn i en vuxen mans kropp; underkastad en grym mor som hållit honom inlåst hela sitt liv begränsar sig hans talförmåga till att härma det han hör. När pappan oväntat dyker upp rubbas familjens redan så skeva balans. Bubby rymmer hemifrån, men frågan är om han är redo för den kaotiska värld av sex, våld och rock 'n' roll som väntar utanför - eller om den är redo för honom...

Omdöme: Jag hade för en tid sedan visats inledning på filmen som både var konstig och fascinerande på samma gång. Det hela inleds med att en vuxen man i 35-års åldern bor tillsammans med sin förskräckliga mor i en liten, sliten råtthåla. Hon är psykiskt och fysiskt dominant mot sin son som blivit hjärntvättad att det inte är säkert att gå utanför ytterdörren eftersom det finns en livsfarlig gas man då andas in. Detta förstärks av att hon alltid tar på sig gasmask när hon ska ut.



Bubby (Nicholas Hope) är som han blivit uppfostrad, han är sadistisk, elak och sexgalen. Han kan inte skilja på rätt och fel och mamman gör inget för att stoppa honom när han gör dumma saker mot katten som han har instängd och torterar. Han härmar helt enkelt de saker som mamman gör mot honom, det är hans vardag. Men när pappan dyker upp efter 35 år upptäcker han att saker och ting kanske inte är riktigt så som mamman sagt i alla dessa år.



När han så kommer ut i världen utanför träffar han på en massa människor som vill hjälpa honom samtidigt som han har sin stil som är väldigt rakt på. Udda som han är berör han folk och lär sig samtidigt hur saker och ting funkar. Han är inte så elak som han var runt sin elaka mamma, det är helt enkelt omständigheterna som gjort honom till den han är. Samtidigt kan han inte börja följa de vanliga reglerna utan vidare.



På samma sätt som Forrest Gump (1994) har en naiv och korkad huvudkaraktär har man här Bubby. I båda fallen påverkar han människorna runt omkring honom och har en förmåga att både charma och fascinera de han träffar. Utseende- och beteendemässigt känns han som en blandning mellan Billy Bob Thornton och Hugo Weaving (ett tag trodde jag det var han). En imponerade debut av Nicholas Hope i ett extremt svårt och naket porträtt av denna förlorade själ.



Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Det är olikt allt jag sett på både gott och ont. Man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst, speciellt under inledningen i råttboet. Man känner sig lika instängd som Bubby och vill bara bryta sig loss och andas. Frågan är också hur det ska sluta för Bubby. Trots att det är sevärt och jag inte ångrar att jag sett den så är det en konstig film som jag har svårt att tycka är särskilt bra, men den har sin poäng och det är skönt. Hade den bara varit meningslös och konstig "bara för att" hade det blivit skräp.



Noterbart är att man experimenterade en hel del, både ljud- och bildmässigt. Man använde sig av två små mikrofoner som man satte bakom öronen på huvudrollsinnehavaren för att plocka upp allt ljud som man sedan använde sig av. Och för varje ny scen använde man sig av en ny cinematograf, sammanlagt lite över 30 olika användes för att ge filmen en ny känsla för varje ny upplevelse för Bubby. Experimentfilm är det verkligen och likaså har det blivit en kultfilm, uppskattad av många.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3