Consenting Adults

Titel: Consenting Adults / Lek till döds
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Kevin Kline, Kevin Spacey, Mary Elizabeth Mastrantonio, Rebecca Miller, Forest Whitaker

Handling: Paret Otis flyttar in i huset bredvid paret Parkers hus, och de blir genast goda vänner. En dag föreslår Eddy Otis att de båda männen för en natt ska byta partners...

Omdöme: Richard Parker (Kevin Kline) och hans fru Priscilla (Mary Elizabeth Mastrantonio) lever ett ganska så ordnat och bra familjeliv. Han är kompositör och skapar jingles till reklamfilmer medan hon är en assistent på samma studio. Vi får egentligen veta väldigt lite om dem när de plötsligt får nya grannar. Det är Eddy Otis (Kevin Spacey) som jobbar med finans och hans fru Kay (Rebecca Miller). Innan man hunnit blinka är de i princip bästa vänner och allt går väldigt fort.



Kvinnorna visar tidigt intresse för respektive man medan männen börjar fantisera om att byta fru för en het natt. Eller rättare sagt så känner Richard en stor attraktion till Kay medan Eddy mest pratar om det, även om han visar sådana tendenser han med. Eddy är en lite småkuslig person som hela tiden är positiv och försöker få paret Parker att ta emot hans hjälp, inte minst ekonomiskt då de har en del skulder och han har lösningen. Varningsklockorna skulle ringa med en gång bara man såg Eddy, en blonderad Kevin Spacey.



Tyvärr är det inte mycket som funker med den här filmen. Regissören Alan J. Pakula skapade sig ett rykte och vann min respekt med sin paranoia-trilogi bestående av Klute (1971), The Parallax View (1974) och All the President's Men (1976). Här vet jag inte vad som hände då man uppenbarligen har bra skådespelare, men där framförallt manuset är en soppa. Karaktärerna byggs iofs upp en del inledningsvis, men det känns ändå inte särskilt genomarbetat. När man sedan ska komma till den typiska Hitchcock-biten så faller filmen allt mer.



Det är nästan smärtsamt att se att så mycket talang kastas i sjön. Speciellt med tanke på att det man får ta del av under filmens andra halva inte bara är långsökt, utan främst korkat och orealistiskt. Kevin Kline tycker jag gör sitt, man kan inte förvänta sig så mycket mer av honom i en så pass dålig film som detta tyvärr är. Kevin Spacey däremot har en tendens att spela över. Jag tycker han passar som obehaglig typ, men när han ska visa sina känslor och börja gråta så blir det bara för mycket, speciellt med sitt blonderade hår (eller om det är hans naturliga hårfärg). En kalkon är det inte riktigt då en sådan är genomusel, men det här är inte så mycket bättre rent manusmässigt.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7