Titel: The Deer Hunter
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Storbritannien
År: 1978
Regi: Michael Cimino
I rollerna: Robert De Niro, Christopher Walken, John Savage, John Cazale, Meryl Streep, George Dzundza
Handling: Före avresan till Vietnam hinner vännerna med en sista hjortjakt, men händelserna förflyttas snart till det grymma kriget. Där får vännerna genomlida fängslandet och tortyr. Vissa av dem kommer därifrån i en kista. Andra blir helt enkelt bara galna.
Omdöme: Vi är i en grå och trist stålstad i Pennsylvania. Tre vänner ska snart ge sig av till Vietnam för att delta i kriget. En av dem ska gifta sig och ett stort bröllop hålls. Men innan avresan hinner även vännerna ge sig upp i bergen för att jaga, något de gjort i åratal. De har en stark sammanhållning och gör allt för varandra. Samtidigt är det spänt då alla hanterar situationen på olika sätt.
De tre som ska iväg till Vietnam är Michael (Robert De Niro) som är starkast rent psykiskt, Nick (Christopher Walken) som man inte vet så mycket om och så Steven (John Savage) som gifter sig och har svårast att hantera det hela. De tre som stannar är Stan (John Cazale), John (George Dzundza) samt Axel (Chuck Aspegren). Och så har vi Linda (Meryl Streep) som både Michael och Nick tycker väldigt mycket om, men som är förälskad i Nick.
Filmen är indelad i tre delar där uppbyggnaden i stålstaden med bröllopet och jakten visar prov på vännernas sammanhållning och gemenskap. De verkar verkligen vara vänner på riktigt, något som regissören Michael Cimino såg till att man skulle känna genom diverse småknep under filmens produktion. Andra delen slängs man rakt in i det skrämmande Vietnamkriget där Michael, Nick och Steven utsätts för fysisk och psykisk tortyr. Och under sista delen tar man del av efterspelet och hur allt förändrats för de tre vännerna, men även för vännerna där hemma.
Mittendelen i Vietnam är verkligen som att få ett slag rakt i ansiktet. Man får inte värma upp lite lätt utan man slängs in mitt i brinnande krig med explosioner, bränder och dödande. Vad som sedan följer är en av filmhistoriens mest intensiva och välkända scener som inte släpper greppet om en förrän långt senare. Det är den ryska rouletten som verkligen får tittaren att sitta på helspänn och känna styrkan av det man tar del av. Våra vänner ser verkligen ut att lida ordentligt, inte bara på film utan även i verkligheten.
Robert De Niro har själv sagt att detta var den mest utmattande filmen han varit med i och det kan man förstå. Ett exempel på detta var när John Savage blir slängd i en bur i vattnet och upptäcker att det finns råttor där. Han ropar då på Michael, vilket ju De Niros karaktär heter, men i själva verket lär han ha ropat på regissören Michael Cimino då det var riktiga råttor i floden där man filmade. Resultatet var så realistiskt att de lämnade det i filmen. Och det var inte enda gången man kände av genuiniteten, den fanns där filmen igenom.
Christopher Walken var den enda skådespelaren som kom att vinna en Oscar för sin prestation (De Niro och Streep nominerade), men här kan man verkligen tala om en strålande ensemble. John Cazale, som var döende i cancer och dog kort efter inspelningen, är hela tiden allvarlig filmen igenom, men inbringar skratt som ingen annan med sin härliga stil.
George Dzundza visade upp sina riktiga känslor under stora delar av filmen då han kände så starkt för rollen, skådespelarna och filmen. Och Chuck Aspegren, ja han var inte ens skådespelare utan jobbade på ett stålverk och imponerade så pass mycket på Cimino och De Niro att de erbjöd honom en roll i filmen som han sköter väl. Men frågan är om inte De Niro är bäst av dem alla, en rakt igenom strålande prestation.
Det var ett helt annat sätt att göra film på än idag. Realismen lyser verkligen igenom och gör det här till en både minnesvärd och gripande film. Själva historien är annars kanske inte särskilt revolutionerande i sig, men helheten gör den så pass kraftfull som den är. Titelmelodin gör också sitt då den är vacker och sorglig på ett väldigt talande sätt för filmen. Man har gjort helt rätt i att använda denna melodi ett flertal gånger under filmens gång för att vid rätt tillfällen höja den redan höga stämningen. Och sättet man lyckas avsluta filmen på måste också poängteras är lyckat och visar på den starka vänskapen.
5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.2
Detta är en klassiker som ÄR bra, men jag gillar den inte så mycket ändå. Trist va?
SvaraRaderaHenke: Jag förstår dig faktiskt. När jag såg den senast var jag inte heller så speciellt förtjust i den. Den kändes lite långsam. Men nu känner jag av djupet i den på ett sätt som jag uppskattar mer nu än tidigare.
SvaraRaderaTänkte först "bara" ge den 4/5, men den fick ett extra plus just för att det är så riktigt bra gjort rakt igenom. Men det är inte en film som jag ger en femma till då det inte är en favorit.
Precis som du säger ÄR den bra, det bara är så. Sen är det upp till var och en att själv känna efter hur bra man tycker den är.
Jag kan också förstå om filmen inte berör alla. Men samtidigt är den jättebra. Det är i alla fall den absolut bästa av de som jag har stängt av efter halva filmen. ;D
SvaraRaderaFilmmedia: Haha, det där lät intressant. Har du inte sett mer än halva filmen alltså?
SvaraRaderaJo, jag har försökt, men det har alltid kommit upp något. Har väl sett totalt 2/3, men inte mer än hälften sammanhängande. Nu har jag alldeles för många andra filmer jag måste avverka. Vi får se om det blir av nån gång i framtiden... :)
SvaraRaderaFilmmedia: Jag förstår, det är ju en film man helst ska se när man har tid och lugn och ro.
SvaraRaderaHåller med att det ÄR en bra film men man kan inte bara sätta på den en fredagskväll man måste KÄNNA för att se filmen. Ville bara påminna om att Cavatina torde vara ett av de vackraste stycken som gjorts. Nu blev jag nästan lite sugen att se filmen igen.
SvaraRaderafilmitch: Du har helt rätt. Det är definitivt inte en film man sätter på när som helst, men är man på rätt humör så är den riktigt bra.
SvaraRaderaOch ja, titelmelodin är verkligen bra. Den fångar filmens atmosfär perfekt.
Huh, jag är tydligen inte ensam om att vara lite ambivalent. Jag förstod inte alls poängen med Deer Hunter, men så har jag bara sett den en gång. Och Cavatinan är tyvärr totalt sönderlyssnad för min del (inte så att jag själv har kört den på repeat, men man hör den i _alla_ sammanhang)
SvaraRaderaSofia: Det känns lite som filmen är för filmälskare. Filmälskare som är på rätt humör. Jag har svårt att inte uppskatta en sån här film. Iaf nuförtiden ;)
SvaraRaderaSer att du plockat fram det tunga artilleriet! Topp!!
SvaraRaderaTommy: Absolut, det var dags att ta fram lite tyngd mitt i allt. Finns några till sådana klassiker på gång som jag känner för att se om snart, så håll utkik ! ;)
SvaraRadera