Point Blank

Titel: Point Blank / Hämnaren från Alcatraz
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1967
Regi: John Boorman
I rollerna: Lee Marvin, Angie Dickinson, John Vernon, Keenan Wynn

Handling: Walker blir bedragen av sin fru och blåst av sin kompanjon som snor hans pengar och skjuter honom efter en stöt. Vad de inte räknar med är att han överlever. Nu är han tillbaka och vill ha sin hämnd och sina pengar.

Omdöme: Första scenen och Walker (Lee Marvin) blir skjuten i en cell på det nedlagda och ödsliga fängelset Alcatraz. Hans "vän" Mal Reese (John Vernon) och fru Lynne (Sharon Acker) har förrått honom, tagit hans del av pengarna de precis snott åt sig och lämnar honom att dö. Men Walker är en hård jävel som inte ger upp så lätt. Han tänker utkräva hämnd och ingen ska få stå i vägen. Det är en surrealistisk och drömlik känsla över inledningen där man klipper in sånt som Walker tänker på under tiden han är på väg till Lynne och Mals bostad.



Jag är inte så värst nöjd med filmen inledningsvis. Jag hade sett den tidigare och kände mig faktiskt lite besviken. Det finns dock en härligt klassisk scen efter tio minuter där Walker går i en lååååång korridor och man hör hans fotsteg, högt. Till detta klipper man in hans ex-fru och lite annat, men hela tiden med fotstegen som enda ljudet. Man vet att Walker är tillbaka och att det kommer smälla. Det tar drygt en halvtimme innan man kommer ut ur dimman och Walker verkligen fått upp ett spår för att kunna påbörja sin hämnd.



Filmen ändrar allt mer karaktär och snart blir den till en riktigt stilbildande och imponerande film. Det kan också finnas en orsak till varför filmen ändrar karaktär och till en början är så surrealistisk. Man kan helt enkelt tolka filmen på lite olika sätt och det är så klart positivt. Vad jag kanske gillar mest är det snygga fotot. Det är på många sätt väldigt tidstypiskt med inredningen och färger som senapsgult, olivgrönt, brunt och orangt. Men sättet man använt sig av färgerna, inredningen, byggnaderna och sedan packeterat det hela på är snyggt och skapar mycket atmosfär.



Lee Marvin är verkligen ett stenansikte i denna film, vilket han oftast var, men här är det extremt. Han blir i en scen ordentligt slagen av Chris (Angie Dickinson), som är syster till hans fru Lynne, och tar emot misshandeln tills hon faller ihop av trötthet. Under hela denna sekvens rör han inte en min, riktigt härligt. Och nämnda Angie Dickinson gillar jag i princip alltid. Hon är naturlig och även om hon inte har det där typiska snygga utseendet är hon sexig och kvinnlig.



Ju längre in man kommer, ju bättre blir det i min mening. Vi får stifta bekantskap med en anlitad yrkesmördare spelad av James Sikking som är riktigt skön, även om han bara är med i ett fåtal scener. Sen har man även en trevlig twist som förändrar en hel del, utan att avslöja för mycket. Det är långt ifrån en perfekt film. Jag gillar t.ex. inte musiken i filmen som är flummig och skrikig, men som tur är används den ganska sparsamt. Inte den bästa filmen man sett, men på många sätt stilbildande, senare kopierad och även nyinspelad.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4