An Unmarried Woman

Titel: An Unmarried Woman / En fri kvinna
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: USA
År: 1978
Regi: Paul Mazursky
I rollerna: Jill Clayburgh, Alan Bates, Michael Murphy, Cliff Gorman

Handling: Ericas liv faller samman efter att hennes man lämnat henne för en yngre kvinna. Efter tid och terapi vänjer hon sig vid sitt nya liv och börjar uppskatta sin frihet. Då träffar hon konstnären Saul...

Omdöme: Det är inte ofta man hittar filmer som inte är regisserade av Woody Allen, men som lika gärna hade kunnat vara det. Det här är en av dem, i regi av Paul Mazursky, som blev nominerad till tre Oscars (film, manus och kvinnlig huvudroll). Det är höst i New York, 70-tal, en man och kvinna är ute och springer en tidig morgon. De är gifta och verkar leva ett trivsamt och gott ställt familjeliv tillsammans med dottern Patti som går i privatskola. Men allt är inte bra, mannen har konstant ångest och berättar en dag varför.



Jill Clayburgh spelar kvinnan, Erica, och blev mycket välförtjänt Oscarsnominerad för sin prestation. Hon var även nominerad året därpå, men vann aldrig någon Oscar. En skådespelerska jag inte hade sett så mycket med tidigare (endast en film), men som visar prov på mycket av det som t.ex. Diane Keaton brukade visa i Woody Allen-filmerna. Med tanke på hennes porträtt här är det lite konstigt att hon inte blev större och mer känd, även om hon inte var helt okänd bör påpekas.



Filmen är till stora delar ett drama där Erica går från den bekväma och säkra vardagen till något lite läskigt och oförutsägbart. Att förlora allt hon trott på och försöka hitta sig själv är inte så enkelt. Erica mår inte bra och tar hjälp av sina vänner och går i terapi för att prata ut om sina känslor och tankar. Humorn är inte så tydlig som i Woody Allen-filmer, men den finns där. Det är en film som inte riktigt väcker känslor fullt ut, men ganska bra är det trots allt.



Det finns en hel del att gilla med filmen, inte minst männen som Erica träffar på. Favoriten är Cliff Gorman i rollen som Charlie som är en kvinnotjusare som jobbar med Erica och som gör närmanden redan under tiden hon är gift. Alan Bates spelar konstnären Saul som verkar vara perfekt för henne, men han är lite tråkig för min smak då det mesta faller på plats dem emellan, och lite för snabbt. Annars gillar jag hennes relation med maken Martin spelad av Michael Murphy. Det finns en dynamik dem emellan som både känns naturlig och som att det kan blixtra till när som helst, både positivt och negativt.



Jag är lite snål med mitt slutbetyg då jag trots allt känner att filmen inte väcker tillräckligt med känslor, vare sig hos mig som tittare eller hos Erica. Om nu Erica känner sig så nere under en period, så hade jag gärna velat se mer känslor från hennes sida. Det hade nog gjort att jag känt mer för hennes karaktär och inte bara följt med i hennes utveckling. Det är den där riktiga kopplingen till karaktären jag saknar och det är inte skådespelarens fel utan manusets alternativt regissörens (i båda fallen Paul Mazursky). Gillar man Woody Allen från den här tiden tror jag dock detta är en film man absolut ska se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1