Titel: We Need to Talk About Kevin / Vi måste prata om Kevin
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2011
Regi: Lynne Ramsay
I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller, Jasper Newell
Handling: Eva lägger ambitioner och karriärtankar på hyllan när Kevin föds. Förhållandet mellan son och mor är svårt redan från första början. När Kevin är femton år begår han en fruktansvärd handling. Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort?
Omdöme: Det var med en reserverad, men förväntansfull känsla som jag såg fram emot att se filmen som var omskriven som en av de bättre och mer kontroversiella filmerna från året. Utan att veta mer än att en mamma har problem efter att hennes son gjort något som hon måste leva med, skulle det bli kul att se vad duktiga Tilda Swinton kunde göra i huvudrollen.
Eva (Tilda Swinton) och hennes make Franklin (John C. Reilly) får sonen Kevin. Det är inte riktigt vad Eva vill just då, men hon får lägga drömmarna åt sidan och vara hemma med sin son. Situationen dem emellan är problematiskt redan från början. Kevin skriker mycket när han är liten, lyssnar inte på sin mor när han blir äldre och hon blir allt mer otålig av hela situationen. Samtidigt är Franklin för det mesta frånvarande och tar lättsamt på situationen då Kevin är lite snällare runt sin far.
Till en början får vi främst följa Eva och hur hon har det idag. Man känner att hon förlorat mycket, inte minst sitt självförtroende, jobb, vänner - allt. Allt mer framkommer hur hennes liv såg ut med familj och framförallt tiden med Kevin. Tyvärr avslöjar man lite för mycket under filmens gång som gör att man förstår att saker och ting gått snett. Hur snett de gått får man så klart inte reda på förrän mot slutet, men det avslöjandet blir inte riktigt lika effektfullt som det nog blivit om man berättat historien mer linjärt.
Tilda Swinton agerar ganska återhållsamt utan en massa emotionella utbrott eller liknande. Det är förvisso bra av henne, ingen tvekan om det, men hade kanske trots allt velat att karaktären visat lite mer känslor. John C. Reilly gör vad han ska, han har en roll som är lite lättsammare utan att för den delen vara rolig. Vet inte riktigt om han klarar av denna typ av roll dock och han fungerar inte riktigt fullt ut. Jasper Newell (Kevin som ung) och Ezra Miller (Kevin som tonåring) funkar båda bra samtidigt som karaktären är svår att greppa.
Det stora diskussionsämnet blir så klart vem som bär skulden. Är det endast Kevin, är det Eva, Franklin kanske eller de Kevin umgås med. Vem han umgås med framgår inte, inte heller om han har vänner eller inte. Fokus ligger på Eva och hennes uppfostran kan ifrågasättas. Likaså Franklins uppenbara noll koll på läget, trots att Eva sänder ut signaler om att allt inte står rätt till. Hon gör faktiskt mer än så, men ingen lyssnar. Det känns som en kombination av saker, men en sak är säker och det är att Kevin får styra och göra som han vill vilket inte bara får en utan flera konsekvenser.
Filmen är inte riktigt så effektfull som man hade önskat sig. Det finns många bra bitar och det mesta faller på plats. Men ändå känns det som något saknas. Kanske är det hur det är berättat eller att själva upplösningen saknar kraft. Absolut intressant, det är det inte någon tvekan om. Något som inte direkt höjer filmen är de flesta musikvalen som känns aningen konstiga. Det är lite annorlunda, men passar inte riktigt in. Visst är det kul att höra "Last Christmas" med Wham, men det är också en av få låtar som passar.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.7
Jag tror att om mamman visat mer känslor så hade det blivit en helt annan typ av film.
SvaraRaderaNu känner man att det mesta händer inuti henne - och inuti alla andra familjemedlemmar också för den delen. Inte mycket blir sagt, det är mycket nedtryckta känslor och allmänna konstigheter men det jag vill komma fram till är att jag tyckte det funkade att hon var så återhållsam. Allt blev liksom så....sjukt.
Fiffi: Jo, jag håller nog med om att det var bra att hon var så återhållsam. Felet låg inte hos hennes karaktär eller skådespeleri utan sättet man berättade historien på.
SvaraRaderaDet var verkligen en skum stämning och de tre huvudpersonerna betedde sig konstigt.
Jag kan tycka att Swinton har ett lite för speciellt utseende för att passa in som vanlig förortsmamma (med förbehållet att jag inte sett filmen, så egentligen sk jag väl inte uttala mig ;)). Men en bra skådespelerska är hon förstås ändå.
SvaraRaderaSofia: Håller med om att hon har ett lite speciellt utseende, men grejen är den att hon kan variera sitt utseende ganska mycket. Hon kan se ganska attraktiv ut för att i nästa scen se ut som ett vrak. Denna egenskap tycker jag gör henne till en trovärdig skådespelerska som inte behöver se supersnygg ut hela tiden.
SvaraRaderaSå jag tycker hon funkar alldeles utmärkt för denna typ av roll. När du sett filmen förstår du varför.