Champion

Titel: Champion
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1949
Regi: Mark Robson
I rollerna: Kirk Douglas, Arthur Kennedy, Marilyn Maxwell, Paul Stewart, Ruth Roman

Handling: En samvetslös boxare slår sig fram till toppen, och tvingar allt och alla som kommer i hans väg att stiga åt sidan. Han njuter av att vara en hjälte i folkets ögon, trots att han inte får särskilt många vänner på vägen.

Omdöme: Det har gjorts en hel del boxningsfilmer genom åren. Och även inom film-noir var det ganska vanligt att man använde sig av boxningstemat. Här får vi följa Midge Kelly (Kirk Douglas) som tillsammans med sin halte bror Connie (Arthur Kennedy) beger sig mot Kalifornien efter att ha köpt in sig i ett litet matställe. Men när de kommer fram upptäcker de att de blivit lurade och får istället börja jobba som diskare respektive servitör. Ägarens dotter Emma (Ruth Roman) jobbar där och snart blir hon och Midge ett par. Men omständigheter gör att han och Connie snart ger sig iväg.

Eftersom Midge visat upp sina färdigheter som boxare på väg till Kalifornien har han fått ögonen på sig av en boxningsagent. Midge har aldrig tränat boxning i hela sitt liv, men har något som utmärker en bra boxare - glöden och kämparviljan. Boxningsagenten Tommy Haley (Paul Stewart) tar Midge under sina vingar och tränar upp honom till en duktig boxare. Men så snart han börjar göra sig ett namn tappar han greppet om verkligheten, något som gör att hans nära och kära kommer allt längre ifrån honom.

Jag har alltid gillat Kirk Douglas och han gjorde flera riktigt bra filmer och prestationer. Detta är en av många bra prestationer och den som gjorde honom till stjärna (första av tre Oscarsnomineringar). Han kunde smidigt komma in i rollen och visar här prov på bra inställning när man får se honom hårdträna på gymmet. Filmen lämnar dock mer att önska då man aldrig känner den där desperationen, den där känslan av att det är hopplöst eller för den delen att det kommer gå illa. Kanske är det meningen för när man kommer till slutet bjuds man på detta, men då är det lite för sent.

Här finns tre kvinnor som kommer spela en viktig roll. Det är då den snälla och naturliga Emma (Ruth Roman), guldgrävaren Grace (Marilyn Maxwell) som tydligt gör det klart för Midge att hon är dyr i drift samt Palmer (Lola Albright) som är en gift kvinna som också kan ställa till det för Midge. Alla tre är väldigt olika och endast Grace kan ses som femme fatale. Men det är ett intressant grepp att låta flera kvinnor få avgörande roller i hans liv med tre potentiellt olika utgångar.

Om skådespelarna med Kirk Douglas i spetsen höjer filmen ett snäpp kan man säga det omvända om musiken. Det är inte så att den är direkt dålig, men den är väldigt påträngande filmen igenom, bl.a. genom att spelas alldeles för högt och på så vis tappa fokus en del.

Till stora delar är filmen ett drama. Det tar t.ex. en halvtimme innan Midge Kelly börjar träna som boxare. Och det tar runt trekvart innan noir-känslan infinner sig. Det är självklart för sent, men samtidigt är det skönt att man bjuds på något mer än "bara" ett boxningsdrama.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Sportfilmer - Favoriter i olika grenar

Detta är inte en samling över alla de bästa sportfilmerna, utan en titt på mina favoriter i de olika "sportgrenarna". Vissa kanske inte kallar poker för sport, men det är i mitt tycke en slags sport så den får komma med. Det är givetvis en oerhört stor skillnad på filmerna då det kanske är svårare att göra en seriös, kanske Oscarsfilm av en sport som bowling eller golf.

Några sportfilmer vi hoppar över är bl.a. konståkning (Blades of Glory), hästsport (Seabiscuit), bob (Cool Runnings) och kampsport. Just kampsport finns det en del helt ok filmer, men där känner jag att det kan vara lite svårt att avgöra vad som ska accepteras (t.ex. Warrior mot Enter the Dragon). Så kamsportsfilmer överlåter jag till mer insatta experter på området.

Notera att inga dokumentärer tas med.

AMERIKANSK FOTBOLL

Invincible (2006) - Det har gjorts ganska många filmer om amerikansk fotboll, men denna är den som tilltalade mig mest där Mark Wahlberg har huvudrollen och historien är verklighetsbaserad. Friday Night Lights (2004) är utmanaren.

BASEBALL

Moneyball (2011) - En riktigt bra film där baseball är sporten, men där historien berättar så mycket mer. Brad Pitt i huvudrollen har aldrig varit bättre. Utmanaren är Field of Dreams (1989).

BASKET

Hoosiers (1986) - Inte en av de främsta sportfilmerna, men den bästa basketfilmen (om man inte räknar med dokumentärer) jag sett. Gene Hackman har huvudrollen som tränaren som med nya metoder försöker leda ett high school-lag till slutsegern.

BILJARD

The Hustler (1961) - Paul Newman har huvudrollen i denna klassiska biljardfilm i en genre där det inte finns allt för många utmanare. Uppföljaren The Color of Money (1986) är utmanaren.

BOWLING

Kingpin (1996) - Inte många bowlingfilmer där ute, men denna har några höjdpunkter under själva bowlingspelandet där Woody Harrelson och Bill Murray gör upp. Utanför bowlinghallen är det dock svagt.

BOXNING

Million Dollar Baby (2004) - Väldigt många boxningsfilmer har gjorts, och många bra. Eftersom denna känslomässigt lyckades bäst är den min favorit. Hilary Swank spelar huvudrollen som den envisa boxaren. Största utmanaren är Raging Bull (1980).

CYKEL

Breaking Away (1979) - Kanske främst en film om att växa upp och försöka hitta sin plats här i världen. Men cyklingen utgör helt klart en stor del av filmen där Dennis Quaid har en av huvudrollerna.

FOTBOLL

The Damned United (2009) - Verklighetsbaserad och ganska intressant historia där man får följa Michael Sheen i rollen som en framgångsrik, men allt för frispråkig tränare.

GOLF

Happy Gilmore (1996) - Inte direkt mycket att välja på, men denna ska ha en eloge för att den gör sporten roligare att titta på. Adam Sandler ses som den långslående och aggresive golfspelaren.

HOCKEY

Slap Shot (1977) - En av de allra bästa sportfilmerna, alla kategorier. Extremt mycket 70-tal, rolig, träffsäker och väldigt nordamerikansk. Paul Newman är kapten och spelande tränare för ett lag som hotas av nedläggning. Utmanare är den verklighetsbaserade Miracle (2004).

KLÄTTRING

Nordwand (2008) - Verklighetsbaserade historia om några bergsklättrare som får kämpa för sin överlevnad i ett iskallt klimat. Inte strålande, men utan tvekan välgjord.

LÖPNING

The Jericho Mile (1979) - Minst lika mycket fängelsefilm då löpningen sker innanför murarna där en av de intagna männen uppvisar stor talang. Michael Mann i sin regidebut, om än gjord för TV.

MOTOR

Le Mans (1970) - En riktigt välgjord och realistisk film om stortävlingen Le Mans med Steve McQueen i huvudrollen. Det behövs inte så mycket handling, men när bilarna är igång sitter man som på nålar. Grand Prix (1966) är inte heller så tokig, men klassen sämre.

POKER

The Cincinnati Kid (1965) - Steve McQueen och gamle räven Edward G. Robinson gör upp i denna pokerfilm som slår modernare filmer på fingrarna. Utmanaren är trevliga Rounders (1998).

RUGBY

Invictus (2009) - Inte den bästa sportfilmen, men trots allt en viktig sporthändelse där sydafrikanerna enades. Matt Damon och Morgan Freeman ses i huvudrollerna.

SURFNING

Big Wednesday (1978) - Omtyckt av surfare och fångar hur det var att växa upp som surfare på den gamla goda tiden. Definitivt värd att se.

WRESTLING

The Wrestler (2008) - Så mycket mer än bara en sportfilm. Ett riktigt bra människoporträtt med en Mickey Rourke som gör sitt livs roll.

The Pope of Greenwich Village

Titel: The Pope of Greenwich Village / Den stora stöten
Genre: Kriminalare/Komedi/Drama
Land: USA
År: 1984
Regi: Stuart Rosenberg
I rollerna: Mickey Rourke, Eric Roberts, Daryl Hannah, Geraldine Page, Tony Musante, M. Emmet Walsh, Burt Young

Handling: Efter att Charlie och hans kusin Paulie förlorat jobben på en restaurang, bestämmer de sig för att stjäla 150.000 dollar. Problemet är bara att när de fixat pengarna visar det sig att de tillhör den lokala maffian...

Omdöme: Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Eric Roberts. Det är inte för inte som han kallas Eric "Straight to video" Roberts. Den enda prestationen jag sett honom göra som han ska ha respekt för är i Runaway Train (1985). Det vill säga innan denna film var sedd. Han gör nämligen en helgjuten prestation som den inte så smarte Paulie som först får sin kusin Charlie (Mickey Rourke) och sig själv sparkad från ett restaurang-jobb, för att sen dra in Charlie i en stöt tillsammans med en gammal kassaskåpstjuv.

Paulie känns lite som en blandning mellan skådespelaren Matthew McConaughey och karaktären "Forrest Gump". Han får en att skratta och Eric Roberts visar att han faktiskt var en skådespelare att räkna med en gång i tiden. Han överskuggar t.o.m. Mickey Rourke, som även han är duktig som Charlie. Charlie är en mer normal kille som är ihop med den vackra Diane (Daryl Hannah) som han planerar att öppna en egen restaurang med. Diane å sin sida är en ambitiös dansös som vill starta familj med Charlie, och det nu.

Det är ganska mycket på gång i filmen som kanske hade tjänat på att fokusera lite mer. Men att man lyckas bra med att utveckla de olika karaktärerna är ett faktum. Ett bra exempel är Geraldine Page som spelar mamman till en polis. Hon är endast med i två scener, men gör det strålande. Så strålande att hon fick en Oscarsnominering. En Oscarsnominering som även Eric Roberts kanske kunde ha fått. Filmen är både ganska rolig och oviss in i det sista. Den är inte särskilt minnesvärd, men prestationerna är det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Celda 211 / Cell 211

Titel: Celda 211 / Cell 211
Genre: Action/Drama
Land: Spanien/Frankrike
År: 2009
Regi: Daniel Monzón
I rollerna: Luis Tosar, Alberto Ammann, Carlos Bardem, Marta Etura

Handling: Två män hamnar på var sin sida om ett upplopp i ett fängelse – fången Malamadre som startar kravallerna och den nye fängelsevakten Juan Oliver som fastnar i attacken, och som låtsas vara fånge för att överleva.

Omdöme: En ny, relativt ung fängelsevakt i form av Juan (Alberto Ammann), besöker fängelset dagen innan han ska börja. Men något går snett, väldigt snett. Fångarna, ledda av Malamadre (Luis Tosar), startar ett våldsamt upplopp och Juan hamnar på fel sida när han blir skadad. Ingen vet vem han är så för att överleva gör han det enda rätta och utger sig för att vara en ny fånge. Han måste nu vinna fångarnas respekt, speciellt Malamadres då han är fängelsets ledare.

Till en början känns filmen lite som en TV-film. Kanske är det fotot, kanske är det för att man inledningsvis intervjuar/förhör några ur vaktstyrkan för att ta reda på vad som egentligen hände, vad som gick snett. Historien berättar om cell 211 där Juan placerats när han blir skadad innan upploppet drar igång. Vi får även följa Juan tillsammans med sin gravida hustru Elena (Marta Etura) genom flashbacks.

Det är en film som tar ett tag att komma in i, men som har ett ganska intressant upplägg med "en god på insidan". Här finns dock några problem. En karaktär är ganska enerverande med sin hesa röst och uppenbart efterblivna beteende. Han är en av Malamadres "soldater", en av flera "soldater". En annan sak som blir till ett problem är när Juan kommunicerar med vaktstyrkan och diverse förhandlare. Fångarna hör deras samtal klart och tydligt, men trots detta är det uppenbart att de är annorlunda mot Juan, att de vill få ut honom. Detta borde vara en varningsklocka om något att han inte är en fånge.

Filmens styrka är utan tvekan dess avslutning som inte lägger några fingrar emellan och som inte visar någon barmhärtighet. Det är rått och kallblodiga gärningar vi får ta del av, något som man inte ser allt för ofta i dagens filmer. På ytan verkar det här vara en vanlig, modern fängelsefilm, men när eftertexterna rullar förstår man att den gått ett steg längre. Tyvärr sänks filmen av småsaker som nämnts tidigare, saker som man lätt kunnat rätta till och som då kunnat göra detta till en riktigt bra fängelsefilm. Nu blir det bara nästan, men fortfarande sevärt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Edge of the City

Titel: Edge of the City / Ingen undkommer
Genre: Drama
Land: USA
År: 1957
Regi: Martin Ritt
I rollerna: John Cassavetes, Sidney Poitier, Jack Warden, Ruby Dee

Handling: Axel tar ett jobb som lagerarbetare på en järnvägsstation i New York. Han gör sig tidigt bekant med en svart man vid namn Tommy, och tillsammans står de upp mot den hårde arbetsledaren. Men Axel bär på något om sitt förflutna som han inte gärna berättar för någon om, inte ens Tommy.

Omdöme: De tre Oscarsnominerade skådespelarna John Cassavetes, Sidney Poitier och Jack Warden, varav Poitier vann en Oscar i sin karriär, möts i detta drama. Axel (Cassavetes) anländer till New York och letar genast upp järnvägsstationen där han fått tips om att det finns jobb. Han blir omgående anställd, men upptäcker att hans arbetsledare, Charles Malik (Jack Warden), är allt annat än snäll. Som tur är tar Tommy (Sidney Poitier) honom under sina vingar och snart blir de två goda vänner.

Det står tidigt klart att Axel flyr från något, inte minst då han kommit hela vägen från San Francisco på västkusten till New York i öst. Axel är uppenbarligt bekymrad över något och ringer då och då hem till sina föräldrar som bor i centrala USA. Men han säger inget, han vågar inte prata med dem och kommer inte överens med sin far. Som tur är får han hjälp av Tommy och hans fru att känna sig hemma, och han träffar en kvinna han trivs med.

Tyvärr är filmen allt för enkelspårig och även om det är fint att se vänskapen byggas upp mellan Axel och Tommy så är det inte förrän sista tjugo minuterna som man känner att det händer lite. Det som händer har legat i luften en längre tid, trots det är resultatet ganska överraskande. Dock lyckas filmen inte fortsätta överraska efter det och upplösningen är lite trist. Musiken måste också nämnas som är allmänt skrikig och överdramatisk vilket bara förstör. På vissa håll nämns detta även som film-noir, men det är det inte.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

The Warriors

Titel: The Warriors - Krigarna
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1979
Regi: Walter Hill
I rollerna: Michael Beck, James Remar, Deborah Van Valkenburgh, David Patrick Kelly

Handling: En sammandrabbning av stora mått tornar upp sig i New Yorks undre värld. De nattliga härerna uppgår till 100.000 man. De överträffar polisen till antalet - det går fem man på varje polis. I natt är de ute efter "The Warriors" - ett gäng som felaktigt anklagas för mordet på ledaren för ett rivaliserande gäng.

Omdöme: När man inte sett en film på länge som man en gång i tiden gillade är man alltid lite osäker på vad man kommer tycka, om den fortfarande kommer hålla måttet. Det tar inte lång tid för filmen att dra in en i natten. En natt då ett gäng, Warriors bestående av nio man, sent kommer glömma. De är på väg till ett gängmöte i Bronx, vapenvila är utfärdad. Men när en av de mäktigaste ledarna, som håller tal inför de andra gängen, plötsligt blir ihjälskjuten måste Warriors fly och försöka ta sig hem till andra sidan New York.

Musiken, som med en gång bjuder på underbart stämningsfull synthmusik, påminner om John Carpenter och Tangerine Dream. Lite kul då att trailern till filmen använder sig av musik från just Tangerine Dream från filmen Sorcerer (1977). Det är inte bara musiken som skapar tät stämning, 70-tals känslan är påtaglig filmen igenom med de sunkiga och slitna miljöerna som passar perfekt till filmens tema.

Man känner tidigt för killarna i Warriors. De vill bara ta sig hem, ta sig bort från de rivaliserande gängen som är ute efter dem. De leds av Swan (Michael Beck) som tar på sig ledarrollen, något som Ajax (James Remar) inte är allt för glad över och visar det också. Men det är inte bara Warriors vi får lära känna. Här dyker det upp flera olika gäng som hört ryktet om att det är Warriors som ligger bakom dödsskjutningen och nu vill de ge igen. Baseball-gänget är kanske de som sticker ut mest med sina sköna ansiktsmålningar.

Det är skönt att filmen inte har några direkta svackor. Det händer något hela tiden och även en potentiell bromskloss när några ur Warriors träffar på tjejgänget The Lizzies tar sig snabbt ur en mini-svacka. Är inte helt förtjust i radioprataren som uppdaterar hur det går för Warriors, men det är ett roligt sätt att hålla de övriga gängen uppdaterade på. Från början var det tänkt att en viss Orson Welles skulle agera berättarröst, vilket så klart hade varit intressant. Men ett bra tempo, några snygga slagsmål, stämningen, utseendet och bra musik gör detta till en kultfilm som håller måttet.

Två klassiska repliker, en i början av filmen och en mot slutet:

Cyrus: "Can you dig iiiiit!?" (med skön basstämma)

Luther: "Warriors, come out to play-i-ayyyy." (med psykopatisk röst)

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6