D.A.R.Y.L.

Titel: D.A.R.Y.L.
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA/Storbritannien
År: 1985
Regi: Simon Wincer
I rollerna: Barret Oliver, Mary Beth Hurt, Michael McKean, Josef Sommer

Handling: Daryl är en märklig pojke. Han kan saker som inte ens vissa vuxna klarar av. Joyce och Andy blir fosterföräldrar till Daryl, som så smånigom visar sig vara en kvalificerad robot.

Omdöme: Det är intressant med filmer som man tidigare inte sett, men som påminner om exakt det man gillade i filmerna man växte upp med. Så är fallet här i en film som på förhand verkade vara en barnfilm. Det visar sig inte riktigt vara så när vi får följa Daryl (Barret Oliver) som placeras hos en hängiven och varmhjärtad fosterfamilj. Han visar sig ha oanad talang för allt han försöker sig på, vare sig det är TV-spel, piano eller baseball.

Problemet är bara att han inte är mänsklig, han är en robot som börjat tänka på egen hand och utveckla känslor. Han själv vet inte heller om det då han tappat minnet. Allt skulle egentligen vara frid och fröjd om det inte vore så att de som skapade honom nu vill ha tillbaka honom. Det gör i sin tur att man bjuds på en fartfylld och underhållande film från början till slut.

Att filmen skulle vara så pass seriös och ändå allvarlig för att handla om ett barn (ok, robot), det hade jag inte räknat med. Visst är det inte någon spännande thriller man får ta del av, men den funkar förvånansvärt bra. Man får sig flera sköna scener och situationer då Daryl visar sina färdigheter. Man håller det också på en bra nivå. Det man inte får glömma är att han ÄR en robot och kan därför utföra saker som barn aldrig skulle klara av. Därför funkar filmen, därför blir det inte ett overkligt äventyr där ett vanligt barn plötsligt kan allt utan förklaring.

Det är lite kul att filmen är från mitten av 80-talet, toppen av 80-tals känslan vanligtvis. Här är det nästan som en fusion mellan slutet av 70-talet och början av 80-talet. Och det är definitivt charmigt på sitt sätt. Något som också visar prov på detta är musiken av Marvin Hamlisch, som jag alltid kommer associera med James Bond. Den är inte typisk för 80-talet som man skulle förvänta sig i en sån här film. Istället är det klassiskt stämningsfull musik som hade kunnat vara till vilket vuxet drama som helst. Och det gör även att filmen känns seriösare än den barnfilm det kunde blivit.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7