Educating Rita

Titel: Educating Rita / Timmarna med Rita
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien
År: 1983
Regi: Lewis Gilbert
I rollerna: Michael Caine, Julie Walters, Maureen Lipman, Jeananne Crowley

Handling: Rita, en ung hårfrisörska med stark kunskapstörst, beslutar sig för att börja studera vid folkuniversitetet på Irland. Hon möts först med skepsis av sin lärare, Frank, som tvivlar på hennes förmåga att tillgodogöra sig engelsk litteratur. Ritas personlighet och studieflit fascinerar honom dock alltmer och snart utvecklas en stark gemenskap dem emellan.

Omdöme: Orsaken till varför jag ville se filmen stavas Michael Caine. Han var Oscarsnominerad för sin roll som Dr. Frank Bryant, en litteraturprofessor på ett universitet på Irland. Men det visade sig snart vara mer än bara en bra prestation av Michael Caine. Förutom Caine var även Julie Walters samt manuset Oscarsnominerat. Det blev ingen vinst, i alla tre fall pga Terms of Endearment (1983) som kammade hem samtliga tre kategorier.

Michael Caine håller allt som oftast en hög nivå på sitt skådespeleri, även om han gjort så mycket att det här och där blivit en del sämre prestationer/filmer, inte minst The Swarm (1978). Men att man skulle få en minst lika bra prestation, om inte bättre, av hans motspelerska Julie Walters, det var överraskande. Hon gör här sin långfilmsdebut, men spelade även rollen i pjäsen innan den blev till film. Manus- och pjäsförfattaren kunde inte tänka sig någon annan än henne i rollen.

Filmen är lättsam och komisk till en början när Caine som Frank inte kan hålla fingrarna borta från flaskan, inte ens när han undervisar. Han tar sig an Rita (Walters), en outbildad hårfrisörska som hemskt gärna vill lära sig. Rita bryr sig inte om vad andra tycker och tänker. Eller det gör hon, men hon försöker att inte visa det. Frank har aldrig träffat någon liknande och blir tagen av hennes sätt att tänka och uttrycka sig på.

Historien blir allt allvarligare under andra halvan och ett tag känns det som det inte kommer funka, speciellt med tanke på att Rita inte längre är lika rolig. Men denna allvarligare sida av historien ger de två huvudkaraktärerna mer djup som är en välkommen förändring. Att historien inte heller tar den förväntade vändningen mellan Frank och Rita är både skönt och lite oväntat. Och musiken, den överraskar med att låta lite som Tangerine Dream på sina håll, inte något som man hade förväntat sig att höra i en sån här film.

Lite oväntat att regissören Lewis Gilbert, som regisserade de tre Bond-filmerna You Only Live Twice (1967), The Spy Who Loved Me (1977) samt Moonraker (1979), skulle göra något sånt här. Egentligen borde man inte vara allt för överraskad då han blev Oscarsnominerad redan innan han gjorde sin första Bond-film i och med Alfie (1966), också med Michael Caine.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1