Once Upon a Time in America

Titel: Once Upon a Time in America
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Italien/USA
År: 1984
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Robert De Niro, James Woods, Elizabeth McGovern, Tuesday Weld, Jennifer Connelly, Joe Pesci, Danny Aiello, Treat Williams, Darlanne Fluegel, James Russo

Handling: Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

Omdöme: Denna episka gangsterhistoria sträcker sig över 50 år i och runt New York. Ett par judiska barndomsvänner börjar med småbrott vilket leder till en allt större kriminell karriär. I spetsen är Noodles (Robert De Niro) och Max (James Woods) som blir som bröder när de träffas. Deras syn på saker och ting är dock inte alltid densamma. Max är ivrig att tjäna mycket pengar så snabbt som möjligt medan Noodles är nöjd med vad de än tjänar, så länge de har vänskapen intakt.

Sergio Leone gjorde sig känd som en spaghettivästern-regissör. Varför han inte gjorde fler filmer vet jag inte, men hellre ett par riktigt bra filmer än många mediokra kan man tycka. Han samarbetade gärna med Ennio Morricone (musik) och Tonino Delli Colli (foto), så även här på sin sista film. De tre gjorde tillsammans några av de mest oförglömliga verken i filmhistorien.

Detta var en film som från början var tänkt att delas upp på två 3-timmars filmer. Man klippte sedan ner speltiden till runt 3.40, vilket är den version som visades i Europa. I USA däremot klipptes filmen ner till 2.20 och klipptes om för att spelas upp i kronologisk ordning. Denna amerikanska version blev svårare att förstå och gick inte alls hem hos varken kritiker eller biobesökare. Leone var emot denna version och hade inget med den att göra. P.g.a. denna version kunde man glömma Oscarsnomineringarna. Däremot borde Ennio Morricones musik givetvis ha fått en nominering, men där lär det amerikanska distributionsbolaget ha strulat med pappersarbetet som krävdes.

Filmen börjar oerhört sorgligt, något som känns väldigt annorlunda och speciellt. Det är en tung stämning som ligger som en dimma under inledningen och en bit in i filmen. Den försvinner aldrig riktigt heller, även om det blir lite muntrare under tiden man får följa vännerna under barndomen. Exakt vad som hänt är man inte säker på, men ledtrådarna pekar på att Noodles känner skuld och har svårt att komma över sin tid med sina barndomsvänner.

Rollerna är på det stora hela perfekt castade. Från de yngsta till de vuxna. Och i de allra flesta fallen har man lyckats bra med att få barnskådespelarna att se ut som sin vuxna version. En sak som dock alltid stört mig är skillnaden mellan Jennifer Connelly (unga Deborah) och Elizabeth McGovern (vuxna Deborah). Problemet är att Connelly är inte bara sötare, hon är även beteendemässigt lite annorlunda mot McGovern. Visst kan man säga att hon förändrats när hon blivit äldre, men det är något som inte riktigt stämmer. Kan vara ögonen som inte har samma gnista, men igen kan man kanske säga att det är för att hon blivit äldre och förändrats.

Robert De Niro fungerar vare sig han är ung eller gammal. Han anpassar sitt kroppsspråk, inte minst sin kroppshållning, och gör det bra. Däremot är det James Woods som får den intressantaste rollen och gör här en av sina bästa roller som borde gett honom en Oscarsnominering. Jag gillar även Tuesday Weld som kanske inte hör till de mest kända skådespelerskorna, men hon gör rollen till sin som kärleksintresset Carol.

Det allra bästa med filmen är utseendet. Man har lyckats alldeles förträffligt med att förflytta oss som tittare till början av 1900-talets New York. När man sedan får se hur det ser ut på 60-talet är det verkligen som natt och dag. Man har även ett utsökt foto som Sergio Leone ville skulle se ut som tavlor målade av flera olika konstnärer. Tonino Delli Colli bemästrade verkligen cinematografin där varje tagning känns genomtänkt, utan att för den delen behöva använda sig av annorlunda vinklar och liknande.

Filmen är bra, den är mycket bra till stora delar. Men det har alltid varit en film som inte riktigt nått ända fram hos mig. Kanske är det den tunga, sorgliga känslan man slås av tidigt och som aldrig släpper taget. Kanske är det att den är lite för lång, även om en sån här episk berättelse nästan kräver det. En sak är dock given och det är att det är en av de allra främsta filmerna i sin genre. Gudfadern (1972) är givetvis nummer ett, men om det där handlar om familjen så handlar det här om vänskap och det slår ganska högt det med.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4