Titel: This Boy's Life / En främling i familjen
Genre: Drama
Land: USA
År: 1993
Regi: Michael Caton-Jones
I rollerna: Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Ellen Barkin, Chris Cooper
Handling: Året är 1956 när den unge trubbelmakaren Toby och hans mamma, Caroline, flyttar till Seattle för att börja ett nytt liv. Caroline, som alltid fallit för fel sorts killar, träffar den till synes perfekte bilmekanikern, Dwight. Men snart börjar han utsätta Caroline och framförallt Toby för både fysisk och psykisk misshandel.
Omdöme: Då och då ser man filmer man inte direkt förväntar sig något från, men som lyckas överraska en. Av någon anledning kände jag inte till så mycket om filmen, trots en gedigen skådespelarlista och gott rykte. Det skulle också bli Leonardo DiCaprios genombrottsfilm och hans första huvudroll. Han spelar den tonårige pojken Toby som tillsammans med sin mamma Caroline (Ellen Barkin) flyttar när de försöker komma bort från hennes senaste pojkvän Roy (Chris Cooper).
Toby är en ganska normal pojke, men saknar kanske en bra fadersfigur under sin uppväxt. När så Dwight Hansen (Robert De Niro) dyker upp i deras liv förändras dock detta. Dwight ser det som sin uppgift att lära Toby att bli en ordentlig karl. Han fixar jobb åt honom vid sidan av skolan och får även med honom i scouterna. Toby verkar trivas, men Dwight är allt annat än snäll då han får kraftiga humörsvängningar. Caroline vill inte komma emellan dem och låter mest sin son ta vara på sig själv.
Att filmen baseras på en sann historia gör inte filmen bättre så klart, men likväl vet man att många säkerligen gått igenom och går igenom en liknande situation. Och det är inte som att Dwight är en genomusel karaktär. Han försöker uppfostra pojken som han tror är passande och har redan tre egna barn som verkar ha haft en normal uppväxt.
Att Robert De Niro skulle vara bra i rollen var man ganska säker på. Han har visat förr vad han kan göra med olika roller och behöver ingen introduktion. Det han gör här är en i mängden bra prestationer, utan att för den delen vara Oscarsklass. DiCaprio visar inga tecken på att vara en oerfaren skådespelare och matchar De Niro utan problem i scenerna de har tillsammans. Man ser att killen har potential, bara han får rätt roller. Sen är det kul att en som Tobey Maguire, som lär ha varit påtänkt för huvudrollen, dyker upp i sin filmdebut i en liten biroll.
Filmen lyckas med flera saker väldigt bra. 50-talet har fångats bra med allt vad det innebär. Inte minst är musiken väldigt talande för perioden med klassiker av Sinatra till rock n' roll. Men även den komponerade musiken av Carter Burwell, som ju bröderna Coen en gång i tiden introducerade till filmvärlden i och med Blood Simple (1984), är riktigt passande och fin. Är det en sak jag gärna hade sett mer av så var det det vackra landskapet där familjen bodde. En både stark och fin liten film är vad man får.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.2
Jag var inte riktigt lika imponerad av filmen som sådan, men DiCaprio gjorde redan här en bra jobb vill jag minnas. Jag hade nog velat ha en bättre historia, den här kändes lite standard. Eller också var det ingen av karaktärerna i historian som riktigt grep tag?
SvaraRaderaSofia: Håller med om att historien som sådan inte var något utöver det vanliga. Samtidigt blev jag känslomässigt engagerad och det tyckte jag var viktigast. Fyran var inte direkt stark, men jag kunde inte komma ifrån att jag gillade filmen.
SvaraRaderaDiCaprio var bättre här än i många av hans mer kända roller, just för att han passar perfekt. Och man får inte glömma De Niro som hjälper DiCaprio i många scener.
Kommer inte ihåg speciellt mycket mer än att jag gillade filmen.
SvaraRaderafilmitch: Men det räcker gott att minnas att man gillade filmen ;) Och den är bra. Känns som lite bortglömd trots namnen som är med.
SvaraRadera