The Big Heat

Titel: The Big Heat / Polishämnaren
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1953
Regi: Fritz Lang
I rollerna: Glenn Ford, Gloria Grahame, Lee Marvin, Jocelyn Brando

Handling: Polisen Dave Bannion undersöker ett självmord som visar sig ha kopplingar till korruption på hög nivå. Ständigt motverkad och med dödshot riktat mot hans familj, ger sig Bannion ut i en ensam kamp för att en gång för alla försöka få stopp på det mäktiga brottssyndikat som styr staden.

Omdöme: Den tuffe polisen Dave Bannion (Glenn Ford) lever ett ganska bra liv med sin fru Katie (Jocelyn Brando, syster till Marlon Brando för övrigt) och deras dotter. Han är den sortens person som inte lyder order särskilt väl och står stenhårt upp för vad han tror på. Det sitter inte helt väl med hans chefer eller de som i själva verket styr över dem - ett brottssyndikat lett av den inflytelserike politikern Mike Lagana (Alexander Scourby) och hans högra hand, den iskalle och brutala Vince Stone (Lee Marvin).

Bannions kamp verkar vara förgäves och dödsdöm. Men han kan få oväntad hjälp på vägen när Stones flickvän Debby Marsh (Gloria Grahame) fattar tycke för honom. Om han kan få tillräckligt med information från henne kan det leda honom vidare i utredningen och sätta dit topphönsen i operationen. Vägen dit blir dock ingen enkel resa och Bannion måste göra allt för att försöka komma åt professionella mördare och politiker - på egen hand.

Även om denna film-noir börjar relativt lugnt, trots att den inleds med ett självmord i allra första scenen, är det ingen tvekan om att man bjuds på en av de allra mest fartfyllda och brutalaste noir-filmerna någonsin. Jag kom egentligen bara ihåg en sak från filmen och det var hur Bannion ger en av bovarna en ordentlig höger. Men även den scenen visade sig vara annorlunda än hur jag mindes den. Egentligen ofattbart att man kan se om en så här bra film och minnas så lite. Men det är en av grejerna med film-noir - de tål att ses om.

Bannion är en härlig karaktär, hård som få och med ett hämndbegär som får honom att framstå som Charles Bronson i Death Wish. Och det är absolut inget dåligt, snarare tvärtom. För man bjuds på den ena härliga scenen efter den andra, med en helt okontrollerbar Bannion. Frågan är bara hur långt han kan gå innan han får smaka på lite bly. Replikerna filmen igenom, framförallt under den avslutande, fartfyllda timmen, ja de är klockrena. Här finns så mycket att älska och man får sig en hel del skratt för hur coolt och träffsäkert det är.

Det är ingen tvekan om att Glenn Ford funkar väldigt bra i huvudrollen. Han må inte vara en Bogart eller en annan stjärna, men han passar bra och gör vad han ska. Å andra sidan kan man säga det om samtliga i filmen. Här finns så många bra karaktärer, inte bara en-två som det lätt blir. Här är det upp emot tio underbara karaktärer som dyker upp, i små och stora roller. Självklart sticker Lee Marvin ut lite extra som den brutala Vince Stone. Även Gloria Grahame, som hans blonda och inte så klipska flickvän, funkar riktigt bra. En bra femme-fatale. Tänkte lite på svenska kultfilmen Thriller - en grym film (1974), som ju Tarantino "lånat" från till Kill Bill: Vol. 1 (2003), i Grahames karaktär mot slutet.

Att filmen räknas bland de allra främsta inom film-noir råder inget tvivel om, och det med all rätta vill jag påstå. Det är helt enkelt svårt att inte gilla denna noir och det är även en av mina favoriter i genren. Det är otroligt skönt när en film lever upp till och kanske t.o.m. passerar förväntningarna, speciellt som man sett den tidigare. Fritz Lang gjorde en hel del film-noir, men denna är i en klass för sig. Det enda man kan ha en liten invändning mot är slutet, utan att det för den delen är dåligt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0