Glengarry Glen Ross

Titel: Glengarry Glen Ross
Genre: Drama
Land: USA
År: 1992
Regi: James Foley
I rollerna: Al Pacino, Jack Lemmon, Ed Harris, Alan Arkin, Kevin Spacey, Alec Baldwin, Jonathan Pryce

Handling: Lågkonjukturen har satt sina spår på ett litet mäklarkontor i Chicago. Huvudkontoret har hyrt in en konsult för att öka försäljningen. De utlyser en försäljningstävlan - första pris är en Cadillac, andra pris ett knivset och det tredje sparken!

Omdöme: När jag såg denna film för länge sen fann jag den lite tråkig och den hade inte satt särskilt mycket spår efter sig. Men något drog mig tillbaka, något som ville ge den en till chans. Och glad blev jag för filmen levde upp till sitt fina rykte. Vet inte riktigt varför jag inte blev så engagerad sist jag såg den, men nu var det en helt annan sak.

Filmen bygger på en pjäs av David Mamet, som även skrivit manuset till filmen. Han är en rackare på att skriva dialog, men får oftast inte ut allt från sina manus när han själv står för regin. Hans filmer brukar dock vara klart intressanta, men lite för teatraliska. Så istället har man James Foley som regissör till denna film. En regissör som kanske inte är ett hushållsnamn, men som bl.a. gjort en trevlig liten film jag gillar i After Dark, My Sweet (1990).

Det hela tar egentligen sin början när Blake (Alec Baldwin) glidit ner från huvudkontoret i sin dyra bil för att försöka få upp säljsiffrorna för de fyra säljarna som jobbar på det lilla kontoret. Säljarna får sig en rejäl utskällning och uppgiften är enkel - sälj eller få sparken. Endast en av dem känner sig säker och det är stjärnan Ricky Roma (Al Pacino). Veteranen Shelley Levene (Jack Lemmon) har desto svårare att motivera sig då allt känns hopplöst på senare tid. Och hans två kollegor Dave Moss (Ed Harris) och George Aaronow (Alan Arkin) är inte särskilt mycket muntrare och börjar prata om att råna kontoret.

De fyra är en skara rappa käftar som mer än gärna trycker ner sin platschef John Williamson (Kevin Spacey). Han är helt klart svagast och har inte mycket att sätta emot när de övriga skäller på honom, vilket de gör en hel del. Det bör också sägas att just Spacey är den enda som inte ger en riktigt stark prestation då han både känns lite svag i sitt skådespeleri i vissa scener, samtidigt som hans karaktär till stora delar är en fjant. Så han kan inte beskyllas helt och hållet.

Jack Lemmon, vad kan man egentligen säga om denna underbara skådespelare som inte redan är sagt. En av mina absoluta favoritskådespelare som här än en gång visar vilken utmärkt variation han har i sitt skådespeleri. Till stora delar seriös, dramatisk och förbannad. Men så med små ansiktsuttryck och ryckningar i de rätta ögonblicken bjuder han på humor som får en att le.

Al Pacino blev Oscarsnominerad för sin prestation (egentligen borde Lemmon också fått en i mitt tycke) och är riktigt stabil, som man är van vid att se honom. Han kliver in i handlingen lite senare i filmen än de övriga, men tar liksom över stafettpinnen och drar iväg när Ed Harris och Alan Arkin lämnar över. Utan tvekan en karaktärsdriven film som inte hade funkat så bra utan sina duktiga skådespelare.

Filmens har flera starka sidor. Från skådespelarna, till den rappa dialogen, till tempot, till ett överraskande snyggt och genomtänkt foto. Det är inget snack om att David Mamet ska ha mycket av äran med sitt välskrivna manus, men samtliga inblandade gör sitt för att det här ska bli en riktigt trevlig filmupplevelse. Det är alltid en fröjd att se skådespeleri av den högre skolan som man får ta del av här. Det enda lilla som kunde varit bättre är egentligen musiken som man förvisso inte tänker på och som mest håller sig i bakgrunden, men som kunde varit bättre och på så vis höjt filmen lite till.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9