Masquerade

Titel: Masquerade / Dubbelspel
Genre: Drama/Mysterium/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Bob Swaim
I rollerna: Rob Lowe, Meg Tilly, John Glover, Kim Cattrall

Handling: När Olivia träffar Tim, som är kapten på en av hennes rika vänners kappseglings-yachter, vet hon att han är helt fel för henne. Han har inga pengar och verkar inte helt sanningsenlig, men kärlek uppstår. Samtidigt måste hon försöka hålla sin pengagalne styvfar på en armlängds avstånd.

Omdöme: Skulle detta vara en neo-noir eller inte, det var frågan. Man har ingen direkt femme fatale, även om Kim Cattrall kommer ganska nära. Istället har man lite av en homme fatale i form av Rob Lowe som spelar seglaren Tim Whalen. Han dyker upp i flotta Hamptons där de rika hör hemma. Rikast av dem alla är Olivia Lawrence (Meg Tilly) som ärvt sina föräldras förmögenhet. Men där hennes sliskige styvfar Tony Gateworth (John Glover) håller sig kvar och vill ha en del av kakan.

Olivia faller snabbt för Tim, som även har ihop det med den gifta Brooke Morrison (Cattrall). För Olivia räcker det att Tim säger att han älskar henne och inte bryr sig om hennes penger (han får det att verka väldigt trovärdigt bör tilläggas). Men i själva verket har Tim något på gång, ett dubbelspel som nystas upp allt mer och där fler är inblandade.

Filmen har utan tvekan neo-noir ingredienser, men den har svårt att nå ända fram. Det finns flera tillfällen där man väljer att inte visa t.ex. mordfall och det sänker tyvärr en del. Det är ju oftast det man ser fram emot mest i dessa filmer. Istället frossar man i bara manliga överkroppar, gärna en inoljad Rob Lowe som även får visa sin bara bakdel några gånger. Även Kim Cattrall visar upp sin bara kropp, mer än gärna känns det som då hon gjort det i andra filmer. Även Meg Tilly är med i någon het scen, men hon är mer respektabel. Så en del heta kärleksscener bjuds man på, men utan den riktiga spetsen.

John Glover som styvfadern sticker ut mest bland skådespelarna och är skönt sliskig. Men det är Meg Tilly som visar att hon är den stabilaste skådespelaren. Hon känns både naturlig och övertygande i sin roll och det är synd att hennes karriär blev så pass kort, där "storhetsperioden" var under 80-talet med bl.a. en Oscarsnominering för sin fina prestation i Agnes of God (1985). Hennes syster Jennifer Tilly tog liksom över stafettpinnen, men är i jämförelse klart blekare.

Höjdpunkten med filmen är utan tvekan John Barrys fina och stämningshöjande musik. Han ligger bl.a. bakom den klassiska musiken från många av de äldre Bond-filmerna och liknande toner hörs här. Hans musik funkar i alla lägen, tyvärr är filmen inte på samma fina nivå, även om den har sina stunder. På det stora hela finns här tillräckligt för att engagera, utan att för den delen imponera. John Barrys musik kan bara bära filmen till viss del och även om historien bjuder på en del vändningar går det inte att komma ifrån att en skickligare regissör, ett par duktigare skådespelare och ett tätare manus hade kunnat göra detta till en minnesvärd och bra liten thriller. Nu är den värd en titt om man gillar den här typen av film, men man ska inte förvänta sig så mycket mer än en småtrevlig film på knappa 90 minuter.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.9