Punch-Drunk Love

Titel: Punch-Drunk Love
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2002
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Adam Sandler, Emily Watson, Philip Seymour Hoffman, Luis Guzmán

Handling: Barry Egan driver ett litet företag. Han har sju systrar och de har sedan han var liten retat och förlöjligat honom vilket har gjort att den timide och blyge Barry har en väldig ilska och agressivitet inom sig. Han har en något udda hobby - att samla kuponger från förpackningar. Men det är inte vilka kuponger som helst; varje kupong innebär att man kan lägga till poäng till ett visst flygbolags frequent flyer-program. Planen är att samla på sig så många poäng att han kan resa jorden runt. När han får veta att kvinnan med stort K, som han träffat av en ren tillfällighet och sedan inte kunnat sluta tänka på, har åkt på semester till Hawaii, bestämmer han sig för att följa efter...

Omdöme: Efter sin hyllade och välberättade film Magnolia (1999) ville Paul Thomas Anderson göra något lite annorlunda, lite lättsammare. Han valde att ha Adam Sandler i huvudrollen och på så vis sänktes förväntningarna på filmen, både av kritiker och vanliga biobesökare. Och det funkade, för vem hade trott att Adam Sandler skulle göra en lite mer konstnärlig film efter alla sina mainstreamkomedier ?

Adam Sandler spelar Barry Egan, eller "Mannen i den blå kostymen" som jag skulle vilja kalla honom. Han bär sin blåa kostym filmen igenom, men vet själv inte varför. Han har den på jobbet, på fritiden, på dejt, på semestern. Barry är en lite egendomlig person och det är egentligen lite svårt att förstå hur han kan ha ett eget företag. Till en början tror man att han bara är en anställd och att hans kollega Lance (Luis Guzmán) kanske är hans chef.

Varför Barry är som han är får man till viss del förklarat - hans sju systrar. De har retat honom sen han var liten och det har lett till att han inte kan kontrollera sina känslor. Han kan börja gråta utan anledning, eller slå sönder allt runt omkring sig. Men i grund och botten är han en reko kille, blyg och lite ensam. När han så träffar Lena (Emily Watson), börjar han så smått fundera på att komma ut ur sitt skal.

Som en sidohistoria får Barry problem med en viss Dean (Philip Seymour Hoffman) som driver en telefonsexlinje. De har försökt lura Barry på pengar och tar inte ett nej så lättsamt. Denna sidohistoria kunde kanske fått lite mer tid, speciellt Hoffman som är mycket bra på den korta tid han är med. När de två väl möts blir dock mötet lite av en besvikelse. Dean borde helt enkelt ha besökt Barry i Kalifornien och här hade man enkelt kunnat lägga runt tio minuter extra. Filmen är trots allt kort med sina drygt 90 minuter.

Sandler påminner under stora delar av filmen om John Turturro. De skulle kunna spela bröder, utan problem. Och ett par gånger tänker jag även på Ben Affleck. Alla tre har ett lite dumt utseende och det är väl det som får mig att tycka att de tre, särskilt Sandler och Turturro då, ser ut som bröder. Sandler sköter sig helt ok, men han är inte lika bra som jag minns honom första gången jag såg filmen. Å andra sidan är karaktären egendomlig och det är ju Sandler också.

Kärlekshistorien mellan Barry och Lena får man till ganska bra faktiskt. Det tar ordentlig fart när de båda är på Hawaii och här har man en av filmens höjdpunkter - kyssen. Allt kommer ihop på ett väldigt fint sätt i just den scenen. Det är genomgående snyggt filmat med färgerna och kameraarbetet, inte bara på Hawaii. Men överlag lyfter aldrig filmen riktigt. Den har ungefär samma ton hela tiden. Det är inte bara Barry som är egendomlig, även en del händelser är det. Men det gör det hela till en ganska så trevlig filmuppelvelse också. Just det, musiken är på sina håll bra, men man har även experimenterat en del vilket inte alltid funkar och mer förstör scener och stämning snarare än tvärtom.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4