The Hours

Titel: The Hours / Timmarna
Genre: Drama
Land: USA/Storbritannien
År: 2002
Regi: Stephen Daldry
I rollerna: Meryl Streep, Julianne Moore, Nicole Kidman, Ed Harris, John C. Reilly, Claire Danes, Toni Collette, Jeff Daniels, Miranda Richardson

Handling: Tre tidsperioder, tre berättelser, tre kvinnor. Dessa tre kvinnor är länkar i en kedja, omedvetna om att deras öden drivs av ett storartat litterärt verk. Den ena är författarinnan Virginia Woolf, som bor utanför London i början av 1920-talet. Medan hon bearbetar sin mentala instabilitet, påbörjar hon sin första stora roman, "Mrs. Dalloway". Över tjugo år senare, läser hemmafrun Laura Brown just denna roman, som har en sådan effekt på henne att hon börjar omvärdera allting i sitt liv. Till sist, i New York år 2001, förbereder Clarissa Vaughan, en modern version av Mrs. Dalloway, en fest för att fira sin vän Richard, en briljant poet som är döende i AIDS.

Omdöme: 1920-talet + Virginia Woolf = Nicole Kidman, 1950-talet + Laura Brown = Juliannie Moore, 2000-talet + Clarissa Vaughan = Meryl Streep. Detta är vad man har att se fram emot. Det är Virginia Woolf som startar kedjan så att säga, som förs vidare av Laura Brown till Clarissa Vaughan. Man hoppar friskt mellan dessa tre historier och kvinnor, men utan att det blir rörigt eller svårt att hänga med.



Personligen tycker jag historien om Laura Brown är den mest intressanta, och jag tror inte det är bara för att jag gillar 50-talet. Julianne Moore är helt enkelt bäst av de tre och historien väcker mest intresse och känslor. Efter det är det historien om Clarissa Vaughan och hennes vän Richard (Ed Harris) som funkar. Meryl Streep är stabil som vanligt och känns naturlig. Och så är det historien om Virginia Woolf som inte fångar mitt intresse särskilt mycket alls. Nicole Kidman, hon är ok, men jag kan inte sluta tänka på den förfärliga näsan de gett henne.



Filmen har ett emotionellt läge som man håller på ungefär samma nivå filmen igenom. Man känner tidigt att det kommer vara ett relativt tungt drama, men det känns faktiskt inte så tungt som det borde göra. Precis som känslorna hålls på en jämn nivå är filmens musik jämnbra och passande hela tiden. Tycker faktiskt musiken håller ihop historierna och flytet bättre än själva historien, åtminstone i vissa avseenden.



Att filmen blev belönad med en Oscar kan jag förstå. Att det blev Nicole Kidman som fick den har jag dock mycket svårare att förstå. Julianne Moore OCH Meryl Streep är båda bättre i filmen. Men jag antar att det är näsan som gör det. En näsa som inte ens funkar, men som stjäl varje scen den är med i. Sen tycker jag Toni Collette, i rollen som Lauras väninna Kitty, stjäl scenen hon är med i. Hade gärna sett mer av henne. Likaså är Ed Harris med alldeles för lite där man bara skrapar på ytan av hans karaktär, vilket är synd då han är en favorit.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5