Titel: Melancholia
Genre: Drama
Land: Danmark/Sverige/Frankrike/Tyskland
År: 2011
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, John Hurt, Charlotte Rampling, Alexander Skarsgård, Stellan Skarsgård, Jesper Christensen, Udo Kier
Handling: Intet ont anande Justine och Michael gifter sig och den storslagna festen hålls på Justines syster Claires och hennes förmögne mans Johns enorma lantställe där man inte har sparat på någonting för att ställa till med ett överdådigt bröllopsfirande. Efter hand som Melancholia närmar sig Jorden upphävs flera av den okända planetens normala fysiska lagar. Med skräckblandad förtjusning ser den lilla familjen på när den enorma planeten svävar förbi deras egen planet.
Omdöme: Denna Lars von Trier. Man vet aldrig vad han ska bjuda på, men att det är något lite annorlunda kan man vara säker på. Det hela inleds med en bröllopsmottagning hos Claire (Charlotte Gainsbourg) och John (Kiefer Sutherland), hennes make. De bor på en stor herrgård med golfbana, hästar, en enorm trädgård och i princip ett slott till boende. Gästerna väntar, väntar länge, på att det nygifta paret Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) ska anlända så att festen kan börja.
Den inledande halvtimmen med bröllopsfesten är minst sagt ångestladdad. Man känner verkligen hur jobbigt det är. Justine känner kanske inte av just detta, men att hon är tyngd av något är väldigt uppenbart. Hennes syster Claire är inte direkt hjälpsam och verkar arg på sin syster. Hon ber henne flera gånger att inte svika henne och skärpa sig. Allt mer förlorar Justine greppet, hon klarar inte riktigt av att vara superglad trots att det är hennes bröllopsdag.
Att Claire är stressad av hela situationen är förståelig då hon arrangerat festen och vill att allt ska funka. Deras mor, Gaby (Charlotte Rampling), har dock ingen anledning att bete sig som hon gör. Hon är helt enkelt en väldigt bitter kvinna som inte bryr sig om sina döttrar eller något annat för den delen. Pappa Dexter (John Hurt) är istället motsatsen och är nära sina döttrar, även om han känns en aning frånvarande (förmodligen pga all alkohol).
Den första delen handlar om Justine, den andra om Claire. Det är väl under den andra delen som filmen övergår till att bli allt mörkare och försöka förklara hela situationen, men det är inte lätt. Här finns inte några enkla svar. Samtidigt är det det här med Melancholia, en planet som är farligt nära att kollidera med Jorden. Är det den som gör att folk beter sig som de gör ?
Efter den lite jobbiga första halvtimmen växer filmen - en aning. I mitt tycke klarar den inte av att bli fullt så intressant som den hade potential till. Jag saknar starkare, djupare känslor. Och även om planeten Melancholia är en intressant del av historien tycker jag inte man känner av den kraftfulla känsla av att något stort är på gång.
Skådespeleriet funkar bra rakt igenom. Här finns en duktig Kirsten Dunst som jag gillar i det mesta hon gör, så även här. Hennes karaktär är dock lite för "drogad" och känslolös på sina håll. Jag hade även velat se Kiefer Sutherland få en ännu större och framförallt starkare karaktär att jobba med. Charlotte Gainsbourg är tillsammans med Dunst den som får mest att jobba med och gör även hon det bra.
Något jag inte kunde sluta tänka på filmen igenom var huvudmelodin som starkt påminde mig om det klassiska ledmotivet i Vertigo (1958). Det kändes dock ofullständigt, som man bara "lånat" halva eller så. Passande var det dock även om det inte lyckades lyfta filmen som flera gånger kändes som den var på gång, men aldrig riktigt fullföljde. Nej, det var en konstig upplevelse och jag antar att den helt enkelt var för melankolisk för min smak.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.3
Kul att du såg den! Själv älskade jag att den var så ångestladdad och jobbig. Efter sista scenen kände jag mig helt tom, haha. Såg den på bio så det var en häftig upplevelse också.
SvaraRaderaAng. musiken så är det Richard Wagners "Tristan und Isolde. Tänkte inte på Vertigo-kopplingen, men då var det snarare Herrmann som lånade av Wagner än tvärtom. :)
Det mesta hänger på känslan, musiken och skådisarna för mig i den här filmen. Handlingen är kanske inte så superintressant men *spoiler för er som inte sett den* har du tänkt på att det är en av de få (kanske enda?) apokalypsfilmer som faktiskt slutar med att alla dör och världen går under? Jag kommer iallafall inte på någon annan...
Svart Noir: Att det var ångestladdat under första trettio gjorde faktiskt att jag nästan inte ville titta vidare, haha.
RaderaÄr ingen musikkännare så det hade jag ingen aning om (även om jag läste det i efterhand på flera håll). Och då är det som du säger Herr Herrmann som lånat till Vertigo ;)
Jag håller med dig om att den har ett slut som man sällan ser, och det gillar jag. Men vägen dit hade jag gärna velat känna mer helt enkelt.
Hmm, jag tyckte första 30 bitvis var riktigt roliga förutom att vara lite ångestfyllt pinsamma. Och sen slutet när de satt i den där "kojan". Oj, mäktigt, tyckte jag i alla fall.
SvaraRaderaFörresten, vad tyckte du om super-slomo-scenerna i början med Dunst. Riktigt snyggt konstverk.
Jojjenito: Precis, ångestfyllt pinsamma håller jag med om. Det var inte direkt roligt tyckte jag personligen, men jag vet att det på sina håll skulle vara det ;) Fann det helt enkelt jobbigt då jag kände med Dunst karaktär.
RaderaFann det tyvärr inte SÅ mäktigt eller starkt som jag önskar att jag hade gjort. Kanske var det att det låg i luften, jag vet inte.
Mmm, super-slomo är alltid välkommet. Tycker väl det blev "lite" för mycket kanske, men snyggt som en tavla var det.
Klart godkänd film men jag hade som sagt lite svårt för filmens två delar som var för sig var bra men tillsammans passade de inte riktigt ihop.
SvaraRaderafilmitch: Jag kan hålla med dig om att de kändes lite separerade, men jag tror inte det var något som sänkte filmen i mina ögon.
RaderaHörde lite om Melancholia i en podcast och där nämndes att ljudet var maffigt när Melancholia närmade sig Jorden, dels när den flög förbi och sen när _inte_ flög förbi i slutet. Och jag minns att det verkligen gav en enorm känsla (för mig i alla fall). Kanske blir upplevelsen lite sämre om man inte såg den på bio. Lite lustigt var att jag kände mig märkligt upplyft trots det deprimerande slutet. Kanske tänkte jag nåt i stil med "ja, vi har det inte så dåligt i alla fall, vi har i alla fall ingen jätteplanet som är på väg mot oss". ;)
SvaraRaderaJojjenito: Du har nog rätt i det där med ljudet och att det gjorde sig bättre på bio. Visst hörde och kände jag det, men jag kan tänka mig att det vibrerade i biosalongen medan jag inte hade så jättehögt ljud.
RaderaMmm, du kan ha en poäng där. Jag kände väl tyvärr varken eller. Det blev väl mer "Är det här allt?", haha.