Mina favoritfilmer - 2009

En ganska skön blandning filmer med en del intressanta filmer även vid sidan av de tio som listas. Vilken som var nummer ett var ganska självklar, även om det fanns några starka utmanare.

På topp tio återfinns filmer från:

4 USA
3 Storbritannien
1 Frankrike
1 Kanada
1 Mexiko


#10 Harry Brown (Daniel Barber)



Harry Brown har sett hur hans hemtrakter förvandlats till en osäker miljö med droger, hot och misshandel. När hans närmaste vän faller offer för denna kriminalitet, beslutar han sig för att det får vara nog.

Faktiskt inte alls dum Death Wish typ av film och en av de bättre hämndfilmerna i genren. Det hjälper givetvis att ha en duktig Michael Caine i huvudrollen. Intressant nog är filmen högst aktuell för hur samhället ser ut, inte bara i Storbritannien.


#9 A Single Man (Tom Ford)



Det hela utspelar sig i Los Angeles 1962, mitt under Kubakrisen, och är berättelsen om George Falconer, en brittisk collegelärare som kämpar för att finna meningen med livet efter att Jim, hans partner sedan lång tid tillbaka, gått bort. George lever i det förflutna och har svårt att tro på framtiden. Vi får följa honom under en dag i livet, en dag då möten och en serie händelser leder till att han måste bestämma sig för om han tycker att det faktiskt finns någon mening med livet.

En av de vackrare filmerna från året och med en utmärkt Colin Firth som var bättre här än i sin Oscarsvinnande prestation året efter (för The King's Speech). Filmen regisserades av kläddesignern Tom Ford och man märker att mannen har känsla för detaljer. Trailern till filmen var förresten riktigt bra.


#8 City Island (Raymond De Felitta)



Välkommen till familjen Rizzo, där ingen talar sanning och alla har minst en hund begravd - från förklädda strippjobb, via obskyra sexuella fetischer till okända avkommor; "City Island" är en både varm och skruvad komedi om en lätt dysfunktionell New York-familj.

När jag gick och såg den här filmen visste jag inte mycket om den. Trodde det skulle vara ett familjedrama, men istället visade den sig vara klart lättsammare och roligare. Andy Garcia gör en av sina bättre rollprestationer och karaktärerna är skönt skruvade, utan att vara för mycket.


#7 Sin nombre (Cary Fukunaga)



Med önskan om att få komma till det förlovade landet, Amerika, beger sig en ung tjej från Honduras, Sayra, med sin far och farbror på en odyssé att ta sig igenom det gatlopp som den latinamerikanska landsbygden är på väg till USA. Längs vägen korsar hon vägar med en tonårig mexikansk gängmedlem, El Casper, som försöker komma ifrån sitt våldsamma förflutna.

Det här är en film som jag såg med "fel musik". Versionen jag såg använde sig av musik av Cliff Martinez (bl.a. musik till Drive) och gjorde väldigt mycket för filmen. Förstod senare att detta endast var innan man använde sig av komponerad musik av en helt annan kompositör. Hur som helst är det en bra och intressant film.


#6 Moon (Duncan Jones)



Astronauten Sam Bell räknar sina dagar på Lunar Industries där han varit i tre år. Nu vill han tillbaka till Jorden igen. Han ser ensam över traktorerna på månen som samlar helium från månens ytskikt, men längtar efter sin fru och dotter och bearbetar arbetets monotoni med att sköta om blommor, fortsätta på sin föregångares träskulpturer och interagera med stationens dator Gerty. Hans krafter börjar dock sina och när han en dag vaknar efter en lång vila börjar han ana att hans närvaro på månen inte handlar om vad han först trodde.

Sam Rockwell gör en sjuhelsikes bra prestation som han inte ens blev Oscarsnominerad för. Denna budget sci-fi lyckas skapa en tät stämning och med små medel få en att börja lista ut vad som egentligen pågår.


#5 Polytechnique (Denis Villeneuve)



En dramatisering av skolmassakern i Montreal, 1989, där filmen följer såväl förövaren som offren.

En oerhört stark, gripande och dyster historia som måste ses på franska (de spelade in filmen på engelska också). Man blir definitivt inte på bra humör när man ser den, men samtidigt är det realismen som är så viktig här.


#4 In the Loop (Armando Iannucci)



Politisk fars om brittiska ministern Simon Foster som skickas till Washington där han desperat försöker att verka viktig. Han träffar amerikanska departementskvinnan Karen Clark och general Miller som ser honom som en lierad i kampen mot krig.

Det är sällan jag skrattat så mycket som under den här filmen. Man bjuds på en hel del humor och den som tar priset är karaktären Malcolm Tucker (skönt spelad av Peter Capaldi). Han svär stup i kvarten och är oerhört aggressiv och osympatisk, fast på ett sådant sätt att man bara måste älska honom.


#3 District 9 (Neill Blomkamp)



Det har gått över 20 år sedan utomjordingar anlände till Jorden. Mänskligheten förberedde sig då på ett fientligt möte med överlägsen teknologi. Men ingenting skedde. Istället blev utomjordingarna kvar som flyktingar. Varelserna placerades i provisoriska hem i Johannesburgs District 9, allt medan nationerna debatterade deras fortsatta öde.

Detta var en av de mest omtalade filmerna på förhand, men jag var skeptisk efter att ha sett trailern. I biosalongen satt jag sedan och njöt av de härliga effekterna som var tveksamma i trailern. Med en skön huvudperson blev det här en succé och en av mina favoriter från året.


#2 Un prophète (Jacques Audiard)



Malik El Djebena är dömd till sex års fängelse. När han anländer till fängelset kan han varken läsa eller skriva. Han känner ingen på insidan eller utsidan och då han endast är 19 år är han yngre och vekare än de andra fångarna. När ledaren till ett korsiskt gäng som styr fängelset tränger in honom i ett hörn, börjar han få ett antal "uppdrag", som allt eftersom gör Malik tuffare medan han vinner gängledarens förtroende. Malik är dock modig och har lätt att lära sig och vågar därför göra upp sina egna planer...

När jag först såg denna franska fängelsefilm (som i mitt tycke borde vunnit Oscarn för bästa utländska film) blev jag överrumplad. Jag hade inte förväntat mig en så bra och stark film. Den är lagom brutal, men filmens starkaste sida är ändå karaktärerna och dess skådespelare.


#1 Inglourious Basterds (Quentin Tarantino)



Frankrike är ockuperat av nazisterna under andra världskriget. En grupp judisk-amerikanska soldater kända som "The Basterds" är speciellt utvalda för att sprida skräck genom Tredje riket med hjälp av skalpering och brutalt mördande.

Man var lite orolig att QT hade tappat stinget efter att inte ha gjort något riktigt bra på ett tag, men här visade han verkligen var skåpet ska stå. Från första till sista scenen satt man på helspänn där dialogen fängslade innan plötsliga utbrott var grädden på moset.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Cove
Fish Tank
Hachiko: A Dog's Story
The House of the Devil
The International
L'affaire Farewell
La doppia Ora / The Double Hour
Mammoth
Män som hatar kvinnor
Oceans
Public Enemies
The Time Traveler's Wife
Winnebago Man

---

Sämsta filmen: Drag Me to Hell

Borde hetat Drag Me to Sleep. Riktigt bottennapp, trots att många gillar den. Skrattretande dålig och blev mest komisk till slut.


Största besvikelsen: The Road

Besviken när jag såg den och gav den en ny chans, men blev åter besviken. Borde varit bättre, däremot är Viggo Mortensen strålande.